Hufvudstadsbladet, 18.10.1979
INGA SVEPSKÄL, undanflykter eller förevändningar... bör få hindra er att konsultera prof. Thors om ni grubblar över språkliga problem av något slag! Dagboken vidarebefordrar gärna era brev.
En frågeställare har noterat förväxling av orden utlämna och utelämna.
Orden i fråga har klart olika betydelser. Innebörden hos utelämna framgår av följande exempel: Varför har du utelämnat hans namn i förteckningen? Utelämna betyder således ”inte ta med”. Utlämna har två klart skilda betydelser. Dels kan ordet betyda ”överlämna”, ”dela ut”: Brevet utlämnas endast till adressaten eller hans ombud. Del betyder det ”lämna utan skydd”: Hans familj utlämnades åt ett hårt öde.
En annan frågande undrar, vilka nyansskillnader det finns mellan förevändning, svepskäl och undanflykt.
Visserligen står de tre orden varandra nära till betydelsen, men man kan spåra vissa skillnader. Undanflykt innebär i enlighet med ordets ursprung (”flykt undan något”) ett uppdiktat skäl för att inte göra något. t.ex. han kom med olika undanflykter för att förklara sitt uteblivande från mötet. Förevändning kan brukas både om påhittat motiv för att handla på ett visst sätt och om ett motiv för uteblivet handlande: Han kom hit under den förevändningen att han skulle träffa sin bror. Han stannade hemma och anförde den förevändningen att han inte hade tid för några sammankomster. Svepskäl kan betecknas som en synonym till förevändning; t.ex, i den anförda satsen om sammankomster kan svepskäl brukas.
Man kan alltså säga, att undanflykt inte riktigt är synonymt med de två andra orden, medan dessa (svepskäl och förevändning) kan anses vara synonymer.
För någon tid sedan fick jag en fråga som gällde etymologien till namnet Pargas. Jag har sedan dess varit i kontakt med ett par ortnamnsforskare på finskt håll; det är nämligen tydligt att namnet är finskt. Fil.lic. Ritva-Liisa Pitkänen vid det finska namnarkivet är kännare av namnskicket i Åboland, och jag vände mig speciellt till henne.
Tyvärr ser det ut som om ingen säker etymologi till Pargas hade framlagts. Stammen är säkert ett parka-, varav i svagt stadium parga. G-ljudet har fallit bort i finskan, men finns kvar i svenskan. Samma stam ser ut att finnas i vissa andra namn som Parkano, men mer kan man inte säga.
Ett namn som Pargas utgår från ett finskt namn på -inen, och dylika namn är ofta ursprungliga personnamn. Men då kommer namnet Parkano som ett störande moment – det innehåller nog inget personnamn. En ytterligare svårighet är, som Ritva-Liisa Pitkänen framhåller, att vi inte kan säga vad namnet Pargas egentligen har syftat på.
Hufvudstadsbladet, 25.10.1979
FRÅN SJUNDEÅ till pensionens tröskel löper texten i dagens språkspalt med mellanlandning hos TVÅ STUDERANDE. Andra frågor som ni funderar över? Skriv till professor Thors, via Dagboken!
Förra torsdagen och för någon vecka sedan försökte jag ge svar på frågor om ursprunget till namnen Pargas och Karis. Nu har en annan ortnamnsintresserad bett om upplysningar rörande ursprunget till namnet Sjundeå. ”Är kanske S. den sjunde an räknat från an i Åbo?”
Förklaringen (eller sägnen) att Sjundeå heter så, därför att ån där vore den sjunde, är inte något att bygga på. bl.a. därför att det givetvis måste ha varit svårt att enas om hur åarna borde räknas. I nyare tid har namnet intresserat flera forskare, senast professorerna Olav Ahlbäck och Åke Granlund. Dessa har emellertid olika mening om det. Ahlbäck tolkar det ur ett Sio-ändaby ”byn vid sjöändan” (dvs. vid Viksträsket), som givit Sjundby, varefter ånamnet bildats. Enligt Granlund åter är Sjundeå sammansatt med ett gammalt förnamn Sjunde (som faktiskt är känt från södra Sverige). Om Granlund har rätt, är Sjundeå en parallell till namnen Sibbo, Svartså, Helsinge (ett gammalt ”Hälsingå”) och Ingå, vilka samtliga innehåller ett personnamn.
Det finns vissa språkdrag, låt oss gärna rent ut kalla dem språkfel, som ofta återkommer. Ett sådant ser vi i följande sats: ”Vid universitetet finns det över 20 000 studeranden.” Vad är det för konstigt med det? Jo, formen studeranden. Man ser den ganska ofta, och den syns rätt mycket också i dagstidningarna i Sverige, men den måste anses som ett fel.
Regeln är den att personbeteckningar på -ande inte får någon ändelse i obestämd pluralis: två studerande, tre viceordförande. (I bestämd pluralis blir ändelsen andena: de två ordförandena.)
Om vi däremot har sakord på -ande, blir böjningen en annan. Orden är neutra (ett anförande, ett betänkande) och böjs som neutrala ord på vokal, typen ett bo. Det betyder att det heter två anföranden, flera betänkanden. – I följande mening ser vi olikheten mellan de två typerna: Föreningarnas bägge ordförande läste upp sina langa anföranden.
En frågande tar upp deponensverbet minskas. För honom innebär minskas, att det finns en agent, någon eller något som verkar så att en minskning sker, medan minska detsamma som ”avta, nedgå”.
Minska och minskas har båda innebörden ”avta, nedgå, bli mindre (i antal, vikt osv.)”, utan att man fäster hänsyn vid någon eller något som verkar på förloppet. Man säger t.ex. ”Hans inflytande minskade”, men också ”Inflytandet minskades”. Om däremot en ”påverkare”, det som grammatiskt brukar benämnas agent och normalt föregås av prepositionen av, finns nämnd i satsen, brukas givetvis minskas: Länet minskades av förmyndarregeringen.
En annan insändare ställer frågan: Heter det ”Han går i pension” eller ”Han går på pension”?
Svaret är bestämt: det normala och accepterade är ”Han går i pension”. Uttrycket med på är, som jag visst någon gång har framhållit, en nymodig finlandism (efter siirtya eläkkeelle). I pension känns naturligt, därför att det heter exv. i ett tillständ.
Hufvudstadsbladet, 1.11.1979
STÄNGSELÅSEN OCH ÖSTERMYRA – förekommer de ännu i svenskt språkbruk? Med anledning av en insänd fråga tar prof. Thors i dagens text upp en del geografiska namnformer och sorterar dem i olika högar: döda, utdöende, livskraftiga.
Andra frågor ni önskar få utredda? Skriv till vår språkväktare, via Dagboken!
Svenska namn eller namnformer på orter utanför det svenska språkområdet i vårt land bjuder många gånger på problem.
Å ena sidan förekommer i äldre texter namnformer, som numera förefaller mer eller mindre obrukbara, t.ex. Pungalaidun (för Punkalaidun), å andra sidan kan lokala svenska namn förefalla obrukliga från t.ex. Helsingfors horisont, hur vanliga de än är i lokalt språkbruk, t.ex. Laihela (för Laihia), i Österbotten säger man mycket ofta Laihela.
Detta problemkomplex har lett en insändare att ställa frågor om vissa namnformer, främst i Egentliga Finland. ”Hur kuranta är namn som St Bertils, St Marie, St Karins, Lundo o.a. orter i Egentliga Finland?” ”Heter det på svenska Loimijoki eller Loimaa?”
Det tycks vara så, att orter invid eller nära svenskbygderna oftast uppvisar svenska namn och namnformer. Därför hör man, enligt min erfarenhet, ofta formerna St Karins, St Marie, Lundo, Pikis, Pemar och Sagu i åbosvenskt tal, medan St Bertils – långt borta från svenskbygden – är ovanligt.
Om Loimijoki/Loimaa kan man vara tveksam. Publikationen Svenska ortnamn i Finland, som utkom 1963, betraktar Loimijoki som en utdöende namnform, medan frågeställaren säger sig ha hört Loimijoki ”rätt mycket” i åbosvenskt tal. För användning av formen Loimaa kunde tala, att formen Loimijoki kan välla missuppfattningen, att det rör sig om en annan ort än Loimaa.
Frågeställaren tar också upp några namn på orter annorstädes i Finland. ”Hur är det med de gamla Ilomants, Satakunda, Lahtis, Stängselåsen, Pungaharju, Östermyra?”
Av de nämnda namnen torde Satakunda, Stängselåsen, (för Salpausselkä), Pungaharju och Östermyra kunna betecknas som döda eller döende namnformer. (Östermyra var namnet på ett gammalt krutbruk, men den nutida staden kallas, såvitt jag har kunnat konstatera, alltid Seinäjoki, även i Österbotten).
De andra namn som frågeställaren nämner har däremot livskraftiga svenska former. Det heter sålunda Lahtis och Ilomants. Det är t.ex. lätt att märka att de finlandssvenska tidningarnas sportspalter regelrätt talar om Lahtis.
I anslutning till frågan passar jag på att nämna ett par namn med stor bruklighet i lokalt svenskt språkbruk, nämligen Vittisbofjärd och Sastmola (för Ahlainen och Merikarvia) i norra Satakunta och vidare de österbottniska namnen Storkyro och Lillkyro (båda nära Vasa) samt Kelviå, Lochteå och Himango på orter norr om Karleby (för finskans Kälviä, Lohtaja, Himanka).
En vägledare i spörsmål som dessa är den nämnda publikationen Svenska ortnamn i Finland, som visserligen är från 1963, men som väl i stort sett representerar nutida språkbruk.
En annan frågeställare är lite förgrymmad över uttrycket på sikt, vilket han gärna vill ha avskaffat.
Modeuttrycket på sikt vill jag minnas jag har brännmärkt vid något tillfälle. Man kan som känt göra något, t.ex, låna ut pengar, både på kort sikt och på lång sikt. Det finns ingen anledning att gynna uttrycket på sikt i stället för på lång sikt. Men – en språkvårdare kan bara hoppas, att på sikt-flugan självdör, men knappast göra något mer för att dräpa den.
Hufvudstadsbladet, 8.11.1979
FÖRHOPPNINGSVIS hemfaller ni aldrig åt att använda det glättiga ordet ”hoppeligen” som prof. Thors i dag bekänner att han avskyr!
HOPPAR i spalterna, våra och andras, gör ju översättningsgrodorna ibland, några av dem utsätts för beskjutning i dagens text – men kan väntas överleva... Åtminstone den lömska ”länsprosten” som vi jagat i decennier men som alltid då och då dyker upp igen!
Översättningssvenskan ger – som så ofta – anledning till bekymmer. Flera av dagens frågor gäller fula översättningsgrodor som observerats i tidningarna.
Det hände bl.a. nyligen att en tidningsnotis talade om länsprosten X. En sådan titel finns inte på svenska; vad som avsågs var kontraktsprosten X. På finska heter det ”lääninrovasti”. (En kontraktsprost är en präst som valts till styresman för ett prosteri, en grupp av församlingar. Det är givetvis inte lämpligt att kalla honom ”prosteri-prost”, och därför brukas i prostens titel termen kontrakt, den rikssvenska motsvarigheten till prosteri.)
Ett ord som samme insändare fäst sig vid i radions nyhetssändningar är hoppeligen, ”helt seriöst” använt, som han säger.
Det skall sägas rent ut, att hoppeligen är en av de finlandismer som jag avskyr allra mest. I min ungdom hörde man det använt på skämt, men nu förekommer det rätt ofta och använt på fullt allvar. Ordet är givetvis en försvenskning av tyskans hoffentlich, men är olämpligt på svenska. Numera finns det en svensk nybildning med samma betydelse, det helt accepterade ordet förhoppningsvis. Ni som känner behov av ett svenskt ord för finskans toivottavasti, kom ihåg att det lyder förhoppningsvis, och glöm ”hoppeligen”!
Finskans essiv i förbindelse med verbet olla, t.ex. ”Puheenjohtajana oli A.”, ”Solistina on N.N.” ser man inte sällan felöversatt.
Det oriktiga ligger i en konstruktion med som. De citerade finska fraserna lyder på korrekt svenska: ”Ordförande var A.”, ”Solist är N.N.”. När den finska essiven vid olla uttrycker en verksamhet, en funktion, brukas således substantiven utan något som på svenska.
Översättning med som är däremot på sin plats när essiven står i konstruktioner som talar om hur någon fungerade i en viss verksamhet, t.ex. ”X. oli hyvin etevä solistina”; X. var mycket framstående som solist. (I dylika fall kan man tänka sig som ersatt med ”i egenskap av” – men det går ju inte att såga ”l egenskap av solist var X.”, utan något tillägg.)
I översättningssvenska (och genom dennas inflytande också i annan finlandssvenska) tenderar vissa genuina svenska uttryck att bli utbytta mot översättningsfraser. Insändaren berör bl.a. ett par uttryck som jag har talat om ibland, men jag skall handla i enlighet med den gamla principen om ”droppen som urholkar stenen”.
Det är fråga om senaste lördag, senaste är.
Välkänt, inte sant, men inte desto mindre helt onödiga översättningar av ”viime lauantaina”, ”viime vuonna”. Av ålder och än i dag heter dehär uttrycken i lördags, i fjol (och på samma sätt i söndags, i måndags osv.). Jag tycker det är synd att inte minnas de här välkända och genuint svenska uttrycken.
En annan frågeställare har sänt in ett klipp ur en rikssvensk tidning där det talas om ”fiske efter siklöja” och säger att han aldrig har hört benämningen siklöja.
Siklöja är faktiskt ett välkänt fisknamn, det så att säga ”officiella” namnet på den fisk som hos oss på många håll kallas mujka (av det finska muikku), i Österbotten ofta kutul (av finskans kutuli). Fisken ifråga har skiftande namn på olika håll, men det högspråkliga namnet är således siklöja. Den är en mindre art av siksläktet.
Hufvudstadsbladet, 15.11.1979
En dam i en västkuststad säger: ”I en finsk skola här i stan lärs barnen att orden herr, herre uttalas med e. Har verkligen svenska språket förändrats så här?!!”
Svaret måste bli ett absolut nej. Före r uttalas det korta ljud som skrivs med e eller ä mycket öppet, det vill säga som ett öppet ä-ljud, t.ex. herre, värre. Detta är regeln både i vanligt rikssvenskt standardspråk och hos oss. (Måhända har vederbörande lärare haft i tankarna, att ändelsen -er, t.ex. faller, hinner, i rikssvenskan ofta har ett något annat uttal än hos oss – en ”grumlig e-vokal” – men detta gäller bara i ändelser, aldrig ordstammen som i herre.)
Samma frågande har i en insändare av jurisprofessorn Jacob Sundberg i Stockholm fäst sig vid uttrycket ”området Bottnen”.
Bottnen är det medeltida namnet på trakterna kring Bottniska vikens nordligaste del, alltså (ungefär) norra delen av Österbotten, Norrbotten och norra Västerbotten. Det är alltså namnet Bottnen som vi har senare delen av Österbotten och Västerbotten. – Botten betydde äldre svenska också ”innersta delen av en vik”; jämför det ännu ibland brukade (finlandssvenska) ordet vikbotten.
En annan frågeställare har radiokursen i finska lagt märke till ordet luckvåt (motsvarande finskans likomärkä). ”Finns ingen bättre svensk översättning”, frågas det.
Luckvåt är ett finlandssvenskt ord, och jag tror inte att det ens hos oss är det ord som oftast brukas i den avsedda betydelsen? Vanligare (och lämpliga) är genomvåt, genomblöt, dyblöt.
I anknytning till vad som nyligen sades i spalten om i fjol och i lördags som de lämpliga och korrekta översättningarna av ”viime vuonna” och ”viime lauantaina” berör en läsare två tidsuttryck.
Man hör hos oss rätt ofta nästa veckas torsdag (måndag osv.). Jag har inte sällan hört uttrycket och reagerar mot det. Det är en ordagrann översättning av ”ensi viikon torstaina”. Den bästa svenska motsvarigheten är på torsdag; man hör ju inte sällan nästa torsdag i samma betydelse, men – såsom jag har sagt en och annan gång – ”nästa torsdag” kan vara tvetydigt. På torsdag är helt klart: ”torsdag nästa vecka, som det också kan heta.
Det andra uttrycket är det klumpiga ”i morgon på morgon”. Det har kanske uppstått som översättning av huomisaamuna; under alla omständigheter är det klumpigt. Det finns ett välkänt och bekvämare uttryck med samma betydelse: i morgon bitti (da) – i tal alltid ” i morgon bitti”. Det bör vi hålla oss till.
Till slut en fråga som är föranledd av en rubrik härom dagen: ”Skall man verkligen skriva en punkt efter 30 i uttrycket ’Lucia för 30. gången’?”
Nej, vi sätter inte punkt efter ordningstal på svenska. Frestelsen att göra det finns, inte minst hos oss: finskan sätter en punkt i sådana fall, men punkt finns också i tyskan (”am 2. August ) och i norskan (”den 17. mai”). Men svenskan har inte punkt i motsvarande fall.
Hufvudstadsbladet, 22.11.1979
EKOT som ekar är inte det eko som ingår i ekologi och ekosystem, påpekas bl.a. i dagens språkvårdstext.
EKOT av vår senaste inbjudan till läsarna har kanske redan förtonat – i så fall utsänder vi nu en ny. Ni är alltså välkomna att medverka i denna spalt genom att skicka frågor och uppslag till prof. Thors: adressera breven till Dagboken, så vidarebefordrar vi.
Två helt moderna termer, vars första led kanske vållar huvudbry, vad uttalet angår, är ekohus och ekosystem. Hur skall förleden eko- uttalas?
Det enda uttal jag kan tänka mig har långt e (liksom det vanliga ordet eko ”genljud”). Det obetonade o-ljudet i andra stavelsen har i mitt uttal samma uttal som vi har i t.ex. lågo, men jag utesluter inte att det kan finnas de som har å-uttal i andra stavelsen av ekosystem o.s.v.
(Det förtjänar kanske nämnas att den nu så vanliga förleden eko- i ekologi, ekosystem o.s.v. – med en betydelse som har att göra med levande varelsers livsmiljö – inte har med eko ”genljud” att göra, utan kommer av ett annat grekiskt ord nämligen oikos ”hus”. Det ordet ingår också i ekonomi.
Från grekiskan kommer vi följande fråga till ren svenska, men i oriktig användning. En frågande har nämligen sänt in ett citat: ”för att rättan ska avlida av blödningar”.
Det låter illa. Det är avlida, som stöter i sammanhanget. Detta bokspråkliga ord för ”dö” brukas nämligen bara om människor. På samma sätt brukas gå hädan uteslutande om människor – det skulle inte låta bra, om någon sade: ”Min kära hund Karo gick hädan i natt”.
För övrigt skall det sägas, att avlida innehåller lida i den gamla betydelsen ”gå” – innebörden har alltså varit densamma som i vårt nutida gå bort.
En annan frågande känner en viss förtrytelse över det vanliga uttrycket en hel del. ”För mig med teknisk bakgrund vill en hel del lätt få en konkretare betydelse, en motsats till en trasig del”.
En hel del uppfattas väl allmänhet inte så att man tänker på innebörden av hel, utan man tänker på uttrycket som en helhet, alltså er synonym till mycket och liknande. Det kan ändå vara skäl att ibland variera det mycket vanliga en hel del med mycket (t.ex. mycket folk) eller många (många människor).
En frågande har fäst sig vid en vanlig fras i dödsannonser: ”vilket härmed som vänlig inbjudan meddelas”.
Formuleringen torde vara typiskt finlandssvensk; det motsvarande finska uttrycket ”ystävällisenä kutsuna ilmoitetaan” har kanske stått som förebild, men förhållandet är inte säkert. Under alla omständigheter står sig frasen ”vilket härmed o.s.v.“ inte för en kritisk granskning. Den brukar ju föregås av en uppgift om tiden för jordfästningen. Det är alltså enligt ordalagen denna upplysning som ”meddelas som en vänlig inbjudan” Det vore bättre att t.ex. skriva ”Jordfästningen äger rum då och då, vilket härmed meddelas jämte en vänlig inbjudan”. Frasen torde dock vara så inrotad, att den förmodligen kommer att stå sig.
Hufvudstadsbladet, 6.12.1979
GISSLOFÅNGAR är ett ord som prof. Thors skulle vilja införa i stället för fennicismen ”pantfångar” i kusligt aktuella sammanhang. Han vill dock först konsultera kollegerna i Sverige innan han lanserar det på allvar.
Ordet gisslan har – dessvärre blivit mycket aktuellt i dessa dagar. Tyvärr är det som många har observerat lite svårhanterligt: det kan t.ex. inte böjas, utan uppträder enbart i entalsformen gisslan.
I en tidningsnotis talas om att ”de tog ett stort antal troende som sin gissla”. En insändare har lagt märke till uttrycket, som inte överensstämmer med normalt språkbruk: det skulle heta ”som gisslan”.
Den ofullkomliga böjningen hos gisslan är särskilt framträdande, om det gäller att bilda pluralis: man kan inte i normalt språkbruk säga t.ex. ”fem gisslan blev skjutna”, utan måste omskrivas, t.ex. ”fem personer tagna som gisslan blev skjutna”. Därför funderar jag över möjligheten att skapa en ny sammansättning, t.ex. ”gisslofångar”, men vill ännu inte framställa förslag om det. Fennicismen pantfångar ser man ibland, men den förekommer bara hos oss och är inte allmänt godtagen här.
Samme frågande tar upp ett stort och besvärligt problem, nämligen betoningen av sammansatta namn.
Det heter, för att nämna några av hans exempel, Mariestád men Jákobstad, Bórgholm men Kexhólm, Nýstad men Nyslótt. Björneborg hos oss har betoning på -borg, som bekant, men Björneborg i Värmland på björn. ”Finns det några regler för betoningen av sammansatta ortnamn?”
Några absoluta regler för betoningen torde det vara svårt att finna, men det finns en klar tendens att betona vissa slutleder. Till dessa hör särskilt sådana som är vanliga i slotts- och herrgärdsnamn, t.ex. -borg, -berg, -holm, -hus (Kronobórg, Karlbérg – men däremot Kárlberg som släktnamn —. Djurshólm, Kastelhólm, Tavastehús). Det finns vidare en tendens att betona slutleden, om förra leden är genitiv av ett personnamn: Mariefórs, Fredrikshámn.
Härutöver finns det några efterleder som brukar ha betoning. En sådan är -malm: Norrmálm, Pargasmálm. Slutligen kan nämnas att vissa ortnamn med väderstrecksbeteckning i förleden har betoning på slutleden (Östersúndom) och att slutledsbetoning kan förekomma, om namnet är bildat till ett färdigt ortnamn (Åminnefórs; jämför liknande i våra svenskbygder: Kalvholmsskátan, Tjärunäsúddin).
”Jag läste nyligen i en stockholmstidning, att en dam N. N. hade utnämnts till förste aktuarie. Hur rimmar det där med att ändelsen -e är maskulinum?”
Tjänstebeteckningar som förste aktuarie, förste bibliotekarie, förste amanuens är vanliga i Sverige. I nutiden har faktiskt ändelsen -e blivit stående vid sådana, trots att de mycket ofta bärs av kvinnor. Man får i sådana fall fatta e-et som hörande till tjänstens namn, oavsett innehavarens kön.
Hufvudstadsbladet, 23.11.1979
ATT TAKEN SKALL SEGRA hoppas prof. Thors i dagens text – läs den sa förstår ni vad han menar!
”Man hör uppläsare och reportrar använda bestämda pluralformer av typen husena, barnena, resultatena, rekordena, formatena – och fenomenena”, rapporterar en frågande, som undrar om sådant går an vårdat språk.
Den frågan berör en egenartad olikhet mellan talspråket (i mellersta och norra Sverige och hos oss) och skriftspråket. Neutrala ord på konsonant har i skriftspråk, liksom talspråk, ingen ändelse i obestämd pluralform; vi säger och skriver t.ex. två bord, många barn, färska resultat. I bestämd form får alla dessa ord, liksom de ord som uppräknas i frågan, en ändelse -en: barnen, resultaten, fenomenen osv., men det vanliga talspråket har ändelsen -ena i bestämd pluralis. I många dialekter, även hos oss, brukas -en.
Finns det någon utsikt, att vi skall kunna råda bot på denna klyfta mellan skrift och tal?
Jag tror inte mycket på möjligheterna att införa talets -ena i skrift. Visst kan man enstaka gånger se former som takena i någon tidning; men det är rena undantag, som verkar högst påfallande (jag tänker inte på försök att återge tal; sådana kan ena-former naturligtvis förekomma).
Nej, jag tror mera på skriftens möjligheter att påverka talet, större nu än någonsin förr på grund av TV:ns och radions inflytande. Vad formerna i massmedierna angår, har jag förståelse för reportrar som använder talspråksformer. Uppläsning av skriven text, t.ex. nyheter, kan enligt min åsikt gärna använda skriftens former på -en: barnen, taken. (Ännu mer påfallande än dessa ord, allmänna i både tal och skrift, är sådana ordformer som systemena, för att inte nämna fenomenena. De förekommer så mycket och kanske till övervägande del i skrift, och ena-former av dem är därför påfallande.)
Till de dåliga utsikterna for ena-former i skrift bidrar säkert, att en mycket viktig del av det svenska språkområdet, nämligen södra Sverige med det folkrika Skåne, säger taken, borden osv.
Jag är principiellt motståndare till onödiga olikheter inom språkområdet. Jag tror inte att former som bordena har några chanser att bli accepterade i skrift i Sverige. Då skall vi inte heller använda sådana i skrift, utan hoppas att taken etc. med tiden skall segra också i tal.
Med neutrala ord på vokal, t.ex. dike, arbete, betänkande förhåller det sig som bekant annorlunda: de har både i skrift och tal bestämd form på -ena: dikena, arbetena, betänkandena.
Det har tyvärr hänt att enstaka frågor blivit obesvarade, trots att jag har ansett dem ha allmännare intresse. En sådan gäller härledningen av uttrycket i jåns (så stavas uttrycket i Akademiens ordlista).
I jåns ”helt nyss” är ett gammalt svenskt uttryck, som återgår på ett fornsvenskt (i) adhans med samma betydelse. Det fornsvenska uttrycket hade långt a i ordbörjan, vilket har blivit å-ljud i modern svenska: stavningen med å sammanhänger med ordets ursprung.
Besläktade ord är det ont om, men det kan nämnas att isländskan har ett ord ádhur ’förr’ – de isländskkunniga får ursäkta ”nödstavningen”.
Hufvudstadsbladet, 13.12.1979
VILIG är inte ”villig” med tryckfel i utan ett dialektord – det hör till de insikter prof. Thors delar med sig i dagens text.
VILL ni fråga honom till råds i språkliga ärenden går det bra att göra det per brev: märk kuvertet ”Torsdag med Thors” och sänd det till Hbl:s red., Mannerheimvägen 18, 00100 Helsingfors 10.
”Varifrån härstammar bihanget -ning i t.ex. tidning?” lyder er fråga som kanske kan verka egendomlig, men som gäller ett mycket viktigt ordbildningselement. Det är fråga om ursprunget till det vanliga -ing eller -ning i t.ex. sysselsättning, åkning, bokföring.
I flera språk, bl.a. i grekiska och latin, finns ett suffix (ordbildnings element tillagt till stammen) -ik (t.ex. grek. komikós ”komisk”) som motsvarar vårt -ig i t.ex. slarvig. Genom en kombination med ett n-element uppkom ett suffix -ing, som vi har dels i personbeteckningar som lätting, dels i de många bildningarna till verb såsom bokföring etc. Också (n)ing har motsvarigheter i andra språk, t.ex. tyskans -ung i Ordnung.
Den ursprungliga innebörden hos -ing och dess motsvarigheter är tyvärr höljd i dunkel – så är det ofta med suffix.
En annan frågeställare undrar över uttrycket just och just, t.ex. ”mina pengar räckte just och just”. Är det god svenska?
Just och just är, liksom just och jämnt, enbart finländskt. Det kan mycket väl hända att det har uppkommit genom efterbildning av finskans juuri ja juuri, men det kan också vara tvärtom, dvs. att det svenska uttrycket har stått som förebild för det finska.
Väsentligt är att nätt och jämnt som till betydelsen motsvarar ”just och just” är ett allmänt svenskt uttryck.
Ordet just kommer från franskan, och betydelsen ”med knapp nöd”, som vi har både i just och just och ex. i en sats som ”Jag hade just satt mig”, har också direkt motsvarighet i franskan: justement s’est il assis ”han har just satt sig”.
Adverbet just, franskans justement och adjektivet just (”en schysst” domare, som det heter i fotboll) är samma ord: ”schysst” återger på svenskt vis det franska uttalet.
Från en läsare utomlands kommer en fråga som gäller några dialektord, vilka han känner från Åland. I dag skall jag beröra två av dem: vilig och välk.
Bägge orden är också kända från dialekter både på vårt fastland och i Sverige. Vilig har betydelser som ”bra, präktig”, ”god, läcker” och kan också brukas om en människa i en betydelse ”duktig”. Välk brukas ofta i komparativ och superlativ (välkare eller välkan, välkast). Båda orden sammanhänger med vilja, som i gammal tid också hade betydelsen ”önska”. (Välk har i vissa dialekter formen vilk som tydligare visar sambandet med vilja).
En insändare diskuterar ordet avlida och citerar det ryktbara epigrammet om Karl XII:s hund Pompe: ”Pompe, kungens trogna dräng,/ sov var natt i kungens säng. Sist av år och mödor trötter/ led han av vid kungens fötter./ Mången täck och fager mö/ önskat att som Pompe leva./ Månge hjältar eftersträva/ att som Pompe dö.”
Nu gäller det alltså användningen av avlida. I början av 1700-talet kunde man alltså skriva lida av och bruka ordet om en hund. Sådant var möjligt för 250 år sedan, men går inte i nutida språk.
Hufvudstadsbladet, 20.12.1979
Skön jul är det aktuellt att önska, men prof. Thors dröjer i dag också vid en annan betydelse av ordet skön. Under julen kanske ni hinner grubbla över språkliga problem, som ni önskar ett expertutlåtande om. Brev går fram om ni sänder dem till Dagboken!
Vad är det för ett ord skön som ingår i termen skönstaxering, vilken brukas i Sverige?
Skönstaxering, en term som inte förekommer hos oss, innebär en taxering som görs av myndigheterna efter deras uppskattning av den beskattades inkomster. Förleden kommer av ordet skön ”uppskattning, bedömning”, ett gammalt ord som numera mest brukas i uttrycket efter eget skön ”efter eget gottfinnande”. Medan substantivet skön numera är en sällsynthet, används det tillhörande verbet skönja betydligt mera. Hos skönja, som i modern svenska är liktydigt med ”se, bli varse”, ligger en betydelseövergång till ”förstå, inse” nära: det mycket vanliga norska verbet skjønne är dagligt bruk i fraser som ”Skjønner du det?”, d.v.s. ”Begriper du det?“.
En annan frågeställare känner sig lite förbluffad över ordet snål i uttrycket snål vind. Hur kommer det sig att snål uppträder i det uttrycket?
Jag skulle snarast fatta snäl bitande, hård i vindbeteckningar som en utveckling av den äldre svenska betydelsen hos snäl, nämligen ”glupsk” , en betydelse som ju inte är främmande i nutida svenske heller.
Samme frågande har fäst sig vid den i nutida tidningsspråk vanliga betydelsen hos konfrontera: räka i luven på någon”.
Man kan finna satser som ”En konfrontation mellan marockanska trupper och gerillasoldater väntas inom kort”. Ar den betydelsen en anglicism? Den hävdvunna betydelsen hos konfrontera i svenskan (som innehåller latinets frons ” panna”, franskans front) är ” ställa ansikte mot ansikte med någon”: ”Den anhållne konfronterades med offret”.
I engelskan är däremot betydelsen ”stä inför en fiende” vanlig, och innebörden av fientlighet och trots är ofta mycket tydlig. Därför måste nog en sådan användning av konfrontera i svenskan (t.ex. konfrontera fienden) anses som en tydlig anglicism, en engelskpåverkad betydelse, som inte hör hemma i svenskan. Det var häromsistens tal om ett par äländska dialektord.
Samme frågeställare nämner ytterligare ett par: jäla och pallra.
Jäla betyder ”prata”, ” stulta”, ”syssla, pyssla – ordet har skiftande betydelser på olika håll och finns f.ö. också i många dialekter i Sverige och på vårt fastland. Man finner t.o.m. ett snarlikt verb (hjala) med betydelsen prata“ i isländskan. Också pallra betyder ”prata ” sladdra på Aland – men också pyssla”.
En pallervant kan vara en pratmakare, men också används smeksamt om små barn. Aven de här orden är kända från fastlandet och från rikssvenska dialekter; det anses att palira ”prata, pladdra är samma ord som det riksspråkliga pallra sig i väg.
Ordet blazer skall jag beröra nästa vecka. Läsarna tillönskas en god jul.
Hufvudstadsbladet, 28.12.1979
Hamna är ett besvärligt verb som ofta används fel i finlandssvenskan, konstaterar prof. Thors i dagens text. Det var kanske därför den hamnade på fel bord under julhelgen och inte fann vägen till sin vanliga torsdagsspalt. Men hans påpekanden är säkerligen hälsosamma att ta del av också på en fredag!
Signaturen ”Lyssnare i Vasa” säger: ”Man hör mycket ofta, att t.ex. nyhetsuppläsare i TV och radio använder ordet före (preposition, adverb) i betydelsen förrän (konjunktion). Kan detta vara riktigt i vårdat språk?”
Nej, absolut inte. ”Lyssnaren” tänker på fall som t.ex. ”Han hann inte fram, förrän (ej: före) det var mörkt” och ”Du kanske meddelar mig, innan du reser” (absolut inte före, hellre innan än förrän). Bruket av före i sådana satser är givetvis vanligt i mindre vårdat tal, men till sådant skall nyhetsuppläsning förvisso inte räknas.
En annan frågande säger: ”Varför använder man mer och mer ordet blazer i stället för rock eller jacka?”
Orsaken till att ordet blazer används så mycket numera, är knappast någon annan än den som t.ex. lett till bruket av boutique i betydelsen ”modebutik” – en känsla av att det främmande ordet anger något nytt och finare; blazer är ju ett engelskt ord och bevarar den engelska stavningen. Nackdelen med blazer är främst stavningen. Betydelseskillnaden mellan blazer och jacka eller rock är åtminstone i allmännare språkbruk obetydlig. En blazer är alltså detsamma som ofta kallas udda jacka (spec. i Sverige) eller udda rock (vanligt hos oss). Dock kan blazer inte brukas om ett ytterplagg (”pälsblazer” är otänkbart), utan endast om ett plagg som kan utgöra en helhet tillsammans med t.ex. ett par byxor.
En tredje frågeställare noterar: ”Det förskräckliga hamna breder bara ut sig. Häromdagen talades det (i radion) om en prominent politiker som ’hamnat att befatta sig med alla grenar av landets utrikespolitik’.”
Detta uttryck med hamna låter inte bra. Först och främst från en allmänt svensk synpunkt: hamna att göra något, hamna att betala (och likn.) är fula översättningar av finska uttryck med joutua. Det svenska hamna skall inte stå med en infinitiv (att och ett verb), utan joutua med infinitiv översätts till exempel ”komma att göra”, ”bli tvungen att göra något”, ”få betala”.
Däremot står hamna med ett platsuttryck: hamna på sophögen. Vi måste faktiskt se upp med modetypen ”hamna att göra” osv. – dåliga efterbildningar av joutua jämte ett verb. Men även ”oss finlandssvenskar emellan” tycker jag yttrycket om ministern som kommit att befatta sig (inte: hamnat att b.) med utrikespolitiken inte låter bra. Det betonar det rent slumpmässiga alltför mycket.
Till slut några ord om ett problem som har sysselsatt mig en del på sistone.
Som bekant heter det t.ex. Lappfjärds kyrka (med s), men Kimito kommun. Regeln är känd: ortnamnet får ett s i förbindelse med t.ex. kyrka, socken, kommun, om det slutar på konsonant, men inget s, om det slutar på vokal. Men hos oss tycks det finnas åtskilliga bynamn osv., som inte följer regeln. Avvikande från denna heter det bl.a. Sundom by (nära Vasa), Östersundom gård och Karvat by, Oxkangar by, Karvsor by (alla i Oravais med omnejd).
Dylika namn på konsonant borde ha s, men det känns fel att tillämpa regeln på dem, och vi får godta dem som avvikelser, trots att regeln annars gäller även hos oss.
Ett gott nytt år, det nordiska språkåret 1980, tillönskas spaltens läsare.
De ursprungliga språkspalterna har digitaliserats med hjälp av automatiserad transkribering.
Originalen finns som (pdf) här:
18.10 och 25.10.1979(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) – bl.a. om förevändningar, svepskäl och undanflykter
1.11 och 8.11.1979(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst)– bl.a. om ortnamn och hoppeligen
15.11 och 22.11.1979(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) – bl.a. om ekosystem och luckvåt
29.11 och 6.12.1979(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) – bl.a. om gisslan
13.12 och 20.12.1979(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) – bl.a. om skönstaxering och snåla vindar
28.12.1979(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) – bl.a. om blazer
Lista över ord och uttryck behandlade i Carl-Eric Thors språkspalter i Hufvudstadsbladet och Vasabladet 1967–1985: Till söklistan(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst)