Hufvudstadsbladet, 3.1.1980
Ont krut förgås inte så lätt, säger ett gammalt ordspråk som prof. Thors i dag analyserar. Till det onda krutet hör också språkfelen – och dem lovar han fortsätta att bekämpa under det nya språkår som nu börjat. Ni kan hjälpa till genom att sända in frågor och uppslag till Torsdagsspalten: adressera era brev till Dagboken, Hbl, Mannerheimvägen 18, 00100 Helsingfors 10, så vidarebefordrar vi dem.
En frågande tycker att uttrycket Ont krut förgås inte så lätt låter märkvärdigt. ”Är det fråga om krut av något speciellt slag?
Det är verkligen fråga om ett speciellt slags krut, nämligen om krut i en äldre betydelse. ”Ont krut” är en missuppfattning av det lågtyska ordet unkrut, motsvarande det högtyska Unkraut ”ogräs”. Ordspråket har således egentligen betytt ”Ogräs förgås inte så lätt” och har följaktligen byggt på en allmän erfarenhet.
Missuppfattningen i svenskan förstås lätt mot bakgrunden av att äldre svenska hade krut i två betydelser, den nuvarande, dvs, ”ammunition”, men också den äldre ”ört, växt” (lågtyskans krut = högtyskans Kraut ”växt, ört”). En dikt från början av 1600-talet har uttrycket ”kärlek, du eterfulla krut” dvs. ”du giftiga ört”. Betydelseövergången ”ört” till ”ammunition” brukar förklaras med att söndermalt krut liknade krossade växtdelar.
En annan frågeställare är förvånad över en tidningsrubrik, som talar om något som hände i Solvalla. ”Är inte prepositionen i orätt använd här?”
Svaret är givetvis, att i är fel. Det skall heta på Solvalla. Det normala språkbruket kräver på vid beteckningar för idrottsplaner. Sålunda heter det: på fotbollsplanen, cupfinal på Wembley, världsrekord på Stadion osv., då det är fråga om det som sker på en idrottsplan.
En tredje frågande har uppmärksammat draga, som tycks ha blivit något av ett modeord i sammanhang med radioprogram och liknande: någon ”drar” en serie om oljeproblemet, kan det heta.
Bakom draga i sådana fall ligger med säkerhet finskans vetää. En person kan t.ex. vara ”ohjelman vetäjä”: han leder ett visst program, han kan ha redigerat en viss serie osv. Jag är inte förtjust i denna högmoderna översättning med draga, och jag tycker absolut inte att det skall heta: ”X. ungdomsförening drar egen barnteaterpjäs”. Det som avses är väl helt enkelt, att ungdomsföreningen i fråga uppför pjäsen.
Översättning är, som känt, ofta en svår konst. Ibland blir resultatet nästan obegripligt, som i ett fall, vilket för ganska länge sedan noterades av en läsare. På en vägskylt någonstans i landet står ”Kuusikko/Sexan”.
I det fallet leds associationerna åt skilda håll i den finska versionen och i den svenska. Det finska namnet syftar med all sannolikhet på växtligheten, det betyder ”grandungen”, men det svenska namnet Sexan kan knappast uppfattas som något annat än ”festen, hippan” – det är ju innebörden av ordet sexa.
Hufvudstadsbladet, 10.1.1980
Servett är den form som borde användas också hos oss, inte serviett som numera enbart är en finlandism, säger prof. Thors i dagens epistel. Han nagelfar också ordet hjälpbiskop och diskuterar ett par ortnamn, som väckt huvudbry.
Har ordet oförvägen härletts ur verbet våga och varför har det i sådant fall i svenskan den nekande förstavelsen o-, medan ordet samma betydelse i tyskan heter verwegen?
Med all sannolikhet har svenskans oförvägen kommit från det plattyska ordet unvorwegen, som kan ha betydelsen ”oförfärad” liksom det svenska ordet. Stammen – weg – hör sannolikt samman med verbet väga; det plattyska ordet har också betydelsen ”mycket tung”, vilken egentligen torde ha varit ”ovägbar”.
Samme frågeställare undrar: Allt oftare ser man numera ordet serviett stavat utan i: servett. Är det numera en godtagbar stavning?
Faktiskt är formen serviett numera enbart finländsk. Akademiens ordlista upptar endast formen servett, och det finns allt skäl att använda den också hos oss, eftersom ordet väl av många, kanske de flesta, finlandssvenskar uttalas ”servett”.
En annan frågeställare har lagt märke till att det i tidningarna har använts en term hjälpbiskop, bl.a. på tal om den ortodoxa kyrkan hos oss. Den frågande undrar om detta inte är en dålig översättning av finskans apulaispiispa och föreslår i stället termen biträdande biskop.
Även om termen hjälpbiskop eventuellt vore officiell i något kyrkosamfund, vill jag för min del instämma i frågeställarens åsikt. Jag menar att hjälpbiskop inte klingar bra; biträdande biskop har paralleller som t.ex. biträdande överläkare och biträdande professor.
Flera ortnamn har intresserat dagens frågeställare.
Först skall jag rätta en tydning som jag framlade häromsistens, nämligen av ortnamnet Sexan. Professor Åke Granlund och en insändare med lokalkännedom har påpekat att Sexan, ett bostadsområde i Vanda, har sitt namn av att det ursprungligen var bebott av sex familjer. Namnet är således ursprungligt svenskt och det finska Kuusikko en korrekt översättning: bägge anspelar på räkneordet.
En frågeställare från en by nära min hemsocken säger om ett ortnamn att det skrivs och uttalas både Ritikant och Rytikant. Vilket är rätt?
I och för sig måste båda skriv- och uttalsformerna godtagas. Däremot skall det konstateras, att den ursprungliga formen nog är Rytikant. Namnet är egentligen ett finskt Rytikanto. Ryti är ett huvudsakligen dialektalt finskt ord för ”(växten) vass” och kanto betyder ”stubb”. Till de två andra ortnamn som frågeställaren nämner skall jag ta ställning, när jag har forskat i samlingarna på Folkkultursarkivet.
En kort anmärkning som föranleds av en fråga: ”Är följande sats i en tidning god svenska: Vad Sverige kommer att hamna att inse är…”
Jag skrev nyligen några rader om felaktigt bruk av hamna (”få göra något” osv.). Den citerade satsen är en illustration till detta felaktiga bruk. Det borde heta: ”Vad Sverige kommer att få inse är...” eller ”Vad Sverige blir tvunget att inse…”.
Ett par insändare har sänt vänliga hälsningar, som jag tackar för.
Hufvudstadsbladet, 18.1.1980
I rikssvenskan blandar man ofta mellan tveksam och tvivelaktig, men orden kan inte utan vidare ersätta varandra. Tveksam används om personer medan tvivelaktig företrädesvis bör gälla saker och förhållanden, påpekar prof. Thors.
En frågeställare citerar följande sats: ”Ammunitionens genomslagskraft var god, men träffsäkerheten mera tveksam.” Han konstaterar, att tveksam ger en förnimmelse, att ”kulorna tvekade i flykten”.
Det kan utan tvekan sägas, att tveksam, särskilt i rikssvenskan (men inte bara där), numera ofta förekommer i sammanhang. där man skulle vänta sig tvivelaktig. Med Erik Wellander i sista upplagan (1973) av ”Riktig svenska” vill jag säga, att tveksam sägs om personer, tvivelaktig företrädesvis om saker och förhållanden. I insändarens exempel skulle jag säga, att ”träffsäkerheten var tvivelaktig” (eller slumpmässig). Man talar om tvivelaktiga fall – jag skulle under inga omständigheter säga ”tveksamma fall”. Sammanblandningen mellan tveksam och tvivelaktig är, som det antyddes, en vanlig företeelse i rikssvenskan, men en så modern auktoritet som ”Svensk handordbok” (1966) varnar för den.
En annan frågeställare har fäst sig vid följande: ”En dödsannons meddelade att X. avlidit. Kan en dödsannons meddela något?
För en normal språkkänsla fordrar meddela en människa som subjekt, alltså som handlande faktor: ”Han meddelade mig, att hans bror hade dött.” Verbet meddela kan också användas i fall, där en sammanslutning (av personer) informerar om någonting, t.ex. ”Reuters telegrambyrå meddelade i går, att...”. Ordet förekommer också utan utsatt subjekt, t.ex. ”Det meddelas från auktoritativt håll, att förbud har utfärdats”. Det skulle alltså språkriktigt kunna heta: ”Det meddelades i en dödsannons, att X. avlidit.”
För rätt länge sedan frågade en insändare: ”Åtminstone i Hangö användes ordet pripel för ’småsak’. Vad kommer ordet av? I ortodoxa kyrkan betyder pripel (försång) en helt liten sång.
Jag tycker, att en betydelseutveckling från ”liten sång” till ”struntsak” verkar osannolik, i synnerhet som ordet för ”liten sång” hör hemma i den ortodoxa kyrkan. Mer troligt förefaller det mig, att pripel hör samman med den ordstam som förekommer t.ex. i prippla ”smårinna” och finns som förled, prippel-, i sammansättningar som anger en liten kvantitet, i dialekter t.ex. om små kvantiteter mjölk.
En frågeställare från mellersta Österbotten ställde förra veckan frågor om vissa ortnamn.
I dag tar jag upp ett namn som han skriver Taltöurin. Mina efterforskningar i ortnamnssamlingar från hans hemkommun har inte lett till resultat. Jag vågar förmoda, att l-et i namnet är långt: Talltöurin. Då blir namnet fullt klart för mig. Tall är givetvis trädnamnet, töurin är bestämd form av dialektordet töur, som inte är ovanligt i namn i skogsmarker i Vörå och Oravais och som ungefär betyder ”kärrlagg”. Töur – som i synnerhet finns i namn i de nämnda socknarnas utmarker, mot finnbygden till – kommer av finskans töyry, töyrä ”liten kulle”. Till frågarens tredje ortnamn kommer jag nästa vecka.
Hufvudstadsbladet, 24.1.1980
Fotgängaren– var kommer han ifrån? Denna gång är det inte bilisten som förargat frågar så utan en språkintresserad läsare som undrar. Och som får svar av prof. Thors. Det kan ni också få om ni har någon språkvårdsfråga som ni grubblar över. Just nu lär spalten vara överlupen med brev, men har ni tålamod kommer säkert också er tur. Brev till prof. Thors kan sändas via Hbl:s red., Mannerheimvägen 18, 00100 Helsingfors 10.
En frågeställare undrar över bakgrunden till ordet fotgängare. Har det något att göra med de gängor som vi känner från skruvar och bultar?
Senare leden -gängare kommer av ordet gång; växlingen å – ä i gång och -gängare kan jämföras med den i lång – längre och trång – trängre. Den som går till fots. sysslar med ”fotgång”, är alltså en fotgängare. Termen gängor i fråga om skruvar har också med gång att göra. Gängor kommer av tyskans flertalsform Gänge (till Gang = svenskans gång); gängorna har liknats vid fåror eller gångar.
En frågande tycker illa om uttrycket på morgonnatten, som han menar är en översättning av finskans aamuyöstä.
Jag är helt ense med frågeställaren: på morgonnatten är en dålig översättning av aamuyöstä. Man kan säga ”på morgonsidan” (t.ex. det hördes en larmsignal på morgonsidan). Det finns dock, som jag någon gång påpekat, ett svenskt ord för ”senare delen av natten”, nämligen efternatten, en motsats till förnatten. På efternatten är en god motsvarighet till aamuyöstä.
Däremot håller jag med frågeställaren om att på småtimmarna ”har en viss air av alkohol och nachspiel kring sig“. Det skulle följaktligen inte låta bra, om någon talade om att ”brandkåren ryckte ut på småtimmarna”.
I en cirkulärskrivelse från Folkpensionsanstaltens sjukförsäkringsavdelning talas det om Västerbottens centralsjukhusdistrikt. ”Vilken region omfattar det, vilken hävd har det och, om det är rätt använt, varför används det så litet?”
Den historiska bakgrunden till termen Västerbotten om ett område i vart land är den, att en mindre del av det svenska landskapet Västerbotten (i vidsträckt mening, dvs även omfattande nutidens Norrbotten) vid freden i Fredrikshamn 1809 fördes till Finland. Västerbottens finländska del (fi. Länsi-Pohja) är landet mellan Torne och Kemi älvar; före 1809 ansågs gränsen mellan riksdelarna Sverige och Finland gå vid Kemi älv.
Namnet Västerbotten för trakten mellan Torne och Kemi älvar har således gammal god hävd, och det förtjänar användas. Det finns knappast risk för att namnets bruk om en del av vart land skall leda till förväxling med det svenska Västerbotten.
Från en frågare i Helsingfors kommer ett flertal spörsmål. I dag svarar jag på detta: ”Heter det att man ginar, går gint, ginväg eller (med e): genar, gent, genväg??”
Både gen, gin, gena och gina, genväg och ginväg godtas i skrift. Intressant nog upptar Akademiens ordlista både e- och i-formerna, men i-formerna ställs i andra rummet, och Akademiens stora ordbok anger dem som ”något vardagliga”. Min egen språkkänsla reagerar likadant. Jag föredrar klart e-formerna, synnerhet i skrift, men utdömer inse formerna med i.
Hufvudstadsbladet, 31.1.1980
Årar heter det faktiskt i sången, om redskapen som man inte kan ro utan. Det är en gammal form som rimmar bättre på tårar än våra moderna åror, noterar prof. Thors i dagens text, som också tar upp dubbeluttalet av ordet agera och dubbelbetydelsen av ordet sanktion.
”Bruket av sanktion, som man nuförtiden ser nästan varje dag, förbryllar mig. Det heter t.ex. ’inleda sanktioner mot lran’, men sanktion betyder väl att man godkänner något?”
Jag var lika förvånad som frågeställaren nu är, den gången jag som gymnasist läste om sanktioner mot Italien ”(i Abessinienkriget), ty jag kände också till betydelsen” ge sanktion åt” – godkänna. Vi måste emellertid konstatera, att sanktion dels ar ”godkännande” (”ge sanktion åt något”), dels ”straffåtgärd” (t.ex. ”belägga med sanktioner”). Dubbelbetydelsen skymtar redan det långivande språket, latinet.
Jag är inte den som vill utrota alla främmande ord, långt därifrån, men ett ord med två så skarpt skilda användningar som sanktion måste användas med stor försiktighet; som av exemplen synes, är det inte svårt att finna klara, svenska motsvarigheter till ordet i dess bägge användningar.
En annan frågeställare vill veta, hur ordet agera uttalas nuförtiden. Hon observerade i ett radioprogram nyligen, att det uttalades med g.
Ordet agera kan uttalas med g eller med j. Bägge uttalen är upptagna i Akademiens ordlista, uttalet med g nämns dock först. Tydligen har det skett en uttalsförändring, som har inneburit, att det bokstavstrogna g-uttalet har trängt fram. Den del av Akademiens stora ordbok som upptar agera (tryckt 1898) upptar uttalet ajera, med tillägget ”äfven agera”. Att ett bokstavstroget uttal trängt fram i rätt många ord, har ibland påpekats i spalten.
En dam i skärgården känner undran över en ändring i den kända folkvisan ”Vem kan segla …”. I andra versraden heter det som bekant ”vem kan ro utan årar” och i fortsättningen ”vem kan skiljas från vännen sin/ utan att fälla tårar”. Hon har hört andra raden sjungen med formen åror, och det väcker missnöje hos henne.
År, pluralis årar är en äldre, i vissa folkmål ännu bevarad böjning. Väsentligt i sången är, att årar rimmar med tårar, ett utbyte mot årar förstör alltså rimmet. Vi får alltså en från nutida synpunkt språkriktig form åror till priset av ett förstört rim. Liknande problem dyker ofta upp vid modernisering av psalmtexter.
Personligen tycker jag att folksångens årar bör få stå kvar utan förändring; mig stör det fördärvade rimmet åror/tårar mera. Den som i sitt dagliga språk säger det högspråkliga åror, blir säkert inte förledd till språkfel av folksångens ord!
En frågande känner förtrytelse över en notis i en tidning, där det konstateras att ”tre hade ansökt om tjänsten”.
Det naturliga sättet att uttrycka saken är nog numera ”sökte tjänsten”, vartill helt klart hör passivuttrycket ”tjänsten söks av…”. Ansöka om tjänsten hör till de lätt ålderdomliga dragen i det finlandssvenska språkbruket, och då söka en tjänst är ett modernt och bekvämare uttryck, är det att föredra.
Hufvudstadsbladet, 7.2.1980
”Mykit” välkomna att ta del av dagens språktext – och att skriva till prof. Thors om det är något ni har på hjärtat. Brev märkta t.ex. Torsdag med Thors kan adresseras till Hbl:s redaktion, Mannerheimvägen 18, 00100 Helsingfors 10.
Ordet mycket uppträder i många olika former på skilda håll: mycke, mycky, mytsy osv. Vad beror det på? Har engelskans much något samband med de svenska formerna?
Grundformen till det hela är ett fornnordiskt och fornengelskt mikil ”stor”. I engelskan förkortades ordet och genomgick s.k. palatalisering (”förmjukning”). Den första vokalen övergick först till ett y (liksom i svenskan) och förändrades senare till det nuvarande ”mellanljudet” i much.
De svenska formerna bygger på en neutrumform mykit, med kort y och kort k. I högspråket har k-et förlängts; svenskt riksspråk tolererar inte kort vokal + kort konsonant. I fornsvenskan förekom s.k. vokalharmoni stundom: den svagare betonade konsonanten rättade sig efter den föregående (vokalharmoni är välkänd från finskan: det är den som gör att det t.ex. heter metsässä, men talossa). Vokalharmonin återspeglas i myky, mytjy.
Men tj--formerna då? De är en följd av s.k. inre, ”norrländsk”, förmjukning (våra dialekter har mycket av den företeelsen, t.ex. när det heter styttji ”stycket”). Ts-formerna äter hör hemma i norra svenska Österbotten.
”Bykar man tvätt eller tvättar man byk”, frågar en dam.
Hos oss, skulle jag tro, är det allmänt att säga byka tvätten. Byka innebär nämligen hos oss hela tvättningsproceduren. I Sverige är däremot byka i nuspråket beteckning för ”att rengöra genom kokning i lut”, och en ”normal” vaskning kallas ”att tvätta byk”. Kuriöst nog finns det dessutom en skillnad i böjningen både av verbet byka och substantivet byk, en skillnad mellan rikssvenskt och finlandssvenskt. Verbet böjs i Sverige byker, bykte, har bykt, medan vi väl oftast säger bykar, bykade, har bykat. Substantivet heter i Sverige en byk, byken, medan det har formen ett byke, byket hos oss: sverigessvenskt språk känner ett byke bara i betydelsen ”slödder, pack”.
En inte ovanlig vacklan i språket röjer sig i följande fråga: ”Heter det du är större än jag eller du är större än mig”?
Vanligt skriftspråk kräver du är större än jag. Än är en konjunktion som inleder en förkortad jämförelse; än jag är liktydigt med än jag är. Om vi däremot har t.ex. han uppskattar dig mer än mig, är mig liktydigt med än han uppskattar mig; än jag skulle leda till missförstånd (ty det är detsamma som än jag gör, dvs uppskattar). Visst förekommer du är större än mig, men det låter lite ovårdat (eller barnsligt).
Samma osäkerhet vid än och motsvarande ord finns i andra germanska språk: engelskt skriftspråk har older than he, men i talspråk är than him mycket vanligt. Bakgrunden i både svenska och engelska är att än, than lätt fattas som prepositioner, jfr med mig.
En centralösterbottnisk läsares fråga om ortnamnet Sirtje har väntat på svar.
Efter en del funderingar och fåfängt letande i samlingar har jag stannat för en förmodan, att namnet, som i högspråklig form skulle lyda Sirket, kunde innehålla det finska sirkka ”gräshoppa eller likn. insekt”. Det är i såfall snarast en förkortning av ett sammansatt ortnamn med betydelsen ”Gräshoppsängen” eller liknande. I den trakt det gäller finns en del gamla namn av finskt ursprung. Till de ord jag skall ta upp nästa gång, hör den lite komplicerade frågan om blus m.m.
Hufvudstadsbladet, 14.1.1980
”Du skall icke binda munnen till på oxen som tröskar” lyder ett bibelbud som prof. Thors citerar i dag – mindre med tanke på oxen än på användningen av ”du” i stället för ”man”. Du skall icke dra dig för att skriva till prof. Thors (adress Dagboken, Mannerheimv. 18, 00100 Helsingfors 10) om du vill ha någon språklig fråga utredd, tillägger vi.
En läsare ”delar med sig av många års erfarenheter” och har bl.a. fäst sig vid följande ” blomster” som tyvärr inte är så sällsynt: ”En förutsättningslös undersökning bör göras”.
Ordet förutsättningslös borde ordagrant betyda ”utan förutsättningar”. Vad skulle det vara för en undersökning och vore den värd någonting? Det som avses är väl ”en undersökning utan förutfattad mening”, kortare sagt ”en opartisk undersökning”, eller eventuellt ”en fördomsfri undersökning”.
Tyvärr har förutsättningslös blivit rätt vanligt i betydelsen ”opartisk”. Jag har funderat över eventuella förebilder – måhända kan man tänka sig en slarvig översättning av engelskans unprejudiced ”fördomsfri, opartisk” (till prejudice ”fördom” ) som den yttersta orsaken till det moderna språkblomstret.
De fel som denna läsare har antecknat är många, och jag skall ta upp dem i de följande torsdagsspalterna.
En annan läsare frågar: ”Är det rätt att i svenskan ersätta man med du?”. Som exempel anförs ”När du är bonde måste du så, innan du skördar”.
Användningen av du som beteckning för en obestämd person, ungefär liktydigt med man, är inte ny i svenskan. Den finns t.ex. gamla ordspråk som ”Ropa inte hej, förrän du är över bäcken” och Bibeln, t.ex. ”Du skall icke binda munnen till på oxen som tröskar” (1 Kor. 9:9).
Visst är det sant, som frågeställaren antyder, att den här användningen av du påminner om det engelska you i allmän betydelse, men vi kan nog inte stämpla det svenska du i betydelsen ”man” som ett engelskpåverkat språkbruk.
En tredje läsare har fäst sig vid konstruktionen använda sig av, t.ex. ”han använde sig av penna och papper”.
Använda sig av dök enligt Akademiens stora ordbok upp på 1890-talet och kritiserades starkt av språkmän i början av vårt sekel Uttrycket har dock envist levt kvar, men är inte riktigt accepterat ännu: ”Svensk handordbok” (1966) säger om det: ”hellre använda eller begagna något eller betjäna sig av något”. Det är onekligen enklare att säga ”Jag använder penna och papper” (eller: begagnar dem) än att säga ”använder mig av”.
Uttrycket använda sig av är ett s.k. analogiskt uttryck: efter betjäna sig av har man bildat ett liknande uttryckssätt med använda.
Samme frågeställare undrar, vad ”de i ortnamn förekommande orden Gum- (Gumböle, Gumtäkt) och bolsta (Bolstaholm, Mjölbolsta)” har haft för en ursprunglig betydelse.
Gumme är ett gammalt mansnamn, kortform till Gudmund. Gumtäkt har således betytt ”Gummes nyodling”, Gumböle ”Gummes gård”, ”Gummes nybygge”.
Bolsta ingår i åtskilliga namn i södra Finland. Det betydde i fornsvenskan ”gård, gårdstomt”, ”nybygge”. Sålunda är innebörden i Mjölbolsta (ett ursprungligt Myklebolstad) ”storgården”.
Hufvudstadsbladet, 21.2.1980
I grevens tid är ett uttryck med en lång historia säger prof. Thors i dagens krönika. Nummer, knappt är två andra ord som ofta används fel. Språkspaltens adress är som vanligt Dagboken, Mannerheimvägen 18, Helsingfors 10.
En läsare har skickat mig ett citat från Holberg, i vilket den norsk-danske historikern och författaren förklarar uttrycket i grevens tid men på ett förbluffande sätt: det syftar enligt Holberg på en upprörd och olycklig tid i Danmarks historia: den s.k. grevefejden på 1500-talet, då greve Kristoffer av Oldenburg och hans danska anhängare hade åstadkommit ett flerårigt inbördeskrig i Danmark.
Den kända frasen i grevens tid hade därför i danskan på Holbergs tid (han dog 1754) och också senare innebörden ”på en olycklig tidpunkt”. I nutida danska har uttryckets svenska innebörd (”i sista stund”) slagit igenom. Som bekant är det greve Per Brahes generalguvernörstid i Finland på 1600-talet som gett det svenska uttrycket i grevens tid dess ursprungliga innebörd ”en lycklig tid”. Ett svenskt 1700-talscitat visar detta: ”hvaraf the för then lindriga Skatten … kalla then tiden Grefvens tid”.
En annan läsare undrar: ”Är det bara ovårdat språkbruk att ordet nummer ofta böjes som en nummer (nummern, numror), trots att det otvivelaktigt är ett nummer?”.
En nummer, numror är gammalt svenskt språkbruk, som i nutiden bara lever kvar i Finland och som inte ens hos oss gillas av alla: många säger som insändaren och jag: ett nummer, flera nummer. (I betydelsen ”tidningsnummer” tror jag mig aldrig ha hört annat än ett nummer.)
Ordet knappt vid sifferuppgifter synes ofta användas felaktigt. Det sägs exempelvis att knappt 14 proc. av en kommuns pensionärer och att ett bolags förlust 1976 var knappt 5 miljoner mk. Särskilt det senare uttrycket är mycket påfallande: knappt är synonymt med ”icke ens”, och det är troligen inte meningen att med beklagande notera att förlusten inte var större. Det som bör användas, är ordet nära: nära 5 miljoner mk, nära 15 proc. av pensionärerna. (Nära är ett ”neutralt” ord.)
Uttrycket köpa från en affär används ofta felaktigt hos oss, väl på grund av finskt inflytande.
Går man till en butik och inhandlar någonting, så köper man det i affären (eller: butiken). Om man däremot sänder in en order till ett ställe och skaffar sig en vara, kan från användas: köpa olja från Iran. Med beställa förhåller det sig på liknande sätt: man beslutar sig för att gå till ett båtvarv och beställer en motorbåt hos en firma eller på varvet, men man kan också gå till en firma här och beställa en vara från U.S.A.
En insändare tar upp ordet åldringshem, som i ett nummer av Hbl förts till ”högreståndsfinlandismer”.
Det är otvivelaktigt en finlandism (i st. f. ålderdomshem). Emellertid kan det (speciellt med tanke på det allmänt svenska ordet åldringsvård) knappast kallas uppseendeväckande, ännu mindre språkvidrigt, och jag tycker att åldringshem kan användas i våra egna förhållanden, men i de fall, där man av någon orsak vänder sig till en eventuell rikssvensk läsare, är ålderdomshem att rekommendera.
Hufvudstadsbladet, 28.2.1980
Paraguayare och uruguayare bör vi säga, däremot colombian, ecuadorian, peruan, bolivian och venezuelan (möjligen venezolan). Vill ni veta mer om vår språkliga djungel kan ni skriva till prof. Thors. Brev märkta Torsdag med Thors kan adresseras till Hbl:s redaktion Mannerheimvägen 18, 00100 Helsingfors 10.
En frågeställare känner undran inför ordet tå eller tåg, som i våra dialekter används i betydelsen byväg. Den frågande finner det märkvärdigt att ordet tåg kan förekomma i ett sammanhang, som har med gammal bygdekultur att göra.
Tå, tåg ”byväg” är ett helt annat ord än tåg i betydelsen ”järnvägståg”. Den ursprungliga formen av dialektordet för ”byväg” är nämligen tå, bestämd form tåi, tåe. Formen tåg är inte den ursprungliga. Att den g-lösa formen är äldre, ser vi bl.a. av att ordet i fornsvenskan lydde ta.
I detta ”nordiska språkårs” tecken kan det tilläggas att det norska och danska ordet för ”trottoar”, norskans fortau, danskans fortov är en sammansättning med tå ”bygdeväg”.
En annan frågeställare vill veta, hur ordet esse (vara i sitt esse) skall Skrivas, med e eller ä.
Den vedertagna stavningen är med e : esse. Den stavningen anges av Akademiens ordlista, och det finns inget skäl att frångå den. Ordet esse är egentligen latinskt. Det latinska verbet esse betyder ”att vara”, och i sitt esse har ursprungligen inneburit ”att vara i sitt (rätta) tillstånd”.
Samma frågeställare tar upp ordet empati och undrar, vad det egentligen betyder.
Empati, som onekligen är ett modeord just nu, betyder ”inlevelse (i andras problem)”, för att återge förklaringen i Akademiens ordlista. För mig synes en annan lämplig motsvarighet vara medkänsla. Ordet inlevelse har inte riktigt samma betydelsenyans som empati; inlevelse brukas ofta om konstnärers m.fl.:s förmåga att leva sig in i det som de skall gestalta. En skådespelare sågs sålunda spela en viss roll med inlevelse.
Som man lätt kan märka innehåller empati samma efterled som antipati och sympati, en efterled som kommer från grekiskans patheia, samhörigt med pathos ”lidande”. Empati är i sin helhet ett grekiskt ord, men har väl kommit till svenskan över engelskan eller franskan.
En tredje fråga från samma frågeställare gäller ett viktigt problem: beteckningar för inbyggare i (speciellt) utomeuropeiska länder. Hon ogillar termerna uruguyaner och paraguyaner; i stället använder hon uruguayare och paraguayare.
Folkslagsnamn behandlades i min spalt i Hbl i oktober 1976, dock inte de nyssnämnda. De former vi bör använda är paraguayare och uruguayare. De rekommenderas av Svenska språknämnden i Stockholm i den lilla skriften ”Statsnamn och nationalitetsord” (Stockholm 1979).
Suffixet -are används också i argentinare, brasilianare och chilenare. Suffixet -an används i mexikan (och i alla andra beteckningar för folk i centralamerikanska stater), vidare i termerna colombian, ecuadorian, peruan, bolivian och venezuelan (venezolan) samt dessutom i alternativformen brasilian. För sig står chilen, växelform till chilenare.
Hufvudstadsbladet, 6.3.1980
Tillsvidare används ofta i sammanhang där hittills är det riktiga ordet – läs och lär av dagens språktext! Tillsvidare är prof. Thors väl försörjd med frågor från läsekretsen, men nya brev är alltid välkomna! Hbl:s red. tar emot och vidarebefordrar post till Torsdag med Thors!
En frågeställare kommer med följande spörsmål: ”Är det verkligen nödvändigt att i svenska språket ideligen säga (och skriva) ’år nittonhundraåttio’?”.
Det är det absolut inte. Det normala är att ordet ”år” utelämnas, t.ex. ”Först 1977 skedde det en förändring”. Detsamma gäller, när årtalet inleder meningen, men i det fallet ser man likväl ofta ett utsatt år, särskilt om föregående mening slutar med ett årtal, t.ex. ”Detta skedde 1935. År 1937...”. Ett utsatt år kan inte anses språkvidrigt, men det ger ofta en onödig tyngd åt framställningen, speciellt inne i en sats.
Samme frågande undrar, hur det vanliga ordet tillsvidare skall användas.
Tillsvidare används hos oss ofta sådana fall, där hittills vore det riktiga ordet. Tillsvidare står tillsammans med ett verb i presens (eller imperfektum): Tillsvidare är saken oavgjord. Om vi däremot har verbet i perfekt dvs. ett uttryck med har så är hittills det rätta ordet: hittills har han klarat sig bra. Vid pluskvamperfekt (hade-uttryck) brukas dittills: Det hade dittills visat sig.
En annan frågande vill veta, vilket genus ordet släktskap har.
Släktskap har den-genus: släktskapen. Detsamma gäller bl.a. vänskap och fiendskap. Det verkar förbryllande, att många ord på -skap (bl.a. äktenskap, borgerskap, kamratskap) är det-ord, andra däremot har som nämnt den-genus. Normalt brukar ett visst suffix vara förbundet med ett visst genus; om man är osäker på genus hos ett ord på -skap, kan det vara bra om man har en ordlista till hands.
Samme frågeställare påtalar uttrycket uppbearbetning av kärnbränsle.
Något ”uppbearbetning“ finns inte. Ordet är en typisk s.k. kontamination, en sammanblandning av två ord (eller uttryck): både bearbetning och upparbetning är ju fullt gångbara ord.
Frågeställarens tredje fråga är besvärlig. Den gäller ordet biltog, ett ålderdomligt ord för ”fredlös, landsflyktig”.
Uttalet hos oss har långt i och långt o-ljud (som i otur), i Sverige förekommer också kort i och långt I. Ordets etymologi har inte fått någon tillfredsställande utredning. Vanligen sammanställs förra leden med det isländska bil ”tid, tidrymd” och senare leden har sammanställts med den nordiska motsvarigheten till tyskans ziehen ”draga” (till samma ordgrupp hör tåg). Möjligen har grundbetydelsen hos biltog (som f.ö. är ett uteslutande svenskt ord) varit ”som hastigt dra iväg” – forntidens fredlösa hade en mycket kort tid på sig att lämna hemmet, annars var de fågelfria, utlämnade åt ovänner, som saklöst fick dräpa dem. – Men ordets etymologi och grundbetydelse är som sagt inte klarlagda.
Hufvudstadsbladet, 13.3.1980
SKEPSIS uttrycks icke sällan av språkspaltens brevskrivare när de stött på något ord vars riktighet de betvivlar. I dag är frågan om uttalet av skepsis och skeptisk aktuell i prof. Thors text.
Hur skall ordet skeptisk uttalas? Har det något med skepnad att göra eller varifrån kommer det?
Ordet skeptisk uttalas mest med sk- (alltså som i t.ex. ”skola”) i början; uttalet med sje- ljud är inte så vanligt, men kan inte anses felaktigt. Skeptisk är av grekiskt ursprung: grundordet är det grekiska sképtomai, som egentligen betyder ”betrakta noggrant”, men också ”överväga”. Det samhöriga skepsis har redan i grekiskan innebörden ”tvivel”. Med det gamla svenska ordet skepnad har skeptisk ingenting att göra.
En annan frågande berättar att hon med förvåning sett ordet på använt i konstruktioner som ”artisten A:s porträtt på direktör B.” och ”ett fotografi på honom”. Hon skulle föredra prepositionen av.
”Fotografi på någon” är ett tämligen nytt uttryck, som har blivit populärt i Sverige och även hörs hos oss. ”Svensk handordbok” (1966) varnar för uttrycket ”ett fotografi på någon” och rekommenderar av. Nu tycks bild på någon dominera, och kan godkännas. Det finns fall där man känner ett verkligt behov av olika prepositioner för motiv och upphovsman, t.ex. ”en bild på presidenten av Carpelan”.
En annan insändare tycker att uttrycket i alla fall har blivit ett modeuttryck.
I alla fall är i och för sig riktig svenska; det går att använda som en motsvarighet till åtminstone eller trots detta, man kunde också säga ”en svagare motsvarighet till men”, t.ex. ”X har sina fel, en gentleman är han i alla fall”.
En uppmärksam tidningsläsare har lagt märke till att orden numera och nuförtiden ofta används fel.
Numera innebär en motsättning mot ett tidigare tillstånd, t.ex. ”Tidigare var detta förbjudet, men numera föreligger inget hinder för ett sådant förfarande”. Nuförtiden betyder ”i våra dagar”, det avser en längre tidrymd. Något som bara gäller just nu kan sägas gälla för närvarande – eller helt enkelt nu. Alltså: ”Nuförtiden (eller: nu för tiden) är det vanligt att dua folk, men för närvarande säger jag inte du till min chef.”
Ordet åldringshem, som det var tal om i spalten helt nyligen, har föranlett en kommentar från en frågeställare. En viktig fråga berörs av denne: kan det tänkas att den goda termen åldringshem kommer in i en ny upplaga av Akademiens ordlista?
Jag skulle säga, att det är fullt möjligt. Det har i varje fall kommit förfrågningar från Ordlistans redaktion, om vi har några tillägg att göra till vissa bokstäver i början av alfabetet. Fortsätter redaktionen på denna linje, så får vi här i Finland en chans att plocka in åldringshem i ordlistan.
Hufvudstadsbladet, 20.3.1980
Från skilda håll har det kommit frågor om ett ord som dykt upp i trafikverkets information. Det talades kring årsskiftet om ”försäljningen av de nya viserbiljetterna”, cvs. om försäljning av årsbiljetter, trettiodagarsbiljetter m.fl.
Viserbiljett är givetvis omöjlig bildning, och det hjälper föga om man antar att det är ett tryckfel för ”visarbiljetter”. Egentligen bör biljetterna kallas uppvisningsbiljetter, men det är ett långt och klumpigt ord. Därför kan jag tänka mig beteckningen visningsbiljetter (”biljetter som skall visas”) i stället.
En annan frågeställare vill veta, vad förleden diger i termen digerdöden betyder.
Någon gång för rätt länge sedan har det varit tal om diger i spalten. Det är ett gammalt ord med betydelsen ”stor”; digerdöden betyder alltså ordagrant ”den stora döden”, ett lämpligt namn på en förhärjande epidemi.
Diger förekommer i nutida svenska som attribut till bok, eller liktydiga ord: en diger bok, en diger lunta. Dessutom finns det, i formen Degerby (”den stora byn”), Degerö och Degerfors i Sverige.
Samme frågeställare efterlyser en förklaring till talgdank och uttrycket slå dank.
Talgdank betyder egentligen ”ljus av talg”, men används nu för tiden troligen mest i uttrycket ”det går en talgdank upp för någon”, dvs. ”han kommer plötsligt att tänka på en förklaring, han får en idé”. Dank i sammansättningen talgdank brukar antas vara bildat till ett dialektord danka.
Hufvudstadsbladet, 27.3.1980
Det numera rätt vanliga know-how vill prof. Thors gärna ersätta med kunnande eller sakkunskap i svenskan. Den som vill rådfråga professorn i språkliga angelägenheter kan skriva till Hufvudstadsbladet, Torsdag med Thors, Mannerheimvägen 18, 00100 Helsingfors 10.
En västnylänning frågar om ursprunget till dialektordet ramola, vilket förekommer i hennes hemtrakt.
Såvitt jag kan utreda frågan kommer ramola (med tonvikt på o-et, vilket är långt) av ordet rumor (tonvikt på o), som numera är ålderdomligt och sällsynt. Rumor betyder ofta ”oväsen, stoj, bråk”, men har också funnits i betydelsen ”rykte”. Det är samma ord som det engelska rumour ”rykte”, dess väg till svenskan har gått från ursprungsspråket latin över lågtyskan – Av en lustig tillfällighet var de tal om rumola (den uttalsformen finns också) i radions senaste språkväktarprogram. Växlingen mellan l och r i ordslutet är inte ovanlig: i rumor – rumola kan den ha gynnats av att r finns i ordbörjan.
En annan frågande uttalar sitt missnöje med det engelska ordet know-how, som numera har blivit rätt vanligt i svenskan, i synnerhet i tekniska sammanhang. Han föreslår att man skulle bruka hans nybildning sättvett i stället.
Know-how (bildat av engelskans know ”kunna, veta” och how ”hur” ) innebär – för att återge definitionen i ”Norsk riksmålsordbok” — ”tekniskt vetande, kunskap om tekniska metoder”. Jag undrar om inte sättvett lätt skulle missförstås (det kunde fattas som ”vetande om hur man skall uppträda”). Know-how har onekligen olägenheter, som gör ordet föga lämpligt i svenskan, inte minst uttalet. Bokstavsföljden ow i know uttalas som ou, men i how uttalas den som au. Ett svenskt ersättningsord är förvisso behövligt. Jag undrar om inte de välkända orden kunnande, kunnighet och sakkunskap i själva verket kunde brukas för know-how, t.ex. ”vi har stått till tjänst med sakkunskap vid bygget”.
Heter det kvarg eller kvark i fråga om en viss produkt av surmjölk (finskans rahka)?
Termen finns upptagen i den senaste upplagan av Akademiens ordlista. Där upptas kvarg eller kvark. Bägge formerna måste alltså anses godtagbara.
En insändare har tagit upp ordet saluber, som hon har brukat använda: hon har tackat för ”en saluber middag”.
Saluber får sägas vara en verklig raritet i svenskan. Det betyder ”hälsosam”. Ordet är latinskt, men kan också påträffas i tyska och franska. I svenskan förekommer det bara rent tillfälligt.
Om ordet viserbiljett, som det var tal om förra veckan, skall jag säga mer i en kommande spalt.
De ursprungliga språkspalterna har digitaliserats med hjälp av automatiserad transkribering.
Originalen finns som (pdf) här:
3.1.1980(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) – bl.a. om ont krut och ogräs
10.1 och 18.1.1980(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) – bl.a. om servetter, servietter och pripel
24.1 och 31.1.1980(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) – bl.a. om morgonnatt och ginväg
7.2 och 14.2.1980(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) – större än jag eller större än mig?
21.2 och 28.2.1980(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) – bl.a. om finlandismen åldringshem och modeordet empati
6.3 och 13.3.1980(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) – bl.a. om biltog och skeptisk
20.3 och 27.3.1980(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) – bl.a. om det omöjliga viserbiljett och den stora döden
Lista över ord och uttryck behandlade i Carl-Eric Thors språkspalter i Hufvudstadsbladet och Vasabladet 1967–1985: Till söklistan(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst)