Jag hade glädjen att få sitta i redaktionsrådet för Henry Parlands skrifter, vars sista del gavs ut i början av året. För mitt arbete i rådet hade jag tänkt läsa tidigare språkvetares forskning kring Parlands språk. Men någon sådan kunde jag inte hitta.
I den språkvetenskapliga boken Finländsk svenska från 1860 till nutid (2019) finns ett kapitel som handlar om modernisternas språk. Finlandssvenskheten är känd för sina litterära modernister i början av 1900-talet och det var i stort sett självklart att modernisternas språk skulle beskrivas i boken. Det gjorde Clas Zilliacus, litteraturvetare.
Man kanske kan tycka att det är märkligt att inte en språkvetare anlitades för uppdraget, boken gavs ju ut inom det språkvetenskapliga projektet Svenskan i Finland – i dag och i går. Men det finns en enkel förklaring. Det verkar nämligen inte finnas någon språkvetare som i större utsträckning ägnat sig åt de finlandssvenska modernisternas språk.
Varför?
Språkvetare och skönlitteratur
Det är inte så att språkvetare skulle vara ointresserade av att forska i skönlitterärt språk. Själv har jag undersökt språket i K.A. Tavaststjernas böcker. Då var jag främst intresserad av hur man reagerade på finlandismer på förlag i Sverige och Finland. Jag ville alltså genom att undersöka det skönlitterära språket komma åt attityder till finlandismerna. Men genom mina undersökningar fick jag också en klarare bild av hur svenskan i Finland såg ut vid denna tid. Det skönlitterära språket hos Tavaststjerna var alltså ett medel att komma åt hans naturliga språk, kanske också tidens språk.
Ett annat exempel på språkvetare som undersökt skönlitteratur är den forskning i äldre dramadialog som gjorts vid Uppsala universitet. Då har undersökningsobjektet visserligen varit ett fiktivt, konstruerat språk, men ett sätt att i brist på inspelade samtal från äldre tider komma närmare det äldre talspråket. Språkvetarna har använt det litterära språket som källa för en språkart som kan vara svår att komma åt på något annat sätt. Det är alltså inte det skönlitterära som ligger i fokus utan det språk det avbildar.
Modernisternas språkliga experiment
Men varför undersöks då inte de litterära modernisternas språk?
För det första representerar de 1900-talets språk, och när det gäller 1900-talet behöver vi inte använda det litterära språket för att komma åt samtidens språk. Ju nyare tid vi rör oss i, desto lättare är det att hitta annat än skönlitterärt material att utgå ifrån.
Men därtill handlar det om att modernismen i hög grad ägnade sig åt språkliga experiment och en revolt mot både språkliga och andra normer. För språkvetare, som tenderar att intressera sig för ett naturligt språk, är modernisternas skönlitterära språkexperiment sällan lika intressanta som för litteraturvetare. Om språket är en utpräglad konstform blir det svårare att komma åt författarens naturliga språk bakom den litterära formen.
Det betyder ändå inte att språkvetare inte skulle kunna ha glädje av modernisternas texter. Själv hittar jag många exempel på finlandismer hos Parland, och särskilt i hans brev kommer man åt många sådana i ett naturligt sammanhang. Och allt är ju inte bara forskning. Även språkvetare njuter av att läsa modernisternas verk. Vi gillar ju språkligt nyskapande och överraskande ordlekar.