Huvfudstadsbladet, 11.5.1978
Brev till språkspalten är alltid välkomna: skickar ni dem till Dagboken så sköter vi om att prof. Thors får dem.
En läsare undrar hur följande uttryck skall lyda i korrekt skriftspråk: ”Det är naturligt, om man tänker efter att ...”.
Bakom en sådan formulering döljer sig ungefär följande tankegång ”Om man tänker efter, så finner man att det är naturligt att ...”. I helt korrekt skriftspråk kan det uttryckas t.ex. så ”Vid närmare eftertanke finner man det naturligt att ...” eller ”Om man tänker efter, finner man det naturlig att” (dvs ungefär så som tankegången återgetts ovan). I ledigt talspråk lämnas mycket ofta tankeledet ”förefaller det” (eller liknande) bort och det kommer att heta t.ex. ”Om man tänker efter, så är det naturligt” – men en sådan formulering brukar inte anses helt korrekt i skrift. (Det hela är ju naturligt, också om man inte tänker på det, men den talspråkliga formen av uttrycket kan förstås på det sättet – om man ”märker ord”.)
En annan insändare tycker illa om uttrycken Smolna i stället för ”Statsrådets festvåning” och regeringens aftonskola i stället för ”regeringens kvällsplenum”, och han ber mig brännmärka dem.
Båda uttrycken är givetvis ursprungligen humoristiska. Smolna har tillkommit av en historisk slump – huset var säte för det revolutionära högkvarteret 1918, i Petrograd sammankom revolutionsledningen i ett flickinstitut Smolnyj, och så fick huset vid Södra Esplanaden i Helsingfors det inofficiella namnet Smolna.
Benämningen ”regeringens aftonskola” torde, såvitt jag vet, härröra från tiden efter andra världskriget. Jag delar insändarens mening att både ”Smolna” och ”regeringens aftonskola” är olämpliga namn. Det kan dock vara svårt att göra något åt dem. Möjligen kunde man i statsrådets kansli försöka finna en kort, gärna internationellt klingande benämning för det tungrodda ”Statsrådets festvåning” – och låta folk slippa mödan att minnas den egenartade bakgrunden till Smolna.
En frågande undrar hur orden teflon, tonfisk, väsentlig och strategi uttalas.
Teflon uttalas med långt å och betoning på sista stavelsen. Tonfisk uttalas med långt o (som i mos och mot); ordet innehåller inte viktbeteckningen ton, som många tycks tro. Väsentlig har, säsom det någon gång påpekats, betoning på -ent-, alltså samma betoning som ordentlig. Strategi uttalas helst som det stavas, dvs med -g-; uttal med sjeljud kan också användas. Uttal med gär att föredra, då ju strategiskalltid uttalas med g. Samma frågande vill veta, om ordet kännspak är högsvenska eller dialekt. Svenska akademiens ordlista upp tar kännspak ”lätt igenkännlig med beteckningen ”provinsiellt och finländskt”. Det betyder att ordet förekommer, utom hos oss, i vissa trakter i Sverige, inte bara i dialekt utan i allmännare bruk. Det är dock inte vanligt i Sverige.
Hufvudstadsbladet, 18.5.1978
Accenter saknas icke i dagens text, som också har en lätt muhammedansk anstrykning... Prof. Thors är alltid redo att ta emot nya frågor och diskussionsämnen från läsarna: brev kan adresseras till Dagboken, som vidarebefordrar.
En frågeställare säger: ”Franskan använder vissa tecken över vokaler, som inte är vanliga på svenska, t.ex. Rhône, Staël, à jour. Atminstone accenttecknen tycks ofta utelämnas i motsvarande fall i svenskan: ampere, biff a la Chateaubriand. Vad innebär de främmande tecknen? I vilka fall kan de utelämnas?
Bokstaven e har olika uttal i franskan. Den kan beteckna ett e-ljud som liknar vårt, och då brukar tecknet ”’” (akut accent) användas, t.ex. élite. Den kan vara stum, dvs den uttalas inte, eller vara en grumlig vokal. Då får e ingen accent, och så är det t.ex. madame, vars e är stumt. E i franskan kan också ha ä-liknande uttal: då sättes ”`” (”grav” accent) över e såsom i Molière. Den egendomligaste bakgrunden har det s.k. cirkumflextecknet (^). Det förekommer inte bara över e, utan också över andra vokaler. I sådana fall har något ljud, oftast s, fallit under utvecklingens gång. Ett ganska tydligt exempel är den franska formen för ”augusti”: août av ett äldre aoust. Tecknet ”¨” (trema) anger, att vokalen skall uttalas för sig och inte dras samman med en föregående vokal.
Är vi då tvungna att använda dessa accenttecken?
I det stora hela: nej. Numera stavar man på svenska ampere och hotell, trots franskans ampère och hôtel. Accenttecken använder vi normalt för att i vissa ord ange betoning: på det sättet skiljer vi mellan ide och idé. För sig står det lilla ordet à, som i Akademiens ordlista, sista upplagan, stavas så.
En annan frågeställare undrar, om det är riktigt språkbruk, när man tidningar ser t.ex. Thorbjörn Fälldin eller James Callaghan betecknas som statschef.
Nej. Benämningen statschef eller statsöverhuvud är förbehållen personer som innehar statens högsta ämbete, dvs kungar och presidenter. Det är alltså rätt att beteckna Urho Kekkonen som statschef, men Kalevi Sorsa kan inte kallas så.
En tredje frågande undrar: ”Är muhammedan, muselman och muslim samma sak?”
Det är samma sak. Muhammedan ”anhängare av Muhammed” är gammalt i europeiskt språkbruk. Muslim är en arabisk term för ”anhängare av islam” (muslim hör till samma ordstam som islam). Muselman är en förvrängning av muslim.
Till slut en fråga som fått vänta länge på svar. Den gäller en gata Pesursvägen i Lovisa. ”Somliga uttalar det med långt e, andra med långt u. Vilket är det riktiga? Varifrån härleder sig namnet?”
Namnet Pesursvägen är bildat till ett gammalt hemmansnamn Pesurs, som förekommer på ett par håll i Pernå. Detta hemmansnamn har korta vokaler i båda stavelserna. Det förefaller mig rimligare att uttala gatunamnet med långt e än med långt u.
Vad etymologin på namnet beträffar, har jag gjort vissa efterforskningar, men inte kommit till något tillfredsställande resultat. En möjlighet, ehuru svag, vore att namnet skall härledas ur ett Pers-Ols ”Pers Oles hemman” , jämför ett sådant östnyländskt namn som Lassmattas, som väl skall tolkas som ”Lasses Matts gård”. Men, som sagt, förklaringen är osäker.
Hufvudstadsbladet, 25.5.1978
Våra städer kommer att förbli städer, framgår det i förbigående av dagens språkvårdstext, som sveper från Visby till Sodom. Vilka språkfrågor funderar ni själv på? Lägg fram dem i brev – adresserade till Dagboken – så får ni säkert svar av prof. Thors endera ”Thorsdagen”.
En insändare frågar, vad de språkliga konsekvenserna av den svenska reform är, enligt vilken beteckningen stad avskaffades ur officiellt språkbruk. Det finns t.ex. inte någon stad Visby längre, utan V. är en del av Gotlands kommun. Skall Visby kallas ”kommundel”? Heter Stockholms stadshus numera Stokholms kommunhus?
I vanligt språkbruk är de forna städerna helt enkelt städer. Det är förklaringen till att det fortfarande heter ”Stockholms stadshus”, trots att de fullmäktige som samlas där enligt lag är kommunfullmäktige. Visby är i dagligt tal en stad osv. Men prof. Bertil Molde i Stockholm berättar att någon myndighet härom dagen skrev ”tätorten Visby” Oavsett kommunreformer nu och framgent kommer vi inte att ställas inför dylika problem i Finland. De orter som har varit städer kommer även officiellt att förbli det.
En annan frågande säger: ”Vår släkt använde ordet inkabinerad för sluten, fåordig”. Är det vanligt och varav kommer ordet?
Jag har aldrig hört något ord inkabinerad och känner inte till det från något annat språk heller. Därför har jag på känn, att det är en unik nybildning med anslutning till inkapslad och kabin eller kabinett. Det händer ju inte så sällan, att en familj använder ett visst uttryck, som saknar motsvarighet på andra håll.
En tredje frågande undrar: ”Hur kommer det sig att man så ofta i dödsannonser ser t.ex. Vår kära Alfred i stället för vår käre Alfred?”
”Vår kära Alfred” är inget nytt uttryck. Det har länge använts former på -a av adjektiv även när dessa avser män. Man kan allmänt säga, att formerna på -a tillhör vardagsspråk, formerna på -e högtidligare språkbruk. Nu är ju språket i dödsannonser naturligt nog högtidligt med t.ex. ord som avled m.m. och man väntar sig därför ”vår käre A.” Däremot är det inte fel att i ett förtroligt brev skriva ”Kära Pelle”.
När adjektivet står ensamt, utan substantiv, måste det heta ”den döde”, ”den avlidne” om en man: former på -a avser en kvinna.
Följande fråga hade riktats till ”Språkväktarna” i radio före den senaste utsändningen, men hann inte besvaras då. I dag kan bara en del av frågan besvaras. ”Vad betyder det -om som ingår i ordslutet i t.ex. Pörtom, Sundom, Bötom?”
I fornssvenskan fanns hos substantiven en s.k. dativform (liksom ännu i våra dagars tyska). Den brukades när substantiven betecknade den som man t.ex. gav något åt, men också när substantiven stod efter vissa prepositioner, t.ex. i, vid och med. I stället för ”vid sunden” sade man ”vid sundom”, i stället för ”på bötena” (dvs. vårdkasbergen) hette det ”på bötom”. Formerna på -om dog ut i vanligt språk – med undantag för enstaka ord som stundom och lagom —, men lever kvar som ortnamn. Sodom som den frågande spörjer om har givetvis helt annat ursprung: det är ju hebreiskt.)
Hufvudstadsbladet, 1.6.1978
Radions språkväktare har slutat för säsongen, men här i Dagboken fortsätter prof. Thors oförtrutet att reda ut begreppen. Har ni frågor att förelägga honom kan ni sända in dem till Dagboken, som vidarebefordrar dem.
En insändare har lagt märke till att vissa företagschefer kallas generaldirektörer i massmedierna och säger att en generaldirektör är titel för chefen för ett centralt ämbetsverk.
Det är sant, att cheferna för vissa ämbetsverk (alltså höga statstjänstemän) kallas generaldirektörer hos oss och i Sverige (generaldirektören för Skolstyrelsen i Helsingfors, generaldirektören för Skolöverstyrelsen i Stockholm, t.ex.). Hos oss har titeln emellertid spritt sig till storfirmor. Massmedierna har således följt gängse bruk hos oss. Det är sedan en fråga för sig, vad man tänker om detta utsträckta bruk av generaldirektör. Republiken Finland ligger som bekant väl framme bruket av titlar.
Ett kort svar på frågan: ”Vad heter kasetti-dekki” på svenska.
Det heter helt enkelt kassettdäck.
Så mycket svårare är följande frågor, som förblev obesvarade i radions sista språkväktarprogram för våren. Den frågande undrar vad efterlederna -sala, -mo, -lot och -sor i ortnamn betyder.
Sala har olika ursprung. I t.ex Uppsala och andra gamla ortnamn i Sverige är det en form av ordet sal, troligen i en betydelse ”hus, boplats”. Hos oss förekommer efterleden sala främst i österbottniska namn såsom Pensala, Vexala och Munsala (de två första namnen är bynamn i Munsala). Enligt vanlig uppfattning är efterleden en omvandling av finskans salo ”skogs holme, skog”. De äldsta jordeböckerna har former på -sal för dessa namn. Småningom uppträder -sala, säkerligen genom påverkan av det välkända Uppsala. – Vad Jomala kommer av, har ingen hittills lyckats förklara.
Efterleden -mo är i vissa fall det vanliga svenska ordet mo, t.ex. i ett Frostmo, som frågeställaren nämner. Men i namn som Petsmo i Kvevlax, Maxmo och Larsmo är mo en ombildning av finskans maa ”jord, land, större ö”: maa har först blivit må, sedan mo. Karakteristiskt nog är den äldsta skrivformen för Maxmo Maxima. – I Kimo (Oravais) hör m till stammen.
-lot åter som förekommer Österbottens och Åbolands skärgårdar är det finska luoto ”Skär”, t.ex. Soklot i Nykarleby, Replot ock Vasklot. En skrivform som Sukulotu 1424 visar tydligt efterledens ursprung. (Uttalet av -lot varierar ”lot”– med svenskt o i Vasklot, ”lått” i Replot.)
Sor, som också finns i Österbottens och Ålands skärgårdar, är det finska – saari: Vassor i Kvevlax, Åvensår i Korpo.
Det har förts mycken polemik om dessa leders ursprung, men jag kommer inte att inlåta mig på någon sådan i spalten.
En frågeställare undrar varför förnamnet Claes så ofta skrivs med ”trema” (Claës).
Stavningen med ae som tecken för långt a hör egentligen hemma i holländska och äldre tyska. Nu är ae t.ex. i tyska och franska oftast tecken för ett e- eller ä-ljud (och oe för ö). För att ange att ae och oe skall uttalas annorlunda, brukas (i synnerhet i franskan) ”trema” (t.ex. Noël ”nåell”, jul). I Claës betecknar alltså trema uttalet med långt a och anger att namnet icke skall uttalas ”kles”.
Hufvudstadsbladet, 29.6.1978
En expert, den där kan svara på språkfrågor, är bra att ha tillgång till. Och det har våra läsare – skriv bara ner era frågor och sänd dem till Dagboken, så vidarebefordrar vi breven till prof. Thors. Han befinner sig på semester men har lovat hålla sin hand över vår ”thorsdagsspalt” ändå.
En frågeställare vill veta hur orden alias och sonika skall uttalas.
Det latinska ordet alias uttalas med betoning på det första a-et. Det används i betydelsen ”även kallad”, t.ex. ”journalisten Einar Hagman, alias Neger”. Sonika uttalas med o-ljud (som t.ex. i otur) och betoning på stavelsen so-. Ordet betyder ”helt enkelt”, ” utan vidare”: han klev på helt sonika.
En annan brevskrivare frågar: ”Vad är ordet purpuri för något?”
Ordet purpuri (betoning på det första pur-) är en beteckning för en t.ex. i norra svenska Österbotten och angränsande finska trakter förekommande folkdans. Den har inslag av flera olika danser. Detta är bakgrunden till namnet, som faktiskt kommer av det ursprungligen franska ordet potpurri ”kötträtt av olika ingredienser”, ”hopblandad röra”, egentligen en sammansättning av pot ”gryta och pourri rutten”.
Från en tredje frågande kommer en serie frågor, som gäller uttrycket den där, nämligen (om jag fattar frågan rätt) uttrycket i betydelsen ”den som”.
Uttrycket är ovanligt i nutida svenska och kan betraktas som ålderdomligt, t.ex. ”en man, den där förstår att sko sig på sina medmänniskor”, ”en kvinna, den där som de flesta torde veta icke skyr några listiga konstgrepp”. Som av exemplen framgår kan uttrycket även användas om kvinnor.
Det är möjligt att den där i sådan användning påverkats av plattyskans de dar och liknande, men det är åtminstone delvis inhemskt. Vårt vanliga bruk av den där (motsatt den här) är av helt annat ursprung; det har uppkommit ur ett denne här.
En frågeställare undrar, om det är god svenska att använda ett uttryck som ”Han hamnade att skriva en artikel”.
Jag vågar påstå, att jag inte är ensam om att reagera negativt på sådana uttryck med hamna att. Verbet hamna står i svenskan, i uttryck som hamna på något ställe, hamna i en viss belägenhet. ”Hamna att göra något” förefaller att vara en översättning av finska uttryck med joutua.
En riktig översättning av den citerade satsen skulle vara t.ex. ”Han blev tvungen att skriva en artikel”. I andra fall kan uttryck med råka vara lämpliga återgivningar av joutua.
Hufvudstadsbladet, 13.7.1978
Om det kyttar (eller pyr) några språkliga problem i läsarnas sinnen, så går det bra att vända sig till prof. Thors och be om en utredning. Han befinner sig just nu på semester i Oravais men är trots detta beredd att stå till tjänst. Dagboken vidarebefordrar gärna ”Thorsdagspost” till honom.
Först ett par detaljer om rättstavning och förkortning. Den första gäller särskrivning eller sammanskrivning av det vanliga en del i betydelsen ”somliga, några”. Det skulle jag i likhet med ”Svensk handordbok” skriva en del, alltså som två ord.
Den andra gäller förkortningen av kvadratmeter. Självklart är att detta oftast förkortas ”m2” – och på motsvarande sätt skrivs km2 = “kvadratkilometer. Jag är inte benägen att acceptera kvm, främst därför att en motsvarande förkortning av kvadratkilometer (”kvkm”) ter sig onödigt tungrodd.
En frågeställare känner förvåning över formen flera. Komparativformer brukar ju sluta på -re (färre, större osv).
Det är givetvis riktigt att komparativformer normalt slutar på -re, men det finns ett mycket vanligt och viktigt undantag: mera. Det är troligen i enlighet med den formen som flera har uppkommit, och situationen i nuspråket är den (såsom det har sagts i spalten) att flere och flera kan anses lika vanliga i Finland, medan flera är den så gott som enda brukliga formen i Sverige.
Hur skall man bedöma en form som kytte (imperfektform av kytta)?
Fallet är intressant, inte minst därför att en blick i Akademiens ordlista inte kan hjälpa en i detta fall. Kytta är nämligen ett enbart finlandssvenskt ord, lån från finskans kyteä. (Det motsvarande verbet i rikssvenskan är pyra.) För min språkkänsla lyder nog imperfektum av kytta, kyttade; jag vågar dock inte säga hur vanlig en form kytte är.
Ett ord som rimmar med kytta och som tidigare haft en kortare imperfektform är flytta: dess ursprungliga form i förfluten tid är nämligen flytte. När kytta lånades in i svenskan, kan det ha fått böjning enligt flytta, flytte, medan det på andra håll följt den vanligaste verbtypen, den på -ade, som flytta ju med tiden har anslutit sig till.
Verbtypen vetta, skvätta och det gamla flytta, flytte har den svagheten att det är oklart för språkkänslan, vad som hör till ändelsen, och därför kan sådana verb lätt få ändrad böjning (ytterligare ett exempel på detta är hitta, som fordom böjdes hitta, hitte).
Hufvudstadsbladet, 6.7.1978
Också massmedierna försyndar sig när det gäller pluralis av ord som ordförande och studerande, påpekar språkspalten i dag. För vår del påpekar vi att ”thorsdagsfrågor” är välkomna också nu under semestermånaden juli: skriv ned vad ni har på hjärtat och adressera breven till Dagboken, som vidarebefordrar dem till prof. Thors.
En insändare innehåller ett påpekande, att pluralformerna Studeranden, ordföranden har blivit alltför vanliga.
Jag är helt ense med insändarens upphovsman. Visserligen har former som (två) studeranden, i stället för två studerande tidigare påtalats i spalten, men jag skall ta upp frågan än en gång och motivera språkvårdarnas negativa hållning till n-formerna. Vi har ju i svenskan dels ord på -ande som betecknar en handling, en känsla el. dyl., t.ex. lidande, förehavande, anförande, åtagande. Karakteristiskt för dem är att de är neutra, ett-ord. Pluralis i obestämd form får -n: flera anföranden, hans förehavanden. Å andra sidan har vi personbetecknande ord på ande: studerande, föredragande ordförande. Dessa får ingen ändelse i obestämd pluralform: två studerande, föreningens två viceordförande. Denna typ brukar skapa problem, därför att det rätt ofta dyker upp former på -n i enlighet med typen anförande. Dessa former syns också i rikssvenskt språkbruk, men ogillas av språkvårdare i Sverige.
Är denna negativa inställning bara ett utslag av språkvårdarnas granntyckthet? Nej, den kan motiveras med hänsyn till språksystemet. Vad är det för ord i svenskan som får obestämd pluralform på -n? Vi skall tänka på t.ex. äpple, bo, fiskafänge – det finns många. De är alla ett-ord, neutra. Det finns en påtaglig tveksamhet och motvilja inför pluralform på -n av en-ord som taxi. Svenskans system förbinder pluralis på -n med genus neutrum: substantivet skall ha artikeln ett i singularis. Med detta krav överensstämmer formen i pluralis två anföranden, det heter ju ”ett anförande”.
Men ordförande osv. är som sagt en-ord och pluralis på -n av dem går inte in i systemet. Slutsatsen blir alltså att det systemenligt skall heta Två studerande, våra två nyvalda viceordförande osv. Detta överensstämmer också med språkkänslan hos talrika svensktalande.
Tyvärr hör man, som det påpekas i insändaren och som jag själv lagt märke till, felaktiga pluralformer t.o.m. i massmedierna, i nyhetssändningar etc. Därför vill jag vända mig till nyhetsredaktionerna och be dem observera den här omtalade regeln.
Hufvudstadsbladet, 20.7.1978
Är det det myckna regnet som leder tankarna till vatten – den första frågan till prof. Thors gäller idag orden älv och flod. Flod lär det också vara i brevmängden just nu, men ge inte upp. All ”Thorsdagspost” till Dagboken vidarebefordras till semestrande språkriktighetsprofessorn och besvaras så snart som möjligt.
Ebb och flod växlar vid Atlantkusten, men också i brevmängden till spalten. Just nu är det flod. Det ordet leder mig över till den första frågan.
Varför talar man om älvar i nordiska sammanhang, men floder annars?
Skillnaden har troligen att göra med de båda ordens ursprung: älv är som term för ett vattendrag ett enbart nordiskt ord (och användes ursprungligen om Göta älv, kallad Elfr i de isländska sagorna), medan flod i betydelsen ’vattendrag’ är ett tyskt lånord – den ursprungliga svenska betydelsen var ’översvämning’. Kunskapen om främmande länders geografi har säkerligen i hög grad kommit via tyska böcker, och med dem har flod spritt sig (efter tyskans Fluss). – Också å ’liten flod’ är ett enbart nordiskt ord, ehuru det är urgammalt, en motsvarighet till latinets aqua ’vatten’.
En annan frågande kommer med spörsmålet: ”Kan kollektivord ersättas med pronomen i pluralis, t.ex. trupp med de?”
Ett ord faller mig genast tankarna, vilket i naturligt svenskt språkbruk ersätts med de och också annars uppfattas som pluralis: folk i betydelsen ’människor’. Det heter ”Folk är så elaka mot honom. De plågar honom med sina blickar.” I detta fall håller också skriftspråket på att godtaga pluralform. (Folk = nation är däremot singularis.) Vid andra ord, t. ex. truppen, regeringen, riksdagen osv – som också betecknar ett flertal individer, men har singularform – har man normalt entalspronomen, men pluralis förekommer stundom och kan godtas, om ordet i fråga mer betecknar individerna än helheten. ”Truppen skingrades åt olika håll. De var utmattade efter den långa striden.” I många fall är dock pluralt pronomen vid kollektivord en anglicism (i engelskan förekommer nämligen ofta pluralt pronomen vid t.ex. government).
Ett kort svar till samme insändares fråga: ”Hur skall man förhålla sig till mode i st. f. mod ’smakriktning’?
Mode accepteras, jämte stavningen mod, i senaste upplagan av Akademins ordlista. Mode är en stavning som är berättigad, bl.a. därför att den skiljer sig från mod ’tapperhet’.
En frågeställare tar upp uttalet av vissa adjektiv på -iv som massiv och intensiv, vilka hon har hört med första stavelsen betonad.
Orden på -iv har ofta vacklande tonvikt i nutida uttal. Med undantag för ett antal ord, särskilt grammatiska termer som dativ, ackusativ och orden aktiv och passiv (både i grammatiken och annars) har orden på -iv brukat ha tonvikten på slutstavelsen. I nutiden hör man allt oftare ord på -iv med betonad första stavelse, i synnerhet i motsatspar som extensiv och intensiv, men också ofta annars. Förhållandet har kanske först uppmärksammats i finlandssvenskan, men det har visat sig att samma tendens finns i modern rikssvenska. Med undantag för de ovannämnda orden gäller den tre- och flerstaviga ord.
I tvåstaviga ord är slutstavelsebetoning fortfarande regel. Det heter sålunda t.ex. massiv och fiktiv med betonat -iv, likaså motiv, stativ med betoning på slutstavelsen. Avvikelser i sådana ord uppfattas som främmande eller dialektal påverkan. Allmänt taget gäller, att – med ovannämnda undantag – betonad slutstavelse är att rekommendera för de tveksamma.
Hufvudstadsbladet, 27.7.1978
Nya ogräs frodas i språkrabatten. Bland dem märks ett racket, i stället för en. Det utrensas härmed av professor C-E. Thors. Frågor till vår ”thorsdagsspalt” kan som vanligt sändas till Dagboken, som vidarebefordrar dem till språkvetaren.
En frågeställare har fäst sig vid den mycket vanliga förväxlingen av orden valbar och valfri.
Valbar innebär ”som kan bli vald”. Ett välkänt typexempel är ”Valbara är alla medborgare som fyllt 20 år”. Ett särfall är valbar plats ”sådan plats på en lista att den som är uppförd på den platsen kan bli vald”; sådant var aktuellt hos oss vid kommunala val rätt nyligen och förekommer än i dag i Sverige.
Valfri innebär däremot ”som det står en fritt att välja”: ett skolämne är valfritt, om man kan välja det, men inte är tvungen. Det gäller i många fall om t.ex. ryskan i våra skolor. (I andra fall, t.ex. vid val mellan franska och tyska, måste man välja ettdera: de kan lämpligen sägas vara alternativa.) – Ett annat typexempel på valfri är valfri klädsel: klädseln beror på ens eget val.
En annan insändare förvånar sig över uttalet ”korintsier” (t.ex. Paulus’ andra brev till korintierna).
Faktum är att korintier kan uttalas med t eller ts. Ordet har kommit in i olika europeiska språk genom latinsk förmedling. Det har inte haft någon betydelse att ursprungsspråket, grekiskan, har th i korintier, ty i latinet uttalades det grekiska th som t. Före ett i utvecklades detta t i italienskan till ts (jämför latinets statio med italienskans stazione), och ts upptogs i tyskan. Jag antar, att det svenska (alternativa) ts- uttalet av korintier har övertagits från tyskan. Det går således an att uttala med ts, men enbart t går lika bra.
Från ett tredje hall kommer en serie frågor. Den första gäller genus hos ordet poäng.
I vanliga fall är genusfrågor sällan aktuella i finlandssvenskt språkbruk men det finns några undantag. Ett är just ordet poäng, som hos oss ofta har ett-genus mot rikssvenskans en poäng. Men övergången till ett-genus hos oss har s.a.s. blivit stående på halva vägen – jag har inte hört någon säga ”poänget”. Det är skäl att ha en-genus också i obestämd form och säga en poäng.
Ett annat genusfel har jag nyligen hört i massmedierna: racketet. Hos oss förefaller detta vara ett rent undantag – det heter normalt racketen, men det är möjligt att vederbörande hade smittats av en färsk osed i rikssvenskan, där (som Bertil Molde nyligen påpekade) ett racket inte är ovanligt. Hur som helst: det finns allt skäl att instämma i Moldes kategoriska fördömande av ett racket.
Samme frågande undrar, hur brukliga termer som tremänning, fyrmänning, femmänning är i Sverige.
Tremänningar är ”småkusiner” (med vår term, ”sysslingar” i vanlig rikssvenska, ”nästkusiner” i Skåne), fyrmänningar släktingar i följande led, femmänningar är släktingar i därpå följande generation. Man ser de här termerna ibland i genealogisk framställning, och där kan de vara behövliga och klargörande. I vanligt rikssvenskt språkbruk är tremänningar ovanligt (det finns i vissa dialekter), de två andra orden är ytterst ovanliga – man håller ju numera inte särskilt noga reda på så avlägsna släktingar som fyrmänningar. Men orden kan utan tvivel brukas, när orsak finns, och det gör det ju i genealogin. (Tvåmänning för ”kusin” måste nog sägas vara ett dött ord.!
Hufvudstadsbladet, 3.8.1978
Genusfrågor är alltid kvistiga. Professor C-E. Thors går in på några knoppar i dag och berör dessutom några krångliga uttalsregler. Frågor till Torsdag med Thors kan som vanligt sändas till Dagboken. som vidarebefordrar dem till språkprofessorn.
En frågeställare tar upp ett problem som kan belysas med ett exempel: Helsingfors är nöjd. Skall det heta nöjd eller nöjt?
Svaret är nöjt, och jag tror de flestas språkkänsla reagerar lika. Städers och länders namn har ett-genus: därför heter det t.ex. Brahestad är ganska litet, Sverige är avlångt osv. Regeln gäller alltså också, om ordet stad ingår i ett stadsnamn. (Däremot, om staden föregår namnet: Staden Rom var byggd på sju kullar.) På samma sätt behandlas firmanamn: ”Neste hade ansetts värt en mässa” (citat), Algots var konkursmässigt.
Ett genusproblem av annan art kan illustreras med texten på en vanlig skylt: Rökning förbjuden. Ord på -ing, -ning, som betecknar en verksamhet, är givetvis den-genus (rökningen), men ibland ser man texter som ”Rökning förbjudet”. De är påverkade av det liktydiga ”Att röka är förbjudet”. Ning-ordet fordrar emellertid, som nämnt, att bestämningarna får den-genus: Cykelåkning är tillåten i parken.
Ett uttalsproblem av säreget slag i värt tvåspråkiga land gäller förkortningar av finska ord. Skall t.ex. förkortningen SOK utläsas med svenskt o (som i otur) eller med finskt o, alltså med svenskt å?
I det speciella fallet SOK kan man få höra båda uttalen. För mig personligen känns svenskt o förkortningen naturligt, beroende på att jag har lärt mig den på en tid, då jag inte hade någon aning om finskan. Allmänt talat kan det väl sägas, att finska förkortningar som blivit vanliga i finlandssvenskt tal tenderar att få ett försvenskat uttal; SOK med svenskt o är ett exempel, Saseka, uttalat med tonvikt på -se och långt e, är ett annat. Språkbruket varierar emellertid, och regler är svåra att ange.
Om uttalet av namn – som en frågeställare berör – är det lättare att uttala sig. Visserligen är uttal med korta vokaler vanligt i finlandssvenskan av t.ex. kamera men trots det tycker jag att Libanon med kort i inte är att rekommendera. Personnamn försöker vi uttala liksom i det språk där de hör hemma. Vi säger t.ex. Johannes Virolainen med finskt uttal av förnamnet, men Johannes med svenskt o och tonvikt på -han- annars (även om påven Johannes XXIII).
Och till slut ett uttryck för min personliga smak. Så här sommartid hör man ofta talas om tunikor, mången gång med kort u. Jag ”reser borst”, för mig har ordet långt u (och givetvis tonvikt på första stavelsen).
Hufvudstadsbladet, 10.8.1978
Finlandismer är seglivat ogräs i språket. Men det finns många som kommit för att stanna, såsom prof. Thors påpekar idag. En sådan är ordet verksamhetsledare. Frågor till språkprofessorn kan sändas till Hbl-Dagboken, som vidarebefordrar dem till Thors. Märk kuvertet Torsdag med Thors. Adressen är Hbl, Mannerheimvägen 18, 00002 Hfrs 200.
En frågeställare tar upp ordet verksamhetsledare, som han – med rätta – betecknar som en finlandism.
Verksamhetsledare är en term, som kommit i bruk hos oss som direkt översättning av det finska toiminnanjohtaja. Det torde i praktiken vara omöjligt att utrota ordet. Det är i bruk inom ett antal större organisationer, som väl inte är bundna av statliga föreskrifter om tjänstebeteckningar osv. Verksamhetsledare motsvaras i Sverige ofta av ombudsman, ibland av direktör, någon gång av verkställande ledamot (inom en styrelse). Ombudsman skulle sannolikt fattas som en ”degradering”, direktör skulle väl anses som en inexakt motsvarighet till den finska termen. Verkställande ledamot förekommer även hos oss i något enstaka fall, men lämpar sig endast i undantagsfall.
Resonemanget leder för min del till det nämnda konstaterandet, att verksamhetsledare nog har ”kommit för att stanna”, trots att termen, som frågeställaren påpekar, kan skapa den uppfattningen att ordföranden ingenting gör, utan bara är en ”skylt”.
Verksamhetsledare är ett belysande exempel på s.k. översättningslån. Finskans toiminta ”verksamhet” och johtaja ”ledare, direktör” har exakta motsvarigheter i svenskan. När orden i finskan fogats till ett sammansatt ord, uppkom det lätt en motsvarande sammansättning i finlandssvenskan – men det nya ordet finns inte i Sverige. – Företeelsen som sådan är vanlig över hela Europa. Bl.a. har många kulturord bildats efter grekiskt och latinskt mönster, svenska ord efter tysk förebild – och finska ord efter svenska (t.ex. nenäliina efter näsduk).
En annan insändare citerar en tidningsrubrik ”Varför falskade B.D.” – därmed menas att B.D. fuskade, sjöng falskt.
Termen falskade verkar mycket överraskande. En möjlighet är att ordet är direkt bildat i svenskan till ordet falsk, en annan är att det är påverkat av tyskans fälschen ”förfalska”.
Hufvudstadsbladet, 17.8.1978
Hur skall vi förhålla oss till pluralformer som ilskor, ångestar och solbrännor, undrar en läsare i sitt brev till språkspalten. Bl.a. den här frågan tar prof. C-E. Thors upp idag. Själve Strindberg skrev en gång hörslar. Språkvårdsfrågor kan som vanligt sändas till ’Torsdag med Thors’, Dagboken, Hufvudstadsbladet, Mannerheimvägen 18, 00002, Hfrs 200. Vi vidarebefordrar breven till språkprofessorn.
En frågande citerar ur en bok av en ganska känd stockholmsjournalist: ”Stevenson skrev om jordelivets intighet.” Är intighet ett adekvat och användbart ord, synonymt med ”förfänglighet”?
Visst är intighet ett godtagbart ord i svenskan, och det sammanhang som frågeställaren citerar är just ett sådant där ordet brukar förekomma. Hans tveksamma hållning inför det är emellertid av intresse: han tycker att det låter ”främmande”. Till en del beror detta väl på att intighet är ett relativt ovanligt ord, som brukar förekomma i religiösa och filosofiska texter. Men det är också tänkbart att ordets halvt främmande ursprung bidrar till att det kan kännas egendomlig: det är bildat efter det liktydiga tyska Nichtigkeit.
Samme frågare önskar få synpunkter på ordet oslipplig.
Oslipplig är enbart finlandssvenskt. Betydelsen torde vara välbekant: ”som man inte kan komma ifrån”, ofta ungefär ”efterhängsen”: ”Tänk att man skall behöva dras med den där oslippliga karln!”
Oslipplig är förstås bildat till slippa, men till slippa i den allmänt svenska betydelsen ”bli kvitt”, ”undgå”. Därför tycker jag att oslipplig är ett ord som gärna kan brukas ”oss finlandssvenskar emellan”, men vi bör veta att rikssvenskar står frågande inför det.
En annan frågande påminner mig om att jag inte beaktade termen födoråd, när jag i spalten 25.4.1977 behandlade det vanliga finlandssvenska ordet sytning.
Jag gick i den nämnda spalten något in på ordet sytnings historia, och skall inte upprepa den här: det räcker att säga att det är en gammal svensk term. Födoråd är eller har varit vanligt i vissa delar av Sverige i betydelsen ”underhåll, t.ex. i form av bostad och mat, som utgår till en jordägares föräldrar” dvs ”sytning”. Födoråd synes inte ha förekommit som lagterm. Samma ord är vanligt i norskan i formen føderåd.
En tredje frågande undrar hur man skall ställa sig till flertalsformer som ilskor, ångestar, solbrännor.
Det märkliga med de nämnda formerna är givetvis att de inte förekommer i vanligt språk. Ilskor och ångestar motsvaras närmast av vredesutbrott och ångestanfall – ord för känslor saknar ofta pluralform. Allmänt kan det väl sägas att ovanliga pluralformer av detta slag kan förekomma undantagsvis; själve Strindberg skriver en gång hörslar. Former som ilskor osv. förblir väl sällsyntheter, och jag tycker man kan se på dem med jämnmod: det lönar sig inte att förargas över dem.
Hufvudstadsbladet, 24.8.1978
Åter och igen träffar vi vår språkexpert professor Thors, och återigen är det skäl att påpeka att han gärna tar emot frågor från läsekretsen. Adressera era brev till Dagboken, som vidarebefordrar!
Frågeställare ber om synpunkter på ordet igen.
Det är tydligen fråga om placeringen av ordet. Igen har i många fall stark betoning: Kom snart igen! Är du nu här igen? Där misstog du dig igen. I dylika fall står igen sist i satsen.
I andra fall bildar igen ett uttryck tillsammans med ett verb och står nära detta i satsen: Jag känner igen honom. Den placeringen är den vanliga, när igen betecknar att något stängs, täpps till el dyl.: Han slog igen dörren. Vi lät mura igen hålet.
Åter, som mycket ofta är synonymt med igen betydelsen ”ånyo, på nytt”, placeras i den användning en nära verbet: Nu är han åter här. Rätt ofta har emellertid åter en annan betydelse: det betecknar en motsats. Då placeras åter genast efter det ord som det skall framhäva: Jag åter har den uppfattningen (i motsats till någon annan). I morgon åter blir vädret vackert (man betonar i morgon som en motsats till i dag). I dylika fall måste man placera åter på det angivna sättet: t.ex. ”Ni tycker om honom. Vi måste åter ogilla honom” känns språkvidrigt: det bör vara ” Vi åter måste…”, medan ”vi måste åter” är detsamma som ”vi måste ogilla honom igen”.
En annan frågeställare känner tveksamhet inför pluralformen av ord på -handel, t ex. bokhandel.
Av gammalt har ord på handel (främst bokhandel) ansetts vara utan pluralis; i stället har boklådor använts. (Lådor är övertaget från tyskans Laden ”butik”.) Akademiens ordlista, senaste upplagan (1973) anger för bokhandel pluralen boklådor.
Jag är emellertid inte så sträng fråga om pluralen bokhandlar, och jag vet att t.ex. sekreteraren i Svenska språknämnden i Stockholm, prof. Bertil Molde, godtar pluralformen bokhandlar, som förekommer på sina håll i Sverige. Min mening är således, att vi kan acceptera pluralen bokhandlar. Vi slipper röra oss med det mycket främmande ordet boklådor, och vi är inte tvungna att tala om flera andelsaffärer, utan vi kan använda formen andelshandlar.
Den svenska rättstavningen är i allmänhet tämligen fast. Vacklan i det brukliga stavsättet förekommer mest i lånord, någon gång rent svenska ord.
Till de ord som uppvisar vacklan hör ordet tjugo – hos oss val alltid och i Sverige ofta uttalat tjugu. Den allmänt godtagna auktoriteten, Akademiens ordlista, godtar både tjugo och tjugu. Jag hör till dem som anser att det nu gällande stavsättet i det stora hela är bra: vill man göra ändringar, bör de inskränkas till vissa fall av konsonantkombinationer (jämför känna – kände, men fälla – fällde). Lånords stavning kan diskuteras, särskilt med beaktande av att allt fler numera känner lånord från engelskan både i engelsk och i svensk form: det är kanske inte så lyckat att införa en speciell svensk stavning av sådana ord.
De ursprungliga språkspalterna har digitaliserats med hjälp av automatiserad transkribering.
Originalen finns som (pdf) här:
11.5 och 18.5.1978(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) – bl.a. om muhammedaner, muslimer och muselmaner
25.5 och 1.6.1978(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) – bl.a. om Pörtom, Soklot och Uppsala
29.6, 6.7 och 13.7.1978(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) – bl.a. om alias, sonika och purpuri
20.7 och 27.7.1978(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) – bl.a. om korintier och tremänningar
3.8 och 10.8.1978(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) – är Helsingfors nöjt eller nöjd?
17.8 och 24.8.1978(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) – tjugu ångestar?
Lista över ord och uttryck behandlade i Carl-Eric Thors språkspalter i Hufvudstadsbladet och Vasabladet 1967–1985: Till söklistan(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst)