Hufvudstadsbladet, 18.9.1980
UPPLÖS DE TUNGA sammansättningarna! rekommenderar prof. Thors i dag. Något att tänka på för dem som gärna radar led efter led efter led… och icke minst för dem som gör översättningar från finskan, ett språk där länga ordfogningar faller sig naturligare.
En frågeställare tar upp ett stort och viktigt problem: ”Hur längt får ett sammansatt ord vara, uttryckt exempelvis i antal bokstäver eller led?
Svenskan har som känt en mycket stor förmåga att bilda sammansatta ord. Vårt språk har stora mängder av tvåledare sammansättningar, sådana som ordförandeklubba, tackskrivelse. Om sådana är det bara att säga, att en (i bokstäver räknat) kort sammansättning är bättre än en läng — ”tacksamhetsskrivelse” vore utan tvivel sämre än det brukliga tackskrivelse.
Det är vid tre- och flerledade sammansättningar som språkkänslan börjar reagera. Frågeställaren nämner bl.a. universitetscentralsjukhus och servicestationskreditfaktura. Felet med sådana är ju bl.a. att de är svåra att hålla i minnet.
Hur skall man kunna undvika sådana överlånga ordbildningar? Ett sätt är att använda adjektiv och substantiv — frågeställaren nämner den rikssvenska termen akademiskt sjukhus i st. för universitetscentralsjukhus. Två andra möjligheter står mycket ofta till buds: Ett led kan strykas. Det är t.ex. överflödigt att skriva kyrkoherdeinstallationshögtidligheterna — kyrkoherdeinstallationen går lika bra. I stället för det vanliga kommunfullmäktigsammanträde kan man gott skriva fullmäktigsammanträde.
Nu kan någon säga, att det kan finnas andra fullmäktigsammanträden. Då kan man i t.ex. inledningen till ett protokoll använda den andra utvägen: bryta upp sammansättningen och skriva: sammanträde av kommunfullmäktige. I fortsättningen räcker det med fullmäktigsammanträde. Just upplösning av en tung sammansättning är ofta att rekommendera.
Benägenheten att använda tunga sammansättningar torde ursprungligen bero på inflytande från tyskan, som har en mycket rik flora av dylika tunga ord. Hos oss kommer ett viktigt inflytande till: det finska.
Finskan har en kanske ännu större benägenhet för tunga sammansättningar, särskilt i skrift. (Det är inte nödvändigt att översätta en finsk sammansättning led för led!) — De tunga sammansättningarna är dock inte bara hemma i finlandssvenskan.
Det finns lika mycket av dem Sverige.
Det var nyligen tal om en möjlig svensk motsvarighet till termen slow motion.
Frågan var för kort tid sedan uppe vid det nordiska språksekretariatets möte i Aarhus, enligt vad mag. Mikael Reuter vid vår svenska språknämnd har meddelat mig.
Man rekommenderade preliminärt uttrycket långsam återgivning.
En tredje frågeställare är förvånad över den bestämda pluralformen papperna, som nämndes i en insändare i Hbl för någon tid sedan.
Pluralis bestämd form av papper är ett av de tämligen få fall i ordböjningen där normalt skriftspråk i Sverige skiljer sig från det vanliga språkbruket i Finland.
Hos oss lyder papper i bestämd form i skrift pappren (formen papprena är talspråklig). I Sverige är den bestämda pluralformen papperna eller papperen (formerna nämns i denna ordning i Akademiens ordlista). Formen papperen är möjlig hos oss, medan papperna verkar helt främmande.
Hufvudstadsbladet, 25.9.1980
BESVÄR som juridisk term tas upp i dagens språkspalt. Om ni har besvär, i ordets andra bemärkelse, med ett eller annat problem i svenska språket så är ni välkomna att skriva till prof. Thors. Brev märkta ”Torsdag med Thors” kan adresseras till Hbl:s redaktion, Mannerheimv. 18, 00100 Helsingfors 10.
Är trafikant en titel som förekommer enbart i Österbotten, undrar en frågande, som citerar en födelsedagsnotis: ”Trafikant X fyller… år”.
Det är möjligt att trafikant inte brukas på andra häll i Svenskfinland i denna betydelse. Allmänt svenskt är det säkert inte. Visst finns ordet trafikant i Sverige, men det har där en vidare betydelse ''vägfarande allmänhet”. Cyklister, passagerare på tåg osv. kan kallas ”trafikanter” i Sverige.
Det ser ut som om vi på finlandssvenskt håll hade försökt finna en motsvarighet till finskans liikennöitsijä, som ju brukas om personer som yrkesmässigt bedriver trafik med bussar, lastbilar m.m. Ofta ser man som motsvarighet till det finska ordet trafikidkare, som för all del är ett enbart finlandssvenskt ord men som är att föredra framför det dubbeltydiga trafikant.
En ”Undrande ung” säger att uttrycket hinna till i betydelsen ”räcka till” (”Maten hinner inte till”) låter mycket främmande i hans öron.
Mina öron är inte unga, men uttrycket hinna till hör trots det inte hemma i mitt språkbruk. Det förekommer nog på många håll, även i Sverige, men är vardagligt och är kanske på väg ut ur språket. Det är bäst att undvika hinna till i skrift och i stället skriva räcka till.
En frågande säger att ”en i juridiken bevandrad person” har påpekat att ordet besvär i betydelsen ”överklagande” alltid bör stå i pluralis.
Påpekandet är riktigt. Det råkar sig så, att en jurist av facket förra veckan anmärkte på bruket av besvär i singularis i betydelsen ”överklagande, ändringssökande”. Det heter således i korrekt språk. ”Besvären hade inlämnats av…”, ”Besvären ogillades”, trots att det är fråga om ett enda aktstycke.
Förklaringen till att lekmän så ofta brukar singularis av besvär denna betydelse kan vara, att ordet ofta förekommer i sådana uttryck, där numerus inte framgår, t.ex. ”inlämna besvär”, ”hans besvär upptogs till behandling”.
En tredje frågeställare tar bl.a. upp bruket av var som relativpronomen, t.ex. ”ön, var fästningen ligger”.
Var i denna användning är för många ett störande fel, och det är en finlandism, troligen påverkad av de finska missä i motsvarande uttryck. På svenska används i stället ordet där ”ön, där fästningen ligger”, ”Där jag bor på sommaren är de mycket vackert” — inte ”där var”, Åland där han hade vuxit upp” osv.
Varest förekom i äldre språk i samma användning som relativet där, men är numera ålderdomlig och högtidligt.
Samme frågeställare har hört pluralformen mäster av mast.
Också jag har någon enstaka gång hört formen mäster, men känner mig främmande inför den. Formen är enbart finlandssvensk och synes alltid ha varit det; den korrekta högspråkliga formen är master, som ju också har stor spridning hos oss.
Till slut en fråga om ett gammalt helsingforsiskt slangord. En frågande säger att pengar i hans ungdoms skolpojksslang kallades ”djengi”.
Han hade trott att ordet var ryskt, men en bekant till honom anser att det är gammal svenska.
”Djengi” är utan tvivel ett ryskt ord. Det ryska djengi betyder just ”pengar”.
Hufvudstadsbladet, 2.10.1980
SCHAMPO och statsmakter dröjer språkspalten vid i dag, och i slutklämmen far vi veta vad det betyder att barka vall.
HAR NI andra problem på språkvårdens fält är ni välkomna att skriva till prof. Thors, som har en postlåda på Hbl:s redaktion, Mannerheimvägen 18, 00100 Helsingfors 10.
”Hur skall man stava, schampo eller shampoo?”, frågas det.
Frågeställaren har funnit olika stavsätt: annonser i ett och samma nummer av Hbl.
Det naturliga är att följa Akademiens ordlista, som endast upptar stavningen schampo. Det är onödigt att bruka stavningen shampoo, som är engelsk. Vi uttalar inte ordslutet med längt o, och stavsättet sh- är främmande för den vanliga stavningen i svenskan.
Ordet är av indiskt ursprung och har från Indien kommit in engelskan.
En annan frågeställare skriver: ”Jag har tyckt mig märka att man i Sverige ofta talar och skriver statsmakterna (i pluralis), medan vi tycks föredra singularformen statsmakten. Vilken är skillnaden?
Såvitt jag kan förstå, grundar sig bruket av pluralen statsmakterna ytterst på 1700-talsstatsvetaren Montesquieus teorier om statsmaktens delning. Man har sedan talat bl.a. om konung och riksdag Sverige som ”den första” och ”den andra statsmakten” (och skämtsamt om pressen som ”den tredje statsmakten”).
Pluralformen statsmakterna syftar alltså egentligen på den verkställande och den lagstiftande makten i en stat, medan singularformen ursprungligen avser statens makt och befogenheter rent allmänt. I nutida språkbruk torde skillnaden i betydelse mellan singularis och pluralis knappt kunna uppsattas.
En tredje frågeställare har med ogillande lagt märke till ett ibland förekommande sätt att uttala årtal: t.ex. 1979 uttalas som ”nitton sjuttionio”.
Uttalet ifråga kan inte anses korrekt, och det bör inte få förekomma t.ex. i nyhetsuppläsningar. Ett uttal ”nitton femtiotvå skall avse ett klockslag (19.52), inte ett årtal.
En frågeställare påpekar: ”Som översättning av finskans poikkeuslupa ser man ofta ”undantagstillstånd“. I Sverige används i samma betydelse dispens, som visserligen ät ett låneord, men som väl saknar inhemsk synonym. Vad är riktigt?”
Påpekandet är viktigt. Det riktiga är att bruka ordet dispens, som ju också flitigt brukas hos oss (t.ex. ”dispens från ett språkprov”). Det fatala med ordet undantagstillstånd är, att det har vunnit hävd i en helt annan betydelse. Man ser t.ex. en notis som följande: ”Undantagstillstånd råder i staden X efter terrordådet”. Det innebär att skärpta straffbestämmelser gäller. Undantagstillstånd bör uteslutande brukas i denna betydelse. Den svenska motsvarigheten till poikkeuslupa är som nämnt dispens.
En åländsk frågeställare säger att han i gamla bouppteckningar hittat uppgifter om ett föremål kallat kexla. Han undrar om ordet finns på andra häll i Svenskfinland.
Käxla ”mindre yxa” är känt från Åland och Åbolands skärgård; ordet finns upptaget i Vendells dialektordbok från början av 1900-talet.
Frän Åland kommer också dagens sista fråga. Den gäller uttrycket barka vall i betydelsen ”gå åt skogen, misslyckas”. Vad har det för en bakgrund?
Barka åt skogen är vanligt i svenskt riksspråk; barka kunde i äldre svenska brukas i betydelsen ”springa snabbt, skynda”. Däremot är barka i vall tydligen inte känt på andra håll. Måhända har en betydelse ”i vida fältet” (jämför gå vall) föresvävat dem som först använde uttrycket barka vall.
Hufvudstadsbladet, 9.10.1980
KLANTSKALLE vill vi givetvis inte kalla en enda läsare... däremot unnar vi alla att ta del av den språkliga utredning prof. Thors i dag ägnar detta invektiv!
Dagens första fråga gäller ordet klantskalle. ”Vad betyder det egentligen och varifrån härleder sig ordet?”
Klantskalle betyder ”dumbom” ibland också ”klåpare”. Det är alltså ett starkt nedsättande ord. Förra leden är, efter vad jag förstår, klant, egentligen ”träklabb, trästump”, ett ord som hör hemma i dialekter både i Sverige och södra Finland. Klantskalle är en sammansättning som till betydelsen påminner om träskalle och om liknande ord som bunkhuvud, som vi lyceister i Vasa på min tid använde som ett kraftigt skällsord.
En frågeställare citerar en artikel i Hbl nyligen; det är fråga om fornmesopotamisk kultur, och det talas om att ”berättelsen är nedskriven 600 år före år 0”. Frågeställaren påpekar, att det inte finns något ”år 0 (dvs. ”år noll”) enligt vår tideräkning.
Påpekandet är riktigt: efter år 1 f.Kr. följer inte år 0, utan år 1 e.Kr. Kristi födelse är enligt den vedertagna tideräkningen givetvis början till ett nytt skede. (Det finns folk, som ogärna nämner Kristus i sammanhanget och säger ”före vår tideräkning, efter vår tideräkning”. Men inte heller i det fallet skall man tala om ”år 0”) .
En frågeställare sade för rätt länge sedan att hon känner förvåning och ogillande inför vissa sammansättningar med o-: okunskap, ointresse, ospännande, ovetande (i betydelsen ”brist på kunskap”), oorganisation.
Mot ett av de nämnda orden reagerar min egen språkkänsla mycket kraftigt: jag kan inte säga ospännande, t.ex. ”berättelsen är ospännande”, utan jag måste säga att den inte är spännande — eller något liknande. Överhuvudtaget är sådana (på -ande, presensparticip -ende) med förstavelsen o- sällsynta: ”vara ovetande om något” är ett undantag. Vi säger ju t.ex. icketroende, aldrig ”otroende”.
Med vissa andra ord som frågeställaren nämner förhåller det sig annorlunda. Vi kan faktiskt i nutida svenska säga okunskap och ointresse, det är betecknande, att Akademins ordlista upptar båda orden. Oorganisation förefaller mig vara en nybildning och är en dubiös sådan; jag skulle skriva ”brist på organisation”. Ovetande som substantiv ”hans ovetande om saken” är ett högst tvivelaktigt uttryck. Vi kan utan vidare skriva ”hans ovetenhet om saken” — om vi inte vill bruka okunskap.
Jag talade nyligen om konstruktioner som ”Ånäs väglags sammanträde, och jag skrev att man gärna använder konstruktioner med prepositionsuttryck. En frågeställare säger att han vill skriva t.ex. ”sammanträde med Komossa tjurandelslag”.
Till det är att säga, att den konstruktionen är utmärkt, och att det var ett förbiseende att jag inte nämnde den.
Hufvudstadsbladet, 16.10.1980
PSALMREVISORERNAS problem med de gamla ordformerna som har en annan rytm än de nya tangeras i dagens språktext. Och så understryker prof. Thors att ändras inte borde ändras till ändra... Andra språkliga problem som ni vill se utredda någon ”Thorsdag”? Skriv gärna! Brev vidarebefordras av Hbl:s red.
En frågeställare tar upp ett besvärligt spörsmål. Det är närmast framkallat av formuleringen ”Här vi skils ifrån varandra” i förslaget till Nya psalmer. I den äldre texten (i Andliga sånger och psalmer) står: Här vi skiljas från varandra”.
En princip vid psalmboksrevisionen har varit att ersätta verbens gamla pluralformer, välkända för dem som gick i skola på 1930- och 1940-talen; skiljas är ju en gammal pluralform. Är man som jag uppvuxen med de gamla formerna, känns de förvisso inte stötande — snarare är deras verkan högtidlig, så också när jag läser ”Här vi skiljas från varandra”. Men yngre generationer ser säkert annorlunda på dem.
Problemet är inte mindre, om det i en text dessutom finns annat som avviker från det normala språket. I den nämnda sången finns ordet uti. Det verkar ålderdomligt, men är välkänt; jag tror inte någon reagerar negativt inför det bekanta ”Uti Din nåd, o Fader blid”.
Vad nu ”Här vi skiljas från varandra” beträffar, så är den reviderande kommitténs inställning konsekvent, utgående från dess principer. Själv skulle jag vara mindre negativ till de gamla formerna. Ofta går de visserligen lätt att byta ut mot modernare, t. ex. vanliga presensformer som vi sjunga mot vi sjunger; antalet stavelser förblir detsamma. Värre är det med starka imperfektformer: vi funno är en stavelse längre än vi fann. På samma sätt är det med vi sjöngo/vi sjöng osv. En konsekvent ändring av de äldre formerna för med sig andra ändringar för rytmens skull.
Problemet möter i många välkända texter. Vad skall man göra t.ex. med de här orden i Vasa marsch: ”Som tusen vågor sammangå / kring Finlands bygd i gördel blå / så mötas hjärtan, mötas namn / o fosterland, uti din famn”? Andra på sammangå (och bryta rimmet) och, på mötas? Det rimliga är väl att de får stä kvar länge än; de lär inte missförstås.
En annan frågeställare säger: Man hör numera ofta verbet ändra i stället för ändras, förändras, t.ex. ”vädret ändrar”.
Både ändra och förändra är s.k. transitiva verb: de kräver ett utsatt objekt, det som man ändrar. Detta objekt kan också vara sig, och det heter, helt korrekt: vädret ändrar sig. Vi säger också: vädret förändras.
Mot vädret ändrar reagerar jag, liksom frågeställaren, och jag vill beteckna det uttrycket som oriktig svenska.
Dagens tredje frågeställare tar i sin första fråga upp termer i väderleksprognoser. Det har i dem (i radion) stundom hetat. t.ex. ”mellan väst och nordväst vridande vind”.
Det citerade uttrycket låter onödigt invecklat. På god — och klar — svenska säger man ”vind mellan nord och nordväst”. Det är klart besked och ett lämpligt uttryck.
Samme frågande har i en ordbok sett verbet grifta och undrar, när det kan brukas.
Frågeställaren har förgäves letat efter verbet grifta i Akademiens ordlista. Det är fullt förståeligt, att den inte tar upp ordet. Akademiens stora ordbok, som principiellt tar upp alla ord vilka påträffas i litteraturen från och med 1526, tar visserligen upp grifta ”begrava” men anger klart att det är sällsynt och högtidligt; det senaste exemplet i Akademiens ordbok (och i Östergrens ”Nusvensk ordbok”) är från 1899.
Grifta är således ett ålderdomligt ord, och även substantivet grift har en ålderdomlig klang.
Hufvudstadsbladet, 23.10.1980
Har ni slitit er i kalufsen någon gäng över uttrycket ”i faggorna” och undrat vad en fagga kan vara? Läs i så fall prof. Thors kommentar.
”Varifrån härstammar ordet kalufs?”
Kalufs är ett uteslutande svenskt ord, som är tämligen nytt: det dyker upp på 1800-talet. Ordet sammanhänger med det något äldre kaluv, med samma betydelse, vilket är känt sedan 1700-talet.
Kaluv och kalufs har bägge betoning på slutstavelsen; det tyder på att de inte är några ursprungligt svenska ord. De har säkerligen sitt ursprung i kalott, vilket är ett franskt lånord. Betoningen på slutstavelsen i kalott är fransk och har ”ärvts” av kaluv och kalufs. Någon kan invända, att kalott är någonting annat än kaluv/kalufs. Men i gammalt Nagumål är kaluv upptecknat i betydelsen ”Kalott”. Slutstavelsen i kaluv har ändrats efter ordet luv ”lugg”, i kalufs efter dialektordet lufsig ”lurvig”.
En annan frågeställare tar upp två typer av tidsuttryck, so visserligen har behandlats i spalten förut, men som förtjänar nämnas än en gäng.
Det ena är nästa måndag (och andra uttryck med nästa).
Det är ingenting ont att säga om dem från rent språklig synpunkt. Men ändå är de mycket ofta olämpliga. De är helt enkelt tvetydiga: är det i nästa onsdag fråga om onsdag denna vecka eller onsdag nästa vecka? I ett samtal gör användningen av nästa onsdag osv. kanske ingen skada — den tilltalade kan ju be om närmare besked. Men i skrift måste nästa måndag undvikas. I stället bör man skriva t.ex. ”måndagen den 27” o.dyl.
Den andra uttryckstypen representeras av senaste sommar. Den typen kan sägas vara ett finlandssvenskt älsklingsuttryck, som starkt konkurrerar med det välkända och allmänt svenska i somras. Jag rekommenderar utan tvekan i somras (höstas osv.)
En frågande påpekar en ytterligare nackdel med senaste sommar: uttrycket fattas av honom i betydelsen ”i fjol somras”. Detta är en orsak till att i vårdat språk undvika senaste sommar.
”Jag ville gärna veta varifrån uttrycket i faggorna kommer."
En fagga har jag aldrig hört talas om. I nutida svenska förekommer faggor i det kända i faggorna (t.ex en olycka var i faggorna ”den var nära förestående”). I äldre svenska förekommer ordet i en betydelse ”trasor”, ”klutar”, ”tillhörigheter”. Man kunde i dialekter hos oss säga t.ex. ”hä jär int i min faggår”, dvs. ''det finns inte hos mig”. Ursprungligen torde faggor ha varit ett ord med betydelsen ”bylte .
Dagens sista fråga gäller en idrottsterm som börjat förekomma hos oss på sistone, nämligen fältgrenar. Det betecknar friidrottsgrenar utom löpning. En idrottsintresserad frågar om termen är lämplig.
Jag varnar för termen redan av den orsaken, att fält i sammansättningen är vilseledande. Den frågande påpekar helt riktigt, att det är fråga om en plan (jfr idrottsplan). Jag har ringt prof. Bertil Molde vid språknämnden i Stockholm. Han finner fältgrenar underligt och meddelar att de grenar, som avses, i Sverige kallas teknikgrenar.
”Fältgrenar“' är en översättning av antingen engelskans field event eller finskans kenttälajit. Låt oss emellertid använda termen teknikgrenar på svenska!
Hufvudstadsbladet, 30.10.1980
HÄR ANLÄNDER — nej, här KOMMER veckans språktext i laga torsdagsordning! Kanske finns här något som ni inte visste TIDIGARE?
Vill ni konsultera prof. Thors om språkproblem går det bra att skriva till honom — vi vidarebefordrar brev som adresseras till Hbl:s redaktion.
”Jag har länge undrat, vad det är för fel på verbet komma”, säger en frågande. Ingen som befinner se så högt uppe på rangskalan, att hans ankomst till landet nämns i tidningar osv., kommer till landet, utan vederbörande anländer ”alltid”.”
Onekligen är anlända ett ord som låter stelare, högtidligare än komma. Det för alla välkända komma duger faktiskt i alla slags sammanhang.
Samma frågare undrar också, om man kan bruka anlända om döda ting, t.ex. tåg (”Tåg nr X anländer till spår 5”).
Tåg och båtar m.m. kan faktiskt ”anlända”, men det låter lika bra, faktiskt naturligare och enklare att säga ”tåg nr A kommer in på spår 5”.
En annan insändare behandlar uttrycket man ur huse. Han nämner bl.a. ett tidningsställe: ”Befolkningen hade gått man ur huse för att hälsa H. välkommen hem”.
Man ur huse är ett hävdvunnet uttryck med betydelsen ”mangrant”. Det kan verka förvånande, att formen huse skrivs utan -t. Men vi har inte att göra med den vanliga bestämda formen huset, som ju ofta mister sitt -t i vardagstal. (I rikssvenskt tal, där man skiljer mellan två accentformer, har huse en annan accent än huset.) Huse är en stelnad gammal dativform, som i äldre svenska brukades t.ex. efter en preposition som ur.
En tredje frågande tar upp följande sak: ”Från förut hade paret A. två barn” och frågar om inte från förut är felaktigt. ”Det låter inte bra.”
Från förut är osvenskt, säkert uppkommet under inflytande av finskans ennestään. På god svenska kan man säga ”Förut (eller: Tidigare) hade paret två barn” eller, om man så vill, tillägga ett redan: ”Redan tidigare hade paret två barn”.
En frågeställare tar upp ordet sovel (detta är den vanliga stavningen). ”Avser det någon särskild maträtt?”
Nej, sovel är inte någon särskild rätt, utan vad vi nu oftare kallar tilltugg. Exempel på sovel är ost, förtärd tillsammans med bröd.
Ordet sovel kanske låter märkligt i någons tycke. Det är emellertid ett gammalt svenskt ord.
Hufvudstadsbladet, 6.11.1980
STOBAKOFF vem var han? Ja, egentligen fanns han inte alls, men själva ordet känner många säkert igen. Det låter ryskt men har troligen sina rötter i en västnyländsk stubbe ... får vi lära oss i dagens Thors-text.
En frågeställare säger: Min pappa, som var född Vasabo brukade säga om en person: ”Det är en riktig stobakoff!”. Jag förstår, att det betyder en person som inte kan föra sig, en tölp. Uttrycket förekommer väl knappast längre, men varifrån härstammar det egentligen? Användes det också annorstädes i Svenskfinland än i Vasa?
Stobakoff behandlades en gång — för snart tre år sedan — i denna spalt. Ordet sammanhänger med et västnyländskt dialektord ståbak ”drummel”, vilket möjligen sammanhänger med stubbe (i många dialekter uttalat ”ståbb”); stubbe kan dialektalt brukas om en kort och tjock person. — Någon har sedan hängt det ryska ordslutet -off. vanligt i familjenamn, på ståbak. Men i ryskan söker man förgäves efter något ”stobakoff”.
Som det framgår av det ovansagda, har ordet nyländskt ursprung och man kan förmoda att det har uppkommit i Helsingfors. Numera är det sällsynt där och kan väl anses vara en ålderdomlighet, på väg att försvinna.
En annan frågande tar upp termen åkeriägare, som han uppfattar som en rikssvensk synonym till vårt ord trafikidkare.
Jag är helt ense med honom och beklagar, att åkeriägare inte nämndes på tal om trafikidkare och trafikant. Egendomligt nog är åkeri och åkare helt obrukliga hos oss, medan de är vanliga termer i Sverige. En åkare är ”en person, som yrkesmässigt transporterar varor”, åkeri är hans firma.
De två nämnda frågeställarna är gamla skolkamrater till mig, från ”Råttstallet”, dvs. Vasa svenska lyceum, som skolan hette på vår tid. Jag återgäldar hälsningarna och tackar för dem.
En tredje frågeställare citerar två satspar: ”Om en stund är det färdigt / Om en stund så är det färdigt” ”Både i går och i dag hörde jag det i radion / Både i går och i dag så hörde jag det i radion”. Han frågar: ”Är det på sin plats att använda så i dessa satser?”
Gemensamt för de bägge satserna med så, är att så följer efter et adverbial (''om en stund”, ”i går och i dag”). Just i den här ställningen frodas talspråkets bruk av överflödigt så. Som en allmän regel kan det sägas, att vårda skriftspråk undviker så i dylika fall. Det förhåller sig annorlunda, när ett så inleder en sats. Också i det fallet är det vanligt i tal. I skrift är så särskilt allmänt efter en villkorssats (”Om du gör det, så får du finna dig i efterräkningarna”), och är att rekommendera i de fall, där villkorssatsen inte börjar med om eller ifall: ”Gör du det, så får du ta ditt straff”. Meningen blir tydligare, när så utsätts.
En dam undrar över den ålderdomliga titeln kargör. I Kaskö stads historia nämns superkargören Petter Johan Bladh, som spelade en viktig roll i Kaskö kring 1800.
En kargör hade uppsyn över lasten och följde med fartyget för att kontrollera att lasten avsattes på vederbörligt sätt. I Svenska Ostindiska kompaniet på 1700-talet talade man om superkargörer; Bladh stod i dettas tjänst. Ordet är bildat till det ursprungligen spanska ordet cargo ”last”, som vi väl känner bäst från engelskan, där det just avser ”skeppslast”.
Hufvudstadsbladet, 13.11.1980
”RÄTTSRÖTA” ett mycket uttrycksfullt ord, har faktiskt skapats av den kända språkmannen och översättaren Björn Collinder i början av 50-talet, noterar prof. Thors bl.a. Vill ni konsultera professorn angående språkliga knepigheter kan ni göra det per brev som förmedlas via Hbl:s redaktion.
”Vad innebär uttrycket Det slår inte hål i sidan? Är det allmänt brukligt?
Det kan genast fastslås att uttrycket inte är allmänt känt, inte ens överallt i Finland. För mig var det helt främmande, och efterforskningar har gjort det troligt, att det snarast hör hemma i södra Finland, vilket dock inte hindrar att det kan ha spritt sig t.ex. genom studenters förmedling.
Uttrycket kan återges med ”det skadar inte” och brukas på tal om mat och — kanske i synnerhet — dryck, t.ex. när man bjuds att ta mer av en rätt eller en snaps till. ”Slå hal i sidan” är enbart finlandssvensk och synes, av Akademiens stora ordbok att döma, alltid ha varit det.
En annan frågeställare vill veta, vad en attributör är.
Termen ar helt nymodig. En attributör har hand om rekvisitan vid radio och TV. Attribut har nämligen inte bara användning som grammatisk term, utan brukas också i betydelsen ”sinnebild, tillbehör”, man kan t.ex. säga att bilderna av S:t Olav har en stridsyxa som attribut.
Attributör är ett helt nytt ord. Jag vet f.n. inte, om det har någon förebild i främmande språk.
”Förvånad har jag konstaterat, att ordet rättsröta saknas i Svenska Akademiens ordlista, nionde upplagan, men införts i den tionde. Jag har levat i tron, att ordet skulle vara mycket gammalt.”
Frågan ledde till ett intressant resultat. Rättsröta ”uselt tillstånd i rättskipningen“ är faktiskt inte något gammalt ord. Svenska Akademiens stora ordbok, som ger besked om, när ett ord första gången påträffas i en svensk text, meddelat att rättsröta tidigast finns titeln på en bok av Björn Collinder 1951 ”Är rättsrötan ett hjärnspöke?”. Nu kan man fråga sig vad den kände språkmannen Collinder hade att skaffa i ett sådant sammanhang. Kring 1950 tog Collinder aktivt del debatten kring vissa beryktade rättsskandaler i Sverige. Det förvånar en inte, att han skapade ett så förträffligt ord som rättsröta; han är inte bara språkforskare och översättare, med en förnämlig Kalevala-översättning som främsta merit, utan också starkt intresserad av att nyskapa ord. Få av hans nya ord har dock haft en sådan framgång som det utomordentliga rättsröta.
”Uttrycket Rena rama är ju ratt vanligt. Har det ord rama som ingår där något att göra med dialektordet rama?
Man säger ju östra Nyland t.ex. en rama kvinna, en rama häst och liknande, och jag har märkt att det också är vanligt i Österbotten. Det finns ett gammalt adjektiv ram som är grunden till rena rama (t.ex. rena rama skämtet ”utpräglat skämt”) och till dialektordet rama ”duktig”, dessutom till det vanliga dialektordet ramt (här är ramt ”här spökar det”). Det gamla ordet ram betydde ”stark, kraftig”, men kunde också ha negativa bibetydelse som ”rå, klumpig”.
Hufvudstadsbladet, 18.12.1980
STRATEGI — varför har en del radioröster börjat uttala det ordet med ”sji” på slutet? Prof. Thors tar upp denna fråga som säkert mänga lyssnare ställt sig — och slutar med att bestämt rekommendera det hävdvunna g-uttalet.
”Vad är skillnaden i betydelse mellan vänta någon och vänta på någon?”
I vänta någon ligger en betydelse ”anse det sannolikt att någon kommer”. Man säger t.ex. ”Jag väntar honom hem i morgon”, alltså ”Jag anser det sannolikt, troligt att han kommer i morgon”. Vänta utan på kan också betyda ”ge sig till tåls”. t.ex. ”Vi väntar, tills alla har kommit”. Vänta på innebär att man dröjer eller stannar, tills någon kommer eller tills något sker. ”Vi väntar på tåget (dvs stannar, tills det kommer). ”Det tar tid for en metare att vänta på fisk”.
En annan frågande vill veta om ordet karta skall uttalas med långt eller kort a.
Karta har långt a före rt. Uttalet med kort a hörs ibland hos oss, men är numera, förefaller det mig, mindre vanligt och kan inte rekommenderas.
Samma frågeställare säger ”Det talas nu för tiden om att filera en fisk. Skall det inte heta filea?”
Filea en fisk heter det. Filera har en annan betydelse: det är en vävnadsterm (”knyta en tunn spets“).
En annan frågeställare säger: ”Baggböle som ortnamn känner vi alla till. Däremot blev jag ränt förbryllad, när jag i Albert Engströms samlade arbeten påträffade ordet baggbölare i uppenbart nedsättande betydelse.
Baggböle finns som ortnamn också i Västerbotten. Ett sågverk i det västerbottniska Baggböle beskylldes på 1860-talet för olovlig skogsavverkning på kronans mark. Därför kom ordet baggböla ”bedriva olovlig eller hänsynslös skogsavverkning” i bruk, och den som idkade sådan kallades baggbölare.
Det kan tilläggas att namnet Baggböle (även i Nyland) säkerligen innehåller bagge, använt som personbinamn.
Samme frågeställare undrar: ”Hur kommer det sig att det rikssvenska, ordet stadshotell i Finland har ersatts med det i mina öron rätt krystade ordet societetshus?”
Societetshus innehåller nog societet i en äldre betydelse ”sällskapskrets, umgänge” (en betydelse, som upptages i Dalins ordbok 1853, och som finns i franskan). Jag har ett bestämt minne av att ha sett ordet i rikssvenskt sammanhang från 1800-talet. Hos oss lever societetshus som namn i några städer, men stadshotell finns faktiskt också.
En tredje frågande säger så här. ”Rundradions nyhets- o.a. uppläsare har på senare tid börjat använda det besynnerliga uttalet ”stratesji” för ordet strategi. Om det uttalet kan godkännas, hur uttalas då strateg och strategisk?”
Ordet strateg är ursprungligen grekiskt och uttalas i svenskan alltid med g, likaså avledningen strategisk. I fråga om strategi kan de konstateras, att uttalet med g (med andra ord bokstavstroget) är det hävdvunna i svenskan, men den nyaste upplagan av Akademiens ordlista upptar uttalet ”stratesji” som ett alternativ. Det beror, synes det, på franskt inflytande. Trots att Akademiens ordlista inte utdömer uttalet ”stratesji”, vill jag dock bestämt rekommendera den bokstavstrogna uttalet ”strategi”. Det har ju också den fördelen, att det så klart sammanhänger med strateg och strategisk: alla uttalas med g.
Hufvudstadsbladet, 11.12.1980
ASSIT har prof. Thors skrivit i bladet sedan 13 november... men nu skriver han igen. Bl.a. om ordet assit, om adjektivformer på -e, och om ett franskt ord med svenskt ursprung.
Assit har jag skrivit i språkspalten de senaste veckorna. Med det konstaterandet anknyter jag till en fråga: Vilket är ursprunget till assit?
Assit är ett allmänt österbottniskt — och norrländskt — ord för ”ingenting”. Det är ett starkt ord, och detta sammanhänger med ursprunget: det kommer av alls intet. När det i en välkänd österbottnisk historia heter ”Först komber assit, å sen komber tu”, så innebär det den verkliga nedvärderingen.
Samme frågeställare, som intresserar sig för ursprunget till assit, frågar: ”Vad är fästningsesplanad?” Han har funnit ordet Helsingfors omgivningskarta 1980“ och säger, att det på finska heter ”Linnoituspiirin alue , vilket syftar på Sandhamn med kringliggande öar.
Esplanad är ursprungligen en befästningsterm och betyder ”öppen plats framför ett befästningsverk, särskilt mellan ett citadells vall och den vidliggande staden” (definition i Akademiens ordbok).
I fallet Sandhamn är ordet litet fritt använt, förefaller det mig. När man fram på 1800-talet började lägga ut planteringar och gator på platserna för gamla ”befästningsesplanader”, fick ordet esplanad den betydelse ”bred gata med trädplanteringar” som vi känner nutiden.
En annan frågeställare skriver: ”Rikssvenska dagstidningar har för sed att skriva ”förste-”, ”andre-” om ledande artiklar, t.ex. Dagens Nyheters andreledare. Överhuvudtaget gör man väl i Sverige större skillnad än vi på maskulin- och femininformer.”
Det är riktigt, att adjektivformer på -e är betydligt vanligare i Sverige än hos oss, t.ex. ”Käre Lennart”. Normalt brukas emellertid e-former na bara om personer, och därför är formerna forsteledare, andreledare förbluffande. En förklaring kan vara, att e-formerna har stor användning i södra Sverige, och måhända har kommit in i den citerade tidning en genom sydsvensk påverkan. Hos oss är det utan tvivel tillräckligt, om man använder e-former i sådana fall då adjektivet syftar på personer, särskilt då adjektivet står utan substantiv, t.ex. den döde, den fattige.
”A-et i spansk uttalas ju kort, eller hur? Å andra sidan är a-et långt t.ex. i germansk och albansk. Finns det någon regel för långt eller kort a i sådana fall?
Någon regel kan man egentligen inte tala om, men spansk, dansk, fransk, som alla har kort a är undantag från den allmänna tendensen, att ordslutet -ansk har lång vokal, jfr t.ex. republikansk, muhammedansk. Dansk mfl. följer den gamla vanan att ha kort vokal före en grupp av flera konsonanter, det är fråga om mycket gamla ord i svenskan. Germansk m.fl. är nyare ord, i flera fall sådana som har upptagits på lärd väg och som bevarat grundordets länga a.
”Heter det orgelnist eller organist?“
Den dominerande formen i nutida svenska är organist. Den utgår från instrumentets latinska namn organum (som f.ö. återspeglas i det engelska namnet organ), medan orgelnist är ombildat efter formen orgel, som har tyskt ursprung. Orgelnist förekommer i nutiden huvudsakligen i Finland — men vår kyrka använder orden organist och kantororganist i officiellt språk.
Till slut några ord om ett svenskt dialektord som har fått en märklig spridning. En frågande har fäst sig vid det franska ordet rutabaga och vill veta, om det faktiskt är av svenskt ursprung, såsom det görs gällande i franska ordböcker.
Rutabaga (med tonvikt på sista stavelsen) vilket betyder ”kålrot” är faktiskt ett svenskt ord. Västergötland förekommer rotabagge i samma betydelse; bagge har betydelsen ”något uppsvällt och klumpigt”. Att ordet kom in i franskan, där det är känt sedan början av 1800-talet, tyder på att svenska jordbruksexperter varit verksamma i Frankrike.
Det är kanske inte så egendomligt att just det västgötska ordet vann spridning: på 1700-talet var den av jordbruksnyheter intresserade familjen Alströmer verksam i Alingsås i Västergötland (Jonas Alströmer var t.ex. av stor betydelse för potatisodlingens spridning).
Hufvudstadsbladet, 29.12.1980
TORSDAGARNA drabbas hårt av jul- och nyårshelgerna i år... så nu måste vi rentav göra en måndag till Thorsdag för att inte er språkliga uppbyggelse ska bli helt försummad. Här skriver nu professorn bl.a. om skillnaden mellan adjektiven ”kristen” och ”kristlig” och berättar om ord på jul-
En frågeställare citerar meningen ”Psalmen blir till själavård, inte bara för diktaren...”, och frågar om bli till verkligen kan brukas i ett sådant sammanhang.
Den betydelse hos bliva till som föreligger i citatet, kan återges med ”komma att vara” eller kanske snarast med det skriftspråkliga ”lända till”. Vi kan jämföra med uttryck som ”trots alla bemödanden blev det hela till ingenting” och ”det blev honom till nytta”. Sådana uttryck finns både i nutida svenska och i äldre språk.
En annan frågande tar upp adjektiven kristen och kristlig.
Kristlig brukas väl i allmänhet med en nyans ”gudfruktig, som försöker leva och handla i enlighet med den kristna läran”. Därför talar man om kristligt leverne och därför bär KFUK namnet Kristliga föreningen av unga kvinnor. Kristen syftar på (verklig eller nominell, skenbar) anslutning till kristendomen. Vi talar ju om den kristna tron och säger att befolkningen i ett land är kristen (i motsats till sådana som inte officiellt deklarerar någon tro eller exv. till muslimer). Onekligen finns det exempel på att kristen används i sammanhang, där åtminstone jag skulle föredra kristlig t.ex. om man talar om kristen litteratur i det nutida Norden. Säkerligen menas författare som i sina verk vill göra kristna värden gällande — deras böcker är avgjort kristliga.
Ett par frågor i dag har anknytning till julen. En frågande undrar varifrån ordet jul härstammar.
Den som visste det! Först några ord om vad man verkligen vet om ordets förekomst i olika språk. Ordet jul finns i alla nordiska språk och även i finskan: joulu är lån från en gammal nordisk form av ordet, och juhla, som i vissa finska dialekter betyder 'jul', från en ännu äldre.
Därutöver finns ordet jul i skotsk dialekt: Yule, vilket väl är en sista rest av den fornengelska formen géol, geohhol. På kontinenten tycks det bara ha funnits i den för länge sedan utdöda gotiskan.
Många har kommit med förslag till etymologi för jul, men inget är övertygande. Med stöd i finskans juhla och de fornengelska formerna har man antagit en germansk grundform jehula. Av tolkningsförslagen skall bara ett nämnas: enligt det vore ordet jul, som ju ursprungligen betecknade en hednisk midvinterfest, besläktat med latinets jocus ”skämt”.
En annan gång skall jag återkomma till ord som julklapp och julotta. I dag skall jag nöja mig med att skriva om orden julbock och jultomte, som en gammal skolkamrat till mig frän Vasatiden frågat om.
Julbocken är enligt vanlig uppfattning egentligen en följeslagare till St. Nikolaus, vars dag är den 6 december. Efter reformationen glömdes Nikolaus bort, men julbocken fanns kvar. Julbocken nämns ganska tidigt i svenska texter, medan jultomten är tämligen ny som klapputdelare (från 1800-talet). Det har antagits, att han har kommit till genom att man har uppfattat engelska bilder av Nikolaus som en tomte. Julgubbe är ett finländskt ord och har den bakgrunden, att man i gammal tid vred till människoliknande halmfigurer till julen.
Gott nytt år tillönskas alla läsare.
De ursprungliga språkspalterna har digitaliserats med hjälp av automatiserad transkribering.
Originalen finns som (pdf) här:
18.9 och 25.9.1980(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om pappren, papperen och papperna
2.10 och 9.10.1980(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om klantskallar och bunkhuvuden
16.10 och 23.10.1980(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - vi fann eller vi funno?
30.10 och 6.11.1980(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om man ur huse och sovel
13.11 och 11.12.1980(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - det slår inte hål i sidan
18.12 och 29.12.1980(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om julgubbe, julbock och jultomte
Lista över ord och uttryck behandlade i Carl-Eric Thors språkspalter i Hufvudstadsbladet och Vasabladet 1967–1985: Till söklistan(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst)