Hufvudstadsbladet, 3.4.1980
Magnäs och mygel är aktuella i dagens Thors-spalt, som inte uttömmer förrådet av insända frågor – flera får stå över till kommande torsdagar, påpekar professorn. Vilket inte hindrar att ni är välkomna med nya brev, som kan adresseras till Hbl:s redaktion.
”Vilket är det rätta uttalet av ortnamnet Magnäs i Snappertuna?”
Anteckningar i ortnamnssamlingar visar att det lokala uttalet är ”mangnäs”, alltså samma uttal som frågeställaren meddelar. En vanlig princip i fråga om uttalet av ortnamn är, att det lokala uttalet bör anses förebildligt. Det bör i varje fall kunna gälla för bynamn, som i allmänhet bara är kända i den närmaste omgivningen.
Skrivningen med -gg- är gammal. Den äldsta skrivningen är Magganess 1427, och på 1500-talet skrivs namnet flera gånger Maggenäs o. likn. Före n har g-ljudet övergått till ng, liksom t.ex. i ordet vagn. Det vore frestande att i förleden se personnamnet Magga, kortform till Margareta, men den äldsta skrivformen stämmer inte med den tolkningen.
En annan frågeställare vill ”gärna veta ursprunget till de antagligen ganska nya orden mygel och mygla samt deras precisa betydelse”.
Orden mygel och mygla blev vanliga på 1960-talet, men är – enligt en intressant artikel i boken ”Svenska modeord” (utgiven av Hbl 1970) – faktiskt något äldre. Mygel är egentligen en norrländsk dialektform av mögel.
Mygla innebär att ”fuska, intrigera”, oftast väl att intrigera och ställa sig in hos dem som har makt. Den skicklige myglaren förstår konsten att intrigera utan att egentligen bryta mot lagens bud, t.ex. genom att ”släta makthavande personer medhårs”. Mygel hör till välfärdssamhållets favoritsysselsättningar.
En tredje frågande har observerat: ”Man ser ofta bestämningen -manna- (åttamanna, tiomanna osv.) skriven som om den vore ett adjektiv, t.ex. ”den åttamanna kommittén beslöt att...”. Men är den inte ett attribut som bör sammanskrivas med huvudordet: ”åttamannakommittén beslöt”?
Det är helt riktigt, att -manna-, som ingår i sammansättningar, bör sammanskrivas med sitt efterföljande huvudord: femmannagrupp, åttamannautskott. Formen manna är ursprungligen fornsvensk genitiv pluralis av man, men förekommer som sagt i det nutida språket endast i sammansättningar med ett följande huvudord, oftast föregången av ett räkneord, men inte alltid: vi har mannaminne och växtnamnet mannablod.
En läsare i Sverige har i våra tidningar noterat några ord och uttryck, som jag gärna passar på tillfället att säga något om. Det första är ”frågan lades på bordet”.
Lägga på bordet kan givetvis användas i egentlig betydelse (lägga en duk på bordet), men också bildligt som i ”lägga korten på bordet” (dvs ”öppet visa sin avsikt” ). Däremot är lägga frågan på bordet främmande för vanligt högspråk: där heter det bordlägga frågan. Uttrycket ”lägga frågan på bordet” är säkerligen bildat efter mönster av det finska panna asia pöydälle.
Hufvudstadsbladet, 10.4.1980
Som känt kan prepositionerna vara rätt knepiga i svenskan och det är inte alltid lätt att veta när man t.ex. bör använda i och på. Ska det heta ”i bygdegården” eller ”på bygdegården”? Prof. Thors förordar det senare. Har ni några språkproblem kan ni rådfråga professorn via Hbl. Sänd brevet till Hufvudstadsbladet Torsdag med Thors, Mannerheimvägen 00100 Helsingfors 10.
Bruket av prepositioner, såsom i och på, kan ofta ställa en inför problem. I dag gäller en fråga, vilkendera prepositionen som skall användas vid namnet på en ungdomsgård, som vi här skall kalla Bygdeborgen: ”mötet hölls på Bygdeborgen” eller ”hölls i Bygdeborgen”.
Min språkkänsla säger utan tvekan: på B., på samma sätt som jag säger ”på ungdomslokalen”, ”på Bygdegården” osv. Prepositionen på är vanlig vid ord som anger lokal för offentlig verksamhet av olika slag: på teatern, på hotell(et), på sjukhus m.fl. (men: i kyrkan).
Ett besvärligt fall av annat slag är bruket av på eller av vid ordet fotografi.
Som bekant har det traditionellt hetat fotografi av någon (i betydelsen ”föreställande någon”) men det har numera blivit vanligt att säga: fotografi på någon. Problemet diskuterades nyligen i spalten och jag sade att fotografi av givetvis fortfarande är riktigt, men att man också måste acceptera fotografi på. Eftersom åtskilliga ännu störs av uttrycket fotografi på någon, kan det vara klokast att skriva fotografi av X i en tryckt text; på kan vara bra att ta till, om också fotografen skall nämnas: fotografi på herr A. av fotograf B.
Från prepositionerna skall jag göra en avstickare till ortnamnens i mitt tycke alltid fängslande värld. Det gäller finlandssvenska namn som Maren, Maran och liknande.
Mar och biformen mara (korta a-ljud) är vanliga i finlandssvenska dialekter. Den ursprungliga betydelsen är ”havsvik”, särskilt ”grund havsvik”, men landhöjningen har gjort att betydelsen, särskilt i ortnamn, ofta är ”sankmark”, ”kärr”. Ordet mar har säkert funnits i fornsvenskan, trots att det i högsvenskan nu bara finns i sammansättningar som mareld och marviol. (Det är inte ovanligt att gamla ord lever kvar bara i sammansättningar: andra exempel är gum ”man” i brudgum och dymmel ”träkläpp” i dymmelvecka.
Mar är ett ord med släktingar i många indoeuropeiska språk, t.ex. tyskans Meer ”hav” och latinets mare ”hav” (med åtskilliga ättlingar i franskan och andra romanska språk). Från baltiska språk (dvs lettiska och litauiska) har finskans meri inlånats.
Från Åland har det kommit många frågor. I dag har jag bara utrymme för två. ”Varifrån kommer det lustiga ordet hetvägg?”, frågas det.
Hetvägg ”fastlagssemla” är ett plattyskt ord heetweggen, egentligen ett uttryck hete weggen ”varma bullar”. Weggen betyder ursprungligen ”viggar, kilar”, men har i svenskan helt felaktigt kombinerats med ordet vägg.
En annan ålänning känner undran inför uttrycket ”den italienska regeringen satt på lösa boliner”.
Det låter inte bra. Boliner är egentligen ett ord ”boglinor” (i lågtysk form), och mot den bakgrunden förstår man det vanliga (och korrekta) uttrycket ”något går för lösa boliner”: det ”går vind för våg”. Men man sitter inte på bolinerna!
Hufvudstadsbladet, 17.4.1980
Dagens teman – inte temor – är mångahanda: från västnyländska ”fäl” järnvägsterminologi och ordet temas pluralform. Och så är ni välkomna med nya frågor! Hbl vidarebefordrar brev till prof. Thors.
”De i Västnyland vanliga fäl och fälas har väl en enkel härledning”, frågar en läsare.
Fäl och fälas återgår på färd och färdas; rd har i bl.a. Österbotten, Åboland och västra Nyland först blivit ett s.k. tjockt l – vanligt i Österbotten än i dag –, och i västra Nyland har detta sedan blivit vanligt l.
Samma förändringar har skett i stora delar av Sverige: det är därför som det heter hin håle ”den onde”, av ett gammalt hin hårde. Fäl har i våra dialekter fått vissa specialbetydelser, t.ex. ”spår, fjät”.
I det här sammanhanget skall jag kort svara på en annan fråga, som kommer från samma håll. Jag skrev helt nyligen, att en västnylänning hade ställt en fråga. Det framgick att det var en dam. Jag brukar mycket ofta använda ord av typen västnylänning o.dyl., när jag inte vill ange könet.
En annan insändare har lagt märkte till ett flertal ovanliga ord i en rikssvensk facktidskrift för järnvägsman.
De flesta är välbekanta från nutida rikssvenskt (en smula fackfärgat) språk. Man kan sålunda senarelägga (och tidigarelägga) tåg, sammanträden m.m. Givetvis motsvarar senarelägga det vanliga uppskjuta, men ibland har man behov av ett ord som exaktare anger vad det är fråga om.
Ett bra ord är snabba upp: en förbindelse t.ex. med Oslo snabbas upp. Det motsvarar förstås göra snabbare.
Också hos oss talar man om att en person pendlar (åker av och an) mellan t.ex. Ekenäs och Helsingfors. Mot den här bakgrunden förstår vi termen långpendlare. Skulle någon resa mellan Helsingfors och Åbo varje vecka, så kan han kallas långpendlare. I motsats till dessa ord var tidskriftens uttryck i tidigare lägen främmande för mig. (”Ett försök med särskilt snabba fredagståg i tidigare lägen.”) Det framgår lätt att det är ”tidigare avgångstider” som avses. I tidigare lägen förefaller vara ett utpräglat fackuttryck. Rent fackmässigt är nog också förbättra rättidigheten ”förbättra möjligheterna att hålla rätta tider”.
Fackspråk av annat slag berörs av en annan läsare, som undrar om det bör heta dröjsmålränta eller förseningsränta.
Det heter dröjsmålsränta i allmänt språkbruk. Det är den vanliga termen på många håll: förseningsränta kan tänkas vara översättning från finskan.
Ratificera ”slutligt bekräfta” (ett avtal osv.) är inte alltför sällsynt. Men kan det också heta ratifiera?
I svenskan måste ratificera och subst. ratifikation anses vara de vanliga formerna. Helt okänt är dock inte ratifiera, som svarar mot det franska ratifier och engelskans ratify.
Samma frågare har fäst sid vid pluralformen temor. Är den riktig?
Jag vill inte godkänna temor, utan rekommenderar formen teman. Pluralformen på -or hör ihop med ord på -a, som är den-genus (en lampa, en fläta osv.), men vi säger ju ett tema. Ord med ett-genus och vokalslut brukar ha pluralform på -n (skifte, bo osv.)
Hufvudstadsbladet, 24.4.1980
En härva ska man inte klarlägga utan utreda, påpekar prof. Thors bl.a. i dag. Och själv är han också alltid beredd att reda ut alla språkliga härvor som läsekretsen frambär till honom. Brev till ”Thorsdag med Thors” kan adresseras till Hbl:s redaktion.
Dagens första frågeställare har fäst sig vid vissa högmoderna fraser, särskilt vid några som är vanliga i halvofficiell rikssvensk prosa: lägga ett förslag och ta ett beslut.
Visst är de två uttrycken vanliga (någon gång har jag också hört dem hos oss), men de välkända lägga fram ett förslag, fatta ett beslut förekommer också fortfarande. Personligen tycker jag att ta ett beslut är minde stötande än lägga ett förslag. Verbet (ta, fatta) tillsammans med beslut är tämligen betydelsetomt, medan fram i lägga fram ett förslag understryker att förslaget innebär något nytt. (Göra ett beslut är säkerligen en översättningsfras efter ”tehdä påätös”; den bör undvikas.)
Samme frågande undrar om substantivet eldupphöret skall godtas i stället för vapenvilan.
Eldupphör som substantiv gör än så länge ett överraskande intryck (det kan vara en anglicism, efter cease-fire, som egentligen är en order liksom eld upphör!, men som numera också brukas som substantiv). Jag tycker vi gott kan klara oss med det hävdvunna vapenvila.
Ett problem rörande uttalet av ett välkänt ord berör av en annan insändare: hur uttalas ordet lunch?
Jag föredrar ett uttal med svenskt u-ljud. Det är det vanliga uttalet i Sverige. Hos oss hör man rätt ofta ett uttal med ö-ljud. Det skall föreställa engelskt uttal, men är felaktigt. Det faktiska uttalet i engelskan har ju en vokal som saknar motsvarighet i svenskan (en vokal mellan a och ö). I stället för att försöka träffa det rätta engelska vokalljudet skall vi alltså uttala ett svenskt u. Ett annat ord med engelskt ursprung som uttalas på engelskt vis hos oss är bandy (”bändi”). I Sverige säger man ”bandi”. I det här fallet är det visserligen ingen svårighet att uttala på engelskt vis, med öppet ä, men spelet förekommer mest i Norden och kan därför gärna ha ett uttal med svenskt a.
Från en tredje insändare kommer ett förvånat påpekande att ordet pasja (eller pasha, som frågeställaren stavar det) inte finns i Akademiens ordlista.
Såvitt jag vet, brukas pasja, beteckning för en maträtt som äts vid påsktiden, bara i Finland. Rätten och ordet har kommit från Ryssland. I viss utsträckning har finlandssvenska ord upptagits i den senaste utgåvan av ordlistan, men det är ett urval särskilt vanliga ord. Pasja är inte något vanligt ord (för min del har jag lärt känna det först för något år sedan). Också ordet babba eller baba för ”påskbröd” är enbart finländskt. Det är, ärligt talat, första gången jag hör talas om ordet. Däremot tar den senaste upplagan (1973) av ordlistan upp beteckningen kvarg eller kvark för ”ostmassa av surmjölk”.
Till slut skall jag beröra ett uttryck som en läsare i Stockholm har lagt märke till: Helsingfors rådstuvurätt började klarlägga härvan.
”Klarlägga härvan” låter inte bra. Det beror på att ordet härva har grundbetydelsen ”(tilltrasslad) massa trådar”. Man klarlägger ju inte en sådan, utan man reder ut den. Därför bör det också i överförd betydelse heta utreda härvan. Uttrycket är bildligt, och den egentliga betydelsen står förmodligen klar för många.
Hufvudstadsbladet, 1.5.1980
Sanslös och prisvärd är aktuella adjektiv i dag, och så återkommer prof. Thors till det kontroversiella ordet pasha som var på tapeten förra torsdagen.
En läsare påtalar bruket av vissa ord i nya betydelser. Sålunda har han lagt märke till att prisvärd – som ju normalt betyder ”värd att prisa, berömvärd” – inte sällan brukas i betydelsen ”värd sitt pris, billig”.
Prisvärd ”värd sitt pris” (t.ex. en prisvärd hatt) är en efterbildning av tyskans preiswert i samma betydelse. Denna användning av prisvärd är visserligen inte helt ny (Svenska akademiens ordbok har ett exempel från 1892), men måste ändå anses olämplig, eftersom ordets vanliga innebörd ”berömvärd” starkt dominerar i vanligt språkbruk och båda betydelserna ibland kan tänkas i liknande sammanhang.
Sanslös som den frågande påtalar i betydelserna meningslös, ”vettlös” (t.ex. sanslös överdrift) är i vanligt språkbruk liktydigt med medvetslös (han var sanslös efter krocken). Användningen i betydelsen ”vettlös” kan ibland bero på översättning av engelskans senseless ”oförnuftig”. I nutida svenska brukas sans oftast i betydelsen ”medvetande” (vara vid full sans), och det är därför naturligt att använda sanslös i betydelsen ”medvetslös”. Betydelserna ”meningslös” och ”vettlös” bör undvikas.
Flera läsare har påtalat min stavning pasja i förra torsdagsspalten, där det var tal om en påskdelikatess.
Ordet kommer av det ryska pasha, och i enlighet därmed uttalar många hos oss det som ”pas-ha” således med h-ljud. Andra använder uttalet ”pasja” (med sje-ljud). Med beaktande av detta måste jag medge att skrivningen pasja är olämplig; pasha gör rättvisa åt det ursprungliga uttalet, trots att man inte kan göra stavningen entydig utan att använda ett bindestreck (pas-ha) vilket skulle verka alltför komplicerat. En av dem som kommenterat stavningen av pasha diskuterar mera principiellt uttalet av lånord. Denna intressanta fråga skall jag ta upp nästa torsdag.
En insändare tar upp ordet fullmäktige.
Man ser inte sällan ordet använt i neutrum med betydelsen ”kommitté av fullmäktige”: ett fullmäktige. Detta låter illa i åtskilligas öron. Fullmäktig är i singularis vanligt i sammansättningar, t.ex. ”han valdes till stadsfullmäktig“. Fullmäktige är en pluralform: ”fullmäktige sammanträder på måndag”, ”vid stadsfullmäktiges sammanträde”. (Pluralformen på -e beror på att fullmäktig egentligen har varit ett adjektiv; man kan jämföra med uttrycket vise män.) Mot denna bakgrund är det begripligt, att ett fullmäktige ter sig som en onormal form. Så långt som till en bestämd form ”fullmäktiget” tror jag inte någon hittills har gått. Vad skall man då skriva i stället för ”ett fullmäktige”? En utväg är att skriva fullmäktigförsamling, och det ordet täcker väl bäst innebörden i ”ett fullmäktige”.
Hufvudstadsbladet, 8.5.1980
Tolerant skall man vara mot avvikelser i uttalet av lånord, hävdar prof. Thors i dagens text, där han börjar med att begrunda uttryck av typen ”få sig något tillsänt”. Själv vill han gärna få sig brev tillsända – läsarna kan med förtroende adressera dem till Hbl:s red. som vidarebefordrar dem.
I uttryck av typen få sig något tillsänt, få sig tillsänt något vållar böjningen av ordet tillsänd ofta svårigheter. Vilken är den korrekta formen?
Mycket beror på, om participet (i detta fall tillsänd) står före eller efter det objekt (här något) som det hör samman med. Om participet står efter objektet, rättar dess form sig efter objektet: han fick sig en bok tillsänd, de fick några exemplar hemskickade. Men i ledigt språk, särskilt i talspråk, har man mycket ofta participet före objektet och participet står i neutrum: han fick sig tillsänt en bok, de fick sig tillskickat en mängd varor. Subjektet, således den som får något, inverkar inte på participets form.
En annan frågande har observerat, att i tidningar i Sverige ibland används uttrycket i fjor. ”Vad är det för ett ord?”
I fjor är den sydsvenska formen av uttrycket i fjol. Ursprungligen lydde uttrycket i fjordh; rd blev på de flesta håll först ett ”tjockt” l, sedan ett vanligt l. (Man kan jämföra gård, som går tillbaka på det fornsvenska gardh, och som t.ex. i Österbotten uttalas gål, med ”tjockt” l.) Men i Skåne och närliggande landskap blev rdh till r, och därför säger skåningarna i nutiden i fjor. Typiskt är att den stora Malmötidningen Sydsvenska Dagbladet brukar skriva i fjor.
Samme frågande vill vidare veta, varifrån ordet Tuus kommer.
Det är latin och betyder ” din”. Det brukar användas i slutet på brev och har samma innebörd som ”(Din) tillgivne”. – Om en dam skulle vilja använda ordet med syftning på sig själv, bör hon skriva Tua; så lyder den latinska femininformen för ”din”.
I det här sammanhanget kan tilläggas, att skrivsättet Din (med stort D) i mitt tycke gärna kan användas. Den är hövlig. Hälsningar till frågeställaren från ”Tuus C.-E.T.”
En tredje frågeställare berörde i anslutning till uttalet av lunch förra veckan principerna för uttalet av lånord.
Frågan är (givetvis) mycket invecklad. Allmänt taget kan det väl sägas, att lånord som länge har använts t.ex. i svenskan tenderar att få ett svenskt eller försvenskat uttal. I t.ex. buljong, elegant, journal ligger visserligen tonvikten på samma stavelse som i franskan, men i andra avseenden avviker deras uttal mer eller mindre starkt från det franska. Så t.ex. byts franskans tonande sje-ljud, t.ex. i journal, ut mot vårt svenska, och nasalvokalerna, t.ex. i buljong, ersätts med vokal + äng-ljud. (De här två franska dragen kan höras i vissa helsingforsares tal, men är främmande för andra former av finlandssvenska och för rikssvenskan.)
Äldre engelska lånord har ofta fått ett försvenskat uttal, t.ex. humor och kricket, medan moderna lån som bulldozer och soft-ice har kvar sitt engelska uttal. Det kan tänkas att engelska ord i stor utsträckning kommer att uttalas mer eller mindre engelskt i svenskan, när allt fler får undervisning i engelska. Franskan är däremot, som en rikssvensk nyligen ironiskt skrev, ”ett exotiskt språk”, och man kan vänta sig försvenskat uttal av många franska lånord. En allmän princip för uttalet av lånord måste vara att man skall vara tolerant mot avvikelser i uttalet.
Hufvudstadsbladet, 15.5.1980
Varken/eller och vare sig/eller är uttryck som inte sällan används fel; prof. Thors påminner i dag om de regler vi har att följa i sammanhanget. Och vi påminner om att ni är välkomna med nya frågor och uppslag för språkvårdsspalten – adressera era brev till Hbl:s red f.v.b. till prof. Thors.
En frågeställare vill veta, vad ordet nålpengar betyder och vad det har för ursprung.
Nålpengar betecknar små belopp som en kvinna får för sina egna utgifter; vanligen avser det sådana belopp som en gift kvinna får av sin man. Ordet har motsvarigheter i flera andra språk, t.ex. i engelskan (pinmoney) och i tyskan (Nadelgeld). Jag skulle dock våga en gissning, att det yttersta ursprunget är franskt. Det franska ordet épingles ” nålar kan nämligen användas i betydelsen ”nalpengar” .
Är det riktigt att skriva t.ex. Affären är öppen mellan 8—17?... Strecket utläser åtminstone jag som till.
Jag är helt ense med den frågande. Det heter antingen mellan 8 och 17 eller också (från) 8—17. Det skrivsätt som frågeställaren nämner mellan kombinerat med ett streck – ser man rätt ofta, men det är inte korrekt.
Från ett tredje håll kommer ett påpekande om ett ganska vanligt fel. Det gäller oriktig användning av uttrycket vare sig — eller.
Vare sig — eller står i korrekt användning oftast tillsammans med ett nekande ord, oftast inte: Han hade inte vare sig anseende eller självförtroende. Däremot är det inte korrekt att bruka det som en exakt motsvarighet till varken — eller, dvs. för att utan nekningsord ge en sats nekande innebörd. Det är alltså fel att säga: Han har vare sig föräldrar eller syskon i livet. Det rätta är här varken – eller. Fel av detta slag är inte ovanliga i Sverige, men de förekommer ibland också hos oss. Vare sig — eller förekommer också, rätt använt, i jakande satser, t.ex. Vare sig du åker tåg eller buss, går resan snabbt. Det motsvarar i sådana fall ungefär både — och. Till slut i detta sammanhang vill jag upprepa en välkänd regel: varken — eller skall inte brukas tillsammans med nekningsord. Skriv alltså inte t.ex. Han fick inte varken kött eller fisk. Antingen skall inte strykas eller så skall det stå inte vare sig — eller.
En frågande har fäst sig vid ett numera ganska vanligt bruk av ordet konfrontation. Det förekommer inte så sällan i betydelsen ”konflikt”, ” sammanträffande i fientlig avsikt”: en konfrontation mellan X. och Y. måste till varje pris undvikas.
Normalbetydelsen hos verbet konfrontera är ”ställa ansikte mot ansikte (latinets frons betyder panna”). Konfrontation är alltså ”möte ansikte mot ansikte”: konfrontationen med motparten skedde i vittnens närvaro. — Ett direkt fientligt sammanträffande kan t.ex. kallas en tvist eller en konflikt.
Hufvudstadsbladet, 22.5.1980
Flop eller fiasko är det inte roligt att råka ut för – men som ord betraktat är engelska lånet flop lika bra som italienska fiasko, anser prof. Thors i dagens språktext, där han också spinner på flera andra teman. Välkomna med fler frågor!
De båda formparen var/vart och vardera/vartdera vällar ibland bekymmer, skriver en frågande.
Det bekymmersamma ligger i att var och vardera har en neutrumform: vart och vartdera. Neutrumformerna är för all del välkända, men man hör och ser ofta de oböjda var och vardera i sådana fall där vart och vartdera borde ha använts. Rätt är t.ex.: Vartdera partiet stöter just nu på speciella svårigheter i sin politik. Vart och ett av barnen fick sin del av arvet.
Det har ibland talats om engelska lånord i denna spalt. En frågeställare berör ett par nya lån, och jag skall i dag beröra ett: flop.
Flop är vad som med ett äldre, italienskt ord kallas ett fiasko, ”ett platt fall” med ett idrottsuttryck. Man kan t.ex. säga att ”en utställning blev sommarens jätteflop”. Jag tycker inte att flop (den-genus) är något förfärligt ord. Det är kort och bra, och det går lätt in i vårt böjningssystem (en flop, floppen, floppar). Jag kan nämligen inte finna, att ett engelskt lån, som inte vållar svårigheter i uttal och böjning, vore värre än ett italienskt.
Samme frågeställare berör ordet jordfästning. Fraseologin vid ordet vållar ibland svårigheter. Frågeställaren har sänt in ett klipp där det heter: ”Jordfästningen verkställes den och den dagen.”
Det låter inte bra. Ordet verkställa ger helt olämpliga associationer (t.ex. en order verkställs). Troligen föreligger en dålig översättning från finskan, där verbet toimitetaan brukar användas i samband med jordfästningar. Men, som sagt, verkställa passar inte i sammanhanget. Lämpligt är däremot t.ex. Jordfästningen äger rum eller sker, eller Jordfästningen förrättas. Verbet jordfästa har troligen en magisk bakgrund. Ännu c. 1800 kunde det sägas att en trollkarl hade jordfäst en död, så att denne inte kunde gå igen. Den bakgrunden har dock inte hindrat, att jordfästa har blivit en kyrklig term. En besvärlig fråga är, om ickekyrkliga begravningsakter (”borgerliga begravningar”) kan kallas jordfästningar. Jag tror att det är svårt att i vanligt språkbruk göra en sådan skillnad; det är dock möjligt att en term som ”borgerlig (eller civil) jordfästning” inte godkänns av alla.
En grupp av lånord vars böjning kan vara besvärlig är de grekiska. Det finns ett antal grekiska ord som länge har haft kvar en grekisk pluralform. Till dem hör schema och tema.
De grekiska pluralformerna schemata och temata förekom tidigare även i vårt språk; temata upptas som en biform i Akademiens ordlista, upplagan 1950. I den nya upplagan av ordlistan (1973) är dessa böjningsformer borta, och svenska pluralformer är de enda brukliga: scheman, teman. De båda orden får således -n i pluralis, liksom neutrala ord på vokal i allmänhet (t.ex. bo, lyte). Men: former som temor (med en ändelse som tillhör en-ord) kan räknas som systemvidriga och måste undvikas.
Hufvudstadsbladet, 29.5.1980
Sånt därnt kan vi väl säga men inte skriva, låter prof. Thors förstå i dagens text. Där han också föreslår att motionär och motionerare ska få ansluta sig till var sin betydelse av ordet motion.
Läsåret är snart till ända, men också under sommaren kommer torsdagarna att vara Thorsdagar. Så ni är välkomna med nya frågor!
Det händer att vissa ordformer länge förekommer i vanligt tal, ibland utan att nå fram till skriftspråket. En talspråksform, som vi troligen alla brukar, men som nog inte blir skriftspråklig under 1900-talet, är sånt därnt (såndärnt) med pluralen sån därna.
Intressant nog blev orden föremål för en läng utredning av professor Bertil Molde i hans språkspalt Svenska Dagbladet nyårsaftonsdagen 1979; en läsare av Hbl har påmint mig om den. De utvidgade formerna (med härnt, härna) är alltså välkända på ömse sidor av Bottniska viken. I Sverige förekommer också utvidgningar av typen dom därna. Hur skall man ställa sig till sånt härnt osv.? De är säkert fast rotade i ledigt tal och försvarar sin plats där, men enligt min mening (som också förefaller att vara Bertil Moldes) hör de inte hemma i skrift – de uttrycker ju inte något annat än så(da)nt där, så(da)na där.
En frågeställare berör ordet fiskräs, som han finner utmärkt.
Fiskräs är, säsom redan Hugo Bergroth påpekat, ett enbart finlandssvenskt ord för ”innanmäte av fisk”, ”fiskavfall”. Det är ett ord med rötter i våra dialekter och med släktingar i norska folkmål. Jag finner ingen anledning att byta ut ordet fiskräs mot det ungefär liktydiga, men hos oss väl okända rikssvenska fiskråk. En sak som fiskräs är givetvis något som omtalas i enskilda hushåll, knappast annars, och det speciella finlandssvenska ordet räs kan vi utmärkt väl använda.
En annan frågeställare citerar: ”Sångare och motionär fick arets kulturpris”.
Var och en som någon gång läst om riksdagens arbete har sett ordet motionär i den vanliga betydelsen "person som framställer en motion i riksdagen”. Den betydelsen är allmänt känd. Betydelsen ”idkare av motionsidrott” ser man ibland hos oss, men också någon gång Sverige. Eftersom den ”politiska” betydelsen hos motionär är allmänt känd, tycker jag betydelsen ”motionsidrottare” är olämplig. Varför inte tala om motionerare i stället?
En insändare har med undran och förvåning läst formen böt av byta i en tidning: ett företag böt VD.
Byta, bytte, bytt är utan tvivel verbets vanliga böjning. Det är också den enda böjning som upptas i Akademiens ordlista. Formen böt – som uppstått i enlighet med ordböjningar som t.ex. ryta—röt – är visserligen känd sedan länge (jag vill minnas att jag har sett den hos Strindberg), men bedöms som ”vardaglig”, dvs. den tillhör t.ex. inte typiskt skriftspråk och vårdat tal.
Till slut ett kort svar på en fråga från samma frågeställare: ”Vad innebär det att vinden skrotar?”.
Vinden skrotar är en sjömansterm, som innebär att vinden ändrar riktning.
Hufvudstadsbladet, 5.6.1980
Skulle måsta – denna så ofta förekommande finlandism, får man använda den, undrar en läsare. Nej, det torde nog vara utsiktslöst att försöka införa formen måsta i skrift, svarar prof. Thors. Därför för att är ett uttryck som en annan frågeställare har fäst sig vid. Också det är ett uttryck som bör undvikas i vårdat talspråk.
Hur skall man ställa sig till formen måsta? undrar ett par frågeställare.
Infinitivformen måsta är som bekant vanlig i finlandssvenskt talspråk, vanligen i konstruktionen skulle måsta: Vi skulle måsta få reda på det. Formen är däremot okänd i Sverige, med undantag för talspråket i norra Norrland. Detta är förklaringen till det välkända faktum, att skriftspråket saknar formen måsta; verbet måste saknar infinitiv i svenskt skriftspråk.
Det torde vara utsiktslöst att försöka införa formen måsta i skrift. Det skulle stöta på motstånd, inte bara i Sverige, utan också hos många hos oss. Vad skall man skriva i stället för ”skulle måsta”? Man kan givetvis skriva skulle vara tvungen, men detta verkar ofta klumpigt. Det är möjligt att helt enkelt skriva måste i många fall, kanske oftast: vi måste få reda på det.
En annan utväg är att skriva: Vi skulle nödvändigt behöva få reda på det. Dessa båda sätt: måste/skulle nödvändigt behöva går vanligen bra, om man inte vill skriva skulle vara tvungen.
Finns det några fastställda regler för användningen av nekningsorden icke – inte – ej?
Regler kan man väl inte tala om, men tendensen i nuspråket är mycket tydlig: inte håller på att bli den allmänt använda negationen. Detta gäller numera allt slags skriftspråk, utom möjligen mycket vårdad stil.
Icke är faktiskt på väg att bli sällsynt, ej likaså. Dock förekommer ej rätt mycket i uttrycket ej heller.
En frågeställare har fäst sig vid uttrycket därför för att.
Därför för att är ett tämligen vanligt finlandssvenskt talspråksuttryck (t.ex. Han kom för sent till mötet därför för att han missade bussen). I skrift tror jag inte det någonsin förekommer. Uttrycket gör intryck av ”tårta på tårta”: man kan ju säga antingen ”därför att han missade” eller ”för att han missade”. I vårdat talspråk måste ”därför för att” undvikas.
Till slut en rättskrivningsfråga: Skall man ha stor eller liten begynnelsebokstav efter kolon?
Om direkt anföring följer efter kolon, brukas stor begynnelsebokstav, t.ex.: I domstolsutslaget heter det: Den åtalade har befunnits skyldig. Liten begynnelsebokstav brukar däremot skrivas efter kolon i förklaringar och exemplifieringar, t.ex.: I socknen fanns i äldre tid bara två samhållsklasser: bönder och obesuttna.
Hufvudstadsbladet, 12.6.1980
Fanfest – det är nog ett ord som låter förbryllande, anser prof. Thors. Flaggfest bör det heta. De, di och dom – igen föremål för diskussion, alltid lika aktuella. Återinvandrare är att föredra framom återvandrare. Ju … ju kontra ju … desto är ett annat uttryck som prof. Thors förklarar denna torsdag.
En insändare har uttalat sin förvåning över att den 4 juni i en almanack för 1980 anges som dagen för försvarets fanfest.
Till det kan jag säga, att benämningen känns förbryllande. Det rimliga är väl, liksom tidigare, att dagen hedras med försvarets flaggfest. Skillnaden mellan fana och flagga är ju, att en flagga hissas, men en fana är spikad; fanan kan inte hissas eller halas.
En annan insändare berör det kinkiga uttalet av pronomenet de. Hon tycker att uttalet de (med e, således) låter mycket vackrare i dikt.
I insändarens fråga finns en förmodan att di låter provinsiellt. Det gör det säkerligen i många, kanske de flesta, rikssvenskars öron; de säger ju dom. Men ”dom” åter klingar inte bra, tycker många hos oss. Jag tycker att ett uttal de (bokstavstroget) lämpar sig i högstämd dikt; om dikten däremot håller sig på ett vardagligt plan, kan man välja mellan di och dom.
Skall man tala om återvandrare eller återinvandrare?
För min del håller jag bestämt på återinvandrare. (Den termen finns f. ö. i Akademiens ordlista.) Termen invandrare har, liksom utvandrare, blivit gängse i vårt språk, och det är därför naturligt att bilda en term återinvandrare för att beteckna t.ex. dem som flyttar tillbaka till Finland efter en tids vistelse i Sverige eller i något annat land. Återvandrare anknyter inte så tydligt till begreppen utvandring – invandring.
Det heter som bekant t.ex. ju förr, desto (dess) bättre. Men ibland ser man ju förr, ju bättre. Är detta en modern kanske finlandssvensk egenhet?
Uttryck med ju … ju är faktiskt inte dagsfärska. I den ganska kända dikten ”Dumboms leverne” av Kellgren (1751–1795) finns uttrycket ”ju enklare, ju simplare”. Trots detta exempel hos en berömd skald måste det konstateras, att vårdad svenska avgjort föredrar ju – desto (eller dess). Ännu mer stötande än ju … ju är dess … dess eller desto … desto. Man skall således varken skriva ”ju tidigare du kommer, ju bättre är det” eller ”desto tidigare, desto bättre är det”, utan ”ju tidigare, desto bättre”.
Pronomina ställer ofta till besvär. I dag undrar en frågande, om man kan säga barnet och hans/hennes uppväxttid eller om det skall heta dess uppväxttid.
Om det är fråga om ett visst bestämt barn säger man hans eller hennes, men om det är fråga om barn i allmänhet, t.ex. i pedagogisk avhandling, säger man barnet och dess uppväxttid. Han och hon har försteget före det också i andra liknande fall: Biträdet har just blivit antagen och är ännu ovan. Det bekanta exemplet ”Statsrådet är piggt och krytt” tillhör skämtsam stil.
Sedan någon tid har jag liggande en fråga om ortnamnet Jupper. Frågan kräver ytterligare forskningar, men jag hoppas kunna ta upp den nästa vecka.
Hufvustadsbladet, 19.6.1980
Palvad skinka kan vi tala om så där oss finlandssvenskar emellan, men vänder vi oss till omvärlden bör vi nog hellre använda det mera gångbara ”basturökt”, påpekar prof. Thors i dag. Och så har han gett sig hän åt lite ortnamnsforskning som vi vet att han gillar...
En frågande såg nyligen texten ”Palvad skinka” på en meny, och undrar om det verkligen heter palvad på svenska.
Palvad – ett lånord från finskans palvattu – är ett ord som enbart förekommer i finlandssvenskan; Sverige är det okänt. Om ordet i skrift förekommer i ett sammanhang där man vänder sig enbart till infödda finländare, är det väl inte så mycket att säga om det. Däremot tycker jag ordet är olämpligt t.ex. som beteckning på en vara, avsedd för export, eller på stora restauranger, där publiken kan tänkas vara mer internationell. I ett sådant sammanhang är det skäl att skriva ”basturökt”.
En mer komplicerad fråga tas upp i ett annat brev. Vad skall man säga om pronomenet de i satser som följande: ”Sverige vann. De spelade bra” och ”Familjen for till landet. Först packade de”?
Vi har i bägge exemplen att göra med kollektivord (beteckningar för en grupp) i singularis. Sverige betyder ju i den citerade satsen ”det svenska landslaget”. Men dessa singulara ord återges med de. Företeelsen är vanlig i talspråk och påträffas också i skrift i mindre vårdad stil. Däremot hör den, än så länge, inte hemma i vårdat skriftspråk, utan där används singulart pronomen: den om familjen.
Samme frågeställare berör en annan vanlig typ av talspråksuttryck: Han har gått och äta. Vi gick och dricka kaffe.
I talspråk uttalas både och och att som ”å“. Detta är bakgrunden till ”Han har gått och äta”, i äldre svenska hette det ”gått att äta”. Regeln i skriven svenska är den, att och sammanbinder uttryck och former av samma slag, t.ex. ”Han har hållit på och ätit”, ”Han satt och rökte”. Exemplet ”Han har gått och äta” är av annat slag; och förbinder supinumformen gått och infinitivformen äta.
Sammanfallet mellan och och att har lett till att konstruktionen har förändrats i rikssvenskan: där heter det numera ”Vi gick och drack kaffe”, ”Han har gått och ätit”. Hos oss står vi faktiskt kvar på en äldre ståndpunkt, när vi har kvar infinitivformer i ”gått och äta” osv. Om vi vill använda helt oklanderliga konstruktioner i skrift, bör vi således skriva ”Vi gick och drack kaffe”.
Vad har ortnamnet Jupper i Esbo för ett ursprung?
Namnet Jupper, som i nutiden betecknar ett bosättningsområde, är ursprungligen ett gårdnamn; det bör säkerligen sammanhållas med gårdnamnet Jupp i Köklax.
När jag har sökt finna en förklaring till namnet, har jag fäst mig vid att Juppi finns som personnamn på flera håll i finska trakter, bl.a. Hyvinge. Det är ett slags biform till Juhani. Jag vågar tro, att Jupper kommer från det finska Juppi; -er har tillfogats i svenskan, där det fungerade som kasusändelse i maskulinum (vi kan jämföra växelformer som gloper/glop och en nedsättande beteckning som landstryker). I gammal svenska förekom -er vilka maskulina ord som helst.
De ursprungliga språkspalterna har digitaliserats med hjälp av automatiserad transkribering.
Originalen finns som (pdf) här:
3.4 och 10.4.1980(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) – bl.a. om en av välfärdssamhällets favoritsysselsättningar
17.4 och 24.4.1980(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) – bl.a. om bandy, pasja och baba
1.5 och 8.5.1980(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) – bl.a. om prisvärd och sanslös
15.5 och 22.5.1980(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) – flop eller fiasko?
29.5 och 5.6.1980(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) – bl.a. om fiskräs och vinden som skrotar
12.6 och 19.6.1980(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) – bl.a. om palvad och basturökt
Lista över ord och uttryck behandlade i Carl-Eric Thors språkspalter i Hufvudstadsbladet och Vasabladet 1967–1985: Till söklistan(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst)