I det gamla bondesamhället använde man fiktiva väsen för att skrämma barn till lydnad, vilket syns i dialekterna. Det var ofta lite si och så med tid och möjligheter att övervaka barnen, och på något sätt måste man få dem att hålla sig borta från farligheter. För att inte tala om att de skulle vara snälla! Var man inte snäll kunde bulubisin komma i östra Nyland: åm tu int ä snäll nu så kåmbär bulubisin å ta:r de, har en Sibbobo hotat ett olydigt barn med. I Pernå hotade man med bålabisin och i Esse med byske: åm intt dy e snäll ny så kåmbär no: bystsi.
Böuin kåmbär å ta:r de åm du ä i:lak, hette det i sin tur i Nykarleby. Böven var med andra ord ytterligare en otrevlig varelse som olydiga barn kunde råka ut för.
Väsen i brunnar och bäckar
Brunnar och vattendrag är förstås farliga för små barn, och det är kanske inte så konstigt att både brunnen och bäcken har fått sitt eget väsen. Brunnsgubben förekommer på flera orter i Österbotten, på Åland och i västra och mellersta Nyland. I östra Nyland kallades han vanligen brunnsbisin. I Esse varnas det också för ett brunnsväsen: gå int ti bronn, tå ta:r bronnättsi (brunnäcken) de,sade man där. På Korpo varnades barnen för bäckesdikesgubben.
Påfallande många av de farliga sagoväsendena är maskulina. Det vimlar av gubbar och bisar, som är ett dialektalt ord för man. Förutom de redan nämnda finns till exempel mörkgubben i Munsala, möregubben i Ingå, rakubisin i Sibbo, påsagubben på Åland och rigubben på många olika orter. Rigubben var ett tomteliknande väsen som sades bo i rian och som tycks ha fungerat utmärkt att skrämma barn med.
Lån från finskan
Det fanns också andra farliga varelser än olika slag av farbröder: från finskan har mörkö och pörö lånats in. Aj aj, mörkkö kombär, har någon varnat i Mörskom. Pörö huserade i sin tur i Västanfjärd.
Det verkar också ha varit viktigt att barnen kom hem i tid innan mörkret föll. Annars kunde de råka ut för bu eller buse.La: de inn (:kom in) förän bu:in kåmbär, uppmanade en Korsnäsbo och i Kumlinge var det också farligt att röra sig efter mörkrets inbrott: gå: int u:t nä:r ä bli:r mörkt, tu få:r si: bu:sin, sades det där.
Ett otäckt fruntimmer
Även om det verkar ha varit vanligare att hota med manliga väsen än med kvinnliga fanns också ett otäckt fruntimmer som kunde komma om man inte var snäll. Hon tycks åtminstone ha rört sig i Österbotten: åm int ni ä snäll kåmbär fjällty:sko (fjälltyskan), fick Purmobarnen höra om de betedde sig illa. Hur denna tyska hade hamnat i svenska Österbotten förtäljer inte historien.
Ett urval av uppslagsorden hittar du i listan nedan. Resten kan du söka själv i Ordbok över Finlands svenska folkmål.