Hufvudstadsbladet, 16.7.1981
BISKOPSVIGNING och brudpars VIGSEL är två begrepp som prof. Thors utreder i dagens frågespalt. Ordet FESTIVAL har nu blivit så vanligt att det tagits med i Svenska Akademiens ordlista, noterar han.
”Är det korrekt att säga, att en biskop vigs till ämbetet?” undrar en brevskrivare. Uttrycket förekom i tidningar nyligen i notiser om Kuopio-biskopen Malmivaaras installation. Borde det inte ha talats om installation?
Vår evangelisk-lutherska kyrka använder (liksom Sveriges) termen biskopsvigning, liksom bägge kyrkorna talar om prästvigning. När någon vigs till biskop (så skulle jag skriva, inte ”vigs till ämbetet”), präglas ceremonierna av kyrkans böner och önskan, att den nyvalde måtte bli en god ”herde för herdar”, medan hans ställning som biskop i ett bestämt stift, t.ex. Kuopio, inte framhävs mycket. Dock läses presidentens fullmakt upp och överräcks till den nye biskopen. På det sättet är akten en installation, men vigningen är det väsentliga.
Det kan verka förvånande, att verbet viga brukas om den nämnda högtidligheten, alltså samma ord som svenskan har i viga ett brudpar. Bakgrunden är den at viga har en grundbetydelse ”helga“, det är nära besläktat med förleden weih- i tyskans Weihnachten ”jul” (egentligen ”heliga nätter”). — Men de till viga hörande substantiven hälls absolut isär: biskopar och präster genomgår en vigning, ett brudpar däremot en vigsel.
En annan frågeställare tar upp ordet festival. ”Personligen föredrar jag fest eller festspel”, säger han och frågar, om festival är ett i svenskan godkänt ord.
Onekligen har festival blivit ett vanligt ord i svenskan; det är sa vanligt, att det har tagits med i den senaste upplagan av Svenska Akademiens ordlista. Detta är ett tecken på ordets allmänna bruklighet i svenskan Ordlistan tillägger betydelseuppgiften ”periodiskt återkommande fest”.
Vad ett utbyte mot fest eller festspel angår, tycker jag personligen, att fest inte klart anger betydelsen ”regelbundet återkommande.” Skillnaden mellan festspel och festival är för mig den, att festspel betecknar någonting finare än en festival, på festspel ställer man absolut vissa krav gällande programmets kvalitet. Festival låter mindre anspråksfullt.
Onekligen har det börjat krylla av festivaler. Ett tecken på det är på sitt sätt, att själva ordet har gett upphov till nybildningar med samma ordslut.
Från min sommarhorisont i Oravais går tanken till de vitsivaler som ett par gånger hållits här. Dessutom har jag dunkla minnen av orden nordival och nattival. Till slut skall det nämnas, att festival synes vara ett italienskt ord (festivale), som har fått vidare spridning, sedan det kommit in engelskan och franskan.
”Vad är förra leden i ett namn som Mjödträsk för något?” frågar en tredje frågeställare.
I de nordiska fornspråken fanns ett adjektiv mior, som betydde ”sval”. Det utvecklades i svenskan till mjö (liksom sior blev vårt sjö). När ordet mjö kom ur bruk, anslöts de talrika ortnamnen på mjö- till kända ord. Ett var mjöd, och därför har vi t.ex. det österbottniska Mjödträsk. Ett annat till uttalet närliggande ord var mö i den nyländska skärgården finns Mölandet, som alltså ursprungligen hade ett namn vilket betydde ”det smala landet”.
Hufvudstadsbladet, 23.7.1981
UPPRINGARE och MOTTAGARE föreslår prof. Thors i dag som svenska motsvarigheter till de bekväma finska bildningarna soittaja och vastaaja. Från telefonterminologin övergår han sedan till mordbränder och begravningsplatser…
Det har i de senaste språkskatterna varit tal om svenska motsvarigheter till några finska ord på -ja, -jä. Två fall återstår. Finns det några ord som svarar mot soittaja och vastaaja, när det är fråga om telefonsamtal?
Finskans soittaja kan återges med ”den som ringer”, och sa har skett i någon av våra kataloger. Det finns också möjlighet att använda ett enda ord. I rikssvenska kataloger ser man stundom den påringande. För min del skulle jag hellre använda den uppringande eller uppringaren. (Man säger ju ringa upp i fråga om telefonsamtal, inte ringa på.)
(Ordet ringare finns, men är en term för en person som handhar ringningen i en kyrka. I nutiden blir sådana klockringare allt sällsyntare, eftersom ringningen oftast sköts automatiskt.)
Jag känner inte till någon svensk term för vastaaja. Man kan naturligtvis använda uttrycket ”den som svarar”. Att det inte finns något ord svarare beror inte på att det inte kunde bildas ett sådant ord svenskan. Vi har ju ordet telefonsvarare, men som många säkert vet betecknar detta ord inte en person, utan en automatisk anordning som vid uppringning svarar t.ex. ”Dr Medicus har mottagning onsdag och fredag kl. 11—14” och upprepar den frasen gång på gång. — Observera, att svarande inte lämpar sig som telefonterm; ordet har en vedertagen användning i rättegångsväsendet. Parterna i ett mål kallas kärande och svarande.
En möjlighet kunde vara, att kalla den som svarar i telefon för mottagare.
En annan frågeställare tar för det första upp ordet mordbrand. ”Förutsätter inte mord- att ett (åtminstone presumtivt) människooffer funnits med i bilden?
I äldre tid brukades mordbrand enbart om anlagda eldsvådor, som ledde till (eller avsågs leda till) att någon miste livet. Numera har ordet fått en utvidgad användning och brukas om brand som anläggs i syfte att beröva någon livet eller för att skada någons egendom. När termen mordbrand används i våra dagar, behöver det således inte vara fråga om något avsiktligt dödande.
Samme frågeställare undrar vidare: ”Är det rätt att tala om Sandudds kyrkogård, Malms kyrkogård? Borde det inte heta Sandudds, respektive Malms begravningsplats?
Ordet kyrkogård har i nutidens svenska fått betydelsen ”plats där begravning sker”; det är alltså liktydigt med begravningsplats och den finlandssvenska beteckningen gravgård. Nu för tiden betecknar kyrkogård också sådana begravningsplatser som inte ligger vid någon kyrka. Detta utvidgade bruk förekommer både hos oss och i Sverige. Det torde räcka med att nämna Norra kyrkogården i Stockholm och Uppsala kyrkogård; ingendera ligger i omedelbar anslutning till någon kyrka.
Hufvudstadsbladet, 30.7.81
MAJORITETSTERMER utreds i dagens språkspalt, som också fått sig förelagd några kuggfrågor om pluralisformer av ord som stenfot och livmoder.
MAJORITETEN av läsarna befinner sig kanske ännu på semester, liksom prof. Thors själv. Men det hindrar inte att ni utbyter tankar om språkliga problem — välkomna bara med brev som vi vidarebefordrar till oraklet i Oravais!
En frågeställare vill få en utredning av termerna absolut majoritet, kvalificerad majoritet och enkel majoritet.
Absolut majoritet föreligger när ett förslag eller en kandidat får mer än hälften av antalet röster. Ett typiskt exempel har vi i slutomgång en av våra presidentval. Då återstår bara två kandidater. Det har som känt inträffat, att den ena har fått 151 elektorsröster, den andre 149. Segrarens majoritet är knapp, men den ar absolut (mer än hälften av 300 elektorsröster), och det räcker.
Kvalificerad majoritet innebär, att det i något fall krävs en starkare majoritet än t.ex. mer än hälften. Ofta sägs det bl.a. i frågor rörande stadgeändring i föreningar, att t.ex. 2/3 av de röstande vid ett möte skall godkänna ett förslag. Även i vår riksdag krävs i vissa fall att en kvalificerad majoritet skall godkänna ett förslag.
Ofta förekommer omröstningar, där t.ex. tre eller flera kandidater ställs mot varandra. Låt oss säga, att en styrelseplats är ledig i en förening och att kandidaterna A, B. C och D är uppställda. Vid valet avges 50 röster. A får 23 röster. B 17. C6 och D 4 röster. Ingen av de fyra har absolut majoritet, vilken skulle ha förutsatt minst 26 röster (= en röst utöver hälften). Stadgarna säger dock endast, att den kandidat som har fått flest röster blir vald, och detta innebär i exempelfallet, att A utses. Detta kallas enkel majoritet. Man ser också termen relativ majoritet for det skisserade fallet.
(Termen enkel majoritet används ibland i betydelsen ”absolut eller relativ majoritet”, alltså i motsats till ”kvalificerad majoritet”).
En annan frågande vill ha besked om pluralisformen av stenfot och livmoder.
Vid ordet stenfot föreligger vacklan i pluralis. Troligen är formen stenfötter vanligast, men stenfotar förekommer också (detta att döma av Akademiens ordlista). Personligen skulle jag använda formen stenfotar.
Av ordet livmoder är livmödrar den enda pluralformen.
Orsaken till att det kan finnas tvekan om pluralformen av stenfot och livmoder är i främsta rummet, att bagge orden är ovanliga i pluralis (man brukar normalt bara tala om ”stenfoten på huset”, och en pluralform av ”livmoder” förekommer förmodligen bara i medicinska texter).
En tredje frågeställare lar upp bruket av ordet expediera. ”Kan detta ord brukas i ett uttryck som hos oss expedierar Ni snabbt”?
Ordet expediera används i affärssammanhang i betydelsen ”betjäna en kund”: kassörskan expedierade 10 kunder på en kort stund. Normalt finns objektet (här: 10 kunder) utsatt, men det kan vara utelämnat vissa fall, t.ex. ”Jag väntade länge, men det fanns ingen som expedierade”.
Den citerade frasen ”hos oss expedierar Ni snabbt” är direkt språkvidrig och är väl en översättning av finskans asioitte, dvs den motsvaras på korrekt svenska t.ex. av ”uträttar Ni era ärenden snabbt”
Hufvudstadsbladet, 6.8.1981
FÖR FÖRSTA GANGEN hör till de uttryck prof. Thors analyserar i dagens språktext. FÖR N:TE GANGEN påpekar vi att alla läsare är välkomna med sina språkliga problem — post till professorn går fram via Hbl:s red.
Vilken är betydelseskillnaden mellan uttrycken för första gången och första gången?”.
Skillnaden är kanske inte så lätt att märka, men den finns onekligen. När jag prövar uttrycken enligt min språkkänsla, så finner jag:
1) Vid uttrycket första gången finns — åtminstone ofta — en motsats till uttryck som andra gången, senare o.dyl. Exempel: Första gången nådde han inte någon poängplats, andra gången blev han tvåa, knappt slagen av segraren. Om jag skriver ”Prins Charles gifte sig härom dagen första gången med lady Diana”, så låter det som om jag väntar mig ett andra gången.
2) För första gången är ett ganska starkt betonat uttryck och framhäver händelsens förstagångs karaktär. Exempel: Nu har vi för första gängen fått en grundlig utredning av problemet. På onsdag ger teatern för första gången Ibsens Brand. Ett tecken på det stark betonade i uttrycket för första gången är, att det ofta placeras sist, t.ex. ”Hamlet ges i kväll för första gången”.
Fullt klart är, att endast första gången kan brukas, när uttrycket ingår i en sats med ”Det var”, t.ex. ”Det var första gången denna försommar som han hörde gökens karakteristiska läte”.
I detta sammanhang borde det kanske nämnas, att uttrycket till först är en finlandism, som kanske var vanligare förr. Det allmänt svenska uttrycket är först, t.ex. ”Först skall du kontrollera, att alla hans skulder är betalda”.
En annan frågande vill veta, om det är korrekt att bruka ordet vars med syftning på ett ord i pluralis.
Svaret är ja. Det finns i nutida svenska en mycket tydlig tendens att också bruka vars i uttryck som syftar på ett ord i pluralis, t. ex. ”De vars efternamn börjar på bokstäverna A—L skriver i sal A.” Vilkas kan visserligen också användas i sådan fall, men tycks vara på väg att bli ovanligare.
”Kan tistron anses var ett högsvenskt ord?”
Tistron är ett namn på ”svarta vinbär”. Det är inte ovanligt i ortsnamn i våra skärgårdar och förekommer också i namn vid Sveriges ostkust.
Vad användningen av tistron högspråket beträffar, så kan det säkert vara riktigt att beteckna det som ett provinsiellt ord, såsom Akademiens ordlista gör. Det förekommer t.ex. inte i södra och västra Sverige.
Överhuvudtaget är växtnamn på -on egentligen hemma i östra Sverige och hos oss; eftersom de förekommer just i östra Sverige, har de kunnat komma in i allmänt svenskt språkbruk. I det svenska Finland är tendensen att skapa växtnamn på -on mycket tydlig. Man kan tänka på tränjon ”tranbär” och på liljon, som på sina håll förekommer med syftning på olika växter.
Hufvudstadsbladet, 13.8.1981
OM MÅLRON och ytmåttet tunnland talar prof. Thors i dagens torsdagsspalt. Dessutom tar han parti för prepositionen i när det gäller ”gå pension”...
”Nyligen använde en finlandssvensk tidskrift uttrycket gå på pension. Är inte på oriktigt använt det uttrycket?”, frågas det.
Det är fullt klart, att det vanliga uttrycket är gå i pension och att prepositionen i där används enlighet med vanliga uttryck som ”vara i ett visst läge”, ”vara någons tjänst'' osv. ”Gå på pension” är en efterbildning av finskans mennä eläkkeelle. Gå i pension är mycket allmänt i Sverige och har även blivit vanligt hos oss. Det är onödigt och osvenskt att bruka på i uttrycket.
En annan frågeställare undrar: ”Vad betyder uttrycket hålla målron vid makt?”
Hålla målron vid makt betyder att hålla samtalet i gång (vid en måltid eller en samvaro).
Målro innehåller det ord mål som vi har i måltid, morgonmål och kvällsmål och vidare ro i en betydelse ”trivsamhet”, vilken ibland förekommer i äldre svenska (man kunde t.ex. säga ”hans enda ro är att läsa”, dvs. ”hans enda nöje är att läsa”).
I adjektivet rolig har ju betydelsen ”trivsam, trevlig o.dyl.” helt tagit överhanden, medan den äldre betydelsen ”lugn” försvunnit ur vårt språk; i norskan och danskan är rolig lika med vårt ”lugn”. Vi har dock den gamla betydelsen ”lugn” kvar i ordet orolig, som ju betyder ”icke-lugn”.
Målro ingår i namnet på en känd anekdotsamling från 1670-talet av författaren Samuel Columbus, ”Målro och råmal”. Den vitsiga titeln kan återges med ”Nöjsamt måltidssnack och munter samvaro”.
En tredje frågande kommer med följande spörsmål: ”Vad innebär termen tunnland, som man ibland hör på landet?”
Tunnland, som jag ofta hör i min centralösterbottniska hembygd, är ett äldre svenskt ytmått, lika med 0,4936 hektar, dvs. — grovt taget — ett halvt hektar. Trots att metersystemet blev officiellt hos oss för ungefär ett sekel sedan, förekommer vissa gamla enheter inte sällan i tal, särskilt längdmåtten tum och fot.
Hufvudstadsbladet, 20.8.1981
DENNA GÅNGEN skulle man kanske säga i södra eller västra Sverige men däremot sällan hos oss, noterar prof. Thors denna gång.
Den första frågan i dag har berett mig en smula huvudbry. ”Kan man verkligen på svenska säga, att man ligger på sängbottnen? Avser man något annat än att ”ligga till sängs, vara sängliggande”?
Jag kan inte använda ligga på sängbottnen annat än i rent ordagrann betydelse: ”ligga på exv. de bräder som utgör sängbottnen” (onekligen i många fall ett obekvämt underlag). Efterforskningar på Folkkultursarkivet har inte gett några resultat utöver det självklara: uttrycket används i rent ordagrann betydelse. — Det synes inte heller finnas någon speciell användning av maata sängynpohjalla.
Nyligen fanns i Hbl följande text till en bild: ”Tanken är mer seriös bakom denna uppsättningen”. En insändare har skickat in texten med orden denna uppsättningen understrukna. Hans fråga lyder: ”Kan man verkligen säga så?”
Kan man använda bestämd form av substantivet efter denna, detta? Normalt gör vi det inte, utan säger eller skriver, t.ex. ”denna uppsättning”; substantivet har således obestämd form. Regeln är dock inte absolut. För det första skall det sägas, att denna är föga brukligt i tal i mellersta och norra Sverige och hos oss; i stället brukas den här. Men i södra och västra Sverige är denna fullt brukligt i tal och det följs av bestämd form av substantivet: denna gången. Detta bruk av denna och bestämd form är karakteristisk för talspråket i södra och västra Sverige, inte bara i dialekt. För det andra bör det observeras, att äldre svenskt skriftspråk ofta använde bestämd substantivform efter denna; vi har i ett par uttryck minnen av det bruket, t. ex. ”i denna världen” (Johannes ev. 12:31 denna världens furste), uttrycket vid detta laget.
Det kan alltså konstateras, att detta med följande bestämd form väsentligen är ett provinsiellt (syd- och västsvenskt) språkbruk och att det i allmänt skriftspråk förekommer i vissa uttryck.
Vad textstället i tidningen beträffar, kan man inte helt utesluta möjligheten att det helt enkelt beror på en lapsus, ett tillfälligt förbiseende. Det kan som synes inte direkt kallas ett fel.
Hufvudstadsbaldet, 27.8.1981
LOKAL, denna kära gamla finlandism dyker upp i prof. Thors språkspalt, denna vecka. Lokal säger vi när vi egentligen avser LÄGENHET. Det är också något elegantare att bo VID en gata en PÅ en gata enligt professorn.
En frågeställare av rikssvensk börd tar upp användningen av ordet våning.
Hos oss betyder våning oftast ”ett plan i ett hus”, dvs. det som på finska kallas kerros. Den användningen har ordet också i Sverige, men där används det dessutom ofta i betydelsen ”lägenhet” (t.ex, en våning på tre rum). I den betydelsen torde våning vara ovanligt i Finland; vi säger lägenhet — det gör man också i Sverige eller lokal. I betydelsen ”lägenhet” är ordet lokal som de flesta torde veta en finlandism. I Sverige är lokal ”rum för ett visst ändamål'' t.ex. affärslokal, danslokal — och den betydelsen är också vanlig här.
Något som vållar besvär är beteckningen för olika våningar, plan, i ett hus. Vi säger antingen att någon bor i bottenvåningen eller också att han bor ”i första våningen”; ”tredje våningen” är hos oss normalt ”tredje planet”, Bottenvåningen är t.ex. i Stockholm detsamma som hos oss; mot ''tredje våningen” svarar i Stockholm ”två trappor upp”.
Samma frågeställare förundrar si över uttrycket ”han bor på Styrmansgatan''. Skall det heta så eller bör man säga ”han bor vid Styrmansgatan”?
Båda uttrycken är gångbara, såväl här som i Sverige. Dock kan det sägas, att sådana uttryck med vid känns mer vårdade; uttrycken med på kan dock inte utdömas, trots att man kan vara frestad att instämma den frågandes omdöme, att det ”låter farligt”, när man hör att en person ”bor på den eller den gatan”.
Det var nyligen tal om ”svarare” och telefonsvarare. En insändare meddelar, att han sedan ett tiotal år uppmanar sina studerande att använda termen svarare för att beteckna den som fyller i ett frågeformulär.
Enligt min mening är svarare ett utmärkt ord i det sammanhanget, avgjort bättre än t.ex. respondent (som ju har sin alldeles speciella innebörd i akademiska sammanhang: den som försvarar en avhandling).
Hufvudstadsbladet, 3.9.1981
OGRÄSFISK låter kanske som en sammanblandning av flora och fauna, men ordet som betecknar fisk utan värde för människan är faktiskt upptaget i Svenska akademiens ordlista. Däremot kan man inte godta verbet ÅKA i alltför vidlyftiga former; jagaren Halland ÅKER inte till England, Den FAR eller GÖR ET BESÖK...
”I en tidningsnotis nyligen talades om ”den tumult som uppstod”. Är inte tumult neutrum, ett tumult? Vad har ordet för ursprung?
Notisen innehåller ett besvärande genusfel: det heter, som frågeställaren antar, ett tumult. Ordet är ursprungligen latinskt, tumultus och har, antas det, anknytning till ordstammen i tumor ”svulst', vårt tumör. Det latinska tumultus har kommit in i flera nutida kulturspråk, såsom engelskan, franskan och tyskan.
Samma frågeställare tar vidare upp ordet helbrägda. Det stod nyligen ett kåseri att några personer ”kom helbrägda därifrån”. ”Kan ordet även användas i stället för frisk eller innebär det, att någon botats från någonting?”
En fras som ”de kom helbrägda därifrån” innehåller en vanlig användning av det något ålderdomliga ordet helbrägda, nämligen ”oskadd“. Det förekommer också i betydelsen ”botad”, t.ex. ”Genom ett underverk gjorde han mannen helbrägda”. Till denna användning anknyter sig ordet helbrägdagörare. Bruket av ordet helbrägda i nutida svenska är starkt influerat av Bibeln; den nutida översättningen (från 1917) talar i Första Korintierbrevet om helbrägdagörarns gåvor, och i de äldre översättningarna brukades helbrägda på flera ställen.
Från samma frågande kommer till slut ett spörsmål om ordet ogräsfisk. Det finns i en modern finsk-svensk ordbok som översättning av roskakala. Kan ogräsfisk anses vara riktigt?
Ogräsfisk finns faktiskt; det upptas Akademiens ordlista 1973. Ordet är av allt att döma en helt modern bildning. Betydelsen är just den som den nämnda ordboken anger: en fisk utan värde för människan.
En annan frågeställare har fäst sig vid användningen av ordet åka i färska notiser. Det talades om att ”endast jagaren Halland åker till England” och att ”elfte (svenska) torpedbåtsdivisionen inte får åka till Storbritannien”. Är det god svenska att använda åka på detta sätt, frågas det.
Ett faktum är att åka i nutida språk, särskilt i Sverige, men också hos oss, fått en utsträckt användning: en människa åker båt, åker till Åbo osv. Men de citerade ställena är nog exempel på en inte ovanlig, alltför vid användning av ordet.
För att styrka detta påstående skall jag citera Svensk handordbok, alltså en rikssvensk källa. I den godtas uttryck som ''åka tåg, båt osv., men användningen i betydelsen ”resa” (som i citaten) betecknas som vardaglig och om exemplet ”han åker till England i morgon” sägs: ”hellre reser“. I frågeställarens citat borde ha använts verbet fara (eller något sådant uttryck som göra ett besök).
En tredje frågande har i äldre dialektsamlingar från Österbotten noterat ett ord servan (med tonvikt på -an) och frågar: ”Har det uppkommit genom dialektalt uttal av reservoaren? Servan betecknade i norra Österbotten en vattenbehållare på sidan av spisen.
Jag är ense med frågeställaren. Vendell gav tydningen ur reservoaren i ”Östsvensk ordbok” (1903—07). Endast det betonade ordslutet har bevarats, ungefär som då velociped mångenstädes i Österbotten blivit ped.
Hufvudstadsbladet, 10.9.1981
ÄVEN DE STORA diktarna kan göra sina språkliga misstag. Sålunda har t.ex. Gunnar Ekelöf använt ordet ”oskärad” i ett sammanhang där han torde ha avsett precis motsatsen... får vi veta i dagens språktext.
Termerna fana och flagga är inte liktydiga. Det karakteristiska för flaggor är, att de kan hissas; fanorna däremot är fästa vid stänger och hissas inte, utan höjs. Allbekant är, att flaggor halas, dvs. dras ner. Det går inte med en fana, utan den sänks.
Det händer någon gång, att insändare påpekar, att man inte kan ”hissa fanor”. Påpekandet är riktigt. Ibland kan felet bero på, att ordet fana används fel. Fanor brukas t.ex. som symboler för truppavdelningar, men också som igenkänningstecken. t.ex. på hus, som ägs av föreningar.
En fråga med grammatisk prägel är följande: ”Man ser ibland förvånande superlativformer, t.ex. den oböjda formen i följande citat: Störst intresse ägnas åt... Kan man verkligen fä skriva så?”
Uttryckstypen störst intresse, med oböjd superlativ, har på senare år blivit vanlig, särskilt i Sverige, men man ser den ibland också hos oss. Den är kanske påverkad av det allmänna uttryckssättet mest intresse. För min del anser jag, att uttrycket störst intresse bör kunna godkännas. (Naturligtvis är också (det) största intresset riktigt. Använder man oböjt störst, så måste det följande substantivet ha obestämd form.)
Den frågande undrar också över uttrycket ”Vilket tycks vara viktigaste”.
Det innehåller säkert ett tryckfel. Det måste heta antingen viktigast eller det viktigaste.
En frågande kommer med två problem, som bägge gäller den numera avlidne skalden Gunnar Ekelöf. I en artikel heter det: ”Inger kan lika bra svenska som Ekelöf kan”. Borde inte kan bytas ut mot kunde?
Mitt svar är ett tveksamt ja. Visserligen brukas presens mycket ofta om författarens prestationer i skrift. t.ex. Tegnér skriver i Frithiofs saga...”. Här beror presens på att vi fortfarande kan läsa det som Tegnér skrev. Fallet med Ekelöf kan välla tvekan; å en sidan är han som sagt död, å andra sidan vittnar hans verk fortfarande om hans språkliga genialitet. Men jag föredrar i alla fall formen kunde.
Det andra spörsmålet gäller en formulering i Ekelöfs dikt Samothrake. Ekelöf skriver där: ”huvudlös, armlös/ändå en oskärad jungfru”. Men betyder inte oskärad ”vanhelgad”?
Anmärkningen är helt riktig. Det numera ganska sällsynta adjektivet skär betyder ”ren, obefläckad”: Så tvår sig anden ren och skär / I ordets djup, det klara” (Runeberg).
Oskärad betyder egentligen ”orenad”, men förekommer numera ganska ofta i den oriktiga betydelsen ”icke nedsmutsad”. Sammanhanget i Ekelöfs dikt (med motsättningen huvudlös, armlös — ändå oskärad) tyder på att han med oskärad avser ”icke nedsmutsad, icke befläckad”.
Hufvudstadsbladet, 17.9.1981
FÖRRIGA GUMMAN och INT' EN SPITO är finlandssvenska uttryck som kan vara nog så förvirrande för en rikssvensk. Här utreder prof. Thors deras ursprung.
En läsare i Sverige har fäst sig vid ett par uttryck som han funnit finlandssvenskan. Det första är ett som jag tror läsarna i Finland känner igen (i princip): förriga i uttryck som ”sa förriga gubben”, ”som den förriga gumman klagade”.
Förriga (tidigare ocksa förra) i sådana uttryck finns uteslutande i finlandssvenskan. Det är en återgivning av finskans entinen ”förre” i motsvarande avvändning och kan närmast återges med ”(gubben eller gumman) i historien”, ”(gubben eller gumman) som folk hört om” och dylikt.
Det andra uttrycket, söder om landsvägen, känner jag inte i något finlandssvenskt sammanhang, utan bara i den rikssvenska användningen: ”i södra Skåne” egentligen ''söder om landsvägen Malmö — Ystad”. Däremot förekommer uttrycket norr om landsvägen, i Österbotten med syftning på landskapets norra del. Jag skall senare återkomma till uttrycket söder om landsvägen.
En annan, frågande presenterar följande spörsmål: ”Vad betyder skräckfull i Uttrycket Kattpiskaren var stor och säg skräckfull ut?”
Ordet skräckfull har, son man ganska lätt märker, i citatet betydelsen ''skräckinjagande”. Det intressanta är, att ordet inte sällan hade den innebörden ännu i 1800-talets svenska.
En åländsk läsare har uppmärksammat uttrycket int' ett spito.
Int' en spito (med kort i och artikeln en) finns på flera håll på det finländska fastlandet i betydelsen ”inte ett grand, inte en smula”. Spito och det motsvarande rikssvenska dialektordet speta används också om små, ofta spetsiga föremål som t.ex. stickor.
En insändare känner förvåning över ordet ridning (i stället för ritt).
För mig är ridning en helt naturlig svensk bildning till ordet rida; ritt är egentligen ett tyskt ord, vilket man kan märka på t-et (rida motsvaras ju av reiten på tyska). Det är alltså inte överraskande att ridning blivit vanligt i moder svenska.
Hufvudstadsbladet, 24.9.1981
Den här gängen frågar professorn råd av läsarna i stället för att svara. ”Söder om landsvägen” tycks vara ett svåridentifierat uttryck. Lättare är det förvisso att bena ut vad den som ringer ett telefonsamtal och den som tar emot ett skall kallas. Det är definitivt inte till någons favör att bli skjuten men det talar vi också om i dag i alla fall.
Det var helt nyligen tal om uttrycket söder om landsvägen, som jag hoppades kunna säga något om i dess eventuella användning med syftning på någonting i Finland. Egentligen betyder uttrycket ”sydligaste Skåne” (söder om landsvägen Malmö—Ystad), såsom det sades här i spalten.
I dag måste jag medge, att jag inte fått några uppgifter om uttryckets användning i Finland. Personer med sydfinländsk bakgrund har sagt, att de inte hört det å utom i den vanliga svenska betydelsen ”södra Skåne”. — Men jag är glad, om någon läsare ger upplysningar om uttrycket söder om landsvägen, använt om någonting i Finland.
Samme frågeställare har intresserat sig för några telefontermer, som berördes i spalten för den 23 juli. Han hade diskuterat dem med fackmän hos L M Ericsson och skall ha tack för det.
I spalten sade jag, att en lämplig term för ”den som ringer upp” kunde vara den uppringande eller uppringaren; jag påpekade också att termen den påringande brukas i Sverige.
Frågeställaren meddelar, att L M Ericssons experter skulle kunna acceptera den uppringande. (Ordet uppringaren har han observerat i en notis om telefonterror, vilken hade ingått i Västra Nyland.)
För ”den som får ett samtal” föreslog experterna den uppringde. Vi skulle alltså kunna börja tala om den uppringande och den uppringde.
En annan frågande har noterat uttrycket i någons favör (t.ex. ”Spelet står nu 3—2 i IFK:s favör”) och vill ha en annan preposition, nämligen till.
Jag instämmer i den frågandes åsikt. Det korrekta är alltså till nägons favör, t.ex. ”Matchen står nu 3—2 till IFK:s favör”. Det hete ju också till någons fördel, med ett ord som är ungefär liktydigt med favör.
Samme frågeställare känner undran inför användningen av skjuten i en mening som ”Man skjuten på Skillnaden, men kunde efter sjukhusvård bege sig hem”. Innebär inte skjuten utan tillägg ”skjuten till döds”?
Jag måste medge, att jag själv har känt ovisshet inför liknande meningar. Man vill gärna ha klart besked genast, och det bleve klarare om sådan notiser lydde antingen: man nedskjuten (eller: ihjälskjuten) eller: man beskjuten (eller: påskjuten, skadskjuten). Det enkla skjuta framkallar väl hos mänga (måhända de flesta) tanken på ett dödande skott, utom då det står med vissa bestämningar som t.ex. ”skjuten i axeln”.
En frågande har fäst sig vid ett ord värdetävlingar som han ogillar och vill byta ut mot stortävlingar.
”Värdetävlingar” förefaller som en ordagrann översättning av finskans arvokilpailut. Översättnings ordet är inte bra och framkalla oriktiga associationer. Innebörden det finska ordet är ungefär ”tävlingar av rang”. Den frågande föreslår stortävlingar, och det förefaller mig passa bra.
Mer om diskutabla översättningar nästa gång.
Hufvudstadsbladet, 1.10.1981
SÖDER OM LANDSVÄGEN dyker upp en gång i språkspalten. Man ska också vara försiktig om man kombinerar ord från olika språk, noterar professorn, en blandning av finska och svenska t.ex. kan bli ganska misslyckat.
För en vecka sedan noterade jag, att jag hade misslyckats med att få exempel på att uttrycket söder om landsvägen också använts om någonting i Finland.
En bekant ringde mig och berättade att han i sin ungdom hade observerat uttrycket söder om landsvägen i betydelsen ”Sydösterbotten” i signaturen Negers spalt i Vasabladet. (Mag. Einar Hagman, ”Neger”, var mångårig redaktionssekreterare i Vasabladet. Hans dagliga kåseri lästes av gammal och ung.) Uttrycket norr om landsvägen ”Nord-Österbotten”, som det har varit tal om, har vunnit en viss bruklighet; även det ät skapat av ”Neger”. Däremot har jag inte hört söder om landsvägen i tal.
Det har kommit ett par frågor som gäller rena språkfel. Åtminstone i ett fall är det fråga om en misslyckad ordskapelse med finsk bakgrund.
En firma gör reklam för sin fotoservice och talar om Kymppifoton. Frågeställaren undrar, om det faktiskt inte finns något bättre uttryck.
Är det då inte bara onödig känslighet, när någon ogillar reklamens ”kymppifoton”? Mänga finlandssvenskar vet ju att kymppi är finsk slang fÖr tio.
Kymppifoton är emellertid misslyckat i reklamen, ty det ger inte någon naturlig kontakt mellan firman och de svensktalande kunderna. Vad borde det ha stått i stället? En möjlighet vore väl att kalla dem ”tio-foton” helt enkelt.
Man skall överhuvud vara försiktig med att använda ord frän andra språk och kombinera dem med välbekanta svenska. — Däremot tycker jag det kan godtas, när fotofirman i fråga säger att ”den står för bra färgfoton”. Stå för i en betydelse ”vara liktydig med” eller representera har blivit vanligt.
En annan frågande har skickat in två reklamtexter. På den ena står det ”osötad fullkorn”, på den andra ”småbröd sötad med sorbitol”. Den första texten är rikssvensk, den andra inhemsk, säkert utarbetad på en finsktalande firma.
Båda är emellertid felaktiga. Det bör heta osötat fullkorn och småbröd sötade med sorbitol.
De ursprungliga språkspalterna har digitaliserats med hjälp av automatiserad transkribering.
Originalen finns som (pdf) här:
16.7 och 23.7.1981(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om mordbrand och kyrkogård
30.7 och 6.8.1981(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - absolut eller kvalificerad majoritet?
13.8 och 20.8.1981(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om att hålla målron vid makt
27.8 och 3.9.1981(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om tumult och ogräsfisk
10.9 och 17.9.1981(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - vi hissar flaggan och höjer fanan
24.9 och 1.10.1981(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om stortävlingar och osötat fullkorn
Lista över ord och uttryck behandlade i Carl-Eric Thors språkspalter i Hufvudstadsbladet och Vasabladet 1967–1985: Till söklistan(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst)