Hufvudstadsbladet, 7.8.1980
SKILLNADEN mellan provinsialism och dialekt utreds i dagens språkspalt, som också tar upp några i affärslivet förekommande uttryck.
Prof. Thors är också under den återstående delen au sommaren tillgänglig för språkliga konsultationer — skriv brev, Dagboken vidarebefordrar!
”Vad är det för en skillnad mellan dialekt och provinsialism”, frågas det i en insändare.
Båda termerna förekommer bl.a. en så känd och mycket använd bok som Svenska Akademiens ordlista.
Skillnaden mellan provinsialism och dialekt ligger i ordens, böjningsformernas eller uttalsegenheternas spridning, särskilt deras förekomst olika socialgrupper. En dialektal egenhet hör särskilt hemma på ett rätt begränsat område, särskilt på landsbygden (den kan dock också förekomma i lägre stadsspråk), och den är huvudsakligen utbredd lantbrukarmiljöer. Provinsialismer har större utbredning och är inte begränsade till något visst socialskikt. De tillhör emellertid inte svenskan i allmänhet.
Om svenskan i mellersta Sverige, särskilt i Stockholmstrakten och Uppsala kan anses företräda det typiska riksspråket, så framstår finlandssvenskan och sydsvenskan som ett par utpräglade provinsspråk. I senaste, tionde upplagan av ordlistan upptas ett visst antal finlandssvenska ord; de anges ordlistan med termen ”finl.” Ett exempel på en sydsvensk provinsialism i Ordlistan (angiven som ”prov.”, med kort uppgift om spridningen) är verbet fyka, som betyder ”yra” (snön fyker). Man kan som provinsialismer också beteckna vissa ord och ordformer hos oss, som är vanliga i en landsända, men klart skiljer sig från den allmänna svenskan. En sådan, som jag ofta lägger märke till i österbottniska texter, är lämna i betydelsen ”bli kvar, bli stående på ett äldre stadium”: ”Pelle lämnade efter i starten”.
En frågande med anknytning till bankväsendet känner undran inför termen depositionsskyldighet.
För normal språkkänsla är deposition ”summa som deponeras eller har deponerats”. Depositionsskyldighet innebär ”skyldighet att deponera”, deposition är med en grammatisk term ett verbalsubstantiv.
Enligt min mening vore deponeringsskyldighet, som klart anknyter till verbet deponera, en klarare och lämpligare term.
En frågande undrar: ”Är det riktigt att tala om spritförsäljning, då man därmed avser försäljning inte bara av spritdrycker, utan även av vin och öl?
Det blir enligt min mening en oklar innebörd. Klart är däremot ordet alkoholförsäljning. Man kan jämföra termen alkoholdrycker.
Hufvudstadsbladet, 14.8.1980
ORDET DIGER diskuteras i dagens språktext av prof. Thors, som f.ö. gärna tar emot DIGRA buntar med frågor från läsekretsen. Adressera dem till Hbl:s red., som vidarebefordrar.
”Vad betyder deger- i ett namn som Degerby?
Förleden är adjektivet diger ”stor”, ett ord som det nyligen var tal om i spalten. Diger används nu för tiden särskilt ofta om böcker och aktstycken: en diger lunta, ett digert betänkande. Förr hade ordet vidsträcktare användning. Ett minne om det är ordet digerdöden ”stordöden”, den pest som hörjade i Norden vid mitten av 1300-talet.
Den gamla betydelsen ”stor” ligger också till grund för rätt många namn, både i Sverige och hos oss Degerby ”storbyn” i västra Nyland och i det åländska Föglö hör till dem, och helt nära mitt sommarhem i Oravais ligger Digersandviken ”storsandviken”.
En annan frågeställare läste i våras en text om cancerforskning och hittade i den ett par ord som han finner märkvärdiga. Det talas om ”en kämpig start i livet”, och ”kroppens immunförsvar” diskuteras.
Båda uttrycken är fullt acceptabla i nutida svenska. Kämpig — ett vardagligt ord — betyder ”besvärlig, motig, svår”, och det är tydligen just den innebörden textförfattaren avsett. Däremot får man inte fatta kämpig som ”kampglad” eller något dylikt.
Immunförsvar är en vedertagen term; det upptas i Akademiens ordlista.
Vi har som känt två sätt att bilda komparativ och superlativ i svenskan.
Med ändelser (-are och -ast, hos några vanliga ord -re och -st) eller genom att använda orden mer(a) och mest tillsammans med adjektivet. Vi kan som exempel ta, å ena sidan billigare, billigast, å andra sidan mer entusiastisk, mest entusiastisk. Valet mellan de två komparationssätten vållar rätt sällan svårigheter: vid ord på -ande, -ende brukas alltid omskrivning, och den är vanlig vid långa adjektiv: mest entusiastisk.
Frågeställaren har funnit ett uttryck det positivaste och ställer sig tveksam till det. Det gör jag också; jag skulle utan tvekan skriva det mest positiva.
Ordet positiv är så längt, att böjda komparativformer (positivare, positivast) känns klumpiga. Därför väljer jag, och säkert många andra, de omskrivna formerna: mera positiv, mest positiv.
Hufvudstadsbladet, 21.8.1980
HÅOLEST och DÄNSKA — ingår sådana ord i ert ordförråd? Om icke så får ni lära er dem i dag när prof. Thors gör en liten expedition på dialektmarkerna. Håolest välkumi med på den turen!
”Vilken är bakgrunden till förstärkningsordet håolest?”
Många har varit med om ett ”kalas på Stundars”, ett känt inslag den österbottniska sommaren. Stundars i Solv söder om Vasa besöks numera också av många nylänningar. Frågan är framkallad av kalasvärdens uttryck häolest välkumi. Han talar den sydösterbottniska pörtomdialekten.
Håolest kommer av dialektens håolöst ”omåttligt“, som motsvarar ett riksspråkligt hovlöst. I österbottniska mål förekommer hov ”mätta, behärskning”, ofta uttalat haov. (Hov ingår i riksspråksordet hovsam ”mätifull, behärskad”: hans kritik framfördes hovsamt). — Häolest som förstärkningsord kan jämföras med riksspråkets omåttligt och övermåttan: ”Övermåttan förtjust”.
En annan frågande undrar över ursprunget till det österbottniska dialektordet dänska.
Dänska är mycket välkänt för mig. Det är vanligt i mellersta Österbotten och betyder ”(försöka) tala riksspråk”. Ordet ger ofta en förnimmelse att den som ”dänskar”, han ”gör sig till”. I andra österbottniska mäl, både uppe i norr och i Närpestrakten, brukas i samma betydelse bänska, som också finns i vissa rikssvenska dialekter.
Det är möjligt att bänska och dänska har något att gör med varandra. Om bänska har jag talat med prof. Olav Ahlbäck, och jag fann att vi hade kommit fram till samma uppfattning, oberoende av varandra. Bänska synes vara avlett av bända i en betydelse ”förändra, förvränga”. För min del är jag frestad att anta, att dänska har uppkommit av bänska (som är vidare spritt) genom en lätt ändaring, men jag har ofta tänkt att ordet dansk kan ha spelat en roll vid ändringen. Vill man spekulera vidare, kan man erinra sig att danskan på 1400- och 1500-talet var ett herrskapsspråk, som påverkade svenskan. (Vad som här sagts om påverkan från ordet dansk är dock bara min privata förmodan).
”Varifrån kommer ordet skaloja, som man ibland hör i stället för ”skalla efter”, ”fråga efter”? Används ordet i Sverige?
Skaloja, som såvitt jag vet inte förekommer i Sverige, är troligen en utvidgning av skalla. Ordslutet skaloja är förmodligen framkallat av ordet hoj, använt för att påkalla uppmärksamhet, när man letar efter någon.
Hufvudstadsbladet, 28.8.1980
TIDTÖJD kunde vi väl börja säga om en film stället för slow motion? Eller FÖRLANGSAMMAD kanske. Alternativen nämns i dagens språktext, men prof. Thors är inte övertygad om deras chanser att slå... Och så ska ni inte försumma den upplysande utredningen av ordet HARAD!
Varifrån härleder man ordet härad?”
Härad är ett uråldrigt ord i svenskan; det förekom redan i de svenska landskapslagarna under medeltiden, men var ursprungligen inskränkt till Götaland, alltså till södra Sverige. Längre norrut användes i stället ordet hundare. Om ursprunget till ordet härad har olika teorier framlagts. En uppfattning som har vunnit rätt mycket understöd är följande: förra leden sammanhänger med ordet (krigs)här, den senare med ordstammen i rida, red. Grundbetydel sen skulle vara ”härritt”, varav sedan ”skara som rider åt samma hall” och ''område med gemensam mötesplats”.
Härad var ursprungligen en rättslig term, ungefär motsvarande det nutida ”domsaga”. Ett minne om den gamla betydelsen har vi termen häradshövding. Den främste domaren i en domsaga, dvs ett område som (normalt) omfattar flera kommuner, kallas häradshövding (eller domhavande). Titeln vicehäradshövding får en jurist, sedan han efter jur.kand.-examen under en bestämd tid följt med rättsutövningen i en domsaga och suttit som domare vid ett antal ting.
Häradsdomare är däremot en titel som tilldelas en förtjänt nämndeman. (En liten varning: I finskan brukar tuomari i tal användas för varatuomari ”vicehäradshövding”, medan herastuomari är ”häradsdomare”.)
En annan frågande undrar, vilken preposition som bör användas tillsammans med orden gudstjänst och möte.
Fullt klart är att i inte skall användas med möte. Ordet gudstjänst har vanligen prepositionen vid: vid gudstjänsten predikar prosten A. Under kan förekomma i vissa fraser: under gudstjänsten upptas kollekt medelst håvgång. I brukas ibland i kyrkligt språk i speciella fall.
Ordet möte har mycket ofta prepositionen vid: vid motet fattades beslut om föreningens upplösning. Vid är det normala i synnerhet i protokollspråk. På är ganska vanligt i ledigare språk: på mötet förekom livliga diskussioner.
Finns det inte ett bättre ord för finskans hidastettuna än slow motion?
Jag smålog när jag härom dagen hörde en röst i Sveriges radio säga: ”som det på svenska heter slow motion”. Mycket bättre är inte termen ultrarapid som man ibland ser.
Den kände språkmannen Björn Collinder i Uppsala, som är mycket mån om bruket av rent svenska ord, har föreslagit termen tidtöjd för slow motion (”en tidtöjd film” och ”filmen visas i tidtöj”) men har inte haft någon framgång med förslaget.
Personligen tycker jag att förlångsammad kunde tänkas (”en förlängsammad film”), men jag måste med beklagande säga, att vi tills vidare och med en ful grimas får hälla tillgodo med slow motion.
Hufvudstadsbladet, 4.9.1980
”GÖT” har använts i betydelsen ”pojke” på Åland och delar av södra Finland och Sydösterbotten. Hans sällskap hette då ”kunna” på Åland medan samma ord betydde ”kvinna” på annat håll, upplyser professor Thors.
”Man ser ofta ordet hårddra i stället för hårdra. Kan hårddra verkigen vara rätt?”, undrar en frågeställare.
Verbet hårdra betydde ursprungligen ”dra i håret, misshandla men brukas numera i överförd betydelse ”tolka efter bokstaven”, ”lägga in en krystad mening i något”. Ombildningen till hårddra är förståelig, men måste kallas en förvanskning: ordet bör skrivas hårdra.
En annan frågeställare tar upp ett par åländska dialektord, som numera torde vara ovanliga. Det är göjt för ”pojke” och kunna, pluralis kunnor för ”flicka”.
Göt, på många håll uttalat ”göut”, finns belagt i stora delar av södra Finland och i Sydösterbotten i betydelsen pojke. Ordets ursprung är omstritt. För min del är jag benägen att sammanställa det med det norska dialektordet gaut (uttalas ”göut”), som betyder ”pratmakare”; en sådan sammanställning förefaller mig mera trolig än att föra vårt folkmålsord samman med folknamnet göter, använt om invånarna i södra Sverige.
Kunna (i manga dialekter med kort o-ljud och kort n) är känt i gamla uppteckningar från delar av östra Nyland och från norra Österbotten. Betydelsen är ”kvinna, hustru”; det tycks vara en särutveckling, som lett till betydelsen ”flicka” i den åländska skärgården.
Kona är ett urgammalt svenskt ord — det var det gamla ordet för ”kvinna”, besläktat bl.a. med engelskans queen ”drottning”. I fornsvenskan var kvinna ursprungligen genitiv pluralis till kona. Sedan har ordet kona genomgått en betydelseförsämring i det svenska riksspråket, så att det nu betyder ”dålig kvinna, sköka“. Också utvecklingen i den åländska skärgården, till ”flicka”, är på sätt och vis en betydelseförsämring.
I våra dialekter är sammansättningen sonakona ett vanligt ord för ”svärdotter”.
Samme frågeställare har fäst sig vid att ordet dressage flera gånger förekom i ett reportage från OS i Moskva. Är det en nybildning, undrar han.
Dressage är det franska ord som motsvarar vårt ord dressyr. Visserligen är dressera ett lånord som ytterst går tillbaka på franskans dresser, men franskan känns inte vid ordet dressyr. Detta har bildats i tyskan med en fransk ändelse. När reportern använde det franska ordet dressage, berodde det kanske på att han ville använda det korrekta franska ordet.
Hufvudstadsbladet, 11.9.1980
FÖRSITTA och FÖRSATTA är ord som diskuteras i dagens språktext. Om något annat problem ser ut att FÖRSATTA er i förlägenhet ska ni inte FORSITTA chansen att konsultera prof. Thors! Brev till Torsdag med Thors -spalten kan adresseras till Hbl:s red. som vidarebefordrar dem.
Skall det verkligen heta ”Han försatte tillfället?”, undrar en läsare.
Nej, formen försatte är orätt i den citerade satsen. Det riktiga är försatt. Det heter ju ''jag försitter”, ”jag har försuttit”, sammansättningen följer alltså böjningen hos sitta: satt, suttit.
Försitta — som egentligen har betytt ”förlora genom att man sitter. dvs. inte är verksam” — används just i uttryck som ”försitta tillfället”, ”ingen tid är försutten”.
Det får inte förväxlas med försätta (försatte, försatt) med betydelsen ”förflytta, förändra läget för någonting”: ”tron kan försätta berg”, ”försätta någon i ett svårt läge”.
En annan frågeställare känner förvåning inför formuleringen ”X. får inte hysa i skolan”.
Förvåningen beror givetvis på verbet hysa, som motsvarar ett riksspråkligt logera. Hysa kan faktiskt inte användas såsom det skett i citatet. Hysa betyder i egentlig mening ”bereda rum (för någon)”. ”innehålla”: ”Bostaden hyser en mängd arbetslösa”. Dessutom har hysa — som givetvis är avlett av hus — mycket ofta en överförd betydelse, som kan återges med ”känna, omfatta, bära på“ om sinnesstämningar o.dyl.: ”hysa misstänksamhet mot någon”, ”hysa avund”, ”hysa förhoppningar”.
Från en tredje frågeställare kommer en läng lista med spörsmål. Frågorna gäller först och främst bruket av vissa prepositioner: ”komma in från dörren”, ”se från TV”.
Bägge fallen är exempel på olämplig användning av prepositioner. Det heter ”komma in genom dörren”; i svenskan uppfattas dörren som det mellanrum man passerar, och användningen av genom är därför naturlig. — Det heter ”se i TV” jag sag nyheten i TV”.
Båda de felaktiga uttrycken kan bedömas som fennicismer: komma in från dörren” torde ha gamla anor hos oss, men är som sagt inte något lämpligt uttryck.
Konsten att översätta är som känt svår, och översättning av reklamtext bjuder ofta på svåra problem. En frågeställare citerar med ogillande ”God dag morgonmålet”, vilket onekligen är en kuriös översättning av det finska ”Hyvän päivän aamuateria”
Översättningen missar uppenbarligen innebörden i de finska orden; det är ju inte fråga om den vanliga morgonhälsningen ”hyvää päivää“ utan reklamtexten säger att morgonmålet ifråga är en god början på dagen. Den frågande föreslår med en viss tvekan ”Morgonmums — förgyller hela dagen”, och det motsvarar utan tvivel bättre innebörden i den finska texten. Andra svenska översättningar är givetvis också tänkbara, t.ex. ”Morgonmums, en god grund för dagen”.
De ursprungliga språkspalterna har digitaliserats med hjälp av automatiserad transkribering.
Originalen finns som (pdf) här:
26.6 och 3.7.1980(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om Afghanistan, Pakistan och Ingå kyrka
10.7 och 17.7.1980(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om s-ljudet som radiorösterna pinar sina lyssnare med
24.7 och 31.7.1980(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om den könsdiskriminerande användningen av pronomenet hon för människa
7.8 och 14.8.1980(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om snön som fyker
21.8 och 28.8.1980(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om slow motion, ultrarapid och tidstöjd
4.9 och 11.9.1980(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om göjt och kona
Lista över ord och uttryck behandlade i Carl-Eric Thors språkspalter i Hufvudstadsbladet och Vasabladet 1967–1985: Till söklistan(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst)