Hufvudstadsbladet, 4.1.1979
EN TITT PA TITLAR inleder språk-året 1979. Vår ”Thorsdagsspalt” välkomnar också under detta år frågor och tips från läsekretsen: brev kan adresseras till Dagboken, som vidarebefordrar dem till prof. Thors.
En frågeställare tar upp bruket av bestämd eller obestämd form av titlar och yrkesbeteckningar.
En viss vacklan kan förekomma, men några regler kan trots detta anses gälla:
- Om någon har två titlar, bruka den första stå i bestämd form: Direktören, pol. mag. N. N.
- Feminina titlar har bestämd form: Skådespelerskan Y. Y., Friherrinnan X. X. (En sak för sig är, att såväl s.k. ”frutitlar” som de särskilda benämningarna på kvinnliga yrkesutövare har blivit allt sällsyntare.)
- Vid övriga titlar finns en klar tendens att använda obestämd form i adresser av sådana benämningar som kan brukas i tilltal: Direktör Per Olsson, Kyrkoherde Samuel From (jämför tilltalet: ”Vill Direktören ...?”). På denna punkt märks dock en viss vacklan. Det kan i adresser heta Konstnär M. M.” eller Konstnären M. M.”; personligen föredrar jag bestämd form av ordet konstnär. (En lustig detalj är att orden skald och diktare är ovanliga i tilltal. Hade Runeberg varit vår samtida, skulle vi knappast skrivit ”Skalden J. L. Runeberg” på ett brev! Författare kan däremot brukas i adresser.)
- Titlar, som slutar på -råd, har alltid bestämd form: Justitierådet G. G., Stadsrådet G. N.
Den bestämda formens användning berörs också i en annan fråga av samma insändare: järnvägsstation eller -stationen. Ord på -n med den-genus brukar i talspråket i Centralsverige, t.ex. Stockholm, och i delar av Svenskfinland, sakna ändelse i bestämd form, t.ex. Julgran börjar torka. I skrift är dock ändelse att rekommendera: Gå till stationen, och på t.ex. trafikskyltar: Centralstationen.
En annan frågande har med förvåning läst en sats i en tidning. Det stod så här: ”Han tog och tryckte dit socialdemokraterna.”
Den citerade satsen är mycket starkt präglad av talspråklig ledighet. Redan användningen av taga vittnar om stilprägeln (jämför med uttryck som ”vi skall ta och titta efter”, ”ta och öppna fönstret”), och trycka dit förstärker detta intryck.
Trycka dit innebär ungefär ”trycka ned”, ”eftertryckligt protestera mot”, ”låta någon veta hut”. Talspråkligt ledigt är det hela, men inte språkvidrigt, ehuru förmodligen stötande för mångas stilkänsla.
En tredje frågeställare uttalar förvåning över termen skyddsväg som beteckning för ett ställe, där fotgängare kan passera en gata.
Jag kommer inte ihåg, om jag själv uttalat mitt missnöje med termen skyddsväg i språkspalten; andra sammanhang har jag däremot ofta gjort det, och med samma motivering som frågeställaren uttrycker så här: ”Tyvärr torde det vara svårt att ta död på (termen) skyddsväg, trots att denna ofta tar död på människan”: Jag brukar säga, att det är hemskt och blodigt ironiskt att läsa om att någon dödats på en ”skyddsväg”! Den motsvarande termen i Sverige är längre, men den är helt saklig och riktig: övergängsställe. Termen skyddsväg, motsvarande finskans suojatie är officiell. Det finska ordet har samma nackdelar som det finlandssvenska, och jag misstänker att en ändring i terminologin borde börja med det finska ordet.
Hufvudstadsbladet, 25.1.1979
VANINGSHUS ogillas i dag såväl av en brevskrivare som av professor Thors. Vi bör ta flervåningshus och höghus till vårt hjärta i stället!
Har ni andra språkliga problem och frågor som ni funderar över? Skriv då till ”Torsdag med Thors”, Dagboken, Hbl, Mannerheimv. 18, 00100 Helsingfors 10!
En frågeställare säger: ”Under senaste år har benämningen våningshus alltmer utträngt höghus, o.s.v. särskilt i massmedierna. Våningshus är så klart en översättning från finskans ”kerrostalo”. Vore det inte skäl att försöka ta död på detta ord-oting. Varje bostadshus, också småhus, har våning(-ar).”
Frågan ger mig en välkommen anledning att tala om ett ord, som är ”en nagel i ögat” också för mig. Våningshus är, som frågeställaren säger, ett oting – ordet är liksom det finska originalet kerrostalo, ett ord som i sig inte säger någonting.
Nu finns det faktiskt inte bara ett utan två ord som kan användas som synonymer till ”våningshus”. De har dock olika innebörd. Hus med 3—5 våningar brukar i Sverige kallas flervåningshus, hus med 6 våningar eller mer är höghus. Båda orden lämpar sig även hos oss, och de har fler fördelar före ”våningshus”: de uttrycker klarare än detta, vad slags hus det ar fråga om (det bjuder en emot att kalla ett hus på 3—4 våningar, lika väl som ett på 8, för ett höghus). Det är ju dessutom inte oävet att kunna använda allmänt svenska ord.
Frågeställaren använde termen småhus. Det ordet är allmänt svenskt och avser ett hus med bostad för en eller två familjer. I det här sammanhanget kan jag peka på ett uttryck som har fåt stor bruklighet i Sverige. Man talar där om att ”bo i lägenhet”, motsats till att bo i ett en- eller tvåfamiljshus.
En annan frågeställare berör ordet belåna, som enligt henne hos oss numera används i olika betydelser och kan vålla missuppfattningar.
Belåna bar för mig en klar betydelse: man belånar t.ex. ett hus när man lämar det som säkerhet för ett lån. Samma betydelse kommer till synes i en källa som Östergrens ordbok, där såsom huvudbetydelse anges ”lämna som pant för lån”. Dock säger ordboken att belåna också, särskilt i bankspråk, brukas i betydelsen ”lämna län på”: banken har belånat aktier. Samma upplysningar ger Svensk handordbok och Illustrerad svensk ordbok.
Däremot är det enligt min mening strid med normalt svenskt språkbruk, om belåna används i en betydelse ”bevilja län för” (”banken belånade byggnadsverksamheten”). Skillnaden kan måhända synas obetydlig, men är det inte det är fråga om en fackterm, och det är skäl att hålla fast vid exakta betydelser hos sådana.
Den utvidgade betydelsen hos belåna ar säkerligen att tillskriva inflytande från lainoittaa, som betyder såväl ”lämna som pant för län” (jämför den egentliga betydelsen hos belåna), ”ge lån mot säkerhet” (jämför motsvarande be tydelse hos belåna), Men också ”finansiera genom att bevilja ett län”. I den sistnämnda betydelsen översätts lainoittaa med ”bevilja lan för”.
Hufvudstadsbladet, 1.2.1979
DET LILLA ORDET ”SÅ” är på tapeten i dagens Thors-text, likaså vichyvattnet och pilklagen.
SÅ vill vi bara tillägga att ni är SÅ välkomna med fler språkliga problem och funderingar. Skriv ner dem och sänd dem till Dagboken, SÅ ska vi vidarebefordra dem till prof. Thors!
En frågeställare har fäst sig vid det ymniga bruket av så i viss prosa.
Det lilla ordet så är ett av svenskans allra vanligaste, inte minst i tal. I talspråk är det ibland en ren pausfyllnad, t.ex. vid tveksamhet. Satser som följande är ren talspråkliga: ”I början så var han ganska ensam.” ”Så var det så, så där som du vet så“. Dylikt bruk går inte i skrift, där man har helt andra möjligheter att ”planera” språket än i tal.
Men det finns – bortsett från det allmänna bruket av så i betydelser som ”på det sättet, till den grad” (så stor, så skall du göra osv.) – andra uttryck, där så förekommer skriftspråket. Den frågande citerar en mening, som i förkortning lyder så här: ”Medan läroplanskommissionen förslog ... så föreslår ledningsgruppen”. Bruket av så i denna mening kan kallas ledigt, men inte nödvändigtvis stilvidrigt. Det anger inledningen av eftersatsen och markerar tydligare motsättningen mot den inledande satsen. I stilarter som kräver en stramare hållning till språket, undviks dock så i sådana fall.
Ett fall skall påpekas, där ett så gärna utsätts som satsinledare. Jag tar som exempel i meningen ”Gör du på det här sättet, så kommer du säkert att lyckas.” Den första satsen kan lika väl lyda ”Om du gör –” den är en villkorssats utan konjunktion. När om saknas, har så en uppgift, att markera samhörigheten mellan de båda satserna. Därför är bruket av så avgjort att rekommendera i dylika fall.
Sammanfattande kan sägas, att det överflödiga bruket av så är talspråkligt. Ju mer formell stilen är, desto mindre frekvens har det betydelsetomma så, men det kan brukas i ledigare skriftspråk som inledare till en eftersats. Så är att rekommendera efter en villkorssats utan om eller ifall.
En annan frågande undrar: ”Vichy dominerade särskilt tidigare, åtminstone i talspråket, som benämning för ’mineralvatten, bordsvatten’. Vad berodde detta på? Hur borde man säga, och hur säger man i Sverige?
Hos oss brukas som bekant ofta ordet vichy, och detta har säkerligen gammal hävd. Den sorts mineralvatten, som kallas efter källorna vid Vichy i Frankrike, har dominerat marknaden. På restauranger även hos oss hör man ibland vatten i betydelsen ”mineralvatten”. Detta överensstämmer med språkbruket i Sverige. där (mineral)vatten är det vanliga ordet, bl.a. beroende på att två av de vanligaste mineralvattenssorterna har varit Ramlösa (R. är en hälsobrunn i Skåne) och ”Apotekarens mineralvatten”. Enligt min mening kan man hos oss tala om vichy (vilket inte nödvändigtvis är lika med ”vichyvatten”) och mineralvatten, på restauranger också om vatten.
En tredje frågande vill veta om följande uttryck kan anses helt riktigt: ”Pilklagen gick på nytt på bordet”.
För mig smakar gå på bordet i betydelsen ”bordlägga” översättningssvenska – ”mennä pöydälle” heter det ofta på finska. Pilklagen bordlagd igen skulle vara en normal svensk formulering. Däremot är pilklagen en fullt acceptabel kortform för ”lagen om pilkfiske”.
Hufvudstadsbladet, 8.2.1979
”VÅRT SPRÅK MÅR GOTT av nya överraskande uttryck” – den åsikten hävdar prof. Thors i dag när han kommenterar läsarbrev som andas förargelse över nyord av typen ”Jippo”.
Vill ni i er tur kommentera, eller ställa andra frågor, är ni välkommen att skriva till ”Torsdag med Thors”, via Dagbokens adress Mannerheimvägen 18, 00100 Helsingfors 10.
En jurist har fäst sig vid att singularformen förälder förekom mer i en modern lag (den nya lagen om adoption, 1979). ”Är denna singularform så allmän numera, att bruket av den är godtagbart officiell text”, frågar han.
Faktiskt är formen förälder singularis relativt ny, men dock så gammal att den nämnes i bandet F av Östergrens Nusvensk ordbok från 1926. Formen var då en term som användes i vissa fack (t.ex ärftlighetslära), och samma prägel har den i huvudsak fortfarande. Den är onekligen bekväm (avgjort bekvämare än konstruktionen någon av föräldrarna), och mot den bakgrunden förstår man dess spridning sådant fackspråk, där man ofta behöver säga ”någon eller någondera av föräldrarna” eller ”en far eller en mor”. Men den är så pass fackspråklig att jag förstår den frågande juristens tvekan inför formen förälder i en lag.
Enligt min mening är formen dock så vanlig numera, att den kan godtas även i lagtext, i synnerhet när den ger en möjlighet att undvika ett klumpigt uttryck. Jag tackar för min gamle juristväns vänliga hälsning.
Den följande frågan kommer från en insändare med åländsk bakgrund. Han citerar efter Valdemar Nyman ordet våkenhus och frågar om dess ursprungliga innebörd.
Våkenhus är en dialektal form för högsvenskans vapenhus. Detta är ett slags förrum vid ingången till en kyrka och bär sitt namn därför att man under medeltiden brukade ställa sina medhavda vapen, t.ex. bågar, i det. Man fick naturligt nog inte vara beväpnad under gudstjänsten. Vapenhus brukar finnas vid äldre kyrkor.
Formen våknhus går tillbaka på den fornsvenska biformen vaknhus. Ett minne om den fornsvenska formen vakn är också det finska lånordet vaakuna.
Språkliga nyheter väcker inte sällan förargelse. Denna gång uttrycker ett par insändare missnöje eller undran inför nya ord. "Hur skall man ställa sig till snorkig och larvig, till jippo och till lugna ner sig?"
Jag är medveten om att åsikter om sådana spörsmål måste bli subjektiva. Min är det givetvis också. Den är emellertid dikterad av en allmän princip: vårt språk mår gott av nya, överraskande uttryck. Det kan inte få stelna i gamla fåror. Annorlunda ställer det sig, om ett uttryck bara är en variation av ett äldre och inte tillför språket något nytt eller om ett ord eller uttryck är en slavisk imitation av något främmande.
Utgående från den sist uttalade principen tycker jag att man gott kan klara sig utan ”ner” i lugna ner sig, lugna sig är i mitt tycke ett lika bra, dessutom kortare uttryck för det engelskpåverkade ”lugna ner sig”. Snorkig och larvig är bra i mitt tycke som utbytesord till respektive ”högfärdig” och ”fånig”. Jippo tycker jag är en bra benämning på ”en stort upplagd tillställning” – redan i ordets klang ligger det en smula överraskning – och ibland klander. (Det kan nämnas att jippo faktiskt finns i Akademiens ordlista.)
Hufvudstadsbladet, 15.2.1979.
SVENSKA A LA THORS kan vi säga att språkspalten presenterar – i synnerhet i dag då ”à la” faller den observanta läsaren i ögonen... F. ö. är ni alltid välkomna med nya frågor – skicka dem till Dagboken!
Dagens första fråga gäller ”bruket av ett manligt namn med ett à la“ framför.
Det gäller uttryck som ”en åkning à la Stenmark”, ”biff à la Lindström” o.dyl. Såsom frågeställaren antar, beror sådana uttryck med den franska prepositionen à och den franska feminina artikeln la på en förkortning av ett à la manière ”på det sätt” (som Stenmark, Lindström etc. använt). Uttryck av denna typ är sedan länge gångbara i svenskan och har fransk förebild, t.ex. à la Napoléon ”pa Napoleons vis”.
Samma frågeställare presenterar också ett vidlyftigare problem: ”Det som stör mig i svensk text är när man läser typiskt latinska ord med en vokal som på svenska uttalas annorlunda än i andra språk: med svenskt o (dvs. som i mos). Flora, folio, telefon uttalade med det ljudet tycker jag är oriktigt.”
Grunden till denna svenska egenhet är att det svenska o, som ursprungligen var mer å-liknande än det nuvarande (och liknade t.ex. tyskans o), någon gång under senmedeltiden fick sitt nuvarande uttal, som är speciellt svenskt och norskt. Också lånord som fanns i svenskan redan då följde med i utvecklingen till den nuvarande o-vokalen, såsom Rom.
Senare inkomna ord med o har kunnat behandlas på två sätt: antingen utläses de ”efter bokstaven” på svenska (t.ex. flora, folio – som båda är ganska gamla i svenskan) eller också bevarar de ett ”kontinentalt“ uttal, dvs. får svenskt å-ljud. Det märkliga är att inte så få ord har o i vanligt finlandssvenskt uttal, men å i rikssvenskt normaluttal; så är det med logisk och symbol mfl.
Telefon är märkligt såtillvida som det företer vacklan: å-uttal är det normala i Sverige, medan vi i Finland har antingen o eller å. Andra ord på -fon har normalt å-uttal även hos oss: diktafon, xylofon m.fl.
En tredje fråga gäller ordet observant, som kommit i bruk på sistone.
Observant betyder ”skarpt iakttagande”; frågeställaren nämner ett exempel ”banktjänstemannen var mycket observant”. Ordet har funnits i svenskan rätt länge, men har varit mycket sällsynt; typiskt är att ordet upptas i den senaste upplagan av Akademiens ordlista (1973), men inte i den föregående (1950). Det är ett lånord från engelskan eller franskan. Observant måste anses acceptabelt i högspråket, men det finns goda ord i allmänt bruk: uppmärksam, skarpögd.
Hufvudstadsbladet, 22.2.1979
”TmTh” kan vi lansera som förkortning för denna spalt om det blir aktuellt att utöka floran av kryptiska bokstavssammanställningar av det slag som aktualiseras i dag vid sidan av fornsvenska jåns och ljudhärmande plurret.
Brev till prof. Thors adresseras till Dagboken.
En frågeställare vill veta vad ja anser om ”det konstiga komprimerade och lite abstrakta språk som man nuförtiden ofta ser bl.a. officiella rapporter i Sverige”
Till frågan är fogat ett klipp ur en rikssvensk publikation, där en mängd förkortningar för namn på institutioner och nämnder faller ögonen. Nu kan det hända, att publikationen i fråga är avsedd för fackfolk, som vet vad t.ex. TEFO och STU är för något.
I en dagstidning skulle man säkerligen vara försiktigare med mindre vanliga förkortningar av detta slag, t.ex. så att man i början av artikeln förklarade förkortningarna.
Men – handen på hjärtat: sitter vi inte själva i glashus? Vi är så vana vid vissa förkortningar, t.ex. av namn på firmor, att vi inte tänker på att det är något märkligt med dem. Om man däremot ser på en landsortstidning, upptäcker man lätt nog en hel del främmande förkortningar, t.ex. av namn på idrottsföreningar. Här nere säger t.ex. NIK och OIF ingenting, men en läsare i mellersta Österbotten vet, att det är fråga om Nykarleby idrottsklubb och Oravais idrottsförening.
Det är inte bra med ovanliga förkortningar utan förklaring. Vad det abstrakta språket angår, är det utan tvivel något som vi måste se upp för. Det finns avskräckande exempel även hos oss, t.ex. i statliga betänkanden.
”Varifrån härledes uttrycket i jåns?”
I jåns ”nyss, för kort tid sedan” har någon gång kommenterats denna spalt, men det är länge sedan. Uttrycket är rent svenskt och förekom i fornsvenskan i formen i adhans. J-et har kommit in som en ”parasitkonsonant” mellan i och den följande vokalen. Uttrycket är besläktat med det isländska ordet adur, som betyder ”förr”.
Samma frågeställare undrar, hur namnen Sydafrika och Österbotten betonas.
I Sydafrika lägger jag betoningen på Syd-. Av namnet Österbotten förekommer dels ett uttal med betoning på Öst-, dels ett med huvudtonvikt på bott-. Betoningen på -bott- – är vanlig hos oss och har varit dominerande in i vår tid. Emellertid har det rikssvenska standarduttalet tonvikt på Öst- (naturligt nog, då motsatsen till Västerbotten känns aktuell). I våra skolor har man rekommenderat det rikssvenska uttalet, och man hör det numera ganska ofta hos oss. Båda uttalen kan anses acceptabla.
”Hur skall ordet plurr förklaras?”, frågar en annan läsare.
Ordet, som är ett skämtsamt ord för ”vatten” (t.ex. hamna i plurret), är ljudhärmande – det återger det ljud som åstadkoms, när någon eller något hamnar i vattnet.
Hufvudstadsbladet, 9.3.1979
TACK VARE THORS får vi i dag bl.a. en påminnelse om att uttrycket ”tack vare” inte ska missbrukas i negativa sammanhang.
NYA FRAGOR till denna spalt mottas när som helst sänd dem till Dagboken, så får prof. Thors ta sig an dem.
”Det heter ibland den laotiska regeringen (=regeringen i Laos). Är laotisk korrekt? Vad sägs f.ö om rodotisk (till ön Rhodos)?”
Adjektivet laotisk till namnet Laos är faktiskt korrekt. Däremot är rodotisk inte normalt brukligt, utan adjektivet till önamnet Rhodos lyder rodisk. (Rhodesisk hör däremot till det afrikanska statsnamnet Rhodesia.)
Det kan f.ö. nämnas att de nordiska språknämnderna brukar ge ut listor över nationalitetsbeteckningar. En sådan gavs senast ut årsskriften Språk i Norden 1973 (namn på svenska, norska, danska och finska); en ny lista torde vara under arbete.
En annan frågande konstaterar: ”Tack vare tycks numera ofta användas orätt, t.ex. när man Sager att någon stannar hemma tack vare regnet, om vederbörande tänkt gå ut. Tack vare skall väl användas, när någon har skäl att vara nöjd eller tacksam?
Den frågande har rätt. Tack vare är störande, när det brukas sammanhang, där det talas om en följd som måste anses negativ, t.ex. ”Han fick uppbära klander tack vare sin försummelse”. I sådant fall bör det heta på grund av eller till följd av. Grundinnebörden i tack vare är så levande, att uttrycket inte lämpar sig i negativa sammanhang.
En insändare vill veta, när obestämd artikel skall brukas i svenskan, spec. i uttryck av typen han är lärare, jämfört med där kommer en lärare.
Frågan om den obestämda artikelns användning är mycket omfattande, om den skall behandlas utförligt. I dag skall jag inskränka mig till typen han är lärare. Uttrycket han är lärare kan förefalla egendomligt, i synnerhet för dem som inte har svenska som modersmål. Det står ju i motsats till språkbruket i vissa andra språk, t.ex. engelskans he is a teacher.
Vi säger å ena sidan Han är ett geni, en dumbom, å andra sidan han är lutheran, han är svensk, han är affärsman. Den obestämda artikeln en betecknar någon som individ, den artikellösa formen anger en uppgift, ett yrke som någon har, den betecknar en individ som tillhör en viss social grupp. En motsättning finns likaså i vissa uttryck inledda med som han lever som en ungkarl (= på det sått som en ungkarl lever), men han lever som ungkarl (lever i ungkarlsstånd). Den obestämda artikeln anger likhet (den omtalade är inte ungkarl, men uppträder som en sådan); han lever som ungkarl betecknar hans faktiska civilstånd.
Det heter alltså Han är affärsman. Om det tillfogas ett attribut, t.ex. Han är en ansedd affärsman, så kommer mycket ofta obestämd artikel till. I sådana, attributförsedda uttryck är det snarast individen och hans egenskaper man tänker på, inte hans grupptillhörighet.
Hufvudstadsbladet, 15.3.1979
SIN NÄSTA ska man älska, men uttryck som ”nästa torsdag” ska man vara försiktig med. Deras dubbeltydighet noteras i denna torsdags språkspalt.
NÄSTA TORSDAG kanske prof. Thors tar upp någon fråga som just ni vill ha behandlad – skriv i så fall raskt till honom, via Dagboken, Mannerheimv. 18, 00100 Helsingfors 10.
En frågeställare tar upp ett problem, som tidigare någon gång behandlats i spalten men som visar sig ständigt aktuellt. Vad skall man inlägga för en innebörd i uttrycket nästa söndag?
Faktum är att nästa söndag (och motsvarande uttryck med andra namn på veckans dagar) måste betecknas som tvetydigt. I någon mån skiftar nog innebörden, beroende på när ”nästa söndag” sägs: säger man det en måndag eller tisdag, avser det väl i allmänhet ”instundande söndag”, men ju längre fram i veckan uttrycket används, desto mera tenderar betydelsen att bli ”söndag vecka, söndag åtta dar”.
Det enda en språkvårdare vill säga om ”nästa söndag” är: använd för säkerhets skull inte uttrycket i skrift, utan skriv antingen nu om söndag eller (med ett finlandssvenskt uttryck) söndag vecka (vilket är detsamma som det rikssvenska söndag åtta dar) – eller: skriv ”söndagen den (och datum)”. Jag glömmer inte lätt den gången för mer än trettio år sedan, då jag skrev ”nästa fredag” i ett brev till en känd professor, som jag önskade träffa, och fick svar med omgående post: ”vilken fredag avses?”.
Det frågas så här: ”I en gammal bibel, tryckt år 1879, läser jag Första Krönikeboken, tionde kapitlet: ”De Philisteer stridde...“ Har de använts här för att beteckna bestämd form av substantivet? Är det en parallell till engelskans bestämda artikel the?”
Våra två officiella bibelöversättningar i äldre tid, Gustaf Vasas bibel 1541 och Karl XII:s bibel 1703 (som nästan bara i stavningen skiljer sig från 1541 års bibel), använder mycket ofta uttryck av typen de philisteer, men nästan uteslutande vid folkslagsnamn, t.ex. Pauli epistel till de Romare, de Phariseer osv. Uttryckstypen är inte ursprungligt svensk, utan kom in i vårt språk från tyskan under medeltiden. (I senare tid förekommer den ibland i poesi, t.ex. hos Tegnér: ”Den slaktning är slagen” , men är nu helt utdöd.) – Det är riktigt att de Philisteer innehåller en bestämd artikel: en motsvarighet till der, die, das i tyskan och the i engelskan.
”Hur skall man förklara förrig uttryck som ”sa förriga gumman”?
Förriga brukar i finlandssvenskt tal användas just i uttryck som förriga gumman för att beteckna en uppdiktad person, i vars mun ett ordstäv läggs. Ordet är ursprungligen bildat efter tyskans vorig och brukades i äldre svenska i betydelsen ”förutvarande, tidigare brukad”, men den speciellt finlandssvenska användningen av det är en översättning av det finska adjektivet entinen ”tidigare, före detta” vilket också används i ordstäv.
Hufvudstadsbladet, 22.3.1979
MEDELÅLDERS – när är man det? Den frågan nästlar sig in i dagens språkspalt, och det kan väl hända att alla inte instämmer i det svar prof. Thors ger.
En insändare ställer en fråga som gäller ett besvärligt problem för dem som inte har svenska som modersmål: ” Finns det regler för när man skall använda artikeln en och artikeln ett i svenskan?
I allmänhet, men inte helt och hållet, är substantivens genus (en, ett) inte bundet vid några regler, tyvärr. Men det finns vissa suffix (”ordslut” ) som gör att substantiv, bildade med dem, har ett bestämt genus. Sålunda är ord på -dom, -ing, -ning alltid en-ord, likaså de många orden på -a (flicka, väska osv.) och ord med de ursprungligen främmande ordsluten -tion, -ant, -är (transaktion, predikant, gäldenär).
Ord som betecknar människor är i allmänhet en-ord, men barn är neutrum, liksom en del andra ord som betecknar något litet, t.ex. ett kryp.
Det är klart, att genus (en – ett) är en mycket besvärlig del av den svenska grammatiken, och en rationellt konstruerad svenska (som naturligtvis är en utopi) skulle bara ha ett genus, liksom t.ex. engelskan, som ursprungligen har haft olika genus, men under tidernas lopp utvecklas till ett genuslöst språk, utom i fråga om he/she/it. Men den som lär sig ett svenskt substantiv måste också lära sig dess genus. Detsamma gäller t.ex. vid inlärning av tyska och franska.
”Vad är aikido för någonting?”, frågar en läsare.
Studier i ett sportlexikon gav följande besked: ”Aikido utgör tillsammans med judo, karate och taekwon-do de japanska budosporterna. I motsats till de andra budosporterna är aikido helt inriktat på självförsvar. I teorin kan varje angrepp avstyras med aikido på ett lugnt, harmoniskt och effektivt sätt.”
En svår fråga är följande: ”Vilken är medelåldern? Är den mellan 30 och 40 år, eller mellan 40 och 50 år eller mellan 50 och 60 år?”
När man hör talas om ”en medelålders man”, tänker man i första hand att han är i 50-årsäldern. Svenska akademiens ordbok säger om medelålder, att ordet företrädesvis avser ”åldern mellan omkr. 35 á 40 och 55 á 60 år”. Detta publicerades 1945. Sedan dess har medellivslängden stigit, och jag tvivlar på att en 35-åring nuförtiden skulle kallas ”medelålders”. Snarast menar vi väl i nutiden att ”medelåldern” ligger mellan ung. 45 och ung. 55 år.
Det frågas så här: ”Är det rätt att säga ’Inte sista söndags, men därpå föregående söndag?’”
”Därpå föregående” är klart oriktigt; däremot säger man ”därpå följande”. I stället kan man säga nästföregående söndag” eller ”inte i söndags, men söndagen (näst) förut” eller ”söndagen (näst) före”.
För ganska länge sedan kom en fråga som lyder så: ”Är det nödvändigt att skriva så här invecklat: Gruppen S. P. hade också Finland på sitt program, men myndigheterna motade senare punkrockarna efter en mindre folkstorm mot beslutet att de skulle tillåtas uppträda här.
Läser man meningen noggrant ar den väl klar, men den innehåller för många upplysningar. I stället kunde senare delen uttryckas så: ”Man protesterade dock häftigt mot beslutet att de skulle få uppträda här, och myndigheterna motade punkrockarna.”
Hufvudstadsbladet, 29.3.1979
MATERIAL för begrundan av verben fordra och kräva, jogga och lunka, ger dagens språktext.
VILL NI förelägga prof. Thors andra problem gör ni klokt i att sända dem skriftligen till Dagboken, som vidarebefordrar.
”Vilken är betydelseskillnaden mellan fordra och kräva?”
Vid första påseende skulle man vara frestad att svara: det är ingen skillnad alls. Detta stämmer dock inte. Kräva är det enda möjliga ordet i förbindelsen kräva på, t.ex ”han krävde mig på 5 000 mk”; sätter vi in fordra, blir konstruktionen en annan: ”han fordrar 5 000 mk av mig”.
I andra sammanhang är verben vanligen utbytbara mot varandra, men kräva ger i mitt tycke en starkare nyans: saken kräver snabba åtgärder, han kräver lydnad av sina anställda – fordra är möjligt i båda satserna.
Kräva används inte sällan överförd betydelse: ”Kriget krävde många offer”. I detta fall är fordra inte möjligt.
Ett ordpar, vars innebörd ibland diskuteras, är också material och materiel.
Grundbetydelsen hos material kan definieras som ”stoff, råämne” – det är därför naturligt att tala t.ex. om timmer eller sten som byggnadsmaterial. Material betecknar också ”stoff för andlig framställning”; detta syns bl.a. orden studiematerial och bevismaterial samt i uttrycket material för en doktorsavhandling.
Materiel, i bestämd form materielen, är däremot ”redskap, grejor för något”. Därför talar man om rullande materiel vid järnvägarna, och det är också därför vi har en sammansättning som studiemateriel.
Det är emellertid vanligt att material tränger in i sådana sammanhang, där materiel har varit brukligt. Det motsatta förekommer inte, såvitt jag har kunnat märka. Därför kan det sägas att felanvändning av ordet materiel i st. f. material skulle vara påfallande, medan oriktigt bruk av material i stället för materiel inte stör lika mycket.
”Vilket ord är bäst lämpat som motsvarighet till finskans hölkätä? Är anglicismen jogga accepterad i svenskan?”
Man måste nog säga, att jogga ät helt accepterat i svenskan; det avser ”att småspringa som uppmjukning, t.ex. före en tävling”. Vi har för all del verbet lunka – som väl också motsvarar hölkätä, men lunka har ett starkt bibegrepp av någonting makligt.
Hufvudstadsbladet, 12.4.1979
SATSMELODI, finlandssvensk och rikssvensk, har prof. Thors fått en fråga om och den tar han upp i dagens text. Har ni andra frågor att ställa kan ni sända in dem skriftligen till Dagboken – vi vidarebefordrar till vår språkväktare.
Först ett par detaljfrågor: ”Är det verkligen korrekt att (som i ett språkväktarprogram) säga ’var sin tjock bok’? Borde det inte heta tjocka?”
Både obestämd adjektivform (tjock) och bestämd form (tjocka) kan förekomma efter var sin. På samma sätt kan det heta t.ex. antingen var sitt stora fält eller var sitt stort fält. Känslan för att uttrycket var sin innehåller ordet sin har gått förlorad på många håll, och man har börjat säga vars en i stället. Efter sin följer ju bestämd adjektivform (sin tjocka bok), men med den grumlade uppfattningen av ordet har följt bruket av obestämt adjektiv.
En annan frågeställare känner sig fundersam inför valet mellan de och dem i satsen ”Turen skulle ha kommit till bondehövdingarna, i synnerhet de från Dalarna”.
Helt korrekt är ”dem från Dalarna”, med dem eftersom ordet styrs av ordet till. Förklaringen till att författaren har skrivit de är väl, att sambandet med till inte stått hel klart; om det däremot hade skrivits ”i synnerhet till...”, tror jag inte att någon tvekan om pronomenet hade kommit i fråga, utan dem hade följt alldeles självklart.
Från dessa detaljfrågor skall jag gå över till ett stort och svårt spörsmål. En frågeställare skriver: ”Jag har i olika sammanhang läst om att vår finlandssvenska satsmelodi är den ursprungliga i svenska språket och att den rikssvenska satsmelodin vann insteg först på 1700-talet. Stämmer det och kan det bevisas?”
Den rikssvenska satsmelodin brukar antas gå tillbaka till vikingatiden. Det mest karakteristiska i den är att det finns två slags tongångar i de enskilda orden: den ena är särskilt typisk t.ex. för många tvåstaviga ord (t.ex. läsa), den andra bl.a. för enstaviga ord. Men enstavighetsaccenten förekommer också i ord som var enstaviga under vikingatiden, men sedan fått en tillagd vokal och blivit tvåstaviga, t.ex. tager, där e-et i andra stavelsen har kommit in senare.
Något som på sitt sätt visar att denna tvekluvenhet i ordaccenterna är gammal, är det faktum att den också i så gott som samma form finns i norskan. Det tog emellertid läng tid, innan den karakteristiska skillnaden i tonfall mellan rikssvenska och finlandssvenska observerades i litteraturen. Ett av de allra första omnämnandena av den finns, såvitt jag minns rätt, hos Anna Maria Lenngren (i slutet av 1700-talet); hon skriver om en flicka, att ”hon bröt på finska dialekten” – man vill gärna tro att det är tonfallet som åsyftas.
Om alltså accentolikheten är gammal, är det lättare att förstå att den har kommit in i västnyländsk dialekt.
En sak för sig är, som frågeställaren påpekar, att vår satsmelodi säkerligen påverkats av finskan; det är högst sannolikt att all finlandssvenska ursprungligen haft en musikalisk accent liknande den rikssvenska och den norska. Under tidernas lopp har den försvunnit, så att den är bevarad endast i västra Nyland (och i rester på vissa andra håll).
Hufvudstadsbladet, 19.4.1979
”MEDLEM AV LEDIGHETSKOMMITTEN” är en acceptabel översättning av det finska uttrycket ”oloneuvos” – en som bara är, påpekar prof Thors i dagens text.
BREV till språkspalten kan adresseras till Dagboken som vidarebefordrar.
”Heter det faktiskt en uppsving som jag läste i en tidning härom dagen?”
Svaret är ett bestämt nej. Uppsving, en term som nu ofta används betydelsen ”uppåtgående tendens” (ofta om det ekonomiska läget o.dyl.), är neutrum, dvs. det heter ett uppsving. Ordet hör samman med svinga (sig), på samma sätt som ett tag hör ihop med taga, ett kast med kasta osv. (Boxningstermen sving, högersving och vänstersving, är däremot en-ord.)
”Vad skall man på svenska använda som motsvarighet till det finska oloneuvos?”
Oloneuvos, en skämtsam term bildad i anslutning till de många titlarna på neuvos ”råd”, betecknar ju en person vars verksamhet påstås inskränka sig till att ”bara vara”, på finska olla. En sådan har på svenska brukat kallas ”medlem av ledighetskommittén”.
”Används alls bestämd pluralis av ordet hjärta, således hjärtana? Mitt öra säger nej, men jag har både hört och sett den formen.”
I nutida svenska är formen hjärtana helt godtagen; vittnesbörd om det är t.ex. Akademiens ordlista. Men för några decennier sedan ställde sig åtskilliga grammatiker negativa till formen hjärtana, och jag har ett minne av att åtminstone en modersmålslärare i min skola varnade för den. Detta är dock er inställning som helt tillhör de förgångna, och vi kan utan några betänkligheter säga och skriva hjärtana.
Översättningar ger ofta upphov till fel, det vet vi alla. Jag skall nästa gång ta upp ett antal sådana som har det gemensamt att de förekommer eller har förekommit i annonser. I dag skall jag nöja mig med ett par som har funnits i andra spalter tidningarna.
Att planera hör som känt till nutidens älsklingssysselsättningar. Men ordet planera passar inte överallt som motsvarighet till suunnitella. Det hette nyligen i en tidningsrubrik: ”Planeringsfel i ventil olycksorsak”. Vad som avses är det som beskrivs sålunda i själva notisen: ”Kommissionen föreslår att det i framtiden krävs en ventilkonstruktion som finns utomlands”. I enlighet med detta borde det i rubriken ha hetat: ”Konstruktionsfel i ventil...”
Vi har nu april, och då kan det vara tillåtet att ta upp en översättningsgroda som förekommit i serien ”Poeten och lillemor”. I en ”pratbubbla” sägs det: ”Det passar inte att hundar inte förstår sig på att titta på TV!” Det låter inte bra. Tydligen är det danskans ”det passer ikke” i betydelsen ”det stämmer inte”, som ligger bakom formuleringen, och om vi sätter in ”det stämmer inte”, blir det mening i yttrandet.
”Kan jag få en förklaring på ordet stirna ”stelna” eller ”frysa på”, som jag har hört av äldre personer i Borgåtrakten?”
Det är samma ord som stelna. Det fornsvenska stirdna har i nyländska dialekter tappat sitt d-ljud. I högspråket (och i många dialekter hos oss) har rd blivit ett s.k. tjockt l-ljud, som sedan har bytts ut mot vanligt l i högspråket, och i-ljudet har fått ett öppnare uttal: e. – Vad rd beträffar kan man jämföra med i fjol, som kommer av det fornsvenska i fiord.
De ursprungliga språkspalterna har digitaliserats med hjälp av automatiserad transkribering.
Originalen finns som (pdf) här:
4.1 och 25.1.1979(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) – bl.a. om att trycka dit och belåna
1.2 och 8.2.1979(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) – bl.a. om nyorden snorkig, larvig och jippo
15.2 och 22.2.1979(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) – bl.a. om att hamna i plurret
8.3 och 15.3.1979(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) – bl.a. om förriga gumman
22.3 och 29.3.1979(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) – bl.a. om det japanska aikido och anglicismen jogga
12.4 och 19.4.1979(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) – bl.a. om uppsving och hjärtan
Lista över ord och uttryck behandlade i Carl-Eric Thors språkspalter i Hufvudstadsbladet och Vasabladet 1967–1985: Till söklistan(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst)