Torsdag med Thors i Hbl, 2.1.-27.4.1978

Hufvudstadsbladet, 2.1.1978

Funderar ni på språkriktighetsproblem? Vår spalt Modern svenska behandlar språkfrågor av allmänt intresse, som besvaras av professor Carl-Eric Thors. Sänd in frågor till Dagboken som vidarebefordrar dem till språkvetaren.

Hur översätts det finska avovaimo? Kan förslaget frihustru anses passande?

Den vitsiga finska ordskapelsen avoliitto motsvaras närmast av sammanboende eller samboende. För avovaimo har vi hittills haft uttrycket kvinna som någon bor ihop med – onekligen ett föga elegant uttryck. (Jag tror inte ”frihustru” har någon framtid). I Sverige har man ibland brukat ordet sambo, vilket nog är kort, men tyvärr är likalydande med ett ord sambo som betyder ” avkomling av mulatt och neger . Det kan tänkas att någon term skapas av den nordiska kommitté som så vitt jag vet för närvarande sysslar med äktenskapslag stiftningen. (Här kan för kuriositetens skull nämnas att danskarna talar om papirløst aegteskab” papperslöst äktenskap”, men den termen har ingen velat ta i bruk i norskan och svenskan.) Det händer ju att man talar om parterna i ett sammanboende som fästman” och ” fästmö”, men det språkbruket är inte att rekommende ra – fästman och fästmö bör få ha kvar sin hävdvunna betydelse, ”man, kvinna som lovat att ingä äktenskap”. Hellre talar jag om parterna i ett sammanboende som någons hustru, respektive man

En annan frågeställare undrar, hur jag ställer mig till ordskapelser som ljudotek, urotek, klippotek.

Stavelsen tek kommer från grekiskan, som har gett ordet bibliotek till nutida språk, och kan återges med ”ställning, samling”. På sistone har tek dykt upp i nybildningar som diskotek (vars förled f.ö. också har grekiskt ursprung: diskos ”skiva”), ekotek ”samling av ekologisk litteratur”. Av de ord som frågeställaren nämner, kan urotek och ljudotek till nöds gå an – det är fråga om samlingar av ljud, ur, men jag måste säga, att jag inte kan tycka om klippotek – det låter som om det avsåg en samling av (ur)klipp!

När tek (som inte brukades som enkelt ord i grekiskan) bryts ut ur t.ex. bibliotek och brukas i nybildningar, påminner det mig om vad som har hänt med -burger eller försvenskat -burgare, som naturligtvis kommer från hamburgare, engelskans hamburger, men som nu finns i t.ex. i cheeseburger m.fl.

En tredje frågeställare säger: ”I min sons matematikbok talas det om sidovinkel. Jag blev lärd att det hette nabovinkel. Sistnämnda ord kan jag hitta bara i Cannelins lexikon, varför det tydligen rör sig om en finlandism. Synd egentligen, ty nabo är ju ett gammalt fint ord och flitigt använt i danskan och norskan.”

Faktiskt synes nabovinkel enligt Akademiens stora ordbok förr ha brukats i Sverige, men kommit ur bruk. Det är sant att nabo ”granne” är ett gammalt svenskt ord, som väl dock är föga känt numera, men det kan ju nämnas att också granne har uråldrig hävd: en bildning till rann ”hus”, som annars bara finns i ranssaka, som ursprungligen betytt ”förrätta husundersökning”.

Hufvudstadsbladet, 12.1.1978

Dagbokens uppskattade språkspalt ”Modern svenska” har bytt veckodag och rubrik: hädanefter återfinner ni den på torsdagarna. Det bör vara lätt att komma ihåg: tors- som Thors! För spalten svarar nämligen som förut professor Carl-Eric Thors, och han välkomnar även i fortsättningen frågor och kommentarer från läsekretsen. Ni kan sända era brev till Dagboken, som lovar vidarebefordra dem.

Skulle? En svensklärare vid ett finskspråkigt läroverk säger så här: ”Då jag gick i skola blev jag undervisad att man inte får använda skulle i bisatser som börjar med om och motsvarar finskans konditionalis. Man borde alltså säga t.ex. Jag skulle köpa en bil, om jag fick pengar. Men det är väl så, att man använder skulle ganska allmänt i finlandssvenskan, eller hur? Borde vi svensklärare betrakta skulle i dylika sammanhang som fel?”

Utan tvivel är det så, att imperfektformer (t.ex. fick, hade) är regel i satser som börjar med om, ifall (villkorssatser) och som uttrycker ett antagande som strider mot verkligheten. Detta gäller om det allmänna språkbruket i Sverige. (Innehåller om-satsen en möjlighet är skulle däremot vanligt: Om han skulle ringa i morgon.)

Frågeställarens förmodan att skulle- konstruktioner i villkorssatser är vanliga i finlandssvenskan, är riktig. Hos oss hör man t.ex. ”Om han inte skulle ha varit så försenad …”, medan en rikssvensk nog skulle säga: ”Om han inte hade varit”. Satser med imperfektformer i dylika satser (hade, fick, kunde osv.) förekommer dock också hos oss. I ett finskspråkigt läroverk är det enligt min mening det riktiga att lära ut den rikssvenska regeln. Dels kommer säkerligen en del av eleverna att under någon kortare eller längre tid vistas i Sverige, dels är den rikssvenska konstruktionen fullt bruklig även hos oss. Med tanke på det finlandssvenska språkbruket är det väl riktigast att bedöma elevernas skulle-konstruktioner milt. Till frågan om finge osv. återkommer jag nästa vecka.

Detta ”tek”! Det var nyligen tal i spalten om vissa moderna bildningar på -tek, t.ex. klippotek. Flera personer har uttalat sin förvåning över dem, och från prof. Rafael Gyllenberg i Åbo har det kommit skriftliga kommentarer till orden.

Det är uppenbart att orden klippotek ”frisersalong”, ljudotek “samling av inspelningar” och urotek “uraffär” lätt kan missförstås. Vid urotek kan tanken föras till ett ord som urografi “specialröntgenundersökning av urinvägarna”, och klippotek har inte bara lett mina tankar i orätt riktning dvs. till ”samling av urklipp”. Även om vi i svenskan inte har tek som enkelt ord, är tek ”samling, förvaringsställe” befäst i språkmedvetandet genom det allbekanta bibliotek. Där till kommer fackord som glyptotek ”skulptursamling” och pinakotek ”tavelsamling” samt det korrekt bildade nyordet ”diskotek”.

Klippotek, urotek och ljudotek framstår också i ett ”annat avseende som märkvärdiga ord eller rentav som språkliga missfoster. Förleden i dem alla är framstår för språkkänslan som inhemsk (låt vara att ur är ett gammalt lånord), tek har som tidigare nämnt grekiskt ursprung. Det finns i svenskan en tydlig motvilja mot sammansättningar, där den ena leden verkar vara inhemsk eller åtminstone hemvan, medan den andra känns främmande, Karakteristisk är den motvilja som möter ordet byggnation “byggenskap” och dess synonym byggrare. Ordstammen bygg- är svensk, men -tion och -age av latinskt och franskt ursprung.

Också med hänsyn till ordbildningen är det bäst att inte använda klippotek, urotek och ljudotek.

Dags/sådags: En frågeställare undrar över innebörden i uttrycken det är dags (att göra något) och det är så dags.

Det är så dags betyder ursprungligen ”det är den tiden på dagen”, sedan ”det är på tiden”, ”det är hög tid (att göra något)”. I nuspråket används det är sådags vanligen i betydelsen ”det är för sent”, alltså egentligen ironiskt. Någon kan säga: ”Jag borde skriva och be honom om ursäkt”. En annan säger: ”Det är så dags nu” och menar ”Nu är det för sent”.

Det är dags (att göra något, att gå hem t.ex.) är ett ganska nytt uttryck, liktydigt med ”det är tid att”. Både det är tid att och det är dags att betraktar jag som helt korrekta.

Hufvudstadsbladet, 19.1.1978

Konjunktivformen ”vore”, den gamla knoppen ”vare sig” och ett par uttalsproblem tas upp i dagens språkspalt. Professor Carl-Eric Thors står gärna läsekretsen bi när det gäller språkriktighetsfrågor, och brev kan skickas till Dagboken som vidarebefordrar dem.

En lärare vid en finskspråkig skola frågar, om konjunktivformer sådana som vore – imperfekt konjunktiv av starka verb – fortfarande är brukliga.

I nutida svenska förekommer sådana former bara av ett fatal starka verb. Den vanligaste är givetvis vore. Den förekommer i tal och ar vanlig i skrift; det är betecknande att det finns 239 exempel på vore i Alléns frekvensordbok (av en så vanlig form som gjorde finns c. 360). Utöver vore förekommer enligt min erfarenhet främst funnes, fingè och bleve; funnes och finge uppträder inte bara i skrift, utan också i bildat rikssvenskt talspråk. I en finskspråkig skola är det förmodligen nödvändigt att lära eleverna formen vore.

Quebec? En annan frågeställare har en fråga av en viss principiell betydelse. ”Hur skall namnet Quebéc uttalas?” Den frågande använder själv uttalet ”kebék”, men har lagt märke till att radion använder uttalet ”kwibék”.

Uttalet ”kebék” är franskt, det andra uttalet är engelskt. Canada har ju till övervägande del engelsktalande befolkning, men provinsen Quebec har en stor fransktalande majoritet. En av städerna i Quebec förekommer rätt ofta i våra nyheter, nämligen Montreal. Dess namn brukar uttalas på engelskt sätt (”montriäl”), och detta är förståeligt: Montreal är säte för många firmor med engelskt språk. Med namnet Quebéc är det något annorlunda. För uttalet ”kwibék” kan tala, att det har en viss hävd i svenskan och används av flertalet i Canada, för ”kebék” åter att det används av det stora flertalet i provinsen Quebéc.

Inga faser… En tredje frågande har observerat att rikssvenskar brukar uttalet ”faser” för Fazer och undrar om värt uttal ”fatser” är en ålderdomlighet eller beror på tyskt inflytande.

Enligt min uppfattning är ”fatser” en återgivning av det ursprungliga tyska uttalet av firmans namn, men ts i uttalet har stöd i den starka tendensen i (speciellt) äldre finlandssvenska att uttala z som ts. Hos oss hör man inte sällan ts-uttal t.ex i zoologi, medan rikssvenskan undantagslöst har uttal med enbart s. (Den frågande har också hört rikssvenskar använda uttalet ”fej ser” – de har felaktigt antagit att firmanamnet har engelskt ursprung.)

Fullbordat faktum: Vad betyder uttrycket fait accompli? undrar en frågeställare.

Uttrycket är franskt och bevarar (åtminstone något så när) sitt franska uttal: ”fett akångpli”, med betoning på sista stavelsen. Det betyder ordagrant ”ett fullbordat faktum”. Man brukar tala om att ”någon ställs inför (ett) fait accompli”: han kan inte längre göra något åt en sak, utan kan bara konstatera att något redan har skett. (Ibland ser man i stället uttrycket ”fullbordat faktum”, med det latinska lånordet faktum, som i franskan har blivit fait.)

Vare sig och varken. Vilketdera uttrycket är korrekt: Lakanet är vare sig rent eller orent eller Lakanet är inte vare sig rent eller orent?

Det korrekta är Lakanet är inte vare sig rent eller orent. Uttrycket vare sig – eller används i en nekande sats. I en jakande sats brukas varken – eller: Lakanet är varken rent eller orent. I en sats med varken – eller skall inte stå något inte.

Hufvudstadsbladet, 26.1.1978

Från Kasberget till Skottgluggen svingar sig språkspalten i dag, och däremellan återfinner ni andra problem som ”på ett eller annat sätt” är intressanta. Har ni fler frågor som ni funderar på kan ni med förtroende vända er till professor Thors. Breven adresseras som vanligt till Dagboken för vidare befordran.

Dagens första fråga lyder: ”Hur uttalas Kasberget (Roihuvuori, stadsdel i Helsingfors)? Är a-ljudet långt eller kort?

A-ljudet i Kasberget är långt. Förra leden är ordet kase ”rishög, vårdkase”. På gamla kartor nämns ett Kasaberget i trakten av den nuvarande stadsdelen Kasberget. Kasaberget var i gammal tid även namn på det nuvarande Observatorieberget i Helsingfors. På båda bergen har man tydligen tänt vårdkasar för att varna för fiendefartyg, och samma sak gäller väl om de flesta av de många Kasberg, som finns vid den sydfinländska kusten. En annan term som syftade på vårdkasar är det böte som ingår i många ortnamn.

Endast och enbart: En annan frågeställare undrar om endast och enbart är synonymer. Han citerar ur en tidning: ”År 1972 var enbart 18 av 5 000 belånade egnahemshus fabrikstillverkade.”

Enbart betyder ”uteslutande helt och hållet”, t.ex. ”Hela handlingssättet var enbart förnedrande”, dvs. ”uteslutande, inget annat än”, ”Detta gjorde han enbart av god vilja”. I dessa två exempel är endast inte lämpligt, i det första vore det klart felaktigt – liksom enbart är fel i frågeställarens citat: där är endast eller bara det rätta. Det finns emellertid fall där enbart och endast är möjliga, bägge två, t.ex. ”Det är inte enbart (uteslutande) angenämt”. ”Det är inte endast angenämt” kan man säga, men man tänker sig då gärna en fortsättning, t.ex. ”utan också fullt tillåtet”.

**Samme frågeställare har i en tidning påträffat en sats, som lyder så här: ”Och det tänker jag bli, på sätt eller annat”. Är inte på sätt eller annat fel? undrar han.**

På sätt eller annat är en sedan gammalt välkänd finlandism, som väl har uppstått genom ordagrann översättning av ”tavalla tai toisella”. Den genuina svenska motsvarigheten lyder på ett eller annat sätt. (Att ”på sätt eller annat” kan låta märkligt observerar vi, om vi översätter ”syystä tai toisesta” ordagrant med ”av orsak eller annan”, i stället för med av en eller annan orsak.)

Gluggen och linjen: Man ser inte sällan uttrycket komma i skottgluggen i betydelsen ”bli utsatt för angrepp, kritik”, men det är väl egentligen felaktigt, eller hur?

Skottglugg är en öppning på ett hus, genom vilken man skjuter på fiender eller villebråd. Skottlinje varav uttrycket komma (råka) i skottlinjen, är den riktning en skytts kulor tar eller beräknas ta. Därför har komma eller råka i skottlinjen blivit ett bildligt uttryck för ”bli utsatt för angrepp, för kritik”. Genom förväxling har komma i skottgluggen fått samma bildliga användning, men den är störande, i synnerhet för dem som har betydelsen av ordet skottglugg klar för sig.

Hufvudstadsbladet, 16.2.1978

En frågeställare säger: ”De flesta rikssvenskar (teaterfolk som Jari Kulle, politiker som Palme och Fälldin – och t.o.m. Carl Gustaf) använder i talspråk formen stog som imperfekt av stå. Alltså stå - stog. Är det så, att slå - slog, dra - drog är orsaken?”

Det stämmer att stog är mycket vanligt i rikssvenskt talspråk. Dess uppkomst beror just på det som frågeställaren antyder: analogi med de vanliga slog, drog och tog. En lustig tillfällighet är att professor Bertil Molde vid Svenska språknämnden i Stockholm skrev om stog i nämndens tidskrift ”Språkvård” strax före nyår. Molde säger, att ”stog måste anses vara en fullt tillåtlig talspråksform”, men han säger också klart ifrån, att ”i normalt skriftspråk är dock stod den enda korrekta och lämpliga formen”. Talspråksformen sto, som är allmän hos oss och också förekommer i södra Sverige, bör på samma sätt anses tillåtlig i tal, men får inte förekomma i vanligt skriftspråk.

Eut, evt och öjt. Samme frågeställare tar upp uttalet av terapeut och farmaceut.

De båda orden har i Sverige uttal av sista stavelsen som /evt/, ibland /eft/. Hos oss uttalas väl farmaceut normalt med /öjt/, medan sista stavelsen i terapeut vacklar mellan /öjt/ och /eut/. Det rikssvenska uttalet /evt/ beror väl på en viss motvilja mot diftonger och har kanske utvecklats i forna tiders klassiska skolor; orden har nämligen grekiskt ursprung. Uttalet /eft/, som frågeställaren har hört i Sverige, påminner om det nygrekiska, men kan också ha uppstått i Sverige: före t är det lättare att uttala f än v. Uttalet ”farmasöjt”, som kan anses vara rotfäst hos oss, är väl ursprungligen tyskt. Vad terapeut beträffar, skulle jag föredra uttal enligt skrivsättet, alltså med /eut/. Det finns ingen orsak att försöka införa det rikssvenska uttalet med /vt/.

Billigt pris. En annan frågeställare säger: ”På den tiden jag gick i Hanken (Handelshögskolan) fick vi lära oss att ett pris inte kan vara billigt. Har den regeln ändrats?”

Givetvis är det egentligen en vara, ett hus osv. som är dyrt, billigt men vanligt (och korrekt) språkbruk talar också om billiga priser, dyra priser. Vad billiga priser angår, kan uttrycket vara nedärvt från den tiden då billig betydde ”rimlig, rättvis”. Ett minne av den ordbetydelsen är uttrycket ”något är rätt och billigt” – det är ju inte priset, utan rättmätigheten som åsyftas. Betydelsen ”icke dyr” fick billig först under förra hälften av 1800-talet.

En tredje frågare undrar: ”Det är säsong för ordet kylslagen, som vi ideligen träffar på ibland - och som då uppenbart avses betyda kylig. Men det stämmer inte – eller hur?”

Kylslagen brukas egentligen om drycker, men används ibland också i uttryck som ”kylslagen luft”. Dessutom förekommer kylslagen inte sällan i överförd användning om människors uppträdande: hennes leende var kylslaget (dvs ”kyligt”).

Huvfudstadsbladet, 23.2.1978

En gång om året minst, bör finlandssvenskar påminnas om att det heter en gång OM året . . . och nu kommer en sådan påminnelse i prof. Thors spalt. Dagboken för sin del vill erinra om att alla läsare är välkomna att vända sig till vår expert med frågor som rör språkriktighet och modern svenska. Adressen är Dagboken, Hufvudstadsbladet, Mannerheimv. 18, 00100 Helsingfors 10. Vi vidarebefordrar.

En frågeställare undrar, om det är fel att säga Jag hade bort laga (t.ex. mat). En bekant till frågeställaren har påstått, att det inte finns ”någon sådan form”, utan att de måste heta ”Jag borde ha lagat”.

Till detta kan sägas att både ”Jag hade bort laga” och ”Jag borde ha lagat” är helt korrekta uttryck.

En annan frågande har fäst sig vid uttrycket ”två gånger i året” och undrar, om det inte är en fennicism, uppkommen efter mönster av ”kaksi kertaa vuodessa”.

En gång i året är utan allt tvivel en finlandism och en vanlig sådan; det motsvarande rikssvenska normaluttrycket är en gång om året, vilket ju brukas också hos oss. Jag tror dock inte att ”i året” är någon fennicism. Det finns exempel på ”en gång i året” i äldre rikssvenska, och på norska heter det ”en gang i året”. Dessutom har ”i året” stöd av de (allmänt svenska) i veckan, i månaden. Men i året är således i våra dagar enbart finlandssvenskt.

Bre eller breda? Samme frågeställare säger: ”Vad kall man säga om formen bre i stället för breda, t.ex. ”bre smörgäsar”?

Formen bre accepteras av Svenska Akademien, men den låter inte bra. Faktiskt finns det i vårt allmänna språkbruk – även hos oss – vissa allmänna kortformer av verb på -da: rå (för, på) är samma ord som råda och trä på (en nål) är också vanligt. Formen bre, t.ex. ”bre en smörgås” är inte helt okänd hos oss, men brukas inte allmänt. Akademiens ordlista betecknar såväl trä som bre som vardagliga, men de är således acceptabla – i rätt stilart.

En tredje frågeställare berör uttalet av fyra ord, vilka har det gemensamt att i dem ingår elementet gen, som de moderna kulturspråken har fått från grekiskans ordstam för ”föda, alstra”. De fyra orden är homogen, halogen (en kemisk term), fotogen och fotogenique.

Om uttalet av fotogen och fotogenique (även stavat helt på franskt sätt: photogénique) råder ingen tvekan: fotogen uttalas med sje-ljud, fotogenique med tillnärmelsevis franskt uttal ”fåtåsjenikk”. De båda andra orden, homogen och halogen, har i Sverige nästan alltid uttalet ”-jen”, hos oss vanligen uttal med g: ”-gen”. Det växlande uttalet beror på att franskt uttal återspeglas i fotogen, medan uttalet av homogen osv. utvecklats i svenskan.

Vi vitaminerar: Heter det vitaminera eller vitaminisera?

Bägge formerna förekommer. Det engelska vitaminize inlånades ursprungligen i svenskan som vitaminisera, men man använder numera gärna det kortare -era i stället för -isera, jämför effektivera och det äldre effektivisera. Svenska akademiens ordlista nämner vitaminera i främsta rummet.

Hufvudstadsbladet, 2.3.1978

Innan vi ger ordet – inte munturen! – åt professor Thors vill vi påpeka att språkvårdsfrågor från läsekretsen alltid är välkomna. Är det något ni grubblar på fråga Thors! Sänd era frågor till Dagboken, Hufvudstadsbladet, Mannerheimv. 18, 00100 Helsingfors 10, så vidarebefordrar vi.

En frågeställare säger: ”Finskan har ju pluralis, där svenskan har singularis i många fall där det gäller stora begivenheter. När det gäller idrottsevenemang, är vår språkkänsla nog lite avtrubbad – heter det uttagningen eller uttagningarna, måsterskapet eller måsterskapen osv. ?”

I svenskan synes pluralis användas om sådant som består av flera tävlingar – därför talar man om t.ex. ”måsterskapstävlingar” eller ”måsterskapen” i friidrott, ”uttagningstävlingar för VM”, ”världsmåsterskapen i skidlöpning”. I dylika fall är det ju fråga om flera skilda grenar. Men pluralis förekommer också på tal om tävlingar som består av flera delmoment: distriktsmåsterskapet i häcklöpning avgjordes vid tävlingar i går. I ett sådant fall brukar det ju förekomma både försök och final. Däremot säger man t.ex. ”Nottingham Forest ligger väl till för ligamåsterskapet”, ”han tog distriktsmåsterskapet i terränglöpning i våras” osv.

Muntur?: Det var härförleden tal om finlandismen taltur, som jag ogillade. En insändare skriver med anledning därav, att han har hört ordet muntur, som han finner vara ”ovanligt kraftfullt” och undrar om man inte kunde använda muntur, när man får ordet i en mer ordnad diskussion.

Muntur är ett finlandssvenskt ord (översättning av finskans suuvuoro) och brukar användas i uttryck som ”han fick inte någon muntur” – det som också heter ”han fick inte en syl i vädret”. Jag tycker att muntur är så starkt förknippat med vanligt vardagsprat, att det inte lämpar sig på tal om diskussioner eller debatter i offentligheten. Därför tycker jag fortfarande att vi skall tala om anföranden eller inlägg i diskussioner och säga att ordföranden i en diskussion ger ordet åt någon och att denna någon får ordet.

Ett förvånande ”u”: Hur skall namnet Kustö uttalas?

Namnet skall uttalas med långt u. Detta uttal brukas i Åbo och av personer med anknytning till Kustö; det rekommenderas också i publikationen ”Svenska ortnamn i Finland”. En god regel är att i görligaste mån följa lokalt uttal. Uttalet med långt u kan verka förvånande. Det är emellertid naturligt med tanke på namnets ursprung. Kustö har nämligen utvecklats ur ortens finska namn Kuusisto. Detta framgår tydligt av de många medeltida skrivformerna av namnet: detta skrevs redan 1295 Kusto, och så länge det fanns en svensk allmogebefolkning på ön, dvs till slutet av 1800-talet, skall det lokala uttalet ha varit ”kusto”, med långt u.

Med ordet kust har Kustö inte något sammanhang. Kust är känt i svenskan först från början av 1600-talet; det kommer via plattyskan från fornfranskan och latinets costa.

Hufvudstadsbladet, 9.3.1978

Alla som grubblar på språkriktighetsfrågor, ords etymologi eller uttal är välkomna till vår språkspalt, där professor Carl-Eric Thors fungerar som orakel. Frågorna adresseras till Dagboken, Hufvudstadsbladet, Mannerheimvägen 18, 00100 Helsingfors 10.

En frågeställare tar upp uttalet av ord med förstavelsen er- (t.ex. erövra, erinra, ernå).

Även om denna fråga någon gång berörts i spalten, är det måhända lämpligt att beröra den en gång till. Svaret är faktiskt, att förstavelsen er- kan uttalas både er- och är-.

Den frågande vill också ha besked om uttalet av namnet Ehrensvärd.

Namnet skall uttalas med ä: ”ärensvärd”. Samma regel gäller för andra namn med förstavelsen Ehren-, och ä-uttal gäller ju också för namnet Ehrnrooth, som ursprungligen hade förstavelsen Ehren-.

Men bokstavsföljden -er- i namn kan ha ett skiftande uttal. Namn som Ehrström och Ehrs uttalas med e-ljud, och e-ljud brukas också i första stavelsen av Ehrman och Ehrstedt. Men Pehrman har ä-uttal, liksom det rikssvenska Fehrman.

En frågeställare säger: ”Man läser i rikssvenska böcker datumangivelser som den förste mars” och ber mig kommentera e-formen i förste.

E-former i datumangivelser (t.ex. den andre maj) är en sydsvensk egenhet och ses ofta i böcker av skånska och andra sydsvenska författare, liksom man ofta hör det i sydsvenskt tal. Såsom det påpekats någon gång tidigare, används e-former av adjektiv i södra Sverige också i helt vardagliga uttryck som ”du lille pojk”.

En tredje insändare har påträffat uttrycket ”surligt bröd” på en förpackning. ”Kan det vara riktigt?”

Nej, avgjort inte. Det som avses är förstås ”syrligt” eller ”lätt syrat”. Dylikt är bara tyvärr alltför vanligt hos oss. Mest upprör det mig – som jag någon gång påpekat – när myndigheter släpper ut dåligt översatta texter på svenska eller låter göra skyltar med felaktig svensk text och när broschyrer på usel svenska tillåts komma ut.

En person på Åland undrar, varifrån ”de antagligen helåländska uttrycken jåla och rådda härstammar”.

Jåla betyder enligt den frågande ”larva eller barnsla till sig”. Det skall möjligen sammanhållas med det i Ålands östra skärgård och i Sydösterbotten brukade ordet jolla ”jollra, pladdra”. Det förefaller troligt att jåla, jolla är ljudhärmande, liksom det besläktade jollra.

Rådda ”röra till, klotta” är vanligt också på det finländska fastlandet. Vad ordets ursprung angår, har jag en gång berört det i denna spalt och tänkt mig att det kunde hänga samman med ordet rödja. Mot det nutida röjd (hos oss även: rödjad) svarade i äldre svenska rudd, varav skulle bli rådd i våra dialekter. Förklaringen är dock osäker, men kan stödas med vissa paralleller i norska folkmål.

Hufvudstadsbladet, 16.3.1978

”Svenskfinland” skriver vi (för det mesta) i Hbl, prof. Thors föredrar personligen ”Svensk-Finland” men påpekar att båda skrivsätten är godtagbara. Alla i hela Svenskfinland/Svensk-Finland (och andra med) är välkomna att sända in frågor som rör det svenska språket. Adressera spörsmålen till Dagboken (Hbl, Mannerheimv. 18, 00100 Hfrs 10) som vidarebefordrar dem till Carl-Eric Thors.

En frågeställare påpekar att portier rätteligen skall uttalas ”pårtjé” inte ”pårtjär” såsom man rätt ofta hör hos oss, och undrar om inte det vore bäst att använda stavningen portjé.

Portier skall uttalas såsom frågeställaren säger, alltså ”pårtjé”; en ”pårtjär” (portière) är i franskan något helt annat, nämligen ”dörrförhänge”. Vad stavningen beträffar, godtar Akademiens ordlista både portier och portjé. I ett så vanligt ord tycker jag det finns allt skäl att använda en stavning som ansluter sig till uttalet och alltså skriva portjé.

Borvatten och Borås: Samme frågeställare påpekar att namnet på grundämnet bor ”åtminstone i Sverige” uttalas med å-ljud, men åtminstone tidigare (säger han) uttalade man bor, borsyra, borvatten med o-ljud hos oss. ”Är det fel?” frågar han.

Vi lekmän kommer ju rätt ofta att uttala borvatten – såvitt jag vet en finländsk term – och använder väl alltid o-ljud. Det kan tänkas att uttal med å av bor osv. förekommer i fackmannakretsar hos oss. Uttalet av o i främmande ord (vare sig långt eller kort) varierar mycket och avvikelser känns i allmänhet inte särskilt stötande.

Frågeställaren tar också upp två välkända ortnamn som börjar med Bor – och givetvis inte innehåller den kemiska termen: Borlänge och Borås. ”Varför uttalas Borås med o, men Borlänge med å?

Förklaringen ligger i att de båda namnens förleder har helt olika ursprung. Borlänge i Dalarna innehåller ett i Dalarna och närliggande landskap vanligt gammalt ord bor (släkt med bära) med betydelsen ”ställe där man bär båtarna” (förbi forsar eller mellan två vattendrag).

Borlänge ligger ju vid Dalälven. Ordet bor har i dialekterna ett uttal som motsvaras av ”bår” i riksspråket. Samma ord bor ingår också i Sundborn, Carl Larssons gård vid Falun.

Det västgötska stadsnamnet Borås är egentligen ett Bodar-ås, dvs. det innehåller en gammal genitiv av ordet bod i betydelsen ”fäbod” och har helt naturligt långt o i uttalet.

Bindestreck?: En annan insändare frågar, om man skall skriva ”Svenskfinland” eller ”Svensk-Finland”.

Båda skrivsätten är godtagbara. I sammansättningar sammanskrivs lederna ofta, om det sammansatta ordet är vanligt. Skrivningen Svenskfinland kan försvaras med att sammansättningen är rätt vanlig. Själv föredrar jag dock ”Svensk-Finland”, som tydligt anger sammansättningens delar.

Om några andra frågor, bl.a. om genitiven i uttryck som ”filmen är Ingmar Bergmans”, skriver jag nästa gång.

Hufvudstadsbladet, 23.3.1978

Alla läsare är välkomna med frågor som rör det svenska språket: professor Thors ställer sin sakkunskap till förfogande. Adressera breven till Dagboken, så vidarebefordrar vi dem.

En frågeställare tar upp uttrycket den nytillträdde presidenten ”Kan man säga så på god svenska?”

Mitt svar är: nej. Orsaken är, grammatiskt talat, att tillträda är ett verb som kan ha objekt, ett transitivt verb (tillträda ämbetet). Perfektparticipet av sådana verb har passiv betydelse, de motsvarar en s-form: sedd= som har setts, given = som har givits, äten = som har ätits. De finns något enstaka undantag med aktiv betydelse, t.ex. drucken. Ett verb på -träda, som stundom förekommer i perfektparticip, är företräda. I stelt språk heter det nämligen ”den av honom företrädda åsikten” = som företräds av honom. Tillträdd borde betyda ”som har tillträtts”.

Bara maten är oäten

Perfektparticipet av transitiva verb har således normalt betydelsen ”som har gjorts med något av en person”. Däremot har perfektparticipet av intransitiva verb aktiv betydelse: ”det som någon har gjort”. Mot bakgrunden av dehär grammatiska förhållandena bör man se ett par uttryck. Det ena är talspråksuttrycket ”du skall inte gå ut oäten”, det andra är ”alla 60 år fyllda personer” (jämför ”han är 50 år fylld”) Oäten – som väl mest används halvt skämtsamt – visar sig vara klart felaktigt: jämför det korrekta ”maten står där oäten”. Uttrycken med fylld är inte korrekta i nutida svenska.

Finskan har som känt ett aktivt perfektparticip av transitiva verb. Om detta efterapas i svenskan, uppstår olämplig uttryck. Satserna med fylld är goda exempel. – Däremot är ”han är 70 år fyllda” korrekt: det är åren som är fyllda. Korrekt är likaledes ”vid fyllda 70 år”.

Runebergs bok?: En annan frågeställare har fäst sig vid uttryck i massmedier som ”regin är Ingmar Bergmans”, ”inspelningen är Sveriges radios”. Är det faktiskt god svenska, undrar han.

Uttrycken i fråga stöter mitt språköra. Visserligen kan vi säga t.ex. ”I Ingmar Bergmans regi”, liksom ”Runebergs dikt Svanen”, men tillsammans med verbet vara – dvs som predikativ – använder vi s-formen för att beteckna ett ägandeförhållande: ”boken är Runebergs” betyder att R. har ägt boken. De uttryck frågeställaren nämner skulle jag ersätta med ”regi av Ingmar Bergman”, ”inspelningen är gjord av Sveriges radio”.

Gå i pension: ”När använder man ordet premiärminister och när brukas statsminister?”

Regeln är, synes det, klar: om nordiska regeringschefer brukas termen statsminister, om icke-nordiska premiärminister – efter engelskans prime minister och franskans premier ministre. Enligt regeln säger vi t.ex. ”statsminister Nordli“, men ”premiärminister Callaghan”, ”premiärminister Barre”.

I tidningspressen ser man ständigt uttrycket han går i pension. Borde det inte heta han blir pensionerad?

Uttrycket han går i pension har snabbt vunnit burskap och kan betecknas som normal nusvenska; därjämte kan det givetvis fortfarande heta ”blir pensionerad”. Men det skall heta ”går i pension” (jämför t.ex. ”träda i tjänst”), inte ”gå på pension” (mennä eläkkeelle), som man ibland ser hos oss.

Hufvudstadsbladet, 30.3.1978

Människan undrar och hon får svar... av prof. Carl-Erik Thors, åtminstone när det gäller frågor som rör svenska språkets bruk och vard. Skriv och fråga – i brev som kan adresseras till Dagboken f.v.b. I dag handlar det bl.a. om människan/hon och personen/han och punkt eller inte punkt efter ordningstal.

En frågeställare citerar en tidningsrubrik ”Sovjetorder om ny typ av kabelfartyg” och undrar om inte order är felaktigt använt i det sammanhanget – det är ju fråga om en beställning.

Faktiskt har order – utom betydelsen ”befallning” – betydelsen ”beställning”, och denna innebörd är vanlig i handelsspråk. För min del skulle jag dock hellre ha skrivit ”order på ny typ”, med samma preposition som vid beställning.

Samme frågeställare undrar varför människan är femininum, medan motsvarande ord i flera andra språk är maskulin, dvs. ersätts med han, t.ex. tyskans Mensch, engelskans man, latinets homo och franskans homme.

När det egentligen plattyska ordet människan inkom i svenskan – ursprungligen användes man både om ”man” och ”människa i allmänhet”, liksom fallet ännu är i engelskan – anslöts det i formen till feminina ord som gumma och piga. Liksom dessa blev människa femininum, det fick hon som ersättningsord. Trots att människa, grammatiskt sett, är femininum gäller detta icke om ett liktydigt ord som person: detta ersätts med han.

Borås igen: En kort rättelse till denna spalt för ett par veckor sedan.

Det var tal om ursprunget till bl.a. stadsnamnet Borås. Detta uttalas som bekant med kort o (samma ljud som i ond) och har tonvikt på -ås.

Punkt eller inte: En frågeställare tar upp ett ortografiskt problem. Skall man sätta punkt efter ett ordningstal som skrivs med siffra, t.ex. ”den 6. mars”?

Det är av gammalt vedertaget bruk i svenskan att icke sätta ut punkt efter ordningstal. Följaktligen skriver man t.ex. ”den 6 mars” osv. (Man kan givetvis också skriva ”6.3.“ eller ”6/3”.)

Skrivregler, utgivna av Svenska språknämnden i Stockholm, rekommenderar entydigt ovanstående bruk i fråga om förkortning av ordningstal. I ”Skrivregler”, utgivna av Tekniska nomenklaturcentralen i Stockholm, finner man däremot följande: ”Om ordningstalet ingår i en benämning grundad på fortlöpande numrering föredrages dock sifferskrift, varvid efter siffran följer antingen kolon och ordningstalets slutvokal, t.ex. 1:e pristagare ... eller enbart punkt, t.ex. 3. serien.” Inte heller dessa regler nämner punkt efter ordningstal i datum, utan skriver t.ex. ”den 28 mars”.

Frågeställaren har i en broschyr från Handelshögskolan i Stockholm läst ”Den 8. Nordiska Företagsekonomiska Konferensen”. Skrivningen följer tydligen det alternativ som nämns i TNC:s skrivregler. (F.ö. brukas ju punkt efter ordningstal t.ex., i norska och tyska.)

Enligt min mening kan det vara skäl att följa Språknämndens skrivregler och alltså inte sätta punkt efter ordningstal. Under inga omständigheter är det berättigat att använda punkt efter ordningstal i datumbeteckningar. Det kan till slut påpekas, att det finns ett annat godkänt sätt att förkorta ordningstal, det som skymtar TNC:s skrivregler, nämligen att skriva t.ex. ”6:e”, dvs. siffra + kolon + sista bokstaven i ordningstalet. Skrivningen ”6:tte” är föråldrad.

Korv och lök: En tredje frågande undrar ”med vilket eller vilka språk” orden siskon(korv) och purjolök sammanhänger.

Siskon- kommer från tyskans Saucisschen, som är det franska saucisse ”korv” med tillägg av tyskans diminutivändelse -chen.

Purjo- återgår ytterst på ett latinskt ord för ”lök”, porrum, men har närmast inlånats från franskans poireau ”purjolök” (uttalas i nutiden ”poarå”, men har haft varierande dialektala former). För övrigt återgår också finskans sipuli och tyskans Zwiebel ”lök” på ett latinskt ord för ”lök”, caepula.

Hufvudstadsbladet, 6.4.1978

Frågor till språkspalten är alltid välkomna och kan adresseras till Dagboken som sköter om att professor Thors får dem i sina sakkunniga språkvårdarhänder.

En frågeställare omtalar att det i en övningsbok för grundskolan heter att ”Man ser e men hör ä”, t.ex. i elva, fem, fest – som alltså uttalas ”älva, fäm, fäst”. Frågeställaren är helt naturligt förvånad.

Boken i fråga (av Borrman och Larsson) är utgiven i Sverige, men trots det är det förvånande med ”fäm” osv. Faktum är att stora delar av Sverige, bl.a. Stockholm, inte skiljer mellan kort ä (t.ex vässa) och kort e (t.ex. hem), liksom ju inte heller vi gör någon skillnad. Detta sammanfall av e och ä, i ett slags e-ljud, är så genomfört att det är helt otänkbart att inlära en skillnad mellan kort e och ä. I västra Sverige, t.ex. i Göteborg, görs det däremot skillnad mellan kort e och ä, något som man gott märker, om man uppmärksamt lyssnar till göteborgares tal. (Jag går inte nu in på sammanfallet mellan långt e och ä –väva/veva osv. Det har f.ö. behandlats i spalten rätt nyligen.)

Skatudden och Tölö: En annan frågeställare berör ursprunget till namnet Skatudden, stadsdelen i Helsingfors.

Skat – i detta namn, som i gammalt språk uttalats med kort a, är det i finlandssvenska dialekter vanliga ordet skata (kort a i första stavelsen) ”udde”. (Fågelnamnet skata är etymologiskt samma ord – skatan har namn efter sin länga stjärt. Den kallas skjora i våra dialekter.) Namnet betecknar egentligen ”udden på den s. k. Estnäs skatan”. Det finska namnet Katajanokka är till sin förra del en finsk omstöpning av Skata – (med anslutning till kataja ”en”), till sin senare del ett slags översättning av udde.

Den frågande undrar vidare, vad stadsdelsnamnet Tölö i Helsingfors kommer av.

Namnet Tölö, som alltid uttalats med långt ö i första stavelsen, har behandlats av flera forskare, senast av prof. Åke Granlund i ”Studier över östnyländska ortnamn”. Full visshet om namnets ursprung föreligger inte, men det är för det första tydligt att det har samma förled som namnen Tölömossen i Korsholm, och för det andra verkar det sannolikt att förleden har betytt ”göl, kärr”.

Helst medelst: En tredje frågande vill veta, om det skulle heta meddels, medels, medelst eller meddelst.

Det kan heta medelst eller medels. Svenska Akademiens ordlista nämner i främsta rummet medelst, i andra medels.

Hufvudstadsbladet, 13.4.1978

Funderar ni på frågor som har med svensk språkvård att göra? Då HÅGSAR ni väl att det går bra att skriva och fråga professor Thors! Dagboken vidarebefordrar alla brev från läsekretsen.

En frågeställare vill veta, vad ordet ”hoxa” har för ett ursprung.

Ordet hågsa har någon gång berörts i spalten. Det är ett gammalt svenskt ord släkt med håg. Hågsa (i äldre svenska hugsa) har haft olika betydelser: tänka på, minnas och den som nu är vanlig hos oss: komma att tänka på något. Hågsa, så stavat, finns numera i Akademiens ordlista, där det betecknas som provinsiellt och finländskt. Det kan tilläggas att hugsa lever ett friskt liv i danskan och norskan: det är nämligen det norska och danska huske ”minnas”. I huske har gs bytt plats och resultatet har blivit sk.

Kalvarieberg: En annan frågeställare undrar vad det franska calvaire heter pa svenska.

”Calvaire” kallas på svenska kalvarieberg. I katolska länder förekommer avbildningar i det fria av de tre korsen på Golgata; sådana grupper kallas kalvarieberg. De brukar vara något högre än den omgivande marken. (Det latinska ordet calvaria betyder ”huvudskalle”, och samma innebörd har ju namnet Golgata.)

I förbigående skall påpekas att krucifix ”kors med en bild av Kristus” är det latinska ordet crucifixus ”korsfäst”.

Frågeställaren säger vidare: ”Vad kallas en sådan begravningsplats i sydliga länder som är omgärdad av en arkad eller dylikt och alla gravar är liksom under detta tak?

Av beskrivningen att döma kan det vara fråga om ett columbarium. Detta är en term för en samling gravar i nischer, ställda i rader ovanpå varandra.

Djurgård utan djur: ”Nyfikna huvudstadsbor” vill veta, varifrån namnet Djurgården i Helsingfors kommer.

Djurgården har sitt namn efter en djurpark som man vid mitten av 1800-talet ämnade grunda på platsen i fråga. Det blev dock ingenting av planerna, utan den zoologiska trädgården förlades till Högholmen i stället. Namnet Djurgården blev dock bestående.

Samma frågare tar upp uttrycket i jåns eller i jånstes. Är det slang?

Nej, slang är i jåns förvisso icke. Uttrycket kan återges med ”nyss, för en stund sedan” – litet var har hört den ofta nog berättigade frågan ”Kisse misse måns, var var du i jåns?” I jåns är ett gammalt svenskt uttryck, måhända inte så vanligt numera – själv hörde jag det ofta i min barndom, senare sällan. Formen i jånstes är dialektal.

Depå och Österbotten: En frågande undrar vad som avses med kontrasten mellan en centralbrandstation (i en stad) och en depå på landsbygden i närheten.

Om jag förstår saken rätt, måste termen depå syfta på att viss materiel för brandkårens verksamhet förvaras vid depån. Betydelsen ”förvaringsplats för materiel” är ju karakteristisk för ordet depå.

Slutligen kommer en fråga om uttalet av namnet Österbotten. Skall det ha betoning på Öster- eller på botten?

Båda uttalen förekommer hos oss. Betoning på Öster- är det vanliga i Sverige (där motsatsen till Västerbotten är aktuell), men har blivit vanlig också hos oss.

Hufvudstadsbladet, 27.4.1978

KÄRNSTAD är en term som prof. Thors i dag lanserar i sin spalt – som fö. alltjämt välkomnar frågor från våra läsare. Skriv till Dagboken (Hbl, Mannerheimvägen 18, 00100 Helsingfors 10) så vidarebefordras breven i god ordning.

En frågeställare undrar, varför det heter bordduk hos oss – utan s alltså – medan det ”i sverigessvenska tidningar talas om bordsduk”.

Härtill är att säga att bordduk är det vanligaste också i Sverige, även om bordsduk också förekommer; Akademiens ordlista ger tydligt besked, eftersom den upptar ”bordduk, även bords-”. Den frågande påpekar alldeles riktigt, att bords- är det vanligaste sammansättningar (bordsben osv.). Det finns dock ett par andra sammansättningar med bord- utan s (t.ex. bordlöpare).

I allmänhet gäller det om sammansättningar, att regler för bruket av s är mycket svåra att ge. (Ett bekant och viktigt undantag är, att ett sammansatt ord vanligen får ett s, när det i sin tur ingår i en sammansättning: fotbollsspelare, granbarrsprydd, grundlags ändring.)

Kort om ett par uttalsfrågor. Det frågas, hur orden rabies och ipomoea skall uttalas.

Rabies uttalas som det skrivs alltså med i + e. Ordet är latin, med urbetydelsen ”raseri”; ie uttalat som långt i är en tysk stavning. Ipomoea uttalas ”ipomea” med betoning på e. Det är namnet på den krukväxt som på svenska fått namnet ”blomman för dagen”.

Så en fråga, som fått vänta en tid på svar, därför att jag velat dryfta den i Svenska språknämnden. Kommunsammanslagningarna har medfört att t.ex. Kristinestad numera består av en tidigare stad – det som till helt nyligen var Kristinestad – och tre tidigare landskommuner. Vad skall den f.d. staden kallas, ”stamstad” eller vad?

Förmodligen kommer t.ex. de ”gamla” städerna, såsom Kristinestad, Gamlakarleby och Ekenäs, att i dagligt tal någon tid framöver heta ”stan” i dagligt tal. Stamstad är en översättning av finskans kantakaupunki, men låter inte naturligt på svenska. Jag har emellertid helt privat tänkt mig termen kärnstad (jämför kärnkommun); vi har tidigare ordet stadskärna för ett stadscentrum med viktiga offentliga institutioner och andra centrala institutioner. Kärnstad skulle betyda ”tidigare stad med självständig förvaltning, stadsplanerat område och övriga kännetecken på en stad i äldre betydelse.”

Är det här korrekt svenska, frågar en insändare: ”Jag var och metade med min svåger”.

Jag var och metade är utan tvivel helt korrekt. I det här slags uttryck har sammanfallet mellan och och att i ett ”å” medfört vissa konstruktionsförändringar. Det äldre ”Jag var att meta” (dvs ” för att”) har i uttalet blivit ”å meta”, där ”meta” uppfattas som ”metade”.

De ursprungliga språkspalterna har digitaliserats med hjälp av automatiserad transkribering.

Originalen finns som (pdf) här:

Lista över ord och uttryck behandlade i Carl-Eric Thors språkspalter i Hufvudstadsbladet och Vasabladet 1967–1985: Till söklistan(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst)

Hufvudstadsbladet