Det låter kanske som om jag skulle vara väldigt engagerad i trafikfrågor? Ja, trafik är viktigt förstås. Men det är inte därför jag är så nöjd. Orsaken är nämligen rent språklig. I den nya vägtrafiklagen frångår man den särfinländska termen ”skyddsväg” och det som på finska heter suojatie motsvaras nu av övergångsställe på svenska, även i lagtexten. Äntligen.
Jag brukar föredra att lyfta fram mina favoritfinlandismer, i stället för att orda om finlandismer jag ogillar, men ett undantag har faktiskt varit just ”skyddsväg”. Jag har i flera sammanhang nämnt skyddsväg som en finlandism jag inte tycker om. Därför är jag glad över att den åker ut ur lagstiftningen.
Men vad är det för fel på skyddsväg, egentligen? Jo, ordet är missvisande. Det ger intrycket av att en fotgängare är mer skyddad på en ”skyddsväg”, när statistiken visar att nästan hälften av alla dödliga fotgängarolyckor sker på övergångsställen. På övergångsställena är det tvärtom viktigt att man som fotgängare är lite extra alert. Då är det inte bra om man invaggats i tron att man på dem är skyddad på något sätt.
Så här formulerade sig professorn i svenska, Carl-Eric Thors, i en språkspalt i Hufvudstadsbladet 1979: ”Jag brukar säga, att det är hemskt och blodigt ironiskt att läsa om att någon dödats på en ’skyddsväg’!”
Nu slipper vi alltså ”skyddsvägen”, åtminstone som lagterm, och det här hade vi tänkt fira på Språkinstitutets svenska avdelning. Vi hade planerat att ta på oss svartvitrandiga kläder, äta en tårta med vit- och svartrandig glasyr och kanske rentav ställa oss och skåla på något övergångsställe (efter att noga först ha kollat att det inte kommer någon bil och kör på oss, förstås).
Men så kom då coronapandemin, och planerna ändrades. Jag firar med att iklädd en blus med svarta och vita ränder lyssna på låtar från Beatlesplattan Abbey Road.