Vasabladet, 23.1.1972
Om biupplysningar och överordnade ord
En frågeställare har fäst sig vid ordet butiksbil. »Borde det inte heta bilbutik?» undrar han. Han menar att i ordet butiksbil vore bilen det väsentliga, i bilbutik däremot butiken.
Jag är inte riktigt av samma åsikt. Ordet butiksbil talar för det första om att föremålet är en bil (jämför biblioteksbil och – för att välja exempel från ett helt annat område – bokhylla »hylla där det finns böcker». Butiksbil, biblioteksbil, bokhylla är sammansatta ord, och i sådana anger slutleden vad slags föremål eller person vi har att göra med (»det överordnade begreppet», heter det i filosofiskt språk.) Den förra leden ger en närmare upplysning om vilken speciell sort föremålet tillhör. Detta kan förstås låta egendomligt, men vi kan pröva definitionerna på exempelvis orden bostadshus, rådhus, badhus – det är hus alltihop, men av olika slag.
Om vi däremot talar om bilaffärer, så är det en affär, men en där bilar säljs (bilbutik skulle också leda tanken till en butik för bilar). – Ordet butiksbil torde vara finländskt (jämför myymäläauto), i Sverige talar man om butiksbussar. Det ordet skulle väl i många fall inte verka lämpligt hos oss; många butiksbilar är väl egentligen lastbilar.
Tag till exempel begreppen hästvagn och vagnshäst. Det är en smula skillnad i alla fall.
Samme frågeställare har fäst sig vid ett uttryck i en fullmakt: »i min man Adam Evassons namn». Han menar att det möjligen borde heta i min mans Adam Evasson namn, eventuellt med kommatecken före Adam och efter Evasson.
Vi kan säga på två sätt: »i min man Adam Evassons namn» eller »i min mans, Adam Evassons, namn». Det kan fastslås att Evassons skall ha genitiv-s i båda fallen. Den regeln stämmer i alla likartade uttryck. Däremot kan man välja mellan t.ex. i min man A. E:s namn, utan kommatecken (då är A. E. det viktiga och min man en biupplysning) och å andra sidan i min mans, A. E:s, namn (i detta fall är mans det viktiga ordet och mannens namn kommer som ett slags tillägg). Vi kan således säga hans favoritskalds, Mörnes, dikter; den förre statsminsterns, Karjalainens, parti, och å andra sidan hans favoritskald Mörnes dikter; förre statsministern Karjalainens parti. Vad skillnaden mellan typerna angår, tror jag att den lättast kan uttryckas så här: i ledigt språk står vanligen typen utan kommatecken (och i tal utan paus): hans hustru Josefina Karlssons tillgodohavande. Uttrycken med kommatecken (i tal med pauser) känns vanligen stelare.
Hufvudstadsbladet, 29.5.1972
Funderar ni på språkriktighetsproblem? Vår spalt Modern svenska behandlar språkfrågor av allmänt intresse, som besvaras av professor Carl-Erik Thors. Sänd in frägor till Dagboken som vidarebefordrar dem till språkvetaren.
”I vår radio används ofta uttrycket på återhörande. Det måste ju vara en direkt översättning från finskan och förefaller stötande.”
Man kan visserligen misstänka att uttrycket är en översättning från kuulemiin, när det förekommer hos oss, men det kan gott hända att en rikssvensk med kunskaper i tyska skulle fatta det som en översättning av tyskarnas auf Wiederhören. Det finns t.o.m. enstaka exempel på uttrycket på återhörande i rikssvenska källor. Jag tror dock inte att det har några verkliga möjligheter att slå igenom i svenskan. Det vanligare (och även i Sverige fullt brukliga) på återseende är ju inte någon verkligt populär avskedsfras i motsats till förebilden, tyskans auf Wiedersehen (som väl i sin tur är bildat efter franskans au revoir, italienskans a rivederci)
”Man ser ofta uttryck som ”han fick flest röster” i rikssvenska tidningar. Vad är det för en nymodighet?”
Flest röster (i stället för ”de flesta rösterna”) är egentligen en skånsk egendomlighet, en s.k. skanism, som också har rötter i andra sydsvenska landskap. Jag har också fäst mig vid den och lagt märke till att den tycks vara på väg att tränga in i stockholmspressen, något som inte är märkvärdigt – det bor rätt många skåningar i den svenska huvudstaden. Att den inte är riktigt accepterad i mellersta och norra Sverige, visas av att den betecknas som en provinsialism i Svensk handordbok. Användningen av flest röster understöds av det vanliga (och tämligen talspråkliga) mest röster. Flest röster kan gå an, men däremot är uttryck som störst möjliga säkerhet, bäst möjliga botemedel (således med oböjd superlativ före ordet möjlig) absolut inte att rekommendera.
”Vad menas med ordet bärsärk och vad har det för ett ursprung?”
Bärsärk är ett ord ur de isländska medeltidstexterna vilket avsåg personer som i vissa situationer kunde gripas av en vansinnig ilska. Det har i senare tid upptagits i svenskan och förekommer i synnerhet i sammansättningen bärsärkaraseri, ett vanvettigt raseri. Ordets ursprung har varit något omstritt, men numera accepteras allmänt den förklaringen att det egentligen betydde ”björnsärk” och avsåg personer som klädde sig i björnhudar och skrämde sina motståndare på det sättet.
I gammal tid hade man den föreställningen att människor kunde iklä sig vilddjursskepnad; ett minne av det är ordet varulv, som kommer från tyskans Werwolf och egentligen betyder "människoulv"; förra leden av ordet är släkt med det latinska vir ”man”.
Vasabladet, 24.7.1979
Varför kallas en bröllopspresent för kröckjon eller kryttjon? Det går, säger professor Carl-Eric Thors tillbaka på en folksed som egentligen bottnar i ett skämtsamt uttryck.
Om Penikarströmmen och lysningspresenter
En frågeställare har fäst sig vid ordet landkalla. Vad kommer det av?
Landkalla är – för att använda frågeställarens ordalag ”is som ligger kvar på stranden sen havstiden försvunnit". Ordet kalla eller kalle ingår i vissa skärgårdsnamn i Bottniska viken, t.ex. Hälsingkallan; det finns också sådana namn vid den norrländska, kusten såsom Rödkallen. Det har visat sig svårt att avgöra vad kalla har för ett ursprung. I finskan finns ett ord kalla, som bl.a. betyder ”isrygg” men också ”spricka i isen”, ”råk”. Man har inte nått full vishet om det svenska och det finska ordets förhållande till varandra. De hör säkert ihop, men man vet inte om kalla ursprungligen är ett finskt eller ett svenskt ord. Att kalla i svenskan är ett finländskt och norrländskt ord, kunde möjligen tala för att det har kommit från finskan.
I Malax skärgård finns ett sund eller rättare smalt vatten som på kartan heter Penikarströmmen och Penikar heter en del av holmen till vilken strömmen gränsar. Frågeställaren undrar, om namnet har något med pienkari att göra.
Jag tror att det faktiskt kommer av detta finska ord, dvs det är ett gammalt skärgårdsnamn Pienikari. Samma namn Penikar finns också på andra håll i den österbottniska skärgården. Likheten med det finska namnet var ännu större i gammal tid (då namnet övertogs av svenskar): i äldre tid bör det ha hetat Peenikari i finskan. Den ursprungliga betydelsen är givetvis "lillskäret". Det finns som känt inte så få ursprungligen finska holmnamn i den svenskösterbottniska skärgården, särskilt i trakterna kring Kyro älvs mynning, t.ex. sådana på -lot av luoto. De är minnen från den tid då inlandsborna idkade fiske ute i Kvarken.
En frägeställare tar upp ordet kröckjon som betecknar er bröllopspresent. Varifrån härstammar ordet och vad har det för en bakgrund?
Ordet, som uttalas "kröttjon", längre söderut, "kryttjon" längre norrut i Österbötten, motsvarar det högsvenska ordet kryckan. Bakgrunden är en folksed som egentligen bottnar i ett skämtsamt uttryck, att ett brudpar "ramlade ner från predikstolen" eller "från kyrktaket", när det lysts första gången. I den situationen var brud och brudgum naturligtvis illa däran och behövde käpp och krycka. I äldre tid fick de faktiskt en käpp och en krycka i miniatyr som lysningspresent. Sedan utvecklades bruket på sina håll därhän att brudparet fick ett s.k. "kryckbrev" med käpp och krycka målade eller broderade. Kryckan (kryttjon, kröttjon) blev i Österbotten namn på en lysningsdans.
Vasabladet, 29.10.1972
Byk är smutsiga kläder, men byke är detsamma som pack. Fast sen blir det ju en annan fråga om man skall packa sig efter det. En del finlandismer får man se upp med, men frågan är om ”byke” i stället för tvätt skall anses höra till de svåra fallen.
En frågeställare i Vasa tar upp formen papperet, som enligt hans mening ”har ett e for mycket”.
Formen papperet är den vanliga i Sverige, men är ovanlig hos oss: själv kan jag tänka mig att säga ”någonting finns bara på papperet”, men uttalar annars pappret. Pappret är som sagt det vanliga hos oss, medan den formen är mer sällsynt i Sverige. Att formen papperet häller sig kvar i Sverige (trots att det heter t ex fönstret, mönstret) beror nog på att er i det rikssvenska uttalet har en smula mer betoning än i vårt uttal –ordet papper har i Sverige ett annat tonfall än mönster. Jag tycker inte att formen pappret hos oss bör bannlysas, men vill någon skriva papperet må det stå honom fritt.
Samme frågeställare berör uttrycket på sätt eller annat.
Det är en känd finlandism, bildad efter finskans tavalla tai toisella, i Sverige och ofta också hos oss heter det på ett eller annat sätt. Jag har en känsla av att på sett eller annat inte är fullt så vanligt som det andra uttrycket numera. Ens inställning till översättningsuttrycket på sätt eller annat måste vara beroende av hur man i allmänhet ställer sig till finlandismer, något som också gäller följande fråga.
Måste man faktiskt säga byk och inte byke, när det är fråga om kläder?
Den rikssvenska formen för det ord som betyder "smutsiga kläder, tvätt" är byk. Ordet byke, byket används i Sverige (liksom här hos oss) i betydelsen ”pack”. Frågan om vi skall vara tvungen att säga och skriva byk, byken om kläder sammanhänger med frågan om finlandismer i allmänhet. Den kunde givetvis diskuteras mycket utförligt. Här nöjer jag mig med att säga att en helt okritisk tolerans mot finlandismer lätt nog kunde leda till att vi fick en kraftigt avvikande språkform i Finland, något som väl många drar sig för. De besvärligaste finlandismerna är sådana som är helt obegripliga i Sverige och sådana som strider mot svenska språkets uppbyggnad. Till dem hör knappast byke "tvätt", det är med andra ord inte så märkvärdigt. Ordet byktvätt som frågeställaren nämner låter kanske litet som ”tårta på tårta”, men är begripligt om man i förra leden ser byk(e) = byk(e) - ”kläder“.
Till slut några rader om att dialektalt uttryck, nämligen trossa med någon i betydelser som ”munhuggas med någon”, ”retas med någon”.
Vi har här enligt min mening att göra med en form av ordet trotsa. Detta uttalades förr även i riksspråket som ”trossa”. Trotsa innebär ju att ”säga emot ”, och man förstår därför att det också har fått betydelsen som ”retas”.
Vasabladet, 23.11.1972
Om annan, drygt, möljen och rylten
En frågeställare har lagt märke till användningen av annan t. ex. i det dialektala uttrycket »ja stöitt annin armin», liksom i satsen »anna beine ha värkt så i natt». I dessa fall skulle man ju i högspråket bruka (den) ena: ena armen, ena benet.
I gammal svenska brukades en annan – annan på detta sätt. Man kunde t. ex. skriva »I den andra socknen bor 500 människor, i den andra 2 000». En rest av detta sätt att uttrycka »den ena – den andra» har vi i ordspråket »En ann är lika god som en ann», vilket i modernt språk skulle uttryckas så här: Den ene är lika god som den andre. Jag tror att det dialektala bruket av annan är en rest av gammal svenska, inte en efterapning av finskans toinen – toinen, som ordagrant betyder »den andra – den andra».
Samma frågare tar upp det välkända österbottniska uttrycket ha drygt »längta», t. ex. »jag har så drygt hem», jag har drygt efter dig».
Ordet dryg har många betydelser, bl. a. har det kunnat brukas i betydelsen »lång», »som tar lång tid», t. ex. »en dryg väg». När man har »drygt» efter någon, upplever man att man är långt borta. Jag tror att detta är förklaringen. Man kan jämföra att ordet längta kommer av lång, »det är långt till någon». (Det kan påpekas att drygt uttalas på olika sätt i olika dialekter. bl.a. druft.)
»Frågeställaren B», för att använda hans eller hennes signatur, berör ursprunget till ordet mölj.
Det var »den plats där skärgårdsbor lade till med sina båtar vid resor till staden» som kallades Möljen. Landningsstället låg enligt frågeställaren egentligen i Metviken; när sedan hamnen flyttades till sin nuvarande plats, följde namnet Möljen med. Mölj är ett äldre ord för »hamnpir, vågbrytare», brukligt hos oss ännu vid sekelskiftet. Det kommer närmast från holländskans moelje, som i sin tur går tillbaka på ett spanskt eller portugisiskt ord. Från en italiensk form av samma ord härstammar molo som brukas någon gång och också betyder »hamnpir».
Samma frågare skriver så här: »På Björkö finns en kulle som kallas Rylten. Kullen är närmast en stenbacke. Där har förr i tiden funnits en kvarn.»
Jag är böjd för att tro att namnet Rylten ursprungligen har avsett kvarnen. I sydösterbottnisk dialekt har ordet rylta betytt »gnissla, knarra», bland annat om kvarnar. Rylten har alltså betytt »slamraren» – ett bra namn på en gammal kvarn.
Vasabladet, 8.12.1972
Vad betyder trivial i trivialskola? Vad kommer namnet Roparnäs av? Heter det han tilldelades anmärkning eller honom tilldelades anmärkning? Professor Carl-Eric Thors svarar här på språkvårdsfrågor.
Vad betyder egentligen trivial i trivialskola?
Trivialskolor kallades fram till 1800-talets skolreformer den ena formen av lärdomsskolor (den andra, som var högre och mer specialiserad, kallades gymnasium). Det fanns som känt en trivialskola i det gamla Vasa, grundad 1641 i Nykarleby och 1684 flyttad till Vasa. Den sammanslogs 1874 med det 1844 grundade Vasa gymnasium till den skola som nu heter Vasa svenska lyceum. Namnet trivialskola syftar på det som på latin kallades trivium, tre centrala ämnen i lärdomsskolorna under medeltiden, nämligen grammatik, retorik (dvs talekonst) och dialektik, som egentligen var konsten att diskutera filosofiska ämnen. I praktiken innebar dessa ämnen undervisning i latin, äldre tiders internationella språk och lärdomsspråk. Trivium betydde egentligen ”tre vägars möte”: latinets tres är ”tre” och via är ”väg”. Kort sagt: trivialskola är ”tre vägar till lärdom”. Nu kan det förefalla märkligt att ordet trivial i dagens svenska innebär något alldagligt, utnött, vi kan t.ex. säga ”Han späckade föredraget med triviala fraser”: Den betydelseförändringen beror på att det som man ser vid ett trivium, vid ett trevägamöte, är sådant som förekommer överallt och allestädes.
Vad kommer namnet Roparnäs av?
På ställen där man i gammal tid hade en färja, betjänad av en färjkarl, skulle man naturligt nog ropa på färjkarlen, om han fanns på den motsatta stranden. Vid Roparnäs finns som bekant ett lågt ställe, som ännu på 1930-talet var ganska sankt. Namn på Rop- eller Ropar- är inte ovanliga. Man kan nämna Ropars i Oravais kyrkby, Roparsand i Monäs och det för många stockholmsresande kända Ropsten mittemot Lidingö.
Heter det han tilldelades anmärkning eller honom tilldelades anmärkning?
I nutida språk är det normala han tilldelades anmärkning. Det kan också heta anmärkning tilldelades honom. Av gammalt har det hetat honom tilldelades anmärkning, dvs om den som blir föremål för anmärkningen brukades former som mig, dig, honom, henne. s.k. objektsformer. I vanliga fall ser man inte någon skillnad mellan subjektsform (han) och objektsform (honom), t.ex. pojken tilldelades anmärkning. Så småningom har man känt pojken som uttryck för den handlande, subjekt, och det har dragit med sig uttryck som han tilldelades. I nutiden säger och skriver många t.ex. Han tillerkändes rätt att göra det. Han bereddes tillfälle att svara. Språkkänslan kan emellertid vackla, och det händer att man påträffar den äldre konstruktionen Honom bereddes tillfälle. Den börjar dock bli mindre vanlig. Konstruktionen med han är absolut den naturliga t.ex. i Han erbjöds en ny möjlighet och tog den - det vore klumpigt att skriva ”Honom erbjöds möjlighet och han tog den”.
De ursprungliga språkspalterna har digitaliserats med hjälp av automatiserad transkribering.
Originalen finns som (pdf) här:
23.1.1972(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om butiksbil och genitiv-s
29.5.1972(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - på återhörande?
24.7.1972(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om kröckjon och kryttjon
29.10.1972(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om byk och byke
23.11.1972(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om att ha drygt
8.12.1972(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om trivialskola
Lista över ord och uttryck behandlade i Carl-Eric Thors språkspalter i Hufvudstadsbladet och Vasabladet 1967–1985: Till söklistan(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst)