Hufvudstadsbladet, 31.8.1978
Vårt språkorakel prof. Carl-Eric Thors har dragit sig tillbaka till Oravais där han firar semester, men det hindrar inte att han håller ett vakande öga på svenska språkets bruk och missbruk. Inte heller att läsarna förelägger honom sina frågor – skriv bara till Dagboken, så vidarebefordrar vi breven.
”Varifrån kommer orden slag (i betydelsen ”slaganfall”) och slagrörd? Kändes det som om man fått ett slag?”
Slag i betydelsen ”slaganfall” är en försvenskning av tyskans Schlag i samma betydelse; i svenskan förekommer termen åtminstone från 1700-talet, enligt de källor jag har. Det tyska ordet är emellertid ett slags översättning av grekiskans apoplexia ”slaganfall” (jämför den engelska termen apoplexy); det grekiska ordet plege betyder nämligen ”slag, slående”.
Ordet slagrörd ”förlamad efter ett slaganfall” torde tidigast ha förekommit i finlandssvenskan och blev enligt Bergroths uppgift välkänt i litteraturen, därför att det användes i skildringar av Runebergs sista sjukdomstid. Numera är slagrörd känt även i Sverige och upptas i Akademiens ordlista.
Samma frågande undrat vad veva (”i samma veva”) betyder. ”Är det dialekt”, frågar hon.
Dialekt är det inte, men väl ett talspråksuttryck, som emellertid har brukats i skriftspråket åtminstone sedan början av 1700-talet. Det antas höra ihop med det vanliga ordet veva ”svänga”.
En annan frågeställare känner sig förbluffad inför uttrycket slippa in och slippa ut, som ju brukar anses vara speciellt finlandssvenska, men trots detta förekommer i den stockholmske litteraturhistorikern Martin Lamms bok om August Blanche.
Slippa in och slippa ut är faktiskt brukliga i rikssvenskt språkbruk. Bergroths gamla definition på det rikssvenska slippa ”lyckas passera förbi ett stängande hinder” tycks mig stämma ganska bra. Rikssvenska exempel är t.ex. ”slippa ut ur fängelset”, ”det var svårt att slippa in genom den spärrade dörren”.
Typiskt finlandssvenskt är där emot t.ex. ”slippa upp från klassen”, här är det inte fråga om något ”stängande hinder”.
Hufvudstadsbladet, 7.9.1978
ROSKILAK, vad betyder det? Våra läsare i Karlebynejden vet det tydligen, men vi andra får i förbigående veta det i dag när vi tar del av prof. Thors’ språkliga utredningar. – Spalten välkomnar som vanligt frågor från läsekretsen: adressera era brev till Dagboken, sa vidarebefordrar vi dem.
En frågeställare undrar över ursprunget till den förstärkande sammansättningsleden rosk-, som är vanlig i Karlebynejden.
Rosk- förekommer t.ex. i uttryck som roskbra, ”mycket bra”, roskgrann ”mycket grann”, där inne börden ju är berömmande, men å andra sidan i klandrande uttryck som roskilak ”väldigt elak”. Rosk är samma ord som det vanliga rosk ”avfall”. Det är inte så unikt att ett sådant ord förekommer i berömmande uttryck. Först har det brukats i klandrande uttryck och från sådana så att säga smittat av sig. Det finns paralleller: just i Karlebytrakten brukas gorr (egentl. ”orenlighet”) och sammansättningsleden dår- i dårbra tillsammans med berömmande ord. Liknande fall finns också i svenskt riksspråk. Alla känner vi till hemskt bra, ruskig snygg, till störtskön och skitbra osv.
Samme frågeställare undrar vidare, om det finns någon skillnad i betydelsen mellan främja och befrämja.
Svaret måste bli: nej. I befrämja är be- en helt överflödig förstavelse. Man befrämjar t.ex. en ny riktning inom konsten – det är liktydigt med att man främjar den. I de flesta fall har ord på be- tyskt ursprung och skiljer sig till konstruktionen från de enkla orden – jämför behärska något och härska över något. I det rent svenska främja har tillägget be- ingen funktion, utan måste betecknas som överflödigt, en onödig förlängning. Därför säger många ordböcker om befrämja: ”hellre främja”. Det finns ingenting att invända mot den åsikten, och ja säger därför: man främjar en sak, man bidrar till dess främjande.
En annan frågeställare känner undran inför ett tidningsklipp där det talas om ett par som uppmanades att ”utrymma en buss”.
Utrymma brukar betyda ”tömma” eller ”dra bort trupper eller befolkning från”. Den senare betydelsen kan vi i detta sammanhang lämna därhän. Men jag lägger vikt vid betydelsen ”tömma”. Av klippet framgår att många andra stannade kvar i bussen. Utrymma är därför olämpligt – det borde ha hetat att ”de uppmanades att lämna bussen”.
En frågeställare påpekar att det på de kort som postverket (berömvärt nog) tillhandahåller för meddelande om nya adress står: ”Min förnyade adress är ...” och ”Portofritt kan Ni meddela er förnyade adress”. – Är inte förnyad oriktigt använt här?
Förnya betyder ju ”göra ny, renovera” (förutom andra, mer fjärrstående betydelser). ”Förnya adressen” låter inte bra. I själva verket menas ”Min nya adress” helt enkelt. – Det kan hända, att bakom det egendomliga uttrycket ”min förnyade adress” ligger ett finskt ”uudistettu osoitteeni”, men det kan tänkas att också detta är onödigt tillkrånglat.
Hufvudstadsbladet, 14.9.1978
Prof. Thors tar i dag tillfället i akt att påpeka att t.ex. ”föredragstillfälle” är en osvensk ordbildning som bör undvikas.
Däremot får ni gärna begagna tillfället att skriva och fråga vår språkexpert om det är något ni funderar på. Dagboken vidarebefordrar brev märkta ”Torsdag med Thors”.
En frågande har lagt märke till den bild av Svenska Akademiens guldmedalj som Hbl publicerade härförleden på hundraårsdagen av Emil Zilliacus födelse. På medaljen står: ”Svenska Academien instiktad den 20 mars 1786”. Varför detta k i instiktad?
Instiktad beror inte på någon lapsus av medaljens gravör. På 1700-talet och ännu senare sade man instiktad; en känd ”fransysk och svensk ordbok” 1807 säger: ”Instifta se Instikta.” – De två växelformerna stifta och stikta beror ytterst på dubbelformer i det långivande språket, lågtyskan, som hade stiften och stichten.
En annan insändare känner lite undran inför ordet snålsoppa. I vilken innebörd skall snål fattas ordet (som f.ö. är speciellt finlandssvenskt)? Heter soppan så för att den är god eller skall snål fattas i betydelsen ”sparsam”?
Jag tror att snål i snålsoppa bör fattas i betydelsen ”njugg, sparsam” – snålsoppan innehåller ju inte sådana beståndsdelar som kött, alltså inte dyra ingredienser. På en tid då grönsaker inte var lika uppskattade som nu kan det ha legat något nedsättande i ordet snålsoppa.
En tredje läsare tar upp föredragstillfälle och andra sammansättningar med tillfälle (diskussionstillfälle, informationstillfälle).
Tillfälle har av gammalt betydelser som tidpunkt, lämplig tidpunkt (t.ex. ”vid detta tillfälle”, ”begagna tillfället att göra något”). Hos oss har ordet också kommit att få innebörden ”möte”; oftast framträder denna betydelse i sammansättningar som de ovannämnda.
Orsaken till att tillfälle hos oss har fått denna ”extra” betydelse är uppenbar. Finskans tilaisuus motsvarar mycket ofta vårt tillfälle i den normala betydelsen ”(lämpligt) tillfälle”. Detta har lett till att tillfälle också har fått motsvara tilaisuus i betydelsen ”möte, sammankomst” – en osvensk användning av tillfälle. I vissa fall är sammansättningarna med tillfälle ganska påfallande t.o.m. för en finlandssvensk: mötestillfälle är helt enkelt ”möte” och bönetillfälle är ett ”bönemöte”. Andra fall är rätt vanliga och håller på att innästla sig i vårt språk.
Jag vill dock inte godta sammansättningarna med -tillfälle utan talar och skriver om diskussionsmöte eller rätt och slätt diskussion (”föreningen anordnar en diskussion”), möte (sammankomst) med föredrag, informationsmöte osv.
”Vad kommer det nordösterbottniska dialektordet gåålis ’färdig’ av?”, frågar en insändare.
Gålis är en ombildning av ordet gåli som förekommer på skilda håll främst i Österbotten, och betyder ”färdig”, ”mogen”. Detta är ursprungligen ett gårlig och synes vara bildat till ett ord går eller gar ”färdig”, som förr också förekom i skriftspråket. Går är lågtyskt till ursprunget, besläktat med göra.
Belysande för användningen av gar, går är att det förr fanns ett ord gårkök ”ställe där man kunde fä enklare färdig mat”.
Hufvudstadsbladet, 5.10.1978
Kan man ”lova“ dåligt väder. Visst kan man, men ”förutspå“ vore bättre, säger i dag professor Thors. En påminnelse om att man bör skärpa sin känsla för ords valör. Frågor till spalten sänds in till Hbl, Dagboken, som vidarebefordrar dem till Carl-Eric Thors.
Det var förra torsdagen tal om inbyggarbeteckningen namibier till Namibia, och jag lovade i den spalten att lägga fram ytterligare synpunkter på de många nya inbyggarbeteckningarna – beteckningar för invånare i nya stater.
Man tycker sig kunna skönja vissa tendenser. En är att folk i många nya afrikanska stater, särskilt i sådana med namn på -a – får en inbyggarbeteckning på -er. Det heter sålunda algerier, etiopier, gambier, nigerer osv. (till Niger, men nigerian till Nigeria), rhodesier osv. Ändelsen -es brukas synnerhet vid asiatiska namn (kanske i analogi med det välkända kines), t.ex. libanes, bhutanes, men ibland också annars, t.ex. togoles till det afrikanska Togo. En tredje, ganska vanlig ändelse är -an, som förefaller vara särskilt vanlig beteckningar på invånare i spansktalande stater, t.ex. kuban, bolivian, men också förekommer i andra beteckningar såsom afghan, fijian. För sig står cypriot med en av grekiskan påverkad ändelse.
En lista över svenska, finska, danska och norska inbyggarbeteckningar publicerades av de nordiska språknämnderna 1973 och ingår i Språk i Norden 1973. (Skrifter utg. av Nämnden för svensk språkvård 49, Esselte Studium).
För rätt länge sedan var det i spalten tal om orden å, älv och flod, och det sades att å är ett urgammalt ord som inte har motsvarigheter i andra nutida germanska språk än de nordiska. En insändare har emellertid undrat, om inte det tyska -ach i t.ex. Steinach innehåller en rest av ett motsvarande ord.
Insändaren har rätt. Det tyska -ach återgår i ganska många fall, särskilt i Sydtyskland, på ett forntyskt aha, som motsvarar vårt å (i andra fall kan det återgå på ett latinskt -acum). Det forntyska ordet lever dessutom dialektalt kvar, men är försvunnet i det tyska skriftspråket.
En annan frågande vill veta om ordformen limonad anses likvärdig med formen lemonad.
Lemonad är den vanliga formen i Sverige och den enda som upptas i Akademiens ordlista. (Växlingen mellan lemon- och limon- beror på att franskan har limonade, engelskan däremot lemonade; grundordet är franskans limon, engelskans lemon (”citron”).
En frågeställare vill veta, om syna kan anses vara rätt använt t.ex. i satsen ”Gästerna synade den nya festvåningen”.
Enligt min uppfattning är syna riktigt här endast om man vill ge satsen en skämtsam ton. Syna innebär ju att man ”kritiskt granskande nagelfar och beser någonting”: man synar en ny kostym, en nämnd synar en ny skolbyggnad osv.
Är det korrekt att i en väderleksrapport säga att man lovar dåligt väder?
Det är sant, att lova vanligen brukas, när någon ställer något gott utsikt (t.ex. lova vackert väder). Emellertid förekommer lova också i sådana sammanhang som ”lova någon stryk”, och ”lova dåligt väder” kan inte anses vara något direkt språkfel. Men det vore lämpligare och mer vårdat språk att säga ”förutspå dåligt väder”.
Hufvudstadsbladet, 12.10.1978
FLERA gånger förr har det påpekats att ”flere” med e har en ålderdomlig klang – åtminstone för rikssvenska öron. Prof. Thors tar upp saken igen och kommer sedan via takrännan ”pröystas” fram till frågan om televisionen är en apparat.
FLER frågor till språkspalten tas gärna emot. Sänd till Dagboken som vidarebefordrar.
En frågande undrar, om det är fel numera ”att i komparativ betydelse” använda formen flere.
Ordformen flere har tidigare behandlats i spalten, men jag tar gärna upp den igen. Historiskt sett är flere den dominerande formen; jämte den brukades flera. Formen fler har måhända uppstått i ställningen före än. I nutiden ter sig läget så här: Fler är i synnerhet brukligt i komparativ betydelse, t.ex. ”A fick fler röster än B”. I betydelsen ”några” är fler inte så vanligt. I den användningen dominerar i nutida rikssvenska flera till den grad, att flere har blivit ålderdomligt i Sverige. (Till spridningen av flera har troligen ordet mera bidragit.) Flera kan också brukas i komparativ betydelse.
Hos oss är situationen den, att både flere och flera är fullt brukliga; formen fler tycks sprida sig.
En frågeställare klandrar användningen av sådana partiförkortningar som ”(s)” i fall som detta: ”(s) motsätter sig regeringens förslag”.
Jag är ense med honom. Partinamn inom parentes brukas om anhängare av ett visst parti, t.ex. ”Hr Sorsa (s) yttrade:”. Talar man däremot om ett parti som sådant skriver man t.ex. ”s går emot regeringens förslag”. Många exempel på detta bruk har funnits stockholmstidningarna nu i den svenska regeringskrisens dagar. Jag förnekar inte, att man ibland kan ta se t.ex. ”(s) motsätter sig att (m) går med i den nya regeringen” i stockholmsk press, men det förefaller mindre lämpligt.
Signaturen ”Oeniga“ i min skolstad undrar, hur dager i detta citat skall tolkas: ”Mina visor är som en dager mot detta!” Skall dager här tolkas som ”något bättre” eller som ”något svagt”?
Min tolkning är, att dager här är positivt: det är en ljusning i jämförelse med något annat. (Man kan som en motsats härtill nämna det rikssvenska uttrycket ”något är rena natta” – då är det dåligt.)
En frågeställare i Östnyland vill ha besked om dialektordet pröystas ”takränna” kommer från det finska räystäs eller om det förhåller sig tvärtom.
Det finska ordet är grundord; i svensk östnyländsk dialekt har det fått ett p tillagt. (Vissa forskare har menat, att det finska räystäs har kommit från skandinaviskt håll – alltså från svenskans röste eller det motsvarande norska røyste; detta är dock en osäker förmodan.)
En signatur undrar över ordet television i betydelsen ”TV-apparat”. Är det riktigt?
Jag reagerar också negativt på television i betydelsen ”TV-apparat”, t.ex. ”Televisionen är sönder”. Jag föredrar ”TV-n (eller TV-apparaten) är sönder”. Television är för mig ”utsändningsverksamheten”: ”Televisionen är ett statsmonopol i vissa länder.”
Hufvudstadsbladet, 19.10.1978
Skillnaden mellan ryps och raps är på tapeten i språkspalten i dag, likaså norska suppleanter och olika sorters studerande. Ja, det finns mycket att fundera över på språkvårdens vida domäner – har ni själv andra problem kan ni med förtroende skriva till prof. Thors. Adressera breven till Dagboken så sänder vi dem vidare.
En frågeställare har lagt märke till det norska ordet varamann, som betyder ”suppleant” och undrar om det har något att göra med det finska varamies, som ju också betyder ”suppleant”.
Det tror jag inte. Varamies är et ganska gammalt ord i finskan (enlig den finska etymologiska ordboken finns det redan i källor från 1700-talet, medan varamann är ett tämligen nytt ord i norskan. Vara- finns i äldre norska ord, t.ex. varasegl ”reservsegel”.
Jag är inte böjd att tro på ett direkt samband. Däremot finns det högst sannolikt ett gemensamt ursprung till förleden vara- i båda språken. Det ord vara, som vi har i taga vara på, tillvarataga, finns också norskan, dels i liknande ord, dels i sammansättningar med betydelsen ”reserv”, t.ex. vareanker ”reservankare”. Samma germanska ordstam ligger till grund för finskans vara i olika betydelser (t.ex ”förmögenhet, tillgång” och sammansättningar med innebörden ”reserv”).
En annan insändare undrar, om ryps och raps är samma odlingsväxt.
De två växterna odlas som känt för sin oljas skull – det är de som ger höggul färg åt många fält på somrarna. De är närbesläktade, men inte identiska. Raps är en oljeförande varietet av kålroten, medan ryps (även skrivet rybs) är en avart av rovan. (Namnet har att göra med tyskans Rübe ”rova“.) Men kålrot och rova tillhör samma växtsläkte och det är därför naturligt att ryps och raps liknar varandra.
Samme frågande vill veta om det finns någon betydelseskillnad mellan kavalleri och rytteri.
De båda orden är liktydiga: bägge avser ”beriden truppavdelning”. Rytteri används i fråga om äldre förhållanden, t.ex. ”Finska rytteriets marsch under trettioåriga kriget”, kavalleri används om beridna trupper i modern tid.
Samme insändare ställer frågan, om studerande enbart brukas med akademisk anknytning (fil.stud. – filosofie studerande), såsom han menar, eller om det också brukas som synonym för t.ex. skolelev eller yrkesskolelev.
Av gammalt har studerande använts som beteckning för en som studerar vid en högskola. Det finns emellertid nu en märkbar tendens att utvidga begreppet, så att studerande också används om gymnasister och elever vid t.ex. olika institut eller andra skolformer där elevkåren består av ungdomar i ”gymnasiståldern” , över 15—16 år. Detta nya språkbruk har visserligen inte träng igenom på alla håll, men det är mycket vanligt.
Hufvudstadsbladet, 31.10.1978
BEGÄR och STANDAR är aktuella i dagens ”Thorsdagsspalt”, där prof. Thors också riktar en vädjan till etermedias folk att uttala orten Solf så den rimmar på tolv!
Frågor som rör språkbruk och språkvård kan med förtroende sändas till prof. Thors också nu när höstterminen börjar. Adressera era brev till Dagboken, som vidarebefordrar!
En frågeställare tar upp ett flertal problem, av vilka två skall besvaras i dag.
Det första gäller ordet standard. Ordet har i normal svenska tre betydelser: rymdmått för virke normaltyp (standard för viss materiel) och den kanske vanligaste betydelsen: ”nivå” (hög standard levnadsstandard). Detta är alltså normala betydelser. Den frågande har emellertid lagt märke till ytterligare en betydelse: det talas om att dela ut standard till förtjänte personer. I betydelsen ”liten fana, bordsflagga” brukas i normal svenska ordet standar (med tonvikt på andra stavelsen). Bruket av standard i betydelsen ”bordsflagga” är engelskt och hör inte hemma i svenskan.
Slutligen kan nämnas att svenskan ytterligare har en form av standard/standar: den lågtyska formen standert, som betecknar en örlogsflagg. Det viktigaste i allt detta är just nu alltså: ”liten flagga” heter standar.
En annan fråga från samme insändare gäller det österbottniska dialektordet rada.
Rada, med kort a i första stavelsen, förekommer i norra Österbotten och betyder ”snabb”. Längre söderut i Österbotten finns rad med samma betydelse; i min hemtrakts dialekt, Oravaismålet, hör man ofta komparativen av ordet.
Ordet är gammalt nordiskt: isländska hradr och fornsvenska radher betyder ”snabb”. I svenskan levde rad in på 1700-talet. – En form av samma ord lever ett friskt liv i engelskan: rather ”snarare, hellre”.
En annan frågeställare har med förvåning läst ordet offertbegär i en annons.
Det är givetvis felaktigt att bruka begär på det sättet. Begär betyder ”lust, åtrå”. Som substantiv till begära i ordets vanligaste betydelse ”anhålla, bedja om” brukas däremot begäran. Skillnaden mellan begär och begäran är således stor och fullt tydlig.
Annonsens ”offertbegär” borde ha hetat offertanhållan.
Några ord skall ägnas åt en uttalsfråga.
Både frågeställaren och jag är medvetna om att jag hat skrivit om den förr – men kan jag just i detta fall hjälpa till att kämpa mot det felaktiga uttalet, så vill jag gärna upprepa mig.
Det gäller det österbottniska namnet Solv, vilket officiellt skrivs Solf (tyvärr, tycker jag). Det uttalas Solv; så heter det i Österbotten. Namnet skall rimma med tolv! och en liten bön: kära radio- och TV-folk, försök uttala namnet rätt!
Samma frågande har i radion hört uttrycket på fjärde våningen och är överraskad av prepostionen på.
Det kan faktiskt heta ”på fjärde våningen” i Sverige (och av insändarens brev verkar det som om det stycke i radion som avses vore skrivet av en rikssvensk). Emellertid är i fjärde våningen lika gångbart i Sverige.
Hufvudstadsbladet, 2.11.1978
SPOTT men inte spe förekommer i dagens ”Thorsdagsspalt” – och varken spott eller spe men bara positiv uppmärksamhet möter de frågor som läsarna förelägger prof. Thors. Välkomna alltså att fråga mera – breven kan adresseras till Dagboken.
En frågeställare säger: ”Vilka finlandssvenska motsvarigheter har de rikssvenska militära graderna furir och fanjunkare?”
Fanjunkare svarar mot fältväbel hos oss. Termen fältväbel brukades förr även i Sverige, men ersattes 1833 av fanjunkare. Furir är beteckning för en grad närmast ovanför korpral i den svenska armén; den närmaste motsvarigheten hos oss är väl undersergeant. Termen furir i denna betydelse infördes i Sverige så sent som 1914. Det är därför rätt naturligt att den inte finns hos oss.
En annan frågande konstaterar: ”Sverige säger man spottloska, Österbotten spottgolla och på Åland spottrolla. Hur skall orden förklaras? Vilket är det korrekta ordet för dylik salivaktivitet?
Till den lista som frågeställaren presenterar kan läggas spottkluns, som är rätt vanligt (och jämte det nämnda spottgolla den naturliga termen för mig).
Korrekt i betydelsen ”riksspråk ligt” är väl just spottkluns och det starkt vardagliga spottloska. (Men ”korrekthet” har knappast någon större betydelse i fråga om ord som dessa: de används ju mest i en trängre krets.)
Vad ursprunget beträffar, anses loska höra ihop med ett norskt dialektord loska ’våt kladd’. Golla kommer väl av det vida spridda dialektordet gorr ’smuts’ (som f.ö. är ett gammalt ord). Om ursprunget till spottrolla skall jag inte framföra någon åsikt.
Samma frågande vill ha en förklaring på ordet bottenfock.
Bottenfock ”bägare som töms i botten” har förklarats ur ett västsvenskt dialektord fock ’sista kärven på äkern’. Samma dialektord kan ingå i skränfock.
En signatur frågar med anledning av det tidvis vackra vädret i höst ”Varifrån kommer ordet brittsommar?”
Brittsommar har inte med britterna att göra, utan med Birgittadagen den 7 oktober; Birgitta har ju blivit Britta och Brita. Det är belysande att man ibland talar om brittmässommar; Birgitta av Vadstena var ju ett helgon, och hennes dag var brittmässan. – Dagarna kring den 7 oktober anses ju bjuda på vackert höstväder, och därför avser brittsommar ”vackert höstväder”.
En insändare har fäst sig vid uttrycket den andliga odlingen, som han finner något ålderdomligt.
Visserligen hittar man ”andlig odling” i vanliga ordböcker, utan anmärkning om ålderdomlighet, men trots det delar jag insändarens mening. Det ålderdomliga intrycket beror väl också på odling, som onekligen är något gammaldags i betydelsen ’kultur’ . Det riskabla med ordet andlig är dess dubbelbetydelse (å ena sidan ’intellektuell’, å andra sidan ’religiös’). Till detta problem skall jag återkomma vid tillfälle.
Hufvudstadsbladet, 9.11.1978
I dag ska vi lyssna till vad prof. Thors har att saga om lyssma och en del andra intressanta uttryck. Vi påpekar som vanligt att han alltid är beredd att ta emot nya frågor och uppslag – sänd bara in dem till Dagboken, så vidarebefordrar vi.
En frågeställare har funnit ett par intressanta ord i almanacksanteckningar från decennierna kring sekelskiftet som gjorts av en sydösterbottnisk sjökapten. Det är dis(s)ma och lyssma.
Disma kan jag inte förklara, inte nu åtminstone. Lyssma är däremot fullt klart: det är ett ord för ”norrsken”, som är känt från Österbotten (och Norrland). När den gamle sjökaptenen skriver om ”Härligt Lyssma från ost, nord över till SW.”, passar det ju utmärkt med betydelsen ”norrsken”. – Lyssma hör ihop med ljus och lysa, ungefär som dialektordet Svinsylma ”påssjuka” hör samman med svälla.
Helt kort skall jag beröra ett uttryck som tas upp av samme frågeställare: finländska mark. Frågeställaren gillar det inte.
Jag gör det inte heller. Jag brukar visserligen göra en klar skillnad mellan finsk ”som avser finsktalande eller deras språk” och finländsk ”som avser hela Finland eller alla dess inbyggare, oavsett språk” – jag gör alltså skillnad mellan finsk litteratur och finländsk litteratur —, men finska mark är ett av gammalt vedertaget uttryck, som vi inte skall ändra på.
Tack för hälsningarna!
En frågande känner tveksamhet inför adjektivets och substantivets form i vissa typer av uttryck. Det gäller t.ex. Skidåkning är hälsosam(t), Skidåkningen är hälsosam och Internationellt samarbete är nyttigt och Det internationella samarbetet är nyttigt samt vidare Det ordnas tandvård för alla och Tandvården ordnas för alla.
Om det abstrakta ordet är subjekt, kan man ha både bestämd och obestämd form; båda kan användas, om det t.ex. gäller samarbete eller tandvård i allmänhet. Avser man däremot ett samarbete i en viss situation, brukas normalt bestämd form: det nordiska samarbetet är livligt. – Däremot brukas alltid obestämd form i allmän betydelse, om det aktuella ordet är objekt: Tennis ger god motion (inte: den goda motionen).
”Regelbunden motion är viktigt” (där predikativet uppträder i neutrumform, trots att motion är ett ord med den-genus) är ett speciellt fall. Det är i nutida svenska mycket vanligt att ord för skolämnen och närbesläktade ord fungerar så, att predikativet står i neutrum, oavsett huvudordets genus, t.ex. Gymnastik är svårt för somliga elever; Tyska kan vara besvärligt. Sådana uttryck måste anses fullt korrekta. Men: endast om huvudordet har obestämd form. Det måste heta: Gymnastiken är svår.
En frågande undrar, med hänvisning till att hälsningen Morjens i spalten förklarats ur tyskans Morgen, om det inte är så att det kommer av latinets moriens ”döende” – medeltida munkar skulle ha hälsat varandra med det ordet.
Jag tror trots allt inte, att förklaringen till morjens är en sådan latinsk hälsning. Man skulle snarast vänta sig en annan latinsk form (t.ex. moribundus ”dödsdömd”). Det finns ju å andra sidan goda exempel på förkortning av (god)morgon såsom vårt mors och norrmännens morn.
Hufvudstadsbladet, 23.11.1978
Hädanefter ska vi inte kalla budgeten stat-s-förslag utan hålla oss till det mera logiska STATFÖRSLAG, som prof. Thors rekommenderar i dagens text.
Frågor mottas fortfarande i vanlig ordning!
En frågande säger: ”I Vanda finns en stadsdel med namnet Varistorna (Varisto). Vad betyder detta namn som märkligt nog står i bestämd form pluralis?
Namnet är onekligen märkvärdigt. Det skall först sägas att skriftformen är egendomlig: det lokala uttalet är ”variston”, och jag kan inte se något skäl att i skrift göra detta till en pluralform. – Den svenska uttalsformen tycks ha uppkommit så, att det finska Varisto har försetts med bestämd slutartikel i svenskan. Tyvärr har mina försök att finna ursprunget till Variston inte lyckats. Diskussioner med kolleger på svenskt och finskt håll har inte heller gett något resultat. Möjligen skall namnet fattas så, att ett finskt namn av gammalt ursprung har inlånats i traktens svenska dialekt och omformats till Varisto(n). Många egendomliga namn i våra svenskbygder är av principiellt samma slag.
För någon tid sedan var det här i spalten tal om uttrycket borgerlig dramatik. Frågeställaren har inte varit nöjd med svaret, utan vill ha klarare besked.
Mitt svar tog fasta på uttrycket i historisk belysning. Det är emellertid tydligt att frågeställaren avser användningen av uttrycket t.ex. i nutida kritik. Jag har diskuterat frågan med en av våra yngre författare. Borgerlig dramatik i ett nutidssammanhang avser – i varje fall oftast – en dramatik som baserar sig på individens psykologi, detta i motsats till dramatik som tar fasta på sociala problem som väsentliga för skeendet och för personernas handlingar. Problem inom en familj t.ex. kan ses i ljuset av familjemedlemmarnas psykologi, men sociala fakta kan också vara en förklaring till handlingen.
En annan frågande har tagit upp ordet statförslag. Det heter väl statförslag, utan s, eller hur?
Ordet stat har inte bara betydelsen ”statlig sammanslutning”, utan också innebörden ”budget”. I betydelsen ”statlig sammanslutning” har sammansättningarna alltid s i fogen, t.ex. statsminister. När betydelsen är ”budget”, växlar fogens form: det heter å ena sidan Statskontoret, men å andra sidan statförslag (så alltid i rikssvenskt språkbruk).
Enligt min mening är det skäl att på något sätt understryka att statförslag inte är ”statens förslag” utan ”förslag till stat, dvs budget” och hålla på formen utan s.
”Är det någon skillnad mellan orden frukost och morgonmål i betydelsen ’första måltid på morgonen’?”
För mig är orden helt liktydiga, men morgonmål är ett betydligt sällsyntare ord.
”Hur skall ordet moloken uttalas?”
Det uttalas med betoning på -lok- och långt o i denna stavelse, således ”molóken”. – Det låter som ett ord av främmande ursprung men är rent svenskt, bildat av mod i den gamla betydelsen ”lynne” och stammen i det gamla ordet luka ”stänga”. ”Med slutet lynne” har det ordagrant betytt.
Hufvudstadsbladet, 30.11.1978
Vinland, bougainvillea och den nutida sparsamma kommateringen berörs i dagens språkspalt där prof. Thors hinner ta upp en hel rad läsarbrev. Därmed finns det plats för nya frågor – sänd in dem till Dagboken, så vidarebefordrar vi.
En frågande undrar, vad förstavelsen i Vinland betyder. ”Anser inte islänningar och norrmän än i dag, att vin betyder slått?”
Det fanns en gång ett ord vin ”ängsmark” i nordiska språk, och det finns i en mängd norska och västsvenska ortnamn, vanligen förändrat till -en, -ne m.m.; bl.a. det norska Bergen är ett sådant namn. Ordet vin tycks dock ha kommit ur bruk ganska tidigt, redan på vikingatiden. De flesta som har sysslat med problemet Vinland (islänningarnas namn på den trakt på Amerikas östkust som de upptäckte) menar, att vin i det namnet betyder ’vin’ – det tycks ha vuxit vildvin där.
En annan frågande känner sig osäker inför följande: I en rikssvensk bok talas det om att samtal kan kopplas ”till jourhavande läkare”, i en finlandssvensk bok åter om att man ringde till ”jourhavande läkaren”. Hur skall detta förstås?
Båda uttrycken, med bestämd och med obestämd form, är fullt möjliga. ”Ni skall ringa till jourhavande läkaren” innebär att man tänker på den som just då har jour, att samtal kan kopplas ”till jourhavande läkare” har den bakgrunden att det kopplas till någon överhuvud som är jourhavande läkare. Den bestämda formen ger anknytning till ett alldeles bestämt sjukhus vid bestämd tid, den obestämda saknar denna anknytning (och brukas därför gärna i officiell text, i allmänna upplysningar osv.).
En insändare känner sig förbluffad över ordet onöjd, som hon har sett i en tidning.
Givetvis är onöjd inte normal svenska, men det förefaller inte direkt språkvidrigt – jag kommer att tänka på det vanliga oförnöjd min hemtrakts dialekt. När onöjd inte är att rekommendera, beror det kanske främst på att vi inte kan tänka oss ett ”onöje” – vi bör hålla på ordparet missnöjd och missnöje.
En insändare uttrycker tvekan inför uttalet av bougainvillea, namnet på en känd prydnadsväxt.
Namnet är härlett av Bougainville, en fransman som företog upptäcktsresor i Stilla havet. För mig ter det sig naturligt att låta e vara stumt och uttala namnet som ”bogängvilla”.
Det frågas, om uttrycket tjäna pengar är korrekt. Skall det inte heta förtjäna pengar?
Faktiskt är tjäna pengar helt korrekt – tjäna kan användas synonymt med förtjäna; det kan också heta tjäna sitt uppehälle. Det finns ibland en klar tendens att lämna bort den obetonade förstavelsen.
En fråga av stor räckvidd tas upp av en frågande. ”Kommateringen har de senaste åren blivit så sparsam, att man vid snabb läsning inte genast fattar innehållet.”
Jag instämmer. Jag anser att åtskillig klarhet kunde vinnas, om man – som tidigare – satte ut komma, när ny sats börjar och vidare, om inskjutna förklaringar sattes inom komma (”Han, den kände författaren, skulle alltså inte kunna skriva svenska, sitt modersmål?”). Detta sagt i största allmänhet, utan några detaljer.
Till slut skall jag beröra en ”etymologisk myt”, som ibland behandlats i spalten.
Det är fråga om hälsningsordet morjens – jag har nyligen påpekat att det kommer från tyskans (guten) morgen ”(god-) morgon” och absolut inte har något att göra med latinets moriens ’döende’. Första gången jag hörde historien om moriens – morjens var i gymnasiet, då vår alltför fantasibegåvade latinlektor framställde förklaringen. Jag har trott att det bara var hans påhitt, men sa tycks det inte vara. Nu berättar min kollega vid Tammerfors universitet, prof. Björn Pettersson, att han till sin häpnad läst förklaringen ur moriens i ett elevarbete.
Jag skall på hans begäran än en gång säga, att morjens ingenting har att göra med moriens – det kommer av Morgen med tillagt s. Det tillagda s är inte märkvärdigare än när det i min dialekt hemma i Oravais heter i morost ”i morse”, först har ett s lagts till, sedan ett t.
Hufvudstadsbladet, 8.12.1978
Vår lilla rubrikordlek faller denna gång platt till marken: eftersom inget blad utkom på torsdagen måste prof. Thors få plats i fredagsspalten. Men hans språkliga utredningar är förstås lika intressanta vilken dag i veckan som helst…
En frågeställare undrar, hur jag ställer mig till formen en massmedia.
Vi har i svenskan några latinska lånord med singularis slutande på -um (centrum). I latinet har dessa pluralis på -a, och denna form brukas också i svenskan (centra). En sådan böjning känns dock helt onormal i svenskan, och därför ser man ibland singularformer på -a av denna ordgrupp. Det är dock bara vissa ord som har fått en allmänt godtagen singularis på -a såsom narkotikan. Former som ett centra anses språkvidriga. Detsamma gäller om en massmedia. Singularis av detta ord är sällsynt, men lyder utan tvivel ett massmedium, vi har ju också det enkla medium; någon är ett spiritistiskt medium.
Emellertid finns det också problem med pluralis av massmedium. Formen massmedia – som alltså är pluralis – ser man ofta, men massmedier brukas också, och den rekommenderas kraftigt av prof. Bertil Molde i Stockholm. Böjningen massmedium, pluralis massmedier känns lätthanterlig, och jag vill också förorda den. Med den undgår vi risken att få en form massmedia i singularis.
En insändare påpekar det förbluffande faktum, att 1/32 brukar utläsas ”en trettiotvåondedel”.
Det är riktigt att man brukar tala om trettiotvåondedelsnoter – en vanlig term i musiken. Egentligen är det hos oss som ordet har just denna formen – i Sverige säger man trettitvåondel eller trettitvåendel. Det märkliga är givetvis att bråktalet har fått en sådan form – annars brukar ju bråktalen stämma överens med ordningstalen: tredje – tredjedel, åttondedel osv. Tydligen har den i musiken vanliga serien åtton(de)del – sexton(de)del fått en likartad fortsättning så att trettiotvåondedel har skapats. Vad sedan de rikssvenska formerna tiondel, åttondel, sextondel beträffar, så är de exempel på det som brukar kallas haplologi ”enkelsägning” – en ljudföljd som består av två likadana stavelser, i detta fal dede, förenklas.
En tredje frågeställare skriver om orden reform och reformera, att de numera används om vilken förändring som helst, även om denna inte innebär någon förbättring. ”Kunde inte reform och reformera sparas för något som innebär en verklig förbättring?“
Reform och reformera avser faktiskt av gammalt ”en omdaning, en förändring” utan direkt angivande om denna innebär en förbättring. Reform är s.a.s. ett neutralt ord. Det är naturligt: många reformer har både anhängare och motståndare. För oss protestanter har reformationen en positiv klang, men katoliker ser väl inte Luthers och Calvins åtgärder i något förklarat ljus. Trots det talar de om reformationen med samma term. Likadant brukar det vara med politiska och sociala reformer. Därför är det bra att ha reform och förändring som neutrala ord och förbättring, försämring som s.k. värdeladdade ord.
En känd jurist har påpekat att tidningarna (eller var det måhända FNB) nyligen gjorde sig skyldiga till ett grovt, men tyvärr inte enastående översättningsfel: det hette att ”häradsdomare N.N. utnämndes till hovrättsråd”.
I den finska texten stod säkert kihlakunnantuomari, vilket betyder domhavande (man talar också om häradshövding, inte att förväxla med vicehäradshövding: en sådan har fungerat som domhavande vid ett visst antal ting). Domhavanden är en utbildad och erfaren jurist. Häradsdomaren, finskans herastuomari är däremot en lekman, som en längre tid varit nämndeman och därför fått titeln ”häradsdomare”.
Hufvudstadsbladet, 14.12.1978
JASSAR och HORRÖRER passerar revy i dagens språkspalt – som ni alltid kan vända er till om ni funderar på någon språklig fråga. Adressera era brev till prof. Thors. c/o Dagboken, Mannerheimvägen 18. 00100 Helsingfors 10.
En frågande tar upp två ord som hör till ledigt vardagsspråk eller slang: jasse och kajpare.
Ordet kajpare ”kamrat” är säkert övertaget från finsk slang (kaippari). Jag förmodar att det finska ordet i sin tur hör samman med kaveri.
Jasse är svårare att uttala sig om. Det finns ett vardagsord jassi i finskan med ungefär samma betydelse som vårt jasse, alltså ”kille” (för att återge det med ett annat slangord). Man kunde förstås tänka sig, att det svenska ordet hade övertagits från finskan. Å andra sidan finns det dialektord i svenskan och norskan som starkt påminner om jasse: det nordösterbottniska jassare ”stackare” och det norska jasse med ungefär samma betydelse. Dessa två ord är väl under alla omständigheter besläktade.
I början av detta sekel förekom jasse i sydfinländsk dialekt i betydelsen ”rallare, järnvägsarbetare”. Det är tänkbart att ett dialektord med nedsättande betydelse kommit att användas om dem och sedan fått den allmännare innebörden ”kille”. (Vad ursprunget till jassare och jasse i svenska och norska dialekter angår, föreligger bara gissningar. En ytterligare gissning är att jasse vore bildat till det mycket vanliga förnamnet Johannes, Jan.) Men: vad som sagts hår är bara förmodanden.
Förra veckan var det tal om häradsdomare och häradshövding.
Jag vill framhålla att det inte var FNB som gjorde sig skyldigt till felöversättningen av kihlakunnantuomari; detta har framhållits på auktoritativt håll på Notisbyrån. – Ungefär samtidigt som översättningsgrodan häradsdomare för kihlakunnantuomari stod i dagspressen, förekom den i en publikation av annat slag, där en känd jurist i Österbotten fick titeln häradsdomare i stället för häradshövding.
En annan titel som varit aktuell de senaste dagarna är kontraktsprost. Man ser ibland den felaktiga termen ”länsprost” efter det finska lääninrovasti. (För övrigt är kontraktsprost en rätt märkligt term hos oss). Termen finns också i Sverige, där kontraktsprosten är huvudman för ett kontrakt – så kallas motsvarigheten till våra prosterier. Vi har behållit den gamla termen prosteri, men det ar givetvis omöjligt att tala om en ”prosteriprost”, och därför användes termen kontraktsprost.
En insändare har känt sig förbluffad över uttrycket ”de internationellt fastslagna prefixen” (dvs mega-, giga- m.fl.).
Om det citerade uttrycket (som inte är oriktigt) låter för ”fastspikat”, kan man välja att tala om antagna eller fastställda.
Inför ett verkligt misslyckat uttryck tänker jag ibland ”det var en verklig horrör”. Men vad är en horrör?
Horrör är ett av de ganska många franska ord som inkommit i svenskan (ännu fler fanns i lite äldre svenska). Det innebär ”någonting förskräckligt, avskyvärt”; det är besläktat med det rätt vanliga lånordet horribel (latinskt-franskt-engelskt), som betyder ”ryslig”
Hufvudstadsbladet, 21.12.1978
Till fjärran ställen som Afghanistan och Balkan svävar språkspalten ut i dag. Vill ni kalla prof. Thors tillbaka till hemlandet gäller det bara att sända honom mera inhemskt betonade frågor! Dagboken vidarebefordrar i vanlig ordning läsarnas brev.
Två frågeställare i dag berör uttalet av geografiska namn. Den första frågan gäller namn på -stan av typen Afghanistan.
Afghanistan uttalas med betonad slutstavelse, alltså ”Afghanistán”. Likaså betonas slutstavelsen – stan i flera andra namn. t.ex. landsnamnet Pakistan och områdesnamnen Turkestan och Hindustan.
(Det kan tilläggas att de inbyggarnamn som hör samman med Afghanistan och Pakistan är afghan, med betoning på -an, och pakistanare.)
I detta fall vållar uttalet ingen tvekan. Lite svårare är den andra frågan, som gäller betoningen av namnet Balkan.
Balkan är egentligen namnet på en bergskedja i Bulgarien och är egentligen ett turkiskt namn med betonad slutstavelse (Balkán); det betyder ”berg”. Till bergskedjan namn skapades i början av 1800-talet namnet Balkanhalvön, i svenskan numera ofta förkortat till Balkan (”gränstvister på Balkan”), och ord som balkanfolk och balkanstater. I sammansättningar som Balkanhalvön förekommer växlande uttal: betoning på bal- eller på -kan; olika (rikssvenska) ordböcker ger varierande upplysningar om uttalet: somliga föredrar bálkan-, andra balkán. (Utvecklingen till uttalet bálkan- i svenska sammansättningar förstås lätt, om man tänker sig ett ord som halvö med sin betonade första stavelse fogat till Balkán- med betonad slutstavelse: i ett sådant fall har man gärna en mindre betonad stavelse mellan två starkare betonade och resultatet blir Bálkan. Försök höra på ert eget uttal av t.ex. tvättinrättning, så förstår ni utvecklingen!)
Hos oss torde Balkan och t.ex. Bálkanhalvön vara det allmännaste uttalet, men betoning på -kan- skall inte anses oriktig.
En fråga gäller den bestämda formen av dollar. Svaret är klart: den lyder dollarn, t.ex. Dollarn sjunker i värde.
Det kan tilläggas, att dollar egentligen är samma ord som vårt daler i riksdaler. Dollar och daler kommer av det tyska Taler, ursprungligen ett silvermynt, som präglades av mynt från Joachimstal i Böhmen.
En frågeställare säger: ”I radion talades för en tid sedan om arbetsskydd på fartyg i trafik mellan tredje länder.”
Uttrycket tredje länder förvånade mig, trots att jag känner till uttrycket tredje man i betydelsen ”någon som inte är part i konflikt eller avtal”. Jag har dryftat frågan med en juristkollega vid universitetet.
Det störande i ”tredje länder” är användningen av tredje som bestämning till ett pluralt ord. I stället för ”tredje länder” bör man välja andra uttryckssätt, t.ex. (beroende på sammanhanget) ”andra länder än de fördragsslutande”, ”andra länder än Finland och X” eller – i lämpliga fall – ”utomnordiska länder”.
Läsarna tillönskas en god jul.
De ursprungliga språkspalterna har digitaliserats med hjälp av automatiserad transkribering.
Originalen finns som (pdf) här:
31.8 och 7.9.1978(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) – bl.a. om roskbra, roskgrann och roskilak
14.9 och 5.10.1978(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) – bl.a. om snålsoppa och limonad
12.10 och 19.10.1978(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) – bl.a. om pröystas, ryps och raps
31.10 och 2.11.1978(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) – bl.a. om spottgollor och spottloskor
9.11 och 23.11.1978(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) – bl.a. om lyssma och svinsylma
30.11 och 8.12.1978(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) – bl.a. om Vinland och bougainvillea
14.12 och 21.12.1978(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) – bl.a. om jasse och horrör
Lista över ord och uttryck behandlade i Carl-Eric Thors språkspalter i Hufvudstadsbladet och Vasabladet 1967–1985: Till söklistan(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst)