Frågan är om det har funnits ett mer fruktat och hatat djur i Norden än vargen. Vargen ansågs farlig för både folk och fä, och med rädslan kom också vidskepelsen. Den avoga inställningen och skräcken syns också i språket. De positiva uttrycken som har med varg att göra är ytterst få, medan listan på negativa uttryck kan göras lång. Bland de mycket få positiva sammansättningarna finns solvarg och slitvarg. Solvarg är belagt sedan 1661 och syftar på en glatt leende person, kanske med ett solvargsgrin på läpparna. En slitvarg kan vara ett barn som sliter mycket kläder, men en nyare betydelse, belagd sedan 1939, är att slitvarg används om en person som arbetar hårt och energiskt, särskilt i sportsammanhang.
En representant för det onda
Själva ordet varg är ett så kallat noaord, en eufemism för ordet ulv, och betyder ’tjuven’ eller ’dråparen’. Men med tiden växte också rädslan för att använda ordet varg, och omskrivningar som gråben och tasse blev vanliga. Det första belägget på ordet gråben är enligt Svensk ordbok (SO) från 1697.
I sagorna är vargen vanligen en representant för det onda. Rödluvan och vargen och sagan om Stora stygga vargen och tre små grisar är två exempel. Stora stygga vargen tas upp som uttryck i Svenska Akademiens ordbok (SAOB): Tårdrypande artiklar som pekar ut socialen som Stora stygga vargen (Sydsvenska Dagbladet Snällposten, 18.12.1994). Att pekas ut som Stora stygga vargen betyder alltså att beskyllas för att vara skurken.
Många av varguttrycken anspelar på farlighet. Den som ropar varg eller ropar på vargen försöker skrämmas eller vill få uppmärksamhet, de som beter sig som en flock vargar är mycket framfusiga och ylar någon med vargarna förenar hen sig med angriparna, till exempel så här: Hon ylade med vargarna genom att kräva flera regeringsmedlemmars avgång (SO).
Gnällspikar och vanartiga barn
I SAOB finns flera sammansättningar där en människa jämförs med en varg, och det är utan undantag mycket otrevliga egenskaper som orden beskriver. Vargansikte, vargblick och varg(a)hjärta har bara onda, grymma och giriga personer, och förr i tiden kunde ett vanartigt barn kallas för vargunge. Vargunge är ett ord som för övrigt också förekommer i ett specifikt finländskt sammanhang: nybörjarscouter kallas i Finland för vargungar.
Även Ordbok över Finlands svenska folkmål har många sammansättningar med efterleden varg, och de här sammansättningarna visar att vargen kan beteckna nästan vilken negativ mänsklig egenskap som helst. En barnvarg är ett olydigt barn och en vildsint och elak person har kallats folkvarg i delar av Österbotten och i Pargas. Samma ordbok vet också berätta att en brödvarg bland annat kan vara en omåttlig brödätare, en pojke född utom äktenskapet, en person som inte gör rätt för maten eller en älskare eller älskarinna som får underhåll. Ordboken bjuder vidare bland annat på de färgstarka okvädningsorden gräsvarg, grinvarg, djurvarg, hästvarg, ludenvarg, lusvarg och plättvarg. Gräsvargar är slarviga slåtterkarlar som inte kan slå gräs som de borde, grinvargar är allmänt griniga och missnöjda, djurvargar och hästvargar plågar djur och hästar, ludenvargar är okammade och rufsiga, lusvargar är fulla av löss och plättvargar har fräknar, vilket förr i tiden ansågs vara något negativt.
Elände och bitter kyla
Vargen får också representera hårda tider. Ett vargår eller en vargtid är en svår tid, till exempel på grund av krig, svält eller strängt väder – vargaväder. En kall och bister vinter kan kallas vargavinter.
Vargskräcken ledde i forna tider till vidskepelse. Det här syns också på sammansättningarna och exemplen i SAOB: Om .. (fåren) skälfwa af Rädsla .. och intet willia äta. Tå hafwer någon Skalk någorstädes under Syllorna eller i Stallen annorstädes nedergrafwit någon Wargalem. (Oeconomia, thet är, Hushåldz vnderwiijsning, cirka 1645). Det vill säga, om fåren skälver av rädsla och inte vill äta har någon grävt ner en hanvargs könsorgan (varglem) någonstans i närheten.
Jaktord
En naturlig följd av hatet och rädslan för vargen var jakt. De många sammansättningarna på varg som har med jakt och fångst att göra visar vilket eftertraktat byte vargen var. Varggropen är bekant för många nordbor tack vare Astrid Lindgrens berättelse om Emil i Lönneberga, som grävde en sådan. Varggårdar var inhägnader för fångst av varg och varglinor, vargnät, vargpikar och vargsaxar användes också vid jakt på varg. I kommunerna upprättades vargkassor för att utrota vargen och den som sköt en varg kunde få en vargpremie, det vill säga skottpeng.
Möjligen kan de känslor som vargen har framkallat genom seklerna sammanfattas i beskrivningen av ordet vargtimmen, ett ord som har tillskrivits filmregissören Ingmar Bergman och hans film med samma namn. Bergman beskriver ordet i en förtext till filmen: ”Vargtimmen är timmen mellan natt och gryning. Det är timmen då de flesta människor dör, då sömnen är djupast, då mardrömmarna är verkligast. Det är timmen då den sömnlöse jagas av sin svåraste ångest, då spöken och demoner är mäktigast.”