Hufvudstadsbladet, 16.4.1981
Inför påsken ägnar sig prof. Thors i dagens betraktelse åt några frågor som rör gammal bibelsvenska.
En frågeställare har sänt in ett spörsmål som dels gäller äldre bibelspråk i allmänhet, dels berör vissa ställen i Matteus evangelium en äldre översättning. Först några ord om äldre svenska bibelöversättningar.
Den frågande citerar ur en bibel, tryckt i Stockholm 1849. Denna är emellertid ett omtryck av den dåtida svenska kyrkobibeln, ursprungligen utgiven 1703 och ofta kallad Karl XII:s bibel. Men denna är i sin tur en i stort sett ganska trogen ny upplaga av reformationstidens bibel från 1541, som ofta får heta Gustav Vasas bibel — det var den första fullständiga bibelöversättningen på svenska. (Karl XII:s bibel skiljer sig mest i rättstavningen från Gustav Vasas bibel, annars bara obetydligt.) Allt detta innebär att språket i bibeln 1703 (och följaktligen i omtrycket 1849) i allt väsentligt är 1500-talsspråk, med gamla kasusformer som dativ, för 1700-talet fullkomligt föråldrade former som t.ex. du skalt, tu äst och manga liknande. Därtill kommer många ord, som var föråldrade på 1700-talet, men var i bruk 1541.
Gustav Vasas bibel var en översättning från två andra översättningar, nämligen Vulgata, den romerskkatolska kyrkans ännu gällande latinska översättning, och Luthers tyska bibel. Direkt översättning från den grekiska — och den hebreiska — grundtexten förekommer sällan, om ens någonsin, i Gustav Vasas bibel. (Däremot kan man i vissa fall se översättningar från grundtexten i vissa bibeltexter från 1500-talet, som i Nya Testamentet 1550 och vissa 1560-talsupplagor av enskilda gammaltestamentliga böcker. Dessa texter blev dock aldrig officiella, trots att mycket tyder på att ärkebiskop Laurentius Petri, död 1573, stod bakom dem.
Under sådana förhållanden var det naturligt att 1700-talets svenska kyrkomän försökte nä fram till en översättning som baserade sig på grundtexten. En sådan kom under Gustav III, alltså under 1770- och 1780-talen, men den godkändes aldrig. Därför fick vi vänta till slutet av 1800-talet, innan man efter åtskilliga provöversättningar kom fram till den halvofficiella översättningen 1883 (välkänd även hos oss) och till 1917, innan en officiell ny bibelöversättning stadfästes.
Så längt om bibelöversättningarnas historia. Frågeställaren har fäst sig vid, för det första, bruket av ganska (det heter i Matt. 2 att de vise männen ”wordo ganska glade”). Detta är en vanlig betydelse av ganska i äldre svenska: det angav en hög grad. Det heter vidare om konung Herodes, att ”han wardt bedröfwad”. Nu heter det att han blev förskräckt. Bedrövad i den äldre bibeltexten har den gamla betydelsen ”oroad”.
Två andra ställen som frågeställaren har fäst sig vid är ”När Herodes nu såg, att han war beswiken af de wisa män” (Matt. 2) och ”på det han (Jesus) skulle försökas af djewulen” (Matt. 4). Besvika betydde ”svika, gäcka” — jämför att Luther har betrogen ”bedragen”. Försöka åter hade ofta betydelsen fresta, jämför Luthers versucht wurde.
Den gamla översättningen har många exempel på gamla substantivformer. Man kan nämna den bestämda ackusativformen stjernona i Matt. 2:10 och en form som den frågande nämner: ”de kasta sin nät hafwet” i Matt. 4. Sin nät är en regelrätt pluralisform i fornsvenskan och på 1500-talet. I några fall kunde sådana gamla former användas ännu på 1700-talet, t.ex. dativen Herranom.
Hufvudstadsbladet, 23.4.1981
BERYKTAD är absolut inte samma sak som RYKTBAR, inskärper prof. Thors i dagens text, som också klarlägger en del begrepp i samband med den nyss tilländalupna DYMMELVECKAN.
En frågeställare undrar, vad dymmel- i namnet dymmelveckan egentligen betyder.
Dymmelveckan är namnet på veckan före päsk. Under den tiden brukade man i gamla dagar binda upp kläpparna i kyrkklockorna så att de inte skulle ljuda vid ringning. I stället användes kläppar av trä.
Veckan före påsk präglades av sorgen över Kristi korsfästelse. Namnet dymmelveckan förekom redan under den katolska tiden i Norden och har levat kvar sedan dess. Dymmel, i vissa dialekter dymbel, betydde just ”träplugg” och kommer av dumb, som gammal svenska betydde ”stum” — som det fortfarande betyder på engelska och i vissa svenska dialekter.
Onsdagen före päsk kallades i gammal svenska dymmelonsdag. Nu ser man ibland, att den benämns askonsdagen. Det är emellertid en oegentlig användning av detta namn: askonsdagen är rätteligen namnet på dagen efter fettisdagen. Under den katolska tiden var övergången från fettisdag till den följande dagen, således askonsdagen, mycket kännbar i gemene mans liv: askonsdagen inledde den långa fastan, som bröts först vid päsken. Under medeltiden ströddes det aska över kyrkofolkets huvud.
Det är naturligt att man dagen innan passade på tillfället att ”smörja kräset”, och namnet fettisdag är fullt begripligt mot den bakgrunden. Här hos oss heter den oftast fastlagstisdag men fettisdag förekommer också, särskilt i vissa dialekter.
Till slut i det här sammanhanget skall det inskärpas, att dagen före långfredag heter skärtorsdag. Namnet är gammalt och syftar på att botgörare renades och återupptogs i kyrkan den dagen. Någon gång får man se finskans helatorstai översatt med skärtorsdag, och det är helt felaktigt. Helatorstai är Kristi himmelsfärdsdag, som återgår på dagens gammalsvenska namn helgetorsdag (bildat efter fornengelskt mönster). Före den senaste reformen av vissa helger inträffade Kristi himmelsfärdsdag alltid på en torsdag.
En annan frågeställare har noterat ett uttryck i en tidning. Det sägs om Urho Kekkonen, att han ”även är beryktad för sina strövtåg i österled”.
Det bruket av ordet beryktad anser jag felaktigt; meningen är väl knappast att klandra presidenten för hans resor ”i österled”. Jag instämmer helt i den varning som uttalas i ”Svensk handordbok”, det sägs där, att beryktad inte bör brukas i betydelsen ”ryktbar”. Beryktad används nämligen företrädesvis i betydelsen ”som har dåligt rykte eller med ett annat svenskt ord: ”ökänd”.
Hufvudstadsbladet, 7.5.1981
”VASCHEGO“ heter det i Sverige där ett av sje-ljuden skrivs med RS… VARSAGODA (säger vi med tydligt R-S) och ta del av prof. Thors utredning av rs-uttalet. Dessutom dröjer han i dag vid ordet sekulär och vid den punkt som inte skall sättas ut i datum.
”Jag har lagt märke till, hur en del rikssvenskar uttalar s-et kombinationen rs t.ex. i törs, vars, var så god som ett slags sje-ljud, då r-et knappast hörs alls. Jag är nyfiken på uttalets ursprung och ålder samt utbredning i Sverige”, säger dagens förste frågeställare.
Det årfotade uttalet är vida spritt i Sverige; i själva verket är det rådande i hela Sverige utom i söder — i Skåne och dess närmaste grannlandskap uttalas ”skorrande”, bakre r, följt av vanligt s. Det s-ljud som frågeställaren åsyftar och som ersätter rs, t.ex. i fors, uttalas med tungspetsen högre upp än vid värt vanliga s. Det är f.ö. inte obekant inom Finlands gränser — det används i st.f. rs av ålänningar och sydösterbottningar.
Tyvärr ar det inte möjligt att ange åldern för det rikssvenska uttalet av rs. Vissa omständigheter i äldre texter kan dock tyda på att det ännu inte kommit i bruk vid början av 1600-talet. Det är också svårt att säga, var det uppstått; i nutiden är det inte bara vida spritt i svenskan, utan har också stor utbredning i östra Norge. Gissningsvis kan man förmoda, att det ha uppstått någonstans i mellersta Sverige och därifrån spritt sig åt olika håll.
Som bekant fick vår biskop John Vikström ett pris vid Svenska kulturfondens utdelning i april. I en tidningsnotis hette det, att biskopen fick priset ”med rent sekulära motiveringar”. En frågeställare känner en viss undran över formuleringen: är ordet sekulär riktigt väl valt?
Såsom frågeställaren har observerat, förknippas ordet sekulär dels med ordet sekel och har den rätt vanliga innebörden ”sekellång” o.dyl, dels kan ordet ha betydelsen ”världslig“. Måhända hade det varit bäst att skriva ”icke-religiösa motiveringar”. Sekulär förknippas lätt med det ganska vanliga sekulariserad ”avkristnad”.
Det är sällan som stavningsfrågor berörs i spalten. En sådan har dock blivit aktuell genom frågor till mig personligen. Skall man sätta punkt efter ett ordningstal, t.ex. i datum: den 3. maj 1981?
Svaret är helt entydigt: nej. Vi sätter inte punkt efter ordningstal i svenskan, utan skriver t.ex. ”den 30 april”
I den här detaljen skiljer sig det svenska skrivsättet från bruket i flera andra språk. Speciellt bör det finska skrivsättet observeras. Det kräver punkt efter ett ordningstal: ”22 p:nä helmikuuta”. Men också ett med svenskan så närbesläktat språk som norskan har punkt i sådana fall. t.ex. ”den 7. juni”. I svenskan skall vi däremot inte bruka punkt efter ett ordningstal, utan skriva t.ex. den 18 maj”.
Hufvudstadsbladet, 14.5.1981
MED NATTAG startar vi dagens språkutflykt, som via genitivproblem och Lucullus för oss till Don dock varken floden eller Don Juan utan vardagsordet för jobb, också slutled åkdon.
Dagens frågor börjar med ett avstavningsspörsmål: ”Hur skall man göra, när det uppstår ett sammanträffande av tre lika konsonanter, t.ex. tt+t?
Regeln är enkel: Om de tre konsonanterna skulle komma att stå på samma rad, så lämnas en bort. Men ofta händer det att ordet kommer att delas upp på två stavelser. Då skrivs två konsonanter på den förra, en på den senare raden. Ett exempel: Vi skriver nattåg, när det står på en rad, men natt-tåg, när det fordelas på två rader.
Det var regeln, och den lockar förmodligen inte till skratt. Det gör väl däremot det citat som frågeställaren använde för att belysa frågeställningen. En nu bortglömd skald från 1800-talets förra del, K. F. Dahlgren i Sverige, har i en av sina dikter raderna ”då varandra gå möte/tvenne läppar i en kyss” (Kyssar förekommer massvis Dahlgrens dikter.) Läppar är förvisso helt regelrätt skrivet, men stavningen läpp-par hade varit bättre — som man lätt inser.
Den enda kasusändelse vårt språk har är som bekant genitivens -s. lbland ställer den till besvär, såsom framgår av ett lätt ”friserat” citat.
Det talas i en notis om tidningens X-bladets chefredaktör. Det torde inte vara något tryckfel, ty uttrycket förekommer två gånger. Regeln är enkel: när en bestämning sådan som en yrkesbeteckning, ett ord som staden, tidningen o.dyl. står framför ett namn i genitiv, så får endast namnet genitivändelse. Det heter enlighet med regeln (och den överensstämmer helt med det allmänna språkbruket): ”löjtnant Petterssons befordran”, ”tidningen Dagens Nyheters chefredaktör”.
Däremot ser man inte sällan fel i ett annat fall. Det händer att en bestämning placeras efter ett huvudord i genitiv, som ett slags tillägg: ”Paavo Nurmis, den mångfaldige guldmedaljörens, enastående löparkarriär”. Som synes får den efterställda bestämningen också s.
Mot den här regeln syndas det ofta, och det är skäl att vara på sin vakt, när man skriver sådana uttryck. Det heter således, t.ex. ”Runebergs, den frejdade skaldens, troget bevarade hem i Borgå”.
En tredje frågare undrar. ”Vad betyder ordet lukullisk?”
Ordet lukullisk brukar användas om mat: man talar om ”en lukullisk måltid”. Det avser en mycket läcker måltid med alla slag av bordets njutningar. Lukullisk är bildat till det latinska namnet Lucullus, som bars av en fältherre Lucullus, död 56 f.Kr. Hans namn har gått till eftervärlden därför att han tyckte om god mat och dryck.
Samme frågeställare vill veta, vad ordet don har för ett ursprung.
Don är ursprungligen ett lågtyskt ord, en substantivering av det lågtyska (eller ”plattyska”, som det också heter) ordet för ”göra” — samma ord som i engelskan lyder do och i högtyskan tun. Ordet don ingår också i sammansättningarna åkdon och fordon och utgör stammen i det vardagliga verbet dona.
Hufvudstadsbladet, 21.5.1981
GIGELTAND och LÖNNDOM hör till de ord som prof. Thors ägnar uppmärksamhet i dag, och så dyker den kära komparatiren SMÄRRE upp igen. STORRE problem av språklig art grubblar ni kanske över? Lägg gärna fram dem för professorn: brev kan adresseras till Hbl, Mannerheimvägen 18, 00100 Helsingfors 10. Vi vidarebefordrar.
Det händer ibland att en språklig fråga förefaller besvärlig. Så var det härom dagen, när en fråga om innebörden av ordet igeltänd riktades till mig. Så mycket var genast klart, att ordet inte rimligen kunde innehålla det vanliga igel.
Det blev, som så ofta, nödvändigt att rådfråga Akademiens stora ordbok. Den upptog ordet, men med hänvisning till gigel-. Man finner i del 10 av ordboken gigeltänt eller -tänd ”som har gigeltänder”. Gigeltand i sin tur finns också ordboken i betydelsen ”tand som står snedt och sticker ut framför eller är längre än de övriga tänderna”. Både gigeltand och gigeltänd betecknas som bygdemålsfärgade och föga brukliga ord. Dock upptas de Östergrens ordbok. Gigel- hör samman med ett dialektalt verb gigla ”böja ut taggarna på ett sågblad”.
En frågeställare har plockat fram ett antal tidningstexter med tvivelaktiga formuleringar, ett av dem innehäller ordet smärre i ett diskutabelt uttryck. Det står: ”Smärre kollision utanför X“. Varför är uttrycket diskutabelt?
Ordet små har överhuvud vissa inskränkningar i sin användning, så vanligt det än är. Det förekommer allmänt i pluralis (t.ex. små människor) och i neutrum singularis (t.ex smått och gott). Om komparativen smärre gäller, att den ar ovanlig i singularis. Därför känns tidningens formulering något märklig. Vi tvekar däremot inte att säga ”smärre kollisioner”. I singularis skulle jag tveklöst skriva ”en mindre kollision”.
Diskutabel är också följande sats, som insändaren har lagt märke till: ”Fartyget kan avresa till Sverige”. Avresa brukas om personer. Ett fartyg däremot, liksom ett fordon, avgår.
En annan frågeställare undrar: ”Min far brukade som svar på ett påstående säga: Det är du hah. Vad månne det betyder? Såvitt jag vill minnas, sade han på min fråga, att uttrycket är mindre vackert.”
Det förefaller mig, som vore hah ett slags efterbildning av ett försmädligt skratt och ha en innebörd ”kantänka”.
En tredje frågande vill veta, om uttrycket i lönndom skall skrivas med två n.
Uttrycket skrivs med två n. Uttalet visar, att det uppfattas som en sammansättning av lönn (samma ord som vi har i lönnmord) och leden dom: ursprungligen är lönndom en gammal dativform av ett substantiv lönd ”hemlighet”.
Hufvudstadsbladet, 28.5.1981
I MITTEN AV veckan har vi torsdag/Thorsdag, och denna gång påpekas bl.a. att man hellre bör använda uttrycket I MITTEN AV än finlandismen ”i medlet av” när det gäller tidsbestämningar.
En frågeställare har noterat uttrycket i medlet av 1800-talet i en tidningsnotis och undrar om inte mitten är bättre.
Jag är helt av samma åsikt. I medlet (t.ex. av 1500-talet) är numera ett uttryck som kan betraktas som enbart finländskt. I Sverige förekom det ännu för några decennier sedan, men är nu obrukligt. Det brukliga uttrycket i Sverige är i mitten av, vilket ju också är vanligt hos oss. Det finns inget skäl för oss att skriva i medlet av; själv uppfattar jag det som ett något ålderdomligt uttryck, men den uppfattningen är bara min personliga. Det kan under alla omständigheter slås fast, att i mitten av är allmänt svenskt.
”Är ordet nit i betydelsen ”iver” det-genus eller den-genus?”
Nit ”iver, nitälskan” har neutralt genus. Det heter alltså nitet i bestämd form. Jag erinrar mig ett berömt ställe hos Karlfeldt: ”han lopp i nitets fotsvett på rättfärdighetens väg”. Man ser inte sällan orätt genus på nit i den här avsedda betydelsen, någon gång även i Sverige. Felet beror väl på att ordet har blivit ganska sällsynt och på att det har rönt påverkan av ett annat nit (nit-en), som betyder ”lott utan vinst”: ”han drog en nit”. (Detta ord nit är för övrigt ett lånord från holländskans niet, vilket motsvarar tyskans nicht ”inte”.)
En annan frågeställare undrar om ordet precis kan böjas.
Det beror, såsom frågeställaren har noterat, på ordets funktion i satsen. Det kan å ena sidan vara adverb i betydelser som ”jämnt, exakt, på slaget” och är i det fallet oböjligt. Vi säger t.ex. ”Klockan är precis åtta”, ”Det gick precis jämnt ut.” Å andra sidan uppträder precis mycket ofta som ett adjektiv, med betydelser som ”noggrann, punktlig”, t.ex. ”Han lämnade precisa uppgifter”, ”Hans svar var kort och precist”. Som synes kan adjektivet precis böjas, på samma sätt som andra adjektiv.
Reglerna är alltså tämligen exakta (för att inte säga ”precisa”). Det enda som i någon mån verkar störa ordningen, men bara skenbart, är att adjektivet precis ”noggrann” någon gäng uppträder som adverb: ”Han svarade kort och precist”.
Att ett adjektiv uppträder som adverb är en normal företeelse; det är sällsynt att ett adjektiv inte förekommer i adverbfunktion (med ändelsen -t), men exempel finns dock. Jag kan t.ex. inte gärna tänka mig att bruka ordet inbunden ”reserverad” som ett adverb och säga ”Han uppträder inbundet”.
Hufvudstadsbladet, 4.6.1981
VAD SOM LIGGER bakom det märkliga namnet DRUMSÖ utreds i dag av professor Thors och han tar också upp ordet KONGRESS. Ar det alltför högtidligt för att användas t.ex. för Svensk ungdoms årssammankomster?
En frågeställare har skickat in ett klipp ur ”Lauttasaari-lehti”, där namnet Drumsö tolkas ur ett skotskt ord, och önskar att jag skall säga min åsikt om namnet.
Drumsö har behandlats av flera finländska namnforskare, senast av Ake Granlund i hans bok ”Östnyländska ortnamn”. Namnet uppträdde tidigast (1545) i formen Drommensöö. Det tolkas därför av Granlünd m.fl. så, att det innehåller genitiv, äldst i bestämd form, av det fornsvenska ordet drumber, egentligen ”stump”, men också använt som personbinamn. En klumpig person har kunnat benämnas drumber. Samma ord ingår i bynamnet Drombom i Liljendal. — Det finns ingen orsak att anknyta de nyländska namnen, som båda förekommer redan på 1500-talet, till det skotska dialektordet drum ”ås” — det förbjuds redan av historiska skäl.
En annan frågeställare tar upp ordet kongress. Han är förvånad över att Svensk ungdom kallar sin årssammankomst ”kongress”; ”det internationella inslaget där kan möjligen bestå av ungdomliga observatörer“, säger han.
Om man följer den definition av kongress som ges i Svenska Akademiens stora ordbok, så är kongress ”(under högtidligare former hållet) större och mera långvarigt (ofta internationellt) möte för behandling av politiska, vetenskapliga osv. frågor“. Enligt vad jag vet, är det internationella inslaget vid politiska kongresser såsom partikongresser tämligen litet och mer eller mindre symboliskt. I nutiden är ungdomsaktiviteten inom de politiska partierna som bekant stor. Därför tycker jag inte det är något tecken på alltför stor självmedvetenhet inom Svensk ungdom när årssammankomsten kallas ”kongress”.
En tredje frågande är intresserad av termen saklista. Är det ett acceptabelt ord eller skall det klassificeras som en översättning från finskan?
På finska används ordet asialista för det som i svenskan kallas föredragningslista eller dagordning. Det senare ordet, alltså dagordning förekommer särskilt i riksdagssammanhang (”enkel övergång till dagordningen”) och även i allmännare språkbruk i uttrycket ”något står på dagordningen” Föredragningslista är det vanliga ordet, även hos oss. Saklista måste bedömas som en översättning av det finska ordet. Föredragningslista är det ord som vi bör använda.
Det finns vissa ord som används nästan ogräsartat. Ett sådant är starta.
Numera är det inte bara idrottsmän som startar, utan månge andra. En insändare har noterat rubriken ”Musikklass startat fr.o.m. hösten i Tölö”. Det hade kunnat sägas helt enkelt: ”Musikklass börjar i höst i Tölö“. Det lilla ”fr.o.m.” gör dessutom ett intryck av att det vore fråga om upprepade ”starter”.
Hufvdstadsbladet, 11.6.1981
TATTARGRYN utreder prof. Thors i dag i språkspalten och kommer även in på tatarernas historia. En läsare vill också veta varifrån VULEN i KARLAVULEN härstammar.
En frågeställare undrar, vilken bakgrund benämningen tattargryn för ”bovetegryn” har.
Tattargryn är en vanlig beteckning i våra dialekter. Grundordet är tatar; bovetet anses ha införts till Europa från Centralasien. Detta skedde redan under medeltiden. Tatarernas namn ingår också i utländska beteckningar för bovete, t.ex. det danska dialektordet tadder. Nämnas må också, att en art bovete på botaniskt fackspråk heter Fagopyrum tataricum. Namnet bovete kommer av ett äldre bokvete (på danska heter växten f.ö. än i dag boghvede); bovetets frön anses påminna om bokollon.
Ett ord med östligt ursprung är f.ö. också det finlandssvenska blinier för ”boveteplättar”, som det någon gång varit tal om i denna spalt. Blinier är ett ryskt ord.
Tatarernas namn återspeglas också i det finska ordet tattari för ”bovete” och har gett upphov till ett välkänt svenskt ord, nämligen tattare ”zigenare”. Det är inte så märkvärdigt, att vårt ord tattare har ett sådant ursprung. Det måste tidig ha stått klart, att zigenarna har ett österländskt ursprung.
Tatarerna hade under medeltiden betydelse i europeisk historia, därför att de trängde fram mot södra Ryssland. Dessutom användes namnet tatarer om andra krigiska folk från Centralasien.
En annan frågande vill veta, vad -vulen i karlavulen är för någonting.
Karlavulen ”karlaktig” är sammansatt med vorden, en form av det i riksspråket ålderdomliga verbet varda ”bliva”. Den avvikande formen vulen beror på dialektal övergång av förbindelsen rd till (”tjockt”) l, jämför det gamla uttalet fälas för ”färdas” Också formen varda har, t.ex. i österbottnisk dialekt, fått tjockt l (”vaal”). F.ö. kan det nämnas, att imperfektformen vårt lever ett friskt liv. bl. a. centralsvenskt talspråk.
Samma efterled -vulen ingår också i storvulen storslagen, imponerande'
Hufvudstadsbladet, 18.6.1981
FRAN SJE-LJUD TILL ALGGRÄS språkvandrar vi i dag med prof. Thors och passerar på vägen ett antal vanliga ”pappersord”. Också under sommarmånaderna och semestern i Oravais ställer professorn sin sakkunskap till Hbl-läsarnas förfogande, och ni kan alltså med förtröstan skriva ner era spörsmål och sända dem till redaktionen (Mannerheimvägen 18, 00100 Helsingfors 10) så vidarebefordrar vi dem till adressaten.
En fråga som ställdes för rätt länge sedan har legat obesvarad delvis därför att den gjort och gör mig lite förbryllad. Den frågande säger så: ”Ord med sche-ljud vill få tje-. Man hör rätt ofta t.ex. ”tjärgård” för skärgård. Vi är många som inte kan vänja oss vid det, och missförstånd kan uppstå. Det händer att man i någon tidning blandar på sju och tjugo.
Visst är det sant att rikssvenskar kan missuppfatta finlandssvenskt sje-ljud och tycka, att det låter som ett tje-ljud, men det har en annan bakgrund: först och främst uttalas ”tje-ljudet” vanligen i Sverige utan t-förslaget. Men frågeställaren är finlandssvensk, så situationen bör vara en annan för hans del. Jag har vuxit upp inte så långt från frågeställarens hemort, men tycker inte att sje-ljudet låter väsentligt olika skilda delar av det svenska Finland. Det är klart, att man får akta sig (inte minst framför en mikrofon), att låta någonting som liknar ett t-ljud ”smyga sig in”, när man säger ett sje-ljud.
Det var nyligen tal om saklista, och jag skrev att det är en översättning av finskans asialista.
En brevskrivare med många nordiska kontakter påpekar något som jag kanske själv borde ha nämnt, nämligen att norskan har ordet sakliste; den norska ordbok (Riksmålsordboken) som står på mitt bord ger betydelsen ”liste över saker som skall behandles på ett møte” m.a.o. det svarar helt mot vårt föredragningslista. Det kan gott hända att insändaren har rätt, när han säger att man i nordiska sammanhang kan bruka det norska ordet.
Annars märks det i nutiden ofta, att svenskan påverkar grannspråken, särskilt norskan (ett typiskt fall är det norska kjendis, som bara till stavningen skiljer sig frän ursprunget, vårt kändis).
Samme frågeställare påpekar att orden uttalande och yttrande förväxlas, och jag vill i det sammanhanget nämna ett tredje ord: utlåtande.
Det är närmast uttalande som brukas i fall, där yttrande vore på sin plats. Yttrande kan (liksom uttalande) brukas om det som en enskild person säger: riksdagsman X. sade i sitt yttrande ..., men det brukas också om det som en institution säger i officiella sammanhang ”ett yttrande från regeringshåll”. Utlåtande är ett officiellt, inbegärt uttalande, t.ex.”Sakkunniga har avgett sitt utlatande i saken” (sakkunnigutlåtande är en stående term, särskilt i akademiska sammanhang).
Från dessa ”pappersord” kommer jag med följande fråga in på ett naturärende. Det frågas: ”Namnet älggräs på den välkända växten låter märkligt. Vad har älgar att göra med den?
Det har också hänt mig att jag någon gång har känt samma undran. Älggräset (Spiraea ulmaria) är en allbekant växt med vita blommor, som brukar finnas i skogsbryn, ofta nog på ganska fuktiga platser. Ordets härledning utreddes för tio år sedan av den främste kännaren av svenska växtnamn, professor Sigurd Fries i Umeå. Han härleder ordet ur ett älegräs; äle är fornsvenska ”aldunge, alträ“. Linné räknade i sin Flora suecica (1755) upp en mängd namn på växten, bland dem ahleskogsgräs från Österbotten.
Allt talar för alt Fries härledning är riktig. Älggräsets namn anknyter till en av dess typiska växtplatser.
Hufvudstadsbladet, 25.6.81
UFO är ett objekt av okänt ursprung, men nu får vi åtminstone klart besked om dess genus och pluralisform: vi ser alltså en ufo eller mänga ufor (oberoende av om vi sedan blir trodda eller inte...) Och vad är en DRAGARE? En oxe eller en åsna kanske — men den aktive person som på finska kallas ”vetäjä” bör vi inte kalla dragare utan ledare, påpekar prof. Thors också i dagens språktext.
En insändare har ställt ett antal frågor. Först en som gäller rättskrivning: ”Vilken stavning är lämpligast, jenkka eller jenka?
Utan tvekan svarar jag: jenka. Denna stavning är också den enda som Akademiens ordlista tar upp for ordet. (I svensk stavning brukar man nk, inte nck, annat än i släktnamn som Rancken. En stavning nkk är helt osvensk).
Samma frågande vill också ha besked om uttalet av orden pasha och yoghurt.
Bakom stavningen pasha döljer sig säkert namnet på ett slags påskgott, inte ordet pascha ”turkisk ämbetsman”. Namnet på påskläckerheten, som f.ö. är en rätt av östligt ursprung och torde vara välkänd i de större städerna i södra Finland, uttalas enligt min erfarenhet med tonvikt på slutstavelsen, alltså ”pashá”. Ordet skiljer sig alltså i uttalet från det turkiska pascha, som har tonvikt på första stavelsen (”páscha”).
Också yoghurt är en österländsk rätt och dess namn är orientaliskt, men torde ha kommit in via engelskan. Jag föredrar ett uttal som rätt nära ansluter sig till stavningen, nämligen ”jågurt”; den uttalsform som nämns i Akademiens ordlista, jåggört, är tydligt engelskpåverkad. Hos oss hör man ofta uttalet ”jugurt”, men den förefaller mig inte helt korrekt.
Det frågas vidare, hur orden ufo och tussilago lyder i pluralis.
Ufo, en kombination av begynnelsebokstäverna i unidentified flying object ”icke-identifierat flygande föremål”, har blivit en vanlig beteckning för föremål av okänt ursprung, som man sett eller tyckt sig se. För mig, har ordet den-genus, alltså en ufo, och pluralisformen lyder ufor.
Det är inte ovanligt att ufo får det långivande språkets, alltså engelskans, pluralform ufos också i svenskan. Denna form år dock inte lämplig i svenskan, bl.a. därför att vi rätt ofta behöver den bestämda pluralformen (t.ex. ”de gåtfulla uforna”),: en sådan kan inte bildas till ufos.
Tussilago är det latinska namnet, ofta använt också i svenskan, på en känd växt som blommar tidigt på våren; de gula blomkorgarna kommer innan bladen blir synliga. På svenska har den fått namnet hästhovsört. Också tussilago har den-genus, och pluralis lyder tussilagor.
”Hur skall man på svenska återge finskans vetäjä, t.ex. vid alla slags möten och kurser?”
Vetäjä är ”dragare” i ordagrann översättning, och man ser — tyvärr — inte sällan en sådan slavisk översättning, t.ex. ”X. var dragare vid seminariet”. Detta är en mycket olämplig återgivning. Dragare har på svenska en fast rotad betydelse ”dragdjur”. Vid möten, seminarier etc. är den naturliga svenska beteckningen ledare. Man talar om ledare för en sammankomst, ett seminarium etc. Denne behöver inte vara ordförande. Det kan hända, att man vid ett möte noterar, att ”Mötets ledare var ordförande vid sammanträdet”.
”Vad betyder egentligen det tele, som man numera ofta ser som beteckning på telegram- och telefon anstalter?
Tele är det grekiska ordet för ”fjärran” och ingår i moderna bildningar som telegraf och telefon (också slutlederna -gram ”skrift” och -fon ”ljud” är grekiska; television har däremot en latinsk slutled med betydelsen ”seende”).
Hufvudstadsbladet, 2.7.1981
TJINUSKI samt synpunkter på skidare och samfälligheter serverar prof. Thors i dagens språktext.
Själv befinner han sig nu på grönbete hemma i Oravais, men budskap och frågor från läsarna når honom via Hbl:s redaktion — dit ni alltså kan sända era ”Thorsdagsbrev” också under semestertiden.
”Vilken stavning är lämpligast, kinuski eller tjinuski?”
I stavnignsfrågor brukar det oftast räcka med en hänvisning till Akademiens ordlista, vilken ju är ett rättesnöre för stavningen. I det berörda fallet lämnar dock Ordlistan inget besked. Den tar inte upp kinuski/tjinuski, ett uteslutande finlandssvenskt ord.
Normalt skrivs tje-ljudet k före i tänk på t.ex. kika, kitslig, kil. Stavning med tj förekommer emellertid i lånord, t.ex. tjuktjer. Inte heller kinuski/tjinuski är något ursprungligt svenskt ord. Efter övervägande skulle jag vilja föreslå stavningen tjinuski, som inte lämnar någon i tvekan om uttalet.
Samme frågare tar upp vissa finska ord på -ja. s.k. agentnomina, dvs ord som betecknar den som utför en viss handling. Av dem vill jag dag beröra den svenska motsvarigheten till finskans hiihtäjä, en som skidar.
Det finns faktiskt inte mindre an tre ord som kan användas. Skidlöpare är en som deltar i en tävling. Skidåkare är vem som helst som åker skidor. Jämte de här båda orden finns också ett ord som väl är det mest naturliga hos oss: skidare. Länge nog har man i Sverige varit negativ till ordet skidare; numera har t.ex. Akademiens ordlista erkänt, att det finns ett verb (att) skida. I samband därmed har också skidare fått plats i Ordlistan.
Man kan alltså i ”alldagliga“ sammanhang välja mellan skidare och skidåkare.
Det har varit midsommar, följaktligen en mängd förlovningar och bröllop. I det sammanhanget förekommer det i manga notiser, att fästmöns eller brudens föräldrar omnämns, ofta nog med titlar. I det sammanhanget undrar en frågande: ”Skall titlarna stå i bestämd eller obestämd form, när det finns två av dem?”
Bakom frågan döljer sig fall som t.ex. ”dotter till direktören, socialrådet P.X.” och ”dotter till kontorschefen, dipl.ekon. R. Z.”. Normalt behandlas titlarna så, att den första (som ofta anger tjänsteställningen) får bestämd form, dvs har slutartikel, medan den andra (som ofta anger en akademisk grad eller en militär grad) får obestämd form. Enligt min erfarenhet är det nu skildrade språkbruket allmänt.
En sak skall tilläggas. Titlar på -råd används alltid i bestämd form före ett namn: hovrättsrådet W., sockenrådet B., osv.
En tredje frågeställare känner en viss tvekan inför ordet samfällighet och undrar, om det inte finns något bättre ord.
Om jag förstår frågan rätt, avser den samfällighet som kyrklig förvaltningsterm. På många håll, inte minst i Borgå stift, bildar flera församlingar en kyrklig samfällighet. De har i mycket kvar sin självständighet, väljer egen kyrkoherde, eget församlingsråd osv., men har gemensam ekonomi med en annan eller med andra församlingar. Jag tycker inte, att samfällighet är något olämpligt ord i det sammanhanget (ordet kan återges med ”gemensam egendom'' o.likn.).
Gemenskap vore inte lämpligt: det syftar på ”djupare, andlig samhörighet”, union ännu mindre, eftersom det avser ett närmare samband.
Hufvudstadsbladet, 9.7.1981
Begivenheter är ett ord som under sommarmånaderna varenda dag dyker upp på Dagbokssidan. Här utreder prof. Thors ordets härkomst och betydelse. Också på sommaren går det bra att konsultera professorn. Skicka in breven till Hbl:s redaktion så vidarebefordrar vi dem.
En frågande känner förundran över ordet begivenheter. Hur kan ordet ha en sådan användning?
Ordet begiva (sig) har under tidernas lopp haft flera betydelser. Två har speciellt intresse. I äldre svenska kunde man ha begiva sig betydelsen ”hänge sig åt”, t.ex. ”begiva sig på girighet”. Med den användningen sammanhänger det alltjämt brukliga begiven på någonting, t.ex. ”begiven på starka drycker”. Vanligt i äldre bibelöversättningar är begiva sig i betydelsen ”hända” (”Och det begav sig, att tiden var inne, då hon skulle föda”). Den användningen av begiva sig har inkommit i svenskan genom inflytande från Luthers bibelöversättning; han brukar nämligen mycket ofta det tyska sich begeben på samma sätt. Det är vidare med detta uttryck vi bör sammanställa begivenhet i betydelsen ”händelse”. Det är ett tämligen nytt ord; av Akademiens stora ordbok framgår, att de äldsta exemplen på begivenhet är från slutet av 1800-talet. Ordet bildades efter mönster av tyskans Begebenheit och danskans begivenhed, troligen närmast ester det danska ordet. I svenskan har begivenhet inte blivit något riktigt vanligt ord. Ofta används det lite skämtsamt.
Det har tidigare varit tal om översättningen till svenska av finska ord på -ja med betydelsen ”person som utför en viss handling”.
Till de aktuella orden hör också lyöjä som term i bollspel, t.ex. boboll. Boboll har som känt sin huvudsakliga utbredning på finskspråkigt håll i vårt land. Det finns faktiskt också en svensk term för ”lyöjä”, det heter slagman. Den termen brukas också i vissa andra bollspel, där ett slagträ används.
(I förbigående kan nämnas, att moderna rikssvenska idrottslexika tar upp bobollsspelet och meddelar svenska termer för olika spelare.)
I spalten för den 25 juni berörde jag ordet pasha, namn på ett slags påskgodis.
Jag har sedan fått lära mig, att jag högg i sten, när jag påstod att ordet uttalas med betoning på slutstavelsen.
En förklaring till detta (men ingen ursäkt) är, att ordet inte tillhör mitt eget språkbruk. I min ungdom var jag faktiskt främmande för säväl memma som pasha, och det är helt nyligen jag hört det senare ordet; det uttal med betonad slutstavelse som jag hörde tycks vara en individuell egenhet.
Pasha är ett lån från det ryska pasha ”påsk, påskkaka” och har liksom det ryska ordet betoning på första stavelsen. (Hos oss har det fått uttal med sje-ljud; ordet uttalas i ryskan med s och ett mycket markerat slag av h-ljud). Viktigast i fråga om uttalet är betoningen på första stavelsen. Vare sig vi stavar det pasha eller pascha, så förleds vi till uttal med sje-ljud. Det enda sättet att markera det ryska uttalet vore nog (som en insändare antyder) att skriva pas-ha, men det går knappast i praktiken.
De ursprungliga språkspalterna har digitaliserats med hjälp av automatiserad transkribering.
Originalen finns som (pdf) här:
16.4 och 23.4.1981(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om besvika och bedrövad, försöka och fresta
7.5 och 14.5.1981(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om lukullisk och sekulär
21.5 och 28.5.1981(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om gigeltand och avresa
4.6 och 11.6.1981(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om tattargryn och karlavulen
18.6 och 25.6.1981(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - vi dansar jenka och plockar tussilago
2.7 och 9.7.1981(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om tjinuski och skidåkare
Lista över ord och uttryck behandlade i Carl-Eric Thors språkspalter i Hufvudstadsbladet och Vasabladet 1967–1985: Till söklistan(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst)