Modern svenska i Hbl, 11.6.-29.10.1973

Hufvudstadsbladet, 11.6.1973

Funderar ni på språkriktighetsproblem? Vår spalt Modern svenska behandlar språkfrågor av allmänt intresse, som besvaras av professor Carl-Eric Thors. Sänd in frågor till Dagboken som vidarebefordrar dem till språkvetaren.

”Jag har hört någon eftertryckligt fördöma bruket av ordet dragked. Det borde heta blixtlås, sa hon. Är det faktiskt olämpligt att tala om en dragked?

Den som utdömde dragked uppfattade måhända ordet som en finlandism. Det är faktiskt inte så, utan dragkedja är, som prof. Bertil Molde meddelat mig, fullt brukligt också i Sverige, ehuru inte så vanligt som blixtlås. Det är dock att märka att efterleden i Sverige alltid lyder kedja – formen ked är både som enkelt ord och i sammansättning en finlandism. Vi kan alltså bruka både dragkedja och blixtlås.

En intressant fråga, som dock kan vara mycket svårbedömd, är om det finns något samband mellan dragkedja och finskans vetoketju. Eftersom dragkedja, som nämnt, brukas också i Sverige, är väl ordet knappast översättning från finskan, men det är inte möjligt att utan särskilda undersökningar säga, om det finska ordet har uppkommit genom svensk påverkan.

En frågeställare tar upp ursprunget till det österbottniska dialektordet jöutas.

Ordet jöutas är vanligt i många österbottniska socknar. Det är, som frågeställaren säger, svårt att exakt återge på högsvenska. Man kan säga exempelvis så här (i ett slags högsvensk återgivning): ”Jag jöutas inte köpa det här” och menar att man inte har råd att köpa det, och jöutas kan betyda att man ”kan, får eller nänns göra något”, t. ex. om det gäller att göra något tungt arbete, så kan det heta ”han jöutas nog han”, dvs. det är han som får göra det. Vad ursprunget beträffar, torde de allra flesta språkmän vara ense om att jöutas kommer från det finska joutaa, som har betydelser som exempelvis ”ha tid att”, ”vara ledig för arbete”, ”kunna”.

Hufvudstadsbladet, 6.8.1973

En frågeställare vill veta, hur jag ser på användningen av formen någo’ (kort å) i pluralis, t.ex. ”någo’ deltagare”.

Formen någo’ i pluralis förekommer, som en ung forskare, mag. Leif Nyholm, utrett, i nekande och frågande satser (int’ någo’ deltagare; finns de’ någo’ bullar kvar). Däremot heter det inte någo’ i sådana satser som ”Några stannade kvar”. (Jag har på känn att det finns lokala variationer i användningen av någo’; i min art av ledigt talspråk lyder den motsvarande formen nå’: int’ nå’ deltagare). För min del tycker jag inte att någo’ hör hemma i t.ex. uppläsning, föredrag o. dyl., inte heller i nyhetskommunikéer i massmedierna. Där bör det heta några.

Samme frågeställare tar upp uttalet av de engelska lånorden scout, clown, bandy och hockey.

Man hör varianter som ”skåut”, ”klåun”, ”bändi” och ”håckej”, å andra sidan ”skaut”, ”klaun”, ”bandi” och ”håcki”. En rätt vanlig tendens i nutida språk är att vissa engelska ord får engelskt uttal, sådana som i sin stavning förråder engelskt ursprung (t.ex. clown) och som inte är mycket gamla i språket; det är ju bara språkmän som vet att ordet potatis har kommit in via engelskan, och ingen skulle hitta på att uttala ordet med ej som potatoes. Tendensen har medfört att uttalen skaut, klaun och håcki anses vara de riktiga. Däremot föredras uttalet bandi. Ordet är engelskt, men sporten utövas som bekant bara i Norden och Sovjet. Man kommer därför inte i kontakt med uttalet ”bändi” i massmedierna.

Alltså: det rekommenderade uttalet är bandi, men klaun, håcki och skaut.

För någon vecka sedan berördes ordet sud i denna spalt.

Jag borde ha tillagt att sud betyder ”reling”; det brukar användas om relingen på t.ex. ekor och andra småbåtar.

Hufvudstadsbladet, 13.8.1973

En frågeställare berör uttal med o eller å i ordet forsla.

Ordet uttalas i Sverige oftast med kort å-ljud, uttal med långt o-ljud kan där förekomma undantagsvis. hos oss torde uttalet med långt o-ljud vara vanligt, men även kort o-ljud förekommer, medan å-uttal är sällsynt.

Samme frågeställare tar upp uttalet av namnet Monica.

Också här skiljer sig normaluttalet i Sverige och Finland. Uttal med å-ljud kan utan vidare sägas vara det allmänna i Sverige, vi har uttal med o. Liksom fallet är med andra personnamn där uttalet är starkt vacklande, får man vid Monica ta hänsyn till vederbörandes eget uttal.

Vilken är den rätta pluralformen av ordet katt?

Slår man upp ordböcker, som ju brukar registrera rikssvenskt språkbruk, får man beskedet att pluralformen är katter, medan vi är vana att bruka flertalsformen kattor. Saken är dock, synes det mig, inte fullt så entydig. Ibland hör man ungdomar hos oss säga katter, förmodligen därför att de har sett den formen i böcker. Å andra sidan ser man även i rikssvensk text kattor, där det uppenbarligen är fråga om djuret i allmänhet, inte om honkattor. Detta kan bero på att uttal med -er i Sverige som bekant förekommer av ord som i skrift har -or (gater o.dyl.). Formen kattor av katt kan betraktas som företrädesvis, men inte uteslutande finländsk. Det kan tilläggas att det normala i systemet är att pluralis på -or hör till ord på -a (flicka, gata). Därför är katt, katter men katta, kattor det systemtrogna, och av den orsaken vill jag föredra formen katter, om det gäller flertal av katt.

En frågeställare har fäst sig vid uttrycket ”meteorologen lovar dåligt väder” och undrar hur jag bedömer det.

Det förefaller mig en smula egendomligt, därför att lova gärna förbindes med något positivt. Det citerade uttrycket i väderleksrapporter verkar därför mindre tilltalande än det vanliga förutsäger.

”Är det godtagbart att säga de är släkta med varandra?”

Nej, avgjort inte. Ordet släkt användes ju ofta i förbindelsen vara släkt med. Det är emellertid oböjligt i den användningen (”besläktad med”), och det heter de är släkt med varandra.

Hufvudstadsbladet, 20.8.1973

En frågeställare påpekar att ”de flesta av radions nyhetsuppläsare och kommentatorer brukar använda uttrycket deeuropeiska gemenskaperna” då de avser det ekonomiska block vars namn brukar förkortas till EG (alltså det som vi länge brukat benämna EEC). Frågeställaren undrar om inte namnet borde vara deneuropeiskagemenskapen.

Jag håller helt med frågeställaren. Benämningen är en försvenskning av den engelska termen European (economic) community. Community har här översatts med gemenskap, en kanske inte helt lyckad försvenskning (t.ex. ”sammanslutning hade tilltalat mig mer); vi får dock acceptera termen. Det rör sig om en helhet och namnet bör ha singularform. Jag instämmer således i insändarens uppfattning och hoppas att radiomannen ändrar sitt språkbruk till den europeiska gemenskapen.

En annan frågeställare citerar ur en radiouppläsning en passus ur ”Kajsa Rutlapp” av Gustav Sandgren. Det heter där: ”Som vi stod där såg vi... ”. Frågeställaren menar att författaren med som har eftersträvat en intim stil. Hon undrar emellertid om som också i annan stil kan användas i stället för ”då” eller ”när”.

Jag tror faktiskt inte att man kan beteckna som i denna användning som speciellt intimt. Emellertid har jag på känn att det kan finnas en tendens i vårt språkbruk i Finland att oftare använda som i tidsbetydelse efter ord som bäst och just (bäst som han stod där, just som han hade gått).

Samma frågeställare har fäst sig vid bruket av när i betydelsen ”emedan”, t.ex. ”när han inte hade kontanter på sig, skrev han ut en check”. Är detta god svenska, frågar hon.

Man kan visserligen inte säga att det är dåligt språk, men det hör snarast till vardagligt språkbruk såsom i det nämnda exemplet, där också användningen av nu tillhör vardagligt språk.

En tredje frågeställare tar upp sammansättningar med ordet färja (t. ex. färjehamn). Han påpekar att vi i Finland alltid har sammansättningar med färj- (färjhamn etc.), medan det i rikssvensk press brukas sammansättningar med färje-.

Svenska akademiens ordlista, även den splitternya tionde upplagan, säger att färje- är provinsiellt eller ålderdomligt. Saken är dock inte avgjord därmed. Östergrens ordbok påpekar att färje- ibland (i vissa sammansättningar alltså) kan vara den vanligaste formen. Detta verifieras av Sture Alléns frekvensordbok som baserar sig på tidningsspråk 1965. Där är färje- absolut dominerande.

Alltså: färje- är utan tvivel mycket vanligt i Sverige (dock heter det även där alltid färjkarl), men man kan inte utdöma våra ord på färj- som provinsiella. Jag vill dock tillägga att sammansättningar med sammansatt förled, t.ex. ångfärja och bilfärja skall ha – e —. bilfärjeled.

Formen färje- innehåller en rest av en gammal genitiv på –o, samma som t.ex. i kyrkoherde. Att -e håller sig kvar i färje, torde bero på att det är uttalslättande t.ex. färjeled.

Hufvudstadsbladet, 27.8.1973

”Man kan kanske anta att ordet för (i betydelsen ty) numera är tillåtet i vanligt skriftspråk också. Är det i vanligt skriftspråk bättre än föratt?”

För motsvarar ty: Han reste inte, för han hade inte tid. För är numera helt godtaget i vanligt skriftspråk, men har inte undanträngt ty. Mot för att svarar därför att och emedan: Han visste det inte, för att (därför att) han inte hade läst om det. För att i denna användning förekommer nog i skriftspråk numera, men i mer vårdad stil används därför att och emedan. För att och för motsvarar inte helt varandra (lägg märke till placeringen av inte i de citerade satserna: för och ty inleder huvudsatser, för att, därför att, emedan bisatser). För är något mer vårdat än för att.

En annan frågeställare behandlar orden handlag och handaslöjd: han påpekar att dessa ordformer upptas i Akademiens ordlista, medan vi i Finland har handalag och handslöjd.

Växlingen mellan handa- och hand- beror ytterst på att slut -a i handa- är en gammal genitivändelse. I nutida språk är handaslöjd och handlag praktiskt taget enarådande i Sverige. Hos oss växlar handa- och handlag, liksom formerna gjorde det i Sverige ännu under förra seklet; handslöjd är nog den enda formen hos oss och förekom i Sverige ännu på 1800-talet. Jag tycker liksom insändaren att handaslöjd är tungt och menar att vi kan hålla på formen handslöjd medan handlag är att rekommendera som lämpligare än handalag.

Är det riktigare att använda bestämd form av ordet gränd i adresser? T.ex. Krukmakargränd 5 i st. f. ”Krukmakargränden 5”.

Jag tycker absolut att formen -gränd (den obestämda formen) är lika riktig som -gränden. Jag erinrar mig tre gamla gatunamn från Uppsala: Bredgränd, Vretgränd och Åsgränd. I själva verket är -gränd i sådana namn nog att fatta som en talspråklig bestämd form (jämför t.ex. uttrycket hunn’ i brunn’ med locke på, där vanligt skriftspråk skulle ha hunden och brunnen). Formen -gränd i namn är således riktig och bör användas i de fall där den är officiellt fastställd.

Hufvudstadsbladet, 10.9.1973

Hur böjs verbet attlöda?

Det böjs löder, lödde, (har) lött. Det heter vidare t ex ett fastlött rör Böjningen hos löda är alltså densamma som hos föda.

”Ord som börjar på er- t ex ersättning, uttalas av somliga med ett ä-ljud, av andra så som de skrivs, med ett e-ljud. Vilket är det korrekta?”

Bägge uttalen med er- och med är-, anses korrekta, men uttalet med är – (t ex ”ärbjuda”) rekommenderas.

En frågeställare undrar varför den senaste upplagan av Svenska Akademiens ordlista upptar enbart formen raffinaderi som alltså vore den enda riktiga högsvenska formen (och alltså inte har med raffineri)?

Formen raffinaderi är än så länge den enda som brukas i Sverige. Språkmän i Sverige har uttalat sig med gillande om raffineri, men den förekommer bara i Finland. Akademiens ordlista har som jag nämnde i en artikel härförleden, tagit upp ett mindre antal finlandssvenska ord, men detta är ett urval bland förslag som gjorts från finländskt håll. Måhända kan raffineri tas med om ett tiotal år då man kan anta att en ny upplaga av ordlistan blir aktuell.

Samma frågeställare påtalar tidningsuttryck som den ”omkomne identifierades som N. N” och undrar om inte ”verbet identifiera förutsätter att man igenkänner någon som man sett tidigare”.

Jag tror inte att man kan begränsa användningen av identifiera på det sättet. Ordet kan anses vara liktydigt med ”fastställa vem någon är”. Om man ”identifierar en förbrytare med hjälp av fingeravtryck” – en vanlig polisfras – så innebär det väl sällan att man sett honom förut, men frasen förefaller mig trots detta helt korrekt.

En frågeställare förvånar sig över att vårt finlandssvenska hågsa har fått komma med i den nya upplagan av Akademiens ordlista. Är det inte ett finskt ord (hoksata)?

Hågsa är ett ursprungligen svenskt ord som kommer av håg. Det förekom i formen hughsa i fornsvenskan, men har sedan försvunnit ur rikssvenskt högspråk. Från svenskan har det kommit in i finskan. För övrigt är hågsa samma ord som det danska och norska huske ”minnas” där konsonanterna inne i ordet har bytt plats, undergått metates, som termen lyder.

Flera frågor, bl.a. om termen FC måste stå över till nästa gång.

Hufvudstadsbladet, 18.9.1973

En frågeställare tar upp uttalet av namnet Ehrensvärd.

I Sverige, där släkten Ehrensvärd fortlever, uttalas namnet ”Ärensvärd”, och regeln är där att namn på Ehren- uttalas ”Ären-”. Hos oss torde uttalet ”Ärensvärd” också vara förhärskande. (Däremot förekommer inte uttalet ”Ärnsvärd” i nutiden; det finns som känt hos Runeberg: ”Ärnsvärds fäste“.)

En insändare berör användningen av orden ifall och huruvida. Hon påpekar att ifall ”används i tid och otid”.

Ifall inleder en sats som anger ett villkor, en förutsättning: ifall han skulle komma, så bör han skriva under brevet. Huruvida inleder däremot en s.k. indirekt frågesats: Det är okänt, huruvida han har författat boken. Huruvida är skriftspråkligt, men på inget vis föråldrat. Någon tycker kanske, att det är svårt att hålla isär huruvida och ifall. Receptet är enkelt: använd ordet om, som täcker betydelserna hos ifall och huruvida. Skillnaden mellan dessa betydelser upprätthålls mycket skarpt i finska (jos mot -ko, kö), engelska (if mot whether) och tyska (wenn mot ob). I svenskan är i varje fall det felaktiga bruket av ifall stötande.

Bör ordet fullmäktige uppfattas som singularis eller pluralis. Heter det alltså ”fullmäktige är beslutfört eller beslutföra”?

Ordet fullmäktig har berört ett par gånger i den här spalten. Formen fullmäktige som beteckning för den valda församlingen är pluralis, och det heter således fullmäktige är beslutföra.

En frågeställare undrar vad uttrycket detgårvägen betyder.

Innebörden är ”det lyckas”. Jag har oftast sett det i idrottsspalter, t.ex. ”Han hoppades vinna två segrar, och det gick vägen”. Uttrycket är naturligtvis ganska märkvärdigt – men kanske, när allt kommer omkring, inte egendomligare än många kända bildliga uttryck.

Hufvudstadsbladet, 24.9.1973

Varifrån kommer svenskans k i ordet auktoritet? Tyskan har ju Autorität och engelskan authority.

Ordet auktoritet kommer av det latinska auctoritas. I franskan föll k-ljudet (i latinet skrivet med c) bort och ordet lyder autorité. Engelskan och tyskan har fått ordet från franskan.

En läsare påtalar en formulering i ”Modern svenska” i början av september. Det hette: ”Språkmän i Sverige har uttalat sig med gillande om raffineri, men den förekommer bara i Sverige.” Han säger att den i den sista satsen måste syfta på uttrycket formen raffinaderi, som finns i en föregående mening, och anser att min formulering är otydlig.

Jag håller med insändaren. Det borde ha stått ”den formen förekommer”. Ordet den kan nämligen inte syfta på ordet raffineri. Min formulering beror på en lapsus.

En frågeställare undrar, om böjningen katt- kattor kan anses korrekt.

Frågan berördes i denna spalt den 13 augusti i år. Jag konstaterade då att pluralformen kattor av katt är företrädesvis, men inte uteslutande finländsk. Pluralen kattor hör emellertid främst till femininet katta (pluralisformer på -or hör normalt till singularis på -a). Det överensstämmer med böjningssystemet att ha katt, katter, men katta, kattor. Av denna orsak anser jag att böjningen katt, katter är att föredra.

En annan frågeställare berör uttryck som hundratals miljarder. Är detta korrekt? Han påpekar att uttryck som tiotals tusen är finlandismer (översättning av kymmeniä tuhansia) i stället för tiotusentals.

Även om de högsvenska uttrycken lyder tiotusentals, hundratusentals (människor t.ex.) heter det exv. hundratals miljoner, tiotals miljarder. Det kan tilläggas att formerna million och milliard ställs främst i Akademiens ordlista. Hos oss dominerar miljon och miljard, som i ordlistan upptas som godkända sidoformer.

Hufvudstadsbladet, 1.10.1973

Det heter en penni, men måste det också heta en tiopenni osv.? Jag tycker det låter bättre med ett femtiopenni.

Det måste nog heta en femtiopenni, en tiopenni, och detta torde stämma även i deras språkbruk som säger ”ett penni” om själva penningbeloppet. Att det heter en femtiopenni om slanten, beror på att genus hos ordet slant, alltså ”en” påverkar uttryck där ”slant” är underförstått.

Uttalas ordet regissör med g-ljud eller sje-ljud?

Ordet regi och avledningar av det uttalas med sje-ljud ( ”resji”, ”resjissör”). Ordet regi vet jag mig inte ha hört med g-ljud, medan regissör individuellt kan förekomma med g-uttal. Detta uttal är dock inte godtaget, och det finns ingen anledning att skapa en växling mellan g i regissör och sje-ljud i regi.

För någon vecka sedan skrev jag om bruket av huruvida och ifall. En insändare påpekar att ifall enligt Svensk handordbok kan brukas vardagligt i betydelsen ”huruvida” (hon frågade mig, ifall jag ville).

Det är givetvis sant, men den användningen accepteras inte i vårdad stil. Jag tror inte att detta talspråkliga bruk av ifall är påverkat av det engelska if. Snarare är det så, att om, som ju (helt korrekt och allmänt) betyder både ”ifall” och ”huruvida” har påverkat användningen av ifall.

Hufvudstadsbladet, 17.10.1973

En frågeställare på Åland berör ett par undantag från regeln att före ord som stad, kommun står ortens namn i genitiv (har alltså – s), om det slutar på konsonant: Dragsfjärds kommun. Undantagen är Kalmar stad och, enligt frågeställaren, Kökar kommun.

Kalmar stad är vedertaget. Det beror på stadsnamnets äldre form (Kalmarna, sedan Kalmare stad). Kökar kommun är svårare att förklara. Kökar kommer av ett äldre Tjockekarl, förmodligen syftande på någon bergsformation, och namnet har således även förr slutat på konsonant. S-lösheten beror måhända på anslutning till sådana namn som Emkarby, där den är historiskt betingad av den äldre formen Emptakarlaby, men det finns också andra exempel på s-löshet (mot regeln) i våra ortnamn. Den frågande undrar vidare om det är nödvändigt att bruka apostrof i ett fall som Helsingfors stad. Jag svarar bestämt nej: apostrof behövs inte, och den används numera väsentligen i sådana fall då osäkerhet om grundformen kan råda, t.ex. om jag skriver om en son till någon som heter Bertils i tillnamn, så skriver jag Bertils’ son. Ytterligare undrar insändaren om det heter t.ex. Jakobstads stad eller om ordet stad kan bortlämnas, då ingen landskommun med samma namn finns. Enligt min mening heter det – givetvis bara i officiella sammanhang t.ex. ”Svaranden X. är bosatt i Jakobstads stad”.

Samme frågeställare undrar om det är gammalmodigt att hålla fast vid att ordet besvär alltid är pluralt i betydelsen ”ändringssökande i rättssak”, t.ex. besvären är obefogade. Han påpekar att yngre jurister nu talar om att ”någon har ingivit sitt besvär” o.dyl.

Frågan har en gång behandlats i denna spalt. Jag anser att det korrekta fortfarande är att använda besvär som juridisk term endast i pluralis: besvären är icke befogade. Under årens lopp har jag ofta lagt märke till att de svenska juristerna vid Helsingfors universitet bara brukar ordet som pluralis.

Vilken pluraländelse får substantivet drill (”övning”) använt i språkstudiosammanhang?

Enligt min mening bör det heta drillar. Detta är den naturliga pluralbildningen: enstaviga ord på konsonant och med en-genus får gärna -ar i pluralis. Förr sade man ofta biler, nu när ordet är helt införlivat med svenskan, säger man bilar.

Hur används uttrycket jag ber att få rekommendera mig?

Det brukas när man tar avsked av någon. Uttryckets egentliga innebörd är ”jag innesluter mig i benägen åtanke”, ursprungligen snarast ”jag ber att Ni tänker på mig och hjälper mig”. Numera har väl den sirliga frasen jag ber att få rekommendera mig ofta en skämtsam anstrykning. Den har uppkommit genom översättning av franskans se recommander. Från franskan kommer sådana hövlighetsuttryck som vårt alldagliga adjö och – genom översättning – det numera ganska, sällsynta jag ber som svarsuttryckt när man blir tackad.

Hufvudstadsbladet, 22.10.1973

Jag har hört ordet guide uttalas ”gidd” i Sverige. Är detta det korrekta uttalet där eller går det också an att säga ”gajd”?

Ordet guide har inkommit i svenskan från två håll, från franskan och från engelskan. Uttalet ”gidd” (med s.k. hårt g som i gå eller ”gid” med långt i) är franskt, ”gajd” är det engelska uttalet. Båda uttalen anses korrekta. Det intressanta är att den nionde upplagan av Akademiens ordlista (1950) ställer skrivningen gid eller gidd främst och guide i andra hand; man föredrog det franska uttalet. I den nya, tionde upplagan som kom för någon månad sedan, ställes stavningen guide, med uttalet ”gajd” eller ”gidd” först, gid kommer i andra hand. Dessa förändringar i ordlistan visar att det engelska uttalet nu trängt fram; hos oss är det väl nära nog allenarådande.

Är det korrekt att bruka ordet opasslig i betydelsen ”inte riktigt kry”. Borde det inte vara motsats till passlig?

Det är helt korrekt att bruka opasslig i betydelsen ”lätt sjuk”, t.ex. ”Han kände sig opasslig och gav återbud till festen”. Detta är närapå den enda betydelsen hos opasslig i Sverige. Som motsats till passande, passlig brukas där opassande och olämplig (uppträda opassande). De orden är ju vanliga också här och jag föredrar avgjort dem framför opasslig i betydelsen ”icke passande”.

Nyligen dryftades i denna spalt bruket av kolon och komma i prisuppgifter, t.ex. 15.

Jag sade då att jag inte är svag för komma i sådana fall. Från bankmannahåll har påpekats att bankerna rekommenderar komma, och en affärsman påpekar att skrivmaskinernas konstruktion gör att man i affärslivet föredrar komma för att slippa trycka ned tangenten för stora bokstäver. Den måste ju användas, när man skriver ett kolon.

Hufvudstadsbladet, 29.10.1973

En insändare frågar om innebörden av stad i bibelcitatet ”Vi hava här ingen varaktig stad”.

Citatet är hämtat ur Hebréerbrevet 13:14. Stad betyder där faktiskt ”stad”, ”kaupunki”; grundtexten har ordet pólis. Jag förstår insändarens tveksamhet beträffande ordets betydelse. Stad betydde nämligen i gammal svenska ”ställe” , plats. Den betydelsen har vi t.ex. i uttrycket var och en i sin stad ”envar för sin del”, som kommer från Bibeln 1703, Efesierbrevet 5:33. Stad ”ställe” ingår också i sammansättningen bostad. Till slut må nämnas, att den nu gängse betydelsen hos stad kommer från medeltidens plattyska hanseatspråk.

En frågeställare undrar: ”Hur bör man uttala pronomenet de och artikeln/pronomenet det?”

Den frågande påpekar att många redaktörer och nyhetsläsare i radion uttalar de som ”de (med långt e) och det som ”det” eller ”de” . Frågeställaren själv uttalar de som ”di” , med långt i.

Frågan om uttalet av pronomenet de är som känt besvärlig och har behandlats tidigare i denna spalt. Uttalet ”di” är som känt mycket vanligt hos oss, i Sverige börjar det kännas dialektalt (i vårdat språk har det sin starkaste ställning i Sydsverige, men det brukas av enstaka äldre personer t.ex. i Stockholm). Dom är allmänt i Sverige.

Vissa språkvårdare i Sverige rekommenderar uttalet de för ”de” — det är ett sätt att kringgå konflikten mellan ”di” och ”dom”. Jag tycker att uttalet de för pluralpronomenet kan lämpa sig i uppläsning av t.ex. nyhetstext. Valet mellan ”di” och ”dom” hos oss när det är fråga om uppläsning – måste träffas med beaktande av att di sannolikt än så länge ter sig som mer vårdat för de flesta lyssnare. Ordet det kan uttalas med eller utan t; för min del tycker jag formen med uttalat t bör brukas bara i mycket högtidliga sammanhang.

De ursprungliga språkspalterna har digitaliserats med hjälp av automatiserad transkribering.

Originalen finns som (pdf) här:

Lista över ord och uttryck behandlade i Carl-Eric Thors språkspalter i Hufvudstadsbladet och Vasabladet 1967–1985: Till söklistan(du flyttar till en annan tjänst)

Hufvudstadsbladet