Hufvudstadsbladet, 5.1.1981
Vad är skråpuk för något? Det får vi veta i dagens Thors-spalt, som vi också den här gången tar in på en måndag — senaste thorsdag var ju igen en gäng tidningsfri. I dagens språkspalt behandlas en del ord med julanknytning. Prof. Thors påpekar att han föredrar att göra skillnad på orden beryktad och berömd, trots att ordet beryktad nuförtiden också används i positiv mening.
Dagens första fråga handlar om ordet skråbock, som i äldre språk betecknade en julbocksmask.
Maskar för julbockar har som känt varit mer eller mindre anskrämliga. Det är därför lätt att förstå att ordet skråbock använts om dem. Det är en ändrad form av skråpuk som just avser mer eller mindre fula masker (eller mycket fula människor); puke torde vara ett ord med betydelsen ”djävul”. Formen skråbock är känd från skilda håll i Sverige och Finland.
Medan julen ännu är i färskt minne, skall det sägas något mer om ordet jul och vissa sammansättningar med det.
Jul är, som det sades förra gängen, väsentligen ett nordiskt och skotskt ord. Min uppmärksamhet har sedan fästs vid att det också förekom i medellågtyskan, dvs. hanseaternas språk, kanske inkommet från Norden. Det har levt kvar i vissa nordöstliga delar av Tyskland och i holländskan. En ung man med intresse för holländska har påpekat att holländarna har ordet joelfeest, som dock i nutiden bara avser de gamla germanernas förkristna midvinterfest (annars talar holländarna om Kerstmis ”Kristmässa”, jämför det engelska Christmas). Det holländska joelen betyder ”väsnas”, men jag tror inte att ursprunget till ordet jul är att söka i det; mer troligt är att man i senare tid har förknippat oväsendet och julfirandet med varandra.
Två sammansättningar med jul har intresserat en frågeställare: julklapp och julotta.
Om ordet julotta är att säga, att otta är ett urgammalt ord för ”tidig morgon”, som nu bara lever i Norden. Förutom i julotta lever det väsentliga i ottesång, ett ord som nordborna fick från fornengelskan.
Julklapp är ett ord, känt sedan 1700-talet. Det får sin förklaring av bruket att klappa på dörren, innan man kastade in julgåvorna (tidigare skämtfigurer av halm).
Till moderna förhållanden kommer vi med de andra frågorna for dagen. En gäller termen våningshus.
Våningshus är säkerligen en översättning av finskans kerrostalo. Det motsvaras i Sverige av flervåningshus (med 3—6 våningar) och höghus (högre än 6 våningar). Mot våningshus talar också, att det i norskan helt enkelt betyder ”bostadshus”.
Orden berömd och beryktad tycks nu för tiden båda användas i god betydelse, alltså ”välkänd”. Men är inte beryktad någonting negativt, undrar en frågeställare.
Om berömd råder inget tvivel: det betyder helt enkelt ”välkänd, ansedd” — ingen skulle tala om ”den berömde tjuven X.” Det är utan tvivel så, att beryktad företrädesvis avser ”ryktbarhet på grund av något dåligt”, t.ex. den beryktade massmördaren Z. Man kan dock, både i äldre och nutida språk, hitta exempel på beryktad i god mening. Jag upplever dock detta som i viss mån stötande och föredrar att göra skillnad mellan beryktad (med klandrande innebörd) och berömd, ryktbar (med berömmande innebörd).
Den sista frågan för i dag gäller duplett, dubblett och duplikat.
De tre orden står varandra nära till betydelsen. Dubblett är dock den enda form som brukas i betydelsen ”lägenhet med två rum”. Både dubblett och duplett kan brukas i betydelsen ”dubbelexemplar” (t.ex. av skrivelser eller frimärken). Ungefär detsamma gäller om duplikat. — Den kanske förvånande stavningen med -pl- beror på anslutning till det ord som är ursprunget till såväl duplikat som dubblett, nämligen latinets duplex ”dubbel”.
Nästa vecka tänker jag besvara återstående frågor som har blivit över.
Hufvudstadsbladet, 15.1.1981
LINDSTRÖMSBIFFEN får godkänt vitsord och viserkortet omvärderas i dagens språktest, som också begrundar skattmasens senare del…
Dagens första fråga anknyter till en skolmatsedel, där det talas om lindströmsbiff och köttmakaronilåda.
Lindströmsbiff låter förstås lite främmande; rätten kallas ju biff à la Lindström, dvs. ”biff på Lindströms sätt”. (Vem biffen är uppkallad efter, vet ingen numera med säkerhet.) Lindströmsbiff låter säkerligen mindre främmande i de flesta skolelevers öron än ”biff à la Lindström”, och jag tycker att nybildningen därför kan försvaras.
Köttmakaronilåda tycker jag däremot inte låter riktigt bra. Rätten bör enligt vanligt finlandssvensk bruk kallas kött- och makaronilåda. (Fast skolmatsedeln kan av utrymmesskäl tillåta sig en del förkortningar. — Reds. anm.)
Jag har skrivit ”finlandssvenskt bruk”. Namnet kött- och makaronilåda förekommer inte i Sverige och en i Sverige uppvuxen dam som jag rådfrågat har påpekat att vi här i landet håller oss med en del ”lådor”, som är okända i Sverige. Det rikssvenska namn som närmas svarar mot ”kött- och makaronilåda” är makaronipudding, men en sådan behöver inte nödvändigt innehålla kött.
Någon gäng under hösten behandlades ordet viserbiljett, vilket (åtminstone i lokaltrafiken i Helsingfors) avser biljetter, som skall viseras, dvs. granskas, och stämplas efter en viss tid.
Jag ställde mig då kritisk till ordet. Jag observerade senare, att termen viserkort är i bruk bl.a. i Stockholm. Därför har jag kommit till en annan uppfattning om viserbiljett: ordet kan godtagas.
En tredje frågande har fäst sig vid uttrycket i dagens läge, som förekommer i Sverige. Han undrar om det inte borde heta i dagsläget stället.
Enligt min mening är i dagens läge ett helt korrekt uttryck, en motsvarighet till i dagens situation, men kortare (och det är ju inte något fel).
Den sista frågan för i dag gäller ordet skattmas, som bekant ett vardagsuttryck för ”skatteindrivare”, ”tjänsteman vid skattebyrå”. Frågan gäller, vad slutleden mas egentligen betyder.
Mas är annars mest känt som del av ordet dalmas. I det ordet brukar det förklaras som en uttalsform av Matts, ett namn som åtminstone förr var vanligt i Dalarna. Det är ju inte ovanligt, att kända förnamn används som efterleder i personbeteckningar. Man kan jämföra med snåljåp (egentl. ”Snål-Jakob”) och argbigga, vars senare led är en form av Birgitta.
Förklaringen av mas är dock något osäker: det finns i vissa dialekter ett ord mas ”trögmåns”, samhörigt med masa.
Hufvudstadsbladet, 29.1.1981
DET ÄR UPP TILL OSS om vi vill använda detta engelskt färgade uttryck — prof. Thors tycker att det är kort och slagkraftigt (och dessutom fåfäng möda att motarbeta). I DAGENS text tar han också upp den svenska grammatikens kanske besvärligaste problem: SIN eller HANS?
En frågande har i rikssvensk veckopress hittat ett uttryck det är upp till någon, t.ex. ”Det är upp till var och en att hämta sin post själv”. Kan detta uttryck godkännas, frågar han.
Det är upp till (någon) har otvivelaktigt uppkommit genom påverkan från engelskan. Där är uttryck som it is up to you vanliga betydelsen ”det får du själv avgöra”, ”det beror på dig själv”. Jag hörde uttrycket första gången av min far som säkerligen hade fått det från hemvändande emigranter i Österbotten; det var på 1930-talet.
Uttrycket är numera faktiskt så vanligt, inte enbart i Sverige och Österbotten, att det torde vara fåfäng möda att motarbeta det. Jag tycker personligen att det är kort och slagkraftigt.
En annan frågande har stött på uttrycket tyst i mjugg. Varifrån kommer det?
Vanligen förekommer i mjugg uttrycket ”le i mjugg”, dvs. ”le för sig själv”, ”le i hemlighet”. Besläktade uttryck med ljudkombinationen mu- finns i flera germanska språk. Främst skall nämnas det engelska hugger-mugger ”i hemlighet”.
Två österbottniska landsmän till mig frågade härom dagen efter ursprunget till ett annat uttryck med ljudkombinationen mu-, nämligen det österbottniska (och åboländska) si eller skåd under mustjin ”se i hemlighet”. Detta uttryck fanns för ett par sekler sedan i svenskt riksspråk: se under musken. Musk är egentligen ett ord för mörka ögonhår. Ett allmänt känt ord som sammanhänger med det är svart muskig.
En tredje frågande tar upp ett besvärligt problem i svenskan: bruket av sin och hans, hennes.
Frågan är onekligen besvärlig — den har sagts vara den besvärligaste i den svenska grammatiken. I det ”normala” fallet bereder den knappast svårigheter, men två särfall skall beskrivas här.
Det ena fallet är det, där sin eller hans ingår i en ordgrupp inom satsen. Vi skall ta ett uttryck som ”Direktören uppmanade fröken X. att stanna på sin plats”. I det här fallet är ”fröken X.” för tanken subjekt till uttrycket ”stanna på sin plats”, och därför är sin det rätta ordet. Erik Wellander har i ”Riktig svenska” ett belysande exempel. Vi kan säga ”Han har kallat samman damerna för att förljuva sin/hans kväll”. Säger vi sin, så uppfattas han som subjekt till förljuva, men om vi använder hans, uppfattas damerna som subjekt för tanken till förljuva.
Ett av frågeställarens exempel innehåller något som lätt fattas son en självständig ordgrupp: ”Mappen innehåller A:s brev från sina kusiner” — de brev som A har fått. Därför känns sina riktigt. I en parallell sats ”brev till A från hans kusiner” uppfattar vi inte A. som tankesubjekt.
Det andra fallet utgörs av satser där pronomenet hans kan ha olika syftning. Vi kan ha två män nämnda ett sammanhang. Den frågande ger exemplet ”A berättade för B att hans bror insjuknat”. Det är onekligen tvetydigt. Det är i dylika fall bäst att undvika missförstånd och skriva: ”att dennes bror” eller ”att B:s bror” — om så menas. Just sådana fall är ett problem i manga språk.
Hufvudstadsbladet, 22.1.81
ÖVERBRYGGA motsättningar är ju alltid förtjänstfullt — och lika bra är det att ÖVERBYGGA dem, lär vi av prof. Thors betraktelser i dag. Som också är nyttig läsning för dem som brukar stoppa in ett extra i mellan s och o i ordet GARNISON.
”Vad är riktigt? Överbygga eller överbrygga, t.ex. motsättningar? Båda formerna har förekommit i Hbl. Om överbrygga är det rätta, hur lyder verbet i imperfektum? Kan överbryggade vara riktigt?”
Bakom det problem som dryftas i frågan ligger ett tyskt verb, überbrücken, vars egentliga betydelse är ”bygga en bro — på tyska Brücke — över något” men som också används mycket i en överförd betydelse ”mildra (egentligen ”slå en bro över”) motsättningar”. Det tyska ordet fick en direkt kopierad avläggare i svenskan, nämligen överbrygga. Detta verb böjs överbryggar, överbryggade. Det är naturligt att böjningen är en annan än vid det vanliga ordet brygga (en dryck), överbrygga har som synes ingenting att göra med detta. Både överbrygga och överbygga måste anses vara riktiga. Ibland ser man i stället ett verb överbroa, som visserligen helt återger innebörden i tyskans überbrücken, men som är ganska sällsynt.
”Varför heter det lantmäteri, men däremot stadsmätning?”
Det märkliga i fallet är lantmäteri. Substantiv till verb bildas oftast med -ning eller -ande, och det heter ju t.ex. uppmätning, mätning av ett kast, ett avstånd m.m. Varför då lantmäteri? Jag vågar tro, att den tyska termen Landmesserei har stått som förebild. Förledens form lant- (inte land-) tyder på det. Onekligen hade ”landmätning” varit en renare svensk form.
En tredje frågeställare är förvånad över uttalet ”garnisjon” för garnison och har t.o.m. sett formen garnision i skrift.
Bakom formen ligger nog påverkan från det vanliga suffixet -tion, -sion, som är så allmänt i svenskan att det t.o.m. har lett till skämtsamma bildningar som muntration. — Det är svårt att säga hur gammal ombildningen är: den har helt naturligt varit sällsynt i skrift.
Suffixet i garnison är egentligen ett italienskt -one, men ordet har upptagits i franskan och spritt sig därifrån.
Samma frågande är också intresserad av ursprunget till ordparet Lappeenranta — Villmanstrand.
Villmanstrand har växt upp på Lappvesi sockens marker. Enligt pionjären i finsk namnforskning prof. Viljo Nissilä, har Lappeenranta utvecklats ur Lappvedenranta.
Jag ser uppkomsten av den svenska namnformen Villmanstrand så här: När staden grundades 1649 associerade man förleden i Lappvesi, naturligt nog, med lapp. Men et ”Lappstrand” kändes väl inte fint nog för en stad, och då grep man till vildman, som brukade användas om lapparna som heraldiska figurer. (Sådana vildmän finns i flera gamla vapensköldar.)
Till slut en ortografisk detalj, som inte är utan betydelse. Man ser rätt ofta uttryck i skrift som ”mellan kl. 18—21“.
Det är dock inte korrekt: antingen skall det vara ”kl. 18— 21” (utan mellan) eller ”mellan kl. 18 och kl. 21”. Strecket mellan 18 och 21 svarar mot ordet till.
Hufvudstadsbladet, 5.2.1981
Använd helst HAN som gemensamt pronomen i texter där man avser både kvinnor och män, säger prof. Thors. Om man ersätter ordföranden eller sekreteraren i t.ex. reglementen med han är det i varje fall ett mindre klumpigt uttryckssätt än HAN/HON. I framtiden kanske vi kan vänta oss DEN.
Vilket ord kan användas reglementen och annan dylik text i stället för ordförande och sekreterare?
Det vanligaste bruket är än så länge att använda han i t.ex. reglementen, dvs. texter som inte avser någon känd sekreterare eller ordförande. Det är klart att det språkbruket kan verka stötande och att det kommer att bli ännu mer stötande i framtiden, då kvinnornas roll i nämnder o. likn. säkert kommer att vara större än nu.
Man ser ibland han/hon i texter av olika slag, men jag är ense med insändaren om att det är ett klumpig uttryckssätt. Någon enstaka gång förekommer hon som gemensamt pronomen. Min mening är att det minst påfallande pronomenet med syftning på både män och kvinnor faktiskt är han. Det beror helt enkelt på långvarig tradition.
Någon enstaka gång förekommer den i uttryck som kan syfta på både män och kvinnor. I officiella texter torde det dock inte förekomma. Man kan tänka sig den som ett framtida pronomen med uppgift att täcka betydelserna hos både han och hon, men tiden är ännu inte mogen for det.
Ordet denne är också könsbetecknande: det är klart maskulint. En ensamt denna utan följande substantiv och med personsyftning är feminint: alltså mannen — denne, kvinnan — denna.
Min mening är alltså: i nuläget är han minst påfallande. Han/hon (liksom han eller hon) i allmän funktion bör undvikas.
På tal om ordet ordförande skall det sägas något om ordets böjning. En frågande har sänt in en par tidningsurklipp, som tydligt visar osäkerhet om hur ordförande skall böjas.
Ett klipp har frasen ''tre ordförandens meningar”, som inte kan anses vara korrekt. Ordförande lyder lika i obestämd pluralis: ”två ordförande” och genitiv pluralis lyder ordförandes: ”tre ordförandes”. Ordförandena är bestämd pluralis. — På motsvarande sätt böjs andra personbetecknande ord på -ande, t.ex. svarande.
Den här behandlade icke-korrekta böjningen är inte ovanlig och ha behandlats tidigare i spalten. Felen här ovan beror på inverkan från sakord med neutralt genus, t.ex. ett anförande, två anföranden.
Frågeställaren nämner i förbigående ett annat fel som tillhör sats konstruktionerna. En tidning skriver ”vald till viceordföranden”. Det enda felet med uttrycket är att det inte heter så, utan ”vald till ordförande, viceordförande, kyrko herde osv.” — alltid obestämd form.
En annan frågande skriver on ordet stamstad och citerar en tidning: ”bostad i stamstaden”. Han tycker att ordet inte är korrekt, utan en översättning av det finska kantakaupunki.
Jag delar helt frågeställarens åsikt. Men vad skall man säga i stället? Om med ”stamstaden” avses de centrala delarna av en stad, så har vi ett modernt svenskt ord: stadskärnan, ett ord som torde vara skapat hos oss, men som har vunnit spridning också i Sverige och finns i senaste upplagan av Akademiens ordlista.
Ibland avser finskans kantakaupunki den ursprungliga delen av en stad som vuxit genom inkorporeringar; sådana städer är Karleby och Kristinestad, för att nämna ett par österbottniska exempel. Man kan också bruka ordet stadskärna i detta fall. Jag har själv en gång föreslagit termen kärnstad för denna typ av ”kantakaupunki — stamstad”.
Hufvudstadsbladet, 12.2.1981
POLARISERA och pragmatisk är modeord som prof. Thors i dag ägnar sin uppmärksamhet. De som önskar dra hans uppmärksamhet till andra ord eller språkliga problem kan göra det skriftligen: Hbl:s red. förmedlar brev märkta ”Torsdag med Thors”.
Det finns ibland ett överflöd av moderna främmande ord i skrifter och spalter. Vissa av dem ville man kalla modeord. En frågeställare tar upp två av dessa moderna modeord: pragmatisk och polarisera.
Pragmatisk är en avledning av det grekiska ordet pragma ”gärning” (av samma stam som praktisk) och har i enlighet därmed i svenskan huvudbetydelsen ''som har praktiskt syfte”, ”som tar hänsyn till verkligheten”.
Emellertid har bl.a. engelskan också övertagit det grekiska ordet formen pragmatic (och pragmatical), och hos dessa engelska ord uppträder ibland tämligen överraskande betydelser, bl.a. ”envis, dogmatisk, säregen”.
Den frågande har någonstädes observerat uttryck som ”Han var alltför pragmatisk”, vilket han tycker betyder ”alltför stelbent”. Jag vågar påstå, att vi här har en engelskpåverkad användning av pragmatisk. Om det nödvändigtvis skall brukas i svenskan, bör det användas i betydelser ”som tar hänsyn till verkligheten”, t.ex. ”en pragmatisk inställning”.
Polarisera har blivit rätt vanligt. Grundbetydelsen är fysikalisk och anknyter till ordet pol, närmast i magnetterminologin. Där talar man bl.a. om ”den magnetiska nordpolen” och ”den magnetiska sydpolen”. Dessa är ju varandras motsatser. I modernt (men enligt min mening onödigt tillkrånglat) språk kan man säga, att ”motsättningarna har polariserats”: de har skärpts, drivits till ytterlighet.
En annan frågande har fäst uppmärksamhet vid det vanliga uttrycket i detta skede, som han finner är vanligt hos oss.
I och för sig är ordet skede full brukligt, både hos oss och i Sverige. Jag tycker mig dock ha märkt, att ordet i Sverige används om något längre tidsperioder: ”ett skede av historien”, ''ett allvarligt skede av hans sjukdom”. Jag känner viss tvivel om användbarheten av vår vanliga ”i detta skede”, och håller det för mycket möjligt att här föreligger påverkan från det vanliga finska tässä vaiheessa, såsom frågeställaren menar. Bättre är utan tvivel i dagens läge, i nuläget.
Ett ungefär liktydigt uttryck, som — utan att vara någon finlandism — är påfallande vanligt hos oss, är i detta nu ''just nu”.
En tredje frågeställare har noterat uttrycket ”I (X-stad) känner man ej igen vinsterna”. Han tycker inte de låter bra.
Man känner igen en människa, man känner t.ex. igen spoven på hans vemodiga, melodiska läte. Man kan således känna igen det som man har sett tidigare, men också sådant som man hört beskrivas. I det citerade uttrycket väntar man sig snarast ”känna igen vinstlotterna”. Det är allt jag har att säga ”i tidningen” — inte ”på tidningen” — i dag.
Hufvudstadsbladet, 19.2.1981
JORDSKALV och den kära gamla felöversatta häradsdomaren (som får manga att skälva av förtrytelse) är aktuella ämnen i dagens språktext. Som till slut landar i den göteborgska stadsdelen Majorna.
En frågande undrar om ordet ensamförsäljning är ett allmänt accepterat ord; en rikssvensk firmarepresentant hade påstått att det Sverige heter soloforsäljning.
Ensamförsäljning (och ensamförsäljare) är utan minsta tvivel ett allmänt använt svenskt ord; den kända ”Illustrerad svensk ordbok” upptar dem — och nämner inte ”soloförsäljning”. Jag vill inte påstå, att soloförsäljning inte förekommer, men det är troligen ovanligt.
Samme frågande tar upp termerna jordskalv och jordbävning. För honom är jordskalv en inte alls så katastrofal sak som en jordbävning.
Det är möjligt att en och annan har den uppfattningen, det hade jag själv i yngre år, när det förödande skalvet i Japan 1923 var i färskt minne. Dock tror jag inte att jordskalv och jordbävning, allmänt taget, innebär någon skillnad styrkan. Det kan snarare sägas att jordbävning nära ansluter sig till den tyska termen (Erdbeben). Vi brukar ju sällan verbet bäva om tillstånd, då jorden ”gungar”; bäva används mest i överförd betydelse (”jag bävar för följderna av hans handling” o.dyl.). Det naturlig svenska ordet om abnorma rörelser i jordskorpan är nog skälva, och därför är jordskalv ett lämpligt ord.
Någon gång är en språkman frestad att rida på en gammal käpphäst. Så är det med mig när jag träffar på häradsdomare som felöversättning.
Häradsdomare är en hederstitel som brukar tilldelas förtjänta nämndeman. Ordet har inlånats i finskan som ”herastuomari”.
Men häradsdomare kan under inga omständigheter användas som översättning av finskans kihlakunnantuomari. En k. är den jurist av facket som ar högste domare i en domsaga, och en sådan kallas på svenska häradshövding eller domhavande. (Unga jurister som fullgjort sin tingsmeritering får titeln vicehäradshövding: de måste nämligen ha suttit ting ett föreskrivet antal gånger och sålunda tjänstgjort i stället för en häradshövding.)
En tredje frågande säger att han i Sveriges radio (i programmet ”Svar i dag”) hört en förklaring på Stadsdelsnamnet Majorna i Göteborg. Det sades i programmet, att Majorna kommer av det finska maja ”koja, ruckel”. Är det verkligen så, frågar han.
Med all sannolikhet kommer Majorna från finsk-ugriskt håll. Namnet behandlas mycket utförligt verket ”Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län”, 2:29 och följ. Enligt detta verk kan det med stor sannolikhet föras ihop med estniskans maja. I estniskan har maja också betydelsen ”bondby eller av smäfolk bebodd förort utanför en stad”.
Den estniska betydelsen stämmer förträffligt med Majornas ursprungliga status, och den estniska härledningen stöds också av en urkund 1652, där det talas om ”Hakelwetket eller Mayerne”; hakelwerk var ett lågtyskt ord som i Balticum användes om förortsbebyggelse — alltsä liktydigt med estniskans maja.
Hufvudstadsbladet, 26.2.1981
FRÅN BELGIEN till Villmanstrand, via ett stycke issörja, går språkresan med prof. Thors i dag. Och så hakar ing. Kai Finell på med en liten kommentar till förra veckans Thors-utredning kring Majorna i Göteborg.
En frågeställare med nära kontakter till Sverige har förvånat sig över olikheten i uttalet av Belgien och belgisk: det heter i Sverige oftast ”Beljen” och ”beljisk”, hos oss väl oftast med -Ig-.
Faktiskt förekommer också uttal med -Ig- även i Sverige, och det anses åtminstone av vissa auktoriteter mera vårdat. När vi hos oss så avgjort föredrar uttal med -Ig-, kan det möjligen hänga samman med att förbindelsen l + ”hårt” g är välbekant från våra folkmål (t.ex. uttal som ”sälg” och ”välg” för sälja och välja.
En frågeställare har observerat att skärgårdsbor använder ordet sora (uttalet ”såra”, med kort å) för ”issörja”. Hon undrar om detta dialektala sora kommer från finskans sora ''grus”.
Jag vägar bestämt påstå, att dialektordet sora ”issörja” inte har något att göra med det finska sora. Redan den mycket påfallande olikheten i betydelse pekar på detta. Ursprunget till sora ”issörja” är svenskt. Ett liknande ord finns i vissa rikssvenska dialekter, och i norska folkmål finns ett sor ”lag av små iskumpar på vattnet”, med andra ord issörja. Också riksspråkets issörja är besläktat med dialektordet sora, vilket för övrigt har uttal med u i vissa av våra folkmål.
Frågeställaren undrar också, vad folkmålsordet soraband motsvaras av i högsvenskan. Det svarar när mast mot ett ''band av issörja”, ”lager av issörja”.
Det var för någon tid sedan här i spalten tal om ursprunget till stadsnamnet Villmanstrand; det förklarades ur det äldre svenska ordet vildman ”lapp” (särskilt som heraldisk figur).
Jag menade att namnet är framsprunget ur ett slags ”förfinad ombildning” av ett Lappstrand och detta åter ur ett Lapvedenranta, ursprunget till nutidens Lappeenranta. Insändaren säger, att han har hört att Villmanstrand har bildats till namnet på den adliga ätten Wildeman (utdöd 1676), som skall ha ägt jord på stranden av Lapvesi.
Jag har gjort efterforskningar i Jully Ramsays kända arbete om frälsesläkter i Finland under äldre tid, men har den bestämda uppfattningen att ätten Wildeman hade mycket fast anknytning till östra Nyland. När Villmanstrand fick sina stadsrättigheter mot slutet av 1640-talet, var det genom Per Brahe, som hade förläningar i Villmanstrandstrakten. Det är enligt min mening föga sannolikt att greve Brahe skulle gett den nygrundade staden namn efter en annan adelsman, och därför vågar jag fortfarande hålla fast vid min tidigare förklaring.
Hufvudstadsbladet, 5.3.1981
ALLA GISSLAN släpptes fria... Låter det bra? Jo, frisläppandet i och för sig — men pluralformen? I varje fall anser den svenske språkexperten Bertil Molde, här understödd av prof. Thors, att ordet gisslans pluralisproblem ska lösas på detta enkla sätt.
En frågeställare vill veta, hur man skall uttrycka flertal av ordet gisslan. ”Man kan väl inte uttrycka det med så och så många pantfångar, eller hur?”
Jag är avgjort mot ordet ”pantfångar”, som bryter den nordiska raden av ungefär likalydande termer: svenskans gisslan, norskans gissel, flertal gissler, den moderna isländskans gisl. Man är vad det svenska ordet beträffar i den besvärliga situationen, att ordet gisslan inte kan böjas, lika litet som andra ord på -an, t.ex. begäran, åkallan. Ett sätt att klara behovet av pluralis har varit omskrivningar som ”fem man i gisslan” o.dyl. Men det känns inte riktigt tillfredsställande.
För någon vecka sedan dryftade sekreteraren i språknämnden i Stockholm, prof. Bertil Molde ordet i sin språkspalt i Svenska Dagbladet. Han har en lösning, som jag gillar: vi skall resolut använda formen gisslan också i pluralis och skriva t.ex. tio gisslan. Avvikelsen från hittills gällande språkbruk är inte särskilt påfallande. Min rekommendation är: i använd ordet gisslan också i pluralis och skriv t.ex. ”de två gisslan har släppts”.
Sedan får vi hoppas på något sådant som att man i framtiden kan skriva (sanningsenligt): ”På 1980-talet släppte man alla gisslan fria, och bruket att ta gisslan föll glömska.
En annan frågande kommer med följande spörsmål: ”I dagens Hbl kommenteras en intervju med general Kamunen, som anges vara chef för huvudstaben. Heter det inte generalstaben?”
Faktiskt är det så, att det som kallas huvudstaben (fi. pääesikunta) omfattar generalstaben (yleisesikunta) utbildningsstaben och underhällsstaben. Termen huvudstab är en speciellt finländsk term, som säkert har uppstått som översättning av finskans pääesikunta. Det går som synes inte så lätt att förändra terminologin hos oss.
En tredje frågeställare har fäst sig vid uttrycket i framtiden i följande: ”I framtiden håller vi öppet på fredagarna.”, ”Låter inte ”i framtiden” väl obestämt?”
Det låter snarast som om öppethållandet i framtiden skulle börja någon gång längre fram. Bättre hade det varit att skriva t.ex. ”härefter häller vi…”
En frågeställare har fäst sig vid ortnamn sådana som Östersundom. ”Vad är det för slags form?”
I den äldre svenskan, i viss mån ännu på 1500-talet, hade svenskan en särskild dativform, liksom dagens tyska och isländska. Den användes t.ex. för att ange en person at vilken man gav något, men också efter vissa prepositioner som vid och hos. Man sade t.ex. ”vid sundom”, ”på bergom”, dvs ”vid sunden”, ”på bergen”.
Formen på -om lever kvar i riksspråkets lagom och stundom och i ortnamn, t.ex. Sundom nära Vasa och Vikom i Maxmo. Som bekant finns det många östnyländska namn sådana som Mickelspiltom. Det märkliga med dem är, att flera av dem är dativ pluralis av personnamn, t.ex. det nämnda Mickelspiltom, Gislom o.a. De har utförligt behandlats av prof. Ake Granlund i hans stora avhandling om östnyländska ortnamn; han har kommit till det resultatet, att personbetecknande namn på -om angett ”hos någon”.
Hufvudstadsbladet, 12.3.1981
MED ETT ÄLÄNDSKT brev börjar dagens text, som sedan via Island och Filippinerna tar sig fram till Villmanstrand och Nyslott. I förbifarten uppmärksamgör den oss på vikten au genitiv-s i samband med begrepp som FRK och UM.
Dagens första fråga kommer från Åland. Frågeställaren har i Sveriges TV lagt märke till att ord på -a av typen flicka, vecka har ändelsen -er i pluralis i uttalet. ”Företeelsen tycks hela tiden öka”, säger han.
Jag hade länge samma tanke som frågeställaren, alltså att er-uttalet vore på frammarsch. Senare har jag märkt att rikssvenska språkmän brukar framhålla, att -er i ord med singularis på -a i själva verket är på tillbakagång. Företeelsen hör egentligen hemma i vissa svenska dialekter och har därifrån kommit in i riksspråkligt tal. Det är emellertid som sagt ett språkdrag på reträtt; det skriftenliga uttalet av -or tränger fram, dvs. uttalet med o som i ond, vilket ju är dominerande i det centrala Sverige.
Namn på öar är aktuella i en annan fråga, eller rättare sagt, prepositionsbruket vid vissa önamn. Det normala är ju att vi använder prepositionen på vid önamn: på Åland. En frågeställare har märkt att det t.ex. i TV-nyheter kan heta i Filippinerna.
Språkbruket med i för önamn hal väl sin bakgrund i att vissa öar såsom Island har blivit stater. För Filippinerna, föregånget av i, kan man tänka sig samma förklaring. Min personliga inställning är, att de inte finns något skäl att frångå de normala språkbruket. Man kan alltså fortsätta att säga på Filippinerna, på Åland. (Men om ett ord som stat, republik, landskap el. dyl. går före önamnet, används i, t.ex. i republiken Filippinerna).
Samme frågande har lagt märke till uttalet di för de i TV.
Mitt svar är kort och enkelt: det är den vanligaste finlandssvenska talspråksformen som har använts. En frågande tar upp ett rättskrivningsproblem av betydelse.
”Skall genitivändelsen utsättas vid initialord?”
Initialord är som känt förkortningar som innehåller initialerna till ett namn eller en beteckning, t.ex. FRK, UM, HAB (Finlands Röda Kors, Utrikesministeriet, Helsingfors aktiebank). Den allmänna regeln beträffande genitiven är helt klar: vi skall sätta ut genitiv-s och skriva t.ex. FRK:s insamling, UM:s tjänstemän osv. Även skrivning utan kolon (FRKs) kan förekomma, men jag tycker det blir tydligare, när man använder kolon. — Vi uttalar ju faktiskt genitivens s i sådana förkortningar och säger exv. ”efärr-kås medlemmar”. Därför är stavningar som HAB direktörer olämpliga.
Man kan också skriva FRK-medlem. Strecket är väsentligt i en sådan sammansättning (jfr det olämpliga ”FRK medlem”).
Dagens sista fråga gäller svenska namn på finsktalande orter. En frågeställare säger så här: ”När är det aktuellt att använda det officiella finska namnet, t. ex. Lappeenranta och när kan man använda den svenska motsvarigheten?
Numera, tror jag, går det utmärkt att använda svenska namn på större orter (t.ex. Nyslott, Villmanstrand) i adresser på brev. Dels upptas de svenska namnen t.ex. i postnummerkatalogen, dels är givetvis postnumret till hjälp för de sorterande tjänstemännen. Sådana svenska stadsnamn kommer i fråga på kuvert adresserade till svenskspråkiga, men är dessutom på sin plats i svenska tidningar. Med sådana namn som har mycket liten användning eller som kan betraktas som ålderdomliga (typen Östermyra för Seinäjoki) skall man vara försiktig. De är inte lämpliga i adresser, knappast heller i tidningarna. I brev, adresserade till myndigheter är det skäl att använda det finska namnet, t.ex. Savonlinna.
Till ett par andra frågor i sammanhanget kommer jag nästa vecka.
Hufvudstadsbladet, 19.3.1981
DE OCH DI OCH DOM hör till de kära gamla spörsmålen som ganska regelbundet dyker upp i spalterna. Här utreds uttalsfrågan av prof. Thors som också berättar om dialektordet ”larpa”.
Det var förra veckan tal om användningen av svenska namn på orter där befolkningens språk huvudsakligen är finska, t.ex. Nyslott och Villmanstrand. Ett väsentligt moment i framställningen skall här rättas. De berörda svenska namnen erkänns även i officiell text (se förordning 896 år 1972 och särskilt bilagan till denna). Det är således fullt riktigt att använda namn som Villmanstrand, Nyslott och St. Michel i skrivelser till myndigheter.
Samme frågeställare som ställde frågan om dessa svenska namn berör också bruket av namn som Helsinki och Turku i engelskspråkig och annan utländsk korrespondens. Kan man inte skriva Helsingfors och Åbo i stället?
Onekligen är den finska formen av namnet på Helsingfors dominerande i de stora kulturspråken: fråga om namnet på Åbo kan möjligen en viss vacklan förekomma. Det väsentliga är att se till att ingen missuppfattning kan uppkomma, om man använder de svenska namnen. Själv har jag i korrespondens med nära bekanta brukat använda de svenska beteckningarna.
Samma frågeställare undrar över ett par namn på hållplatser i Helsingfors.
En heter Gjuteri (fi. Valimo). Det vore naturligare att ha formen Gjuteriet, menar jag. — Varför Ilmala inte har något svenskt namn, vet jag inte.
En annan frågeställare frågar: ”Vilket uttal av pronomenet de bör man använda i vår tid?”
Spörsmålet har tidigare berörts i spalten, men det kan tas upp här, trots det.
Onekligen är de (så uttalat) den ursprungliga formen; i nutiden förekommer den stundom vid uppläsning av text. Uttalsformen di är känd från 1500-talet. Den har in vår tid förekommit, förutom Finland, också i södra Sverige, och jag har skånska bekanta som säger ”di“. Formen ”dom” är förhärskande i Sverige f.ö. och är genuin i dialekterna i södra Finland. Den är känd från slutet av 1600-talet. — Dialekterna i Norrland och Österbotten använder dem också som subjekt (”när kommer dem”).
Formen dom håller på att sprida sig också i vanligt högspråkligt tal hos oss, men det skall inte förtigas, att det finns ganska många, t.ex. Helsingfors, som ogillar den och betraktar den som ovårdad. Allt talar dock för att dom kommer att bli den segrande formen i all svenska.
En frågande har tagit upp det östnyländska dialektordet larpa.
Det har skiftande betydelser: ”upp lösa (t.ex. ett nystan)”, ”stulta”, ”smutsa”. Frågeställaren ger som exempel: ”Sköt du årorna, så larpar jag (t.ex. långreven)”, ”Kon larpar höet under sig”, ”Han larpar hem allt möjligt”.
Vad ursprunget angår, är det tydligt att larpa hör samman med ett likalydande norskt dialektord, son bl.a. betyder ”smutsa ned”, och med ett svenskt dialektord larpa med liknande betydelse, känt åtminstone från Östergötland. Ordet kan höra ihop med stammen i slarv, vara bildat till en s-lös variant av denna.
Flera frågor måste stå över till nästa vecka.
Hufvudstadsbladet, 26.3.1981
FIKONSPRAK och krångelsvenska är på tapeten i dagens Thorsspalt. De som älskar att svänga sig med facktermer och invecklade konstruktioner får inga applåder här — i stället antyder professorn att de kanske lider av språklig lättja...
En frågeställare kommer med ett spörsmål av allmänt intresse. Han citerar en facktidskrift som nyligen tryckte en rapport med en mängd främmande termer (från ett annat fack än tidskriftens eget). Den frågande undrar: ”Är det verkligen nödvändigt att skriva ett så konstifikt fikonspräk?”
Frågan är högst berättigad. I vår tid har en grupp som ofta beskyllts för att skriva invecklat, nämligen juristerna (och i synnerhet beslutsfattare på hög nivå) försökt göra något åt sitt svårbegripliga språk. Så har det faktiskt gjorts något åt kanslisvenskan, särskilt i Sverige men också hos oss.
Men fikonsvenskan gör sig också märkbar på andra områden. Författaren till den artikel som åsyftas i frågeställarens brev är språkman. Det är dock kanske inte språkmännen som just nu är de värsta tillverkarna av ”krångelsvenska” (jag borde kanske i tillkrånglad stil ha kallat dem ”lingvistiska producenter”).
Man läser mycken konstifik svenska t.ex. i samhällsvetenskaper och närliggande fält. Det krångliga språket på dessa områden har måhända egentligen uppkommit engelskan (ett språk som f.ö. ofta skrivs beundransvärt klart och elegant) och har, på grund av engelskans väldiga inflytande, brett ut sig på mänga häll. Det skrivs bl.a. fruktansvärt krånglig finska, och jag har läst betänkanden, på finska, som av högt kvalificerade finskspråkiga akademiker bedömts som så snåriga, att de varit obegripliga.
Det är, för att ta ett par exempel, inte nödvändigt att tala om ”allokering”, när man kan skriva ”tilldelning” eller att använda ”population”, när det går bra att bruka ett vanligare ord som ”grupp” — andra fall väljer man kanske hellre ”befolkning”. Bakom de konstiga orden ligger väl i manga fall ett motiv som rätt och slätt kunde benämnas språklig lättja. Det är bekvämt att försvenska ett (för den skrivande och i hans miljö) välkänt engelskt ord.
Vanan att ta upp ett främmande ord är givetvis inte ny. Källorna är bara olika under skilda tider. För något sekel sedan var franska det stora språket, ännu längre tillbaka var det latin, och tyskan har i århundraden varit ett ofta efterbildat mönster, eftersom den i många fall liknar svenskan i sin ordbildning.
En annan frågeställare berör en egendomlig användning av ordet hår. Hon säger sig i den bekanta ”Illustrerad svensk ordbok” ha funnit några exempel på en hår.
Frågeställaren har missuppfattat ordbokens förkortningar. Det ord som avses är det välkända hårsmån (även hårsbredd kan avses i ordboken). Man säger ju faktiskt ”en härsmån större”.
Det kan tilläggas, att det lilla ordet mån, egentligen ”skillnad, utsträckning” numera huvudsakligen förekommer i en del uttryck som i någon mån, i viss mån och sammansättningar. En sammansättning, hårsmån, nämndes ovan. En annan är mannamån, ordagrant ”skillnad på män”, dvs. partiskhet.
Hufvudstadsbladet, 2.4.1981
LÖRDAGEN — hör den till vardagarna? Jovisst, och det har de som vill ange öppethållningstider allt skäl att beakta.
TORSDAGEN är som vanligt vår språkvårdsdag framom andra: ni som har ärende till denna spalt är alltid välkomna att sända in frågor till prof. Thors. Adressera dem till Hbl:s redaktion, Mannerheimvägen 18, 00100 Helsingfors 10, så vidarebefordrar vi.
En frågeställare har sänt in ett antal oklara uttryck, som han har funnit i tidningar. Först bland dem skall här citeras ”Öppet vardagar mellan 9 och 15.”
För ett antal år sedan skulle innebörden i det citerade ”vardagar mellan 9 och 15” ha varit helt klar: man visste att affären (eller kontoret) var öppen måndag till lördag. Utvecklingen i samhället har förändrat situationen. Många firmor är stängda på lördagarna, så även den som avses i citatet. Då är det fel au skriva ”vardagar”, ty även lördagen är ju en vardag.
Det viktiga i frågan är, att man inte kan tala om ”vardagar”, om inte lördagen är med. Man kan skriva t.ex. ”öppet måndag — fredag kl. 9—15”. Också formuleringen ”öppet vardagar, utom lördagar, kl. 9—15” kan godtagas.
Samme frågeställare citerar en formulering: ”sysselsatta på sätt eller annat”
På sätt eller annat är en känd finlandism, som har uppkommit genom ordagrann översättning av finskans tavalla tai toisella. Det är sålunda en fennicism, ett uttryck som beror på finskt inflytande. Det korrekta — och numera även hos oss vanliga — uttrycket är på ett eller annat sätt.
Också följande uttryck har påträffats av samme frågeställare: ”sörjd av de anhöriga, vänner och släktingar”
De anhöriga är också släktingar till den avlidne. Därför är det citerade uttrycket olämpligt. Det borde ha varit ”de anhöriga, andra (eller: övriga) släktingar och vänner”.
I det här sammanhanget kan det vara skäl att ta upp ordet frände. Det är ett något ålderdomligt ord för ”släkting”.
Men det har inte samma betydelse som det besläktade engelska ordet friend, vilket betyder ”vän“. I våra dagar, då kunskaperna i engelska är så allmänna, ser man ibland det svenska frände använt i den engelska, men svenskan oriktiga betydelsen ”vän”. — Fränka är en kvinnlig släkting; ordet är dock mycket mer ålderdomligt och sällsynt än frände.
En annan frågeställare undrar vad man skall säga om de av Språknämnden i Stockholm rekommenderade stavningarna Birger Jarls-gatan och Svarta havs-flottan. Det finns ju en möjlighet at detta skrivsätt leder tanken till en svartmålad havsflotta.
Bindestrecket avser i de citerade fallen, att uttrycken är sammansättningar av orden före strecket (Birger Jarl och Svarta havet) samt ordet efter strecket. Man kan, om man vill skriva i ett ord. Svartahavsflottan, Birgerjarlsgatan.
Direkt olämpligt är att lämna bort bindestrecket och skriva Birger Jarlsgatan, Svarta havsflottan. Särskilt det senare uttrycket blir då lätt tvetydigt.
Hufvudstadsbladet, 9.4.1981
Ni kan väl inte HA PANNA att underlåta att läsa dagens språktest?! Den som innehåller upplysningar om allt från ”ha panna att göra något” till häleri och släktnamn!
Det frågas så här: ”Hör uttrycket ha panna att göra något till kategorin fennicism eller inte?”
Mitt svar är mycket bestämt: nej. ”Ha panna att”, dvs. ”vara fräck nog att” — ungefär liktydigt med uttrycket ha mage att — är inte brukligt bara i Finland, utan är allmänt svenskt. Om uttrycket inte är ursprungligt svenskt, så ligger misstanken inte fjärran, att uttrycket kunde vara en återgivning av ett motsvarande franskt uttryck ”avoir du front” (dvs. panna).
Det svenska uttrycket dyker första gången upp i skrift i början av 1800 talet, således under en tid då franskan avgjort var det mest prestigebärande utländska språket i Sverige. — Men detta kan inte bli mer än en gissning, absolut inte något säkert påstående. Det vore intressant att utreda, vilken bruklig het det finska hänellä on otsaa tehdä se har i dialekterna; på det sättet kunde det kanske komma fram, om detta finska uttryck i sin tur beror på svenskt inflytande eller inte.
En annan frågeställare tar upp ordet häleri. ”Vad är ursprunget till detta egendomliga ord, som torde vara helt okänt i finlandssvenskt vardagsspråk?”
Häleri är den term i nutida lagspråk i Sverige som brukas i den betydelse värt lagspråk i Finland återger med döljande av tjuvgods. Professorn i straff- och processrätt P.-O. Träskman, med vilken jag har dryftat termen, meddelar mig dock, att häleri kan förekomma i juridisk vetenskap hos oss. Ordet är f.ö. ganska nytt i lagspråket i Sverige: det har införts under 1900-talet. Däremot är det äldre i danskan och norskan, och jag har en misstanke att det upptagits från något av dessa språk. Den yttersta grunden till ordet häleri är nog tyskans hehlen ”dölja”.
Samme frågeställare har fäst sig vid att också män kan ha dubbla släktnamn (alltså typen Andersson-Storfors). Det verkar förvånande, säger han.
Bakgrunden till bruket av dubbla släktnamn brukar vara av två slag. Ofta nog kan det vara betingat av en önskan att föra t.ex. moderns släktnamn vidare eller att bevara ett utdöende släktnamn, som burits av ens förfäder. Ett typiskt exempel är det rikssvenska släktnamnet Beck-Friis: farsnamnet var Beck, men man härstammade från en familj Friis, vars namn var på väg att dö ut.
Ett annat skäl till bruket av dubbelnamn kan vara, att man har tagit ett nytt namn, men likväl önskar bevara släktens gamla namn. Det finns t.ex. familjer hos oss, som bär både ett nyare finskt släktnamn och ett äldre svenskt.
Här har talats om släktnamn. Som bekant brukas också ordet tillnamn i samma betydelse som ”släktnamn”. I allmänt språkbruk torde bägge orden vara ungefär lika brukliga. Tillnamn kan dock också användas om namn, som någon får utöver sina s.a.s. officiella, t.ex. ”Pelle Persson med tillnamnet Kröken“. Den dubbla betydelsen av tillnamn gör att man använder släktnamn i sådana sammanhang där precision i språket är nödvändig.
En tredje frågande undrar över orden annars och annors. Hur är det med användningen av dessa former?
Annars är den allmänna svenska formen; det är den enda i Sverige, och den är vanlig också hos oss. Formen annors förekommer bara i Finland, mest i tal. Många torde vara medvetna om att annars är den allmänna formen, och det torde vara orsaken till att man inte ser annors så ofta i skriven text.
Till flera frågor återkommer jag nästa gäng, bl.a. till en fråga om äldre bibelspråk, vilken kräver en utförligare framställning.
De ursprungliga språkspalterna har digitaliserats med hjälp av automatiserad transkribering.
Originalen finns som (pdf) här:
5.1 och 15.1.1981(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om skråpuk och köttmakaronilåda
22.1 och 29.1.1981(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om lantmäteri och tyst i mjugg
5.2 och 12.2.1981(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om pragmatisk och polarisera
19.2 och 26.2.1981(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om jordbävningar och jordskalv
5.3 och 12.3.1981(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - i framtiden på Åland
19.3 och 26.3.1981(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om larpa och hårsmån
2.4 och 9.4.1981(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om frände och häleri
Lista över ord och uttryck behandlade i Carl-Eric Thors språkspalter i Hufvudstadsbladet och Vasabladet 1967–1985: Till söklistan(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst)