I lördags cyklade jag tillsammans med min familj förbi ett litet berg i Bocksbacka här i Helsingfors och vi bestämde oss genast för att återvända följande dag och bestiga berget. Något högt berg är det inte frågan om men det såg inbjudande ut.
Sagt och gjort, följande dag återvände vi. Nordanvinden blåste snålt men vi kämpade oss upp för berget. Uppe på berget möttes vi av ett konstverk: någon hade radat stenar och kottar så de bildade ett hjärta och ordet ”tsemppiä”, dvs. kämpa på. En typisk hälsning så här i coronatider. Någon annan hade visst också varit här nyligen. Uppe på berget fanns en massa skräp, allt från glasbitar till fimpar och sprutor, vilket gjorde att vi snabbt bestämde oss för att gå ner igen.
Blåbergsvägen leder till Blåberget
På vägen hem började namnvårdaren i mig undra om berget har något namn på kartorna. Det är så litet att jag gissar att det åtminstone inte finns något namn på Lantmäteriverkets grundkarta. Min gissning visar sig stämma. Så här små höjder behöver inte nödvändigtvis ha ett namn på grundkartan. Jag går vidare till Helsingfors stads guidekarta för att se om jag kan hitta ett namn där. Och mycket riktigt, här hittar jag mer information. Det visar sig att skogen som omger berget heter Blåskogen. En av vägarna som leder till berget visar sig ha namnet Blåbergsvägen och i guidekartans namnregister hittar jag information om att namnet på berget har varit i bruk redan före 1946.
Jag är nöjd med den här informationen. Nu vet jag att jag kan kalla berget för Blåberget. Även om vi knappast gör fler utflykter dit kan det hända att vi behöver kunna prata om det till exempel när vi cyklar förbi det.