Kriget förde in tunga och laddade ord i våra vardagsrum. Det utmanar vår medvetenhet om ordens betydelse på flera plan.
En dag är frågetecknen i språket plötsligt nya.
Vilka kan stupa?
När blir en invasion en invasion?
”Kontrolleras” ett område av en militärmakt om det fortfarande finns lokalt motstånd kvar? Till exempel från människor beredda att försvara sin hemstad med hemgjorda och hopsamlade vapen?
Krig försiggår på så många plan. Också språket är ett slagfält. Den mest uppenbara propagandan och de mest genomskinliga eufemismerna är lätta att desarmera – för dem som har den livsviktiga tillgången till oberoende information.
Den ryska militära “specialoperationen” avslöjades snabbt. Vad det faktiskt handlade om blev tydligt efter ukrainarnas vittnesbörd om raketangrepp och pansarvagnar som ovälkomna rullade in på deras gator. Men i Ryssland ses omskrivningen fortfarande som en sanning av allt för många som inte fått höra något annat budskap.
Krig försiggår på så många plan. Också språket är ett slagfält
Invasion eller befrielse. Anfall eller försvar. Angripare eller försvarare.
Alla ord har en avsändare. Det är alltid viktigt att veta vems begrepp man använder och vilka man ska låta bli. För tillfället är den språkliga balansgången i dess rätta bemärkelse en som handlar om liv och död.
Följ därför med ödmjukhet journalisterna som jobbar på redaktioner, vid nyhetsdeskar eller utsända till krigzonen. Det går undan i rasande fart. Insatserna är skyhöga samtidigt som vårt behov att veta vad som händer är kontinuerligt.
Vad det fria ordet betyder vet naturligtvis också propagandamakarna, som går med rödpennan över farligord. Oberoende radiostationer och sajter som inte snällt lyder utan gör det journalistiska jobb de tror på stängs och blockeras.
Den som har ett intresse av att dölja fula avsikter tar gärna till verbala bluffar. "Specialoperationen" var en sådan. Den sortens eufemismer genomskådar de flesta och låter sig inte luras att upprepa dem.
Däremot har vi svårt att motstå den inneboende reflexen att ibland snygga till allt det fruktansvärda: För att göra det mer hanterbart. För att de nakna orden gör oss så skygga, rädda och obehagliga till mods.
Språkvård har därför också uppdraget att varsamt men ärligt peka på när självcensuren dimmar betydelser.
I krig avlider folk inte. De dör.
Abrupt, brutalt och i ensamhet.
Avrättningar är ofta mord.
Där någon dödas finns det också någon som dödar.
Det som händer överväldigar också de professionella i olika branscher. Det drabbar när sådana ord blir grym verklighet. Också för de mest härdade, vare sig de är journalister, översättare, tjänstemän eller politiker, blir det ibland för mycket när de hör vad de själva säger.
Som när simultantolken från ukrainska till tyska brister i gråt mitt i uppdraget att förmedla den ukrainska presidentens budskap till Europa om folkets desperata kamp.
Till slut förmår hon inte annat än att avsluta med ett halvkvävt: “Entschuldigung”.
May Wikström