Hufvudstadsbladet, 8.10.1981
FRÅN ETT FRÅNFALLE, som visade sig vara mindre slutgiltigt än ordet egentligen avser, söker sig professor Thors språkliga kommentarer vidare till chefläkare utan s och till ”förriga flickan” som dykt upp igen.
En insändare har noterat följande en tidningsnotis: ”omröstningar, där ett tillfälligt frånfälle inom någondera (!) politiska blocket kunnat påverka beslutets utgång” Han är förvånad över att ordet frånfälle har använts i citatet.
Jag förstår hans förvåning. Säkert avses i själva verket ordet frånvaro — märk i synnerhet uttrycket ”tillfälligt frånfälle”. Tydligen har författaren av stycket arbetat under tidsnöd: på det tyder också det felaktiga någondera (borde vara något-) och det underliga uttrycket ”beslutets utgång”.
Användningen av frånfälle är nog en ”lapsus machinae”, ett slagfel, framkallat av det föregående tillfällig. och den skulle kunna förbigås med tystnad, om det inte vore så att frånfälle är ett märkligt ord. Det betyder ju ”död, bortgång” och är bildat till falla ifrån ”dö”, t.ex. ”När statsminister Per Albin Hansson föll ifrån, övertogs ledningen av regeringen av Tage Erlander”. Falla ifrån är ett sedan medeltiden brukat uttryck.
Substantivet frånfälle har en efterled, samhörig med fall och falla och bildad med s.k. i-omljud till dem. Andra nutida svenska ord som är bildade på motsvarande sätt är bl.a. tillfälle, lystmäte (i uttrycket fä sitt lystmäte av nägot ”få så mycket man vill ha av något”; mäte kommer av mat), uppehälle (till hålla, håll, fornsvenskans halda, hald) och med annan grundvokal utrymme till rum och ortnamnet Åminne (ett ursprungligt Åmynne, dvs ”åmynning”, till mun).
En annan frågande har fäst sig vid ordet chefsläkare och undrar: ”Bör det inte egentligen heta chefläkare? Med s i mitten låter det som om det avsäg chefens läkare eller läkare för chefer.”
Jag häller med den frågande och föredrar formen chefläkare. Chefläkare är utan s liksom bl.a. chefredaktör; i bägge fallen innebär förleden ”som innehar chefsposten”. Däremot innebär ju chefssekreterare med två s och genitiv av chef, givetvis ”chefens sekreterare”.
En meddelare, numera bosatt i Nyland, men ursprungligen hemma i Sörmland (landskapet närmast söder om Stockholm), har fäst sig vid det som jag nyligen skrev om uttryck som ”sa förriga flickan”. Han säger, att adjektivet förriga åtminstone i hans ungdom brukades Sörmland i betydelsen ”förre”, t.ex. i förriga veckan ”i förra veckan”.
I spalten sades det att ordspråksaktiga uttryck som ”sa förriga flickan”, ”sa förriga prästen” är enbart finlandssvenska. Det anser jag fortfarande. Däremot finns det exempel i litteraturen på förriga andra slags användningar, även hos rikssvenskar, t.ex. i förriga dar hos Snoilsky.
Hufvudstadsbladet, 15.10.1981
BYRÅHUS är ett ord som prof. Thors kan tänka sig att lansera, och det skulle då användas i stället för ”ämbetshus” som egentligen är en stympad översättning av det finska ”virastotalo”.
HAR NI andra språkliga spörsmål som ni gärna skulle se belysta i vår torsdagsspalt — välkomna med brev till prof. Thors! Adressera dem till Hbl:s redaktion, Mannerheimvägen 18, 00100 Helsingfors 10. f.v.b.
”I min ungdom talade äldre människor ännu om biläger då de menade kungliga bröllop. Vilken var ordets ursprungliga betydelse och varför har det kommit ur bruk?”
Biläger, vilket numera — som frågeställaren säger — är ett ålderdomligt ord, är lånat från tyskans Beilager. Det tyska ordet betydde ursprungligen ordagrant ”läge brevid (varandra)'' och syftade på en sedvana vid bröllop i äldre tid: de nygifta låg på bröllopsdagens kväll bredvid varandra på en paradsäng. Det är naturligt att ordet biläger är på väg att bli bortglömt, när seden fråga försvunnit.
Samme frågeställare tar upp ett annat ord som är högmodernt, nämligen ämbetshus. ”Är det fråga om en dålig översättning av virastotalo, som ju borde bli ämbetsverkshus?”
Det speciellt finlandssvenska ordet ämbetshus är utan tvivel uppkommet genom återgivning av virastotalo; virasto är ju ”ämbetsverk''. När leden ”verk” har utelämnats, beror det väl på önskan att göra det svenska ordet kortare.
Frågeställaren nämner kanslihus som en rikssvensk motsvarighet till vårt ämbetshus. Det är dock att märka att Kanslihuset speciellt används om ett hus i Stockholms centrum, där vissa regeringsdepartement m.m. har sina lokaler. — På vissa håll hos oss används kommunalgården som term för det hus, där kommunens centrala myndigheter har sina byråer, och det är i mitt tycke ett utmärkt ord — men det kan ju inte brukas i stadsförhallanden. En möjlighet vore väl att bruka termen kanslihus (ordet kansli brukas mycket hos oss), en annan att skapa ett ord byråhus.
Min fråga om uttrycket söder om landsvägen, vilket behandlades spalten helt nyligen, har gett flera svar, och de är ense om att uttrycket betecknar Sydösterbotten (söder om Vasa). En meddelare säger, att uttrycket först använts av ”Neger” i Vasabladet och att det vunnit ytterligare spridning genom den populära filmen ”Söder om landsvägen” 1936 (med Edvard Persson i huvudrollen).
Det för mig själv komiska i saken är, att jag som kommer från en trakt mellan ”Norr om landsvägen” och ”Söder om l.” bara hört om ”Norr om l.“, men den norra landsändan var mer aktuell i mitt barndomshem, eftersom min mor var ”nordbagge”.
Flera insändare har tagit upp termen finlandssvensk. Jag skall behandla den i följande spalt.
Hufvudstadsbladet, 22.10.1981
TJEJER och KILLAR, var kommer de ifrån? Den frågan besvarar prof. Thors i dag — givetvis ur språklig synvinkel. Önamn och kejsar Nero är också på tapeten i dagens text.
”Då man seglar längs nyländska kusten är Ivar Westmans avhandling om nyländska önamn en intressant resekompanjon” säger en insändare. ”Finns det någon liknande bok om åboländska och åländska önamn?
Det finns tyvärr inte någon bok som behandlar åboländska och åländska önamn på samma sätt som Ivar Westman behandlade de nyländska i boken 1937, således ingen bok som i princip tar upp alla önamn i ett landskap. Dock har Kurt Zilliacus skrivit en utförlig framställning om ortnamnen i Houtskär, och den behandlar givetvis många namn på öar och skär, liksom Zilliacus uppsats om namnen Rosala i Hitis.
Fast frågan inte gäller österbottniska namn, skall det tilläggas, att det inte finns någon annan skrift om österbottniska skärgårdsnamn i allmänhet än Tor Karstens Svensk Bygd i Österbotten 1—2 från 1921—23. Den var ett pionjärarbete, med de luckor och brister ett sådant brukar innehålla. Mänga skärgärdsnamn i Närpes har behandlats av Olav Ahlbäck i en skrift om kommunens ortnamn, och Lars Huldéns uppsats om ortnamn Munsala upptar likaså många holmnamn.
En annan frågande undrar, varifrån de två orden kille och tjej kommer.
De bägge orden, som har blivit mycket populära i Sverige (kille också hos oss), synes ha helt olika ursprung. Tjej är ett ord från romani, dvs zigenarspråket (eller romernas språk, som det nu ofta heter). Det är faktiskt belagt redan i början av 1700-talet, då det nämnes i en rikssvensk akademisk avhandling.
Kille anses däremot vara ett ord av rent svenskt ursprung. Det är en bildning till ordstammen i killing; det finns faktiskt svenska dialektformer av killing, som också brukas i betydelsen ”barn, pojke”. Det ”hårda” k-et i kille anses bero på att ordet är upptaget i barnspråket; ett barnord med hårt k är också kisse. Kille dyker upp i skrift först i början av 1900-talet.
En tredje insändare citerar en tidningsartikel, där det står ”när han — dvs kejsar Nero — undertecknade sin första dödsdom”.
Hon tycker att satsen låter som om Nero undertecknade sin egen dödsdom. Jag håller i viss man med insändaren. Dödsdom förekommer nu ofta — kanske oftast — uttrycket ”underteckna sin egen dödsdom”, t.ex. ”Många håller före, att president Sadat undertecknade sin egen dödsdom den dag då han ingick det kända avtalet med Israel”, dvs han ådrog sig sina motståndares outsläckliga hat. Numera är ju verkliga dödsdomar lyckligtvis sällsynta, och det har gjort att satser sådana som den citerade dominerar i språkmedvetandet. Även om satsen om kejsar Nero inte egentligen är tvetydig, tränger sig den överförda användningen ”ådraga sig hat” så starkt på, att det kunde ha varit skäl att formulera satsen lite annorlunda, t.ex. (såsom insändaren föreslår) ”undertecknade han första gången en dödsdom.
Hufvudstadsbladet, 29.10.1981
BAR SOM BAR får ni skriva, men inte bit som bit, vilket är en översättning från finskans pala kuin pala, påpekar prof. Thors.
”Vad betyder uttrycket bit som bit, som ofta förekommer i annonser, t.ex. Gris, bit som bit, ej skinka?”
Man kommer att tänka på lika byggda uttryck, t.ex pojke som pojke, bär som bär, och kan därför, gissa att bit som bit är något sådant som ”den ena biten är lika god som den andra”. Undersökningar bekräftar: bit som bit betyde ”ett inte närmare bestämt stycke”. Det är tydligen skapat efter finskans pala kuin pala, vilket ord för ord svarar mot det uttryck jag diskuterar. Bit för bit är alltså en nymodig finlandism och skall under inga omständigheter brukas i reklam el. dyl.
”Hur skall man förstå uppkomsten av lagtermen balk”, undrar en annan frågande.
Balk förekommer särskilt i de svenska medeltida lagarna och kom genom inflytande från dem in i 1734 ars lag, i vilken de större avdelningarna benämns balkar. t.ex. ”Missgärningsbalken”. Termen finns fortfarande, särskilt i Sveriges lag. Dar benämns motsvarigheten till vår strafflag ”Brottsbalken“. Också Finlands nu gällande lag har en större avdelning, som bär ett namn på balk, nämligen Ärvdabalken av 1965.
Balk som lagterm anses leda sitt ursprung från balk i betydelsen större stycke”. Elias Wessén, som tolkade de fornsvenska lagarna på modern svenska och behandlade deras språk, hänvisar i inledningen till Östgötalagen och Upplandslagen till det faktum att balk i nutida dialekter på flera häll används t.ex. om ”stycke av åker mellan plogfårorna”.
En tredje frågande kommenterar en oegentlig användning av ordet otaliga. Han hänvisar till en notis, där det om en avliden vetenskaps man sägs, att denne publicerat ”otaliga arbeten”.
Det är klart att otaliga i ett sådant sammanhang är olämpligt. Ordet betyder ju ”så många att de inte kan räknas, oräkneliga”. Det ord som borde ha använts är talrika, en synonym till ”många”.
Stjärnorna på himlen är verkligen otaliga, men det låter inte trovärdigt om man påstår, att en vetenskapsman skrivit ”otaliga arbeten”.
Dagens sista fråga giller ordet hämta. Den frågande nämner två exempel: ”Jag hämtar Peter från daghemmet i morgon” och ”Jag hämtar läxböckerna till dig efter skolan”.
Hämta är ett ord, vars betydelse finländsk svenska påverkats av finskan. Ordets huvudanvändning i rikssvenskt språk är ”gå efter något och återvända med det” — första exemplet, om Peter, innehåller hämta i den betydelsen. Hos oss har ordet, genom påverkan från finskans tuoda, också fått betydelsen ”ha med sig någonting”, och den betydelsen finns i exemplet om läxböckerna. Hämta i den rikssvenska — och även här brukliga — innebörden omfattar två handlingar: bege sig någonstans och återvända, den speciellt finlandssvenska en handling: komma från ett ställe. De allmänt svenska uttryck som motsvarar hämta i den speciellt finlandssvenska användningen är ”ha med sig”, ”ta med sig”. I mycket dåliga översättningar ser man ibland bringa i betydelsen ”ha med sig”, men bringa brukas ju foga i levande svenska, i motsats till engelskans to bring och tyskans bringen.
Hufvudstadsbladet, 12.11.1981
GOTT TRAD — GOD FRUKT är väl en bra formulering, tycker prof. Thors som i en randanmärkning till den nya bibelöversättningen undrar varför sammanställningen ändrats till ”gott träd — bra frukt”.
Det var ett brev från en läsare i Sverige som gav honom anledning att befatta sig med denna fråga — och har ni andra frågor ni önskar se behandlade här i spalten är det bara att följa exemplet och skriva. Breven kan sändas till Hbl:s redaktion f.v.b.
En frågeställare vill ha besked om del rätta stavsättet för orden reell och rejäl.
Det riktiga stavsättet är just de ovannämnda, alltså reell — ingen accent behövs — och rejäl. Det egendomliga är, att rejäl i svenskan har utvecklats ur reell, som är ett ord av franskt ursprung. Hos reell ”verklig” har det, i synnerhet förr, funnits en betydelse ”fullgod” alltså en som närmat sig vad vi menar med rejäl.
I höst har det som känt kommit en ny svensk översättning av Nya Testamentet. En och annan här i landet har sett den, liksom jag, men den följande frågan kommer från en läsare i Sverige. Hon är förvånad över formuleringen i Matteus 7:1 ”Så bär varje gott träd bra frukt” och i Lukas 6.43 ”Ett bra träd bär aldrig usel frukt”.
Den nya översättningen bra frukt, bra träd kan verkligen diskuteras. Vad som i synnerhet förvånar mig är, att den nya översättningen i Matt. 3 10 har ”Varje träd som inte bär god frukt''. Orsaken kan inte vara grundtexten: denna har nämligen samma grekiska ord för ”god” i Matt. 3.10 Matt. 7:17 och Lukas 6.43.
Om man vill förstå Bibelkommissionens ändring till bra frukt, bör man ha i minnet att god frukt nutida svenska speciellt betonar den goda smaken, medan bra frukt helt allmänt konstaterar ”att frukten är av tillfredsställande kvalitet”. Men under alla omständigheter kvarstår god frukt i Matteus 3:10, och jag tycker att sammanställningen gott träd — god frukt (Matt. 7:17) i den hittills använda kyrkobibeln är en mer slående och kraftfull formulering.
Orden finsk, finländsk och finlandssvensk har diskuterats rätt flitigt denna höst.
Här behöver det bara sägas, att de tre orden har en nyttig och nödvändig betydelseskillnad. I ett tvåspråkigt land behövs helt naturligt ord, som klart betecknar de två språken och dem som talar dessa som sitt modersmål; att vi dessutom har det sammanfattande ordet finländsk är utmärkt.
En insändare pekar på det viktiga faktum, att franskan ju har två adjektiv: finlandais och finnois, och att franskan var ett välkänt språk i de högre kretsarna i det forna St Petersburg. Han tänker sig, att det franska finlandais kan ha varit av betydelse, när vårt ord finländsk bildades.
Saken kan vara förtjänt av en undersökning. Dock finns finländsk tillfälligt i en text från 1607: en svensk ämbetsman skrev det året orden ”det finländska krigsfolket”.
För min del ser jag ingenting förargelseväckande i ordet finlandssvensk — det tar sikte på språket.
(Mina åsikter kommer som synes nära dem som Mikael Reuter nyligen framförde.)
For min del tycker jag, att det kan vara en smaksak, om man vill skriva finska skogar eller finländska skogar; ingendera frasen vallar missförstånd. Däremot häller jag på ett hävdvunnet uttryck som finsk bastu.
Hufvudstadsbladet, 5.11.1981
RIM förekommer i dag inte bara i versrutan utan också i språkspalten. RESON finns där ju alltid, och denna gång resonerar prof. Thors bl.a. om prepositioner och skylttexter.
En frågeställare noterar det obestridliga faktum, att ”man ibland konstaterar rimfrost på marken” och att ”man som morgonmål intar rimsaltad skinka”. Han frågar: ”Vad är och varifrån härstammar ordet rim och vad betyder ordstammen egentligen?”.
Först skall det sägas att det ord rim som ingår i rimfrost och rimsaltad är ett urgammalt svenskt s.k. arvord — det har inte övertagits från något annat språk. Det fanns i medeltidens isländska och lydde där hrim och det är brukligt i nutida engelska (rime). Ett besläktat ord finns också i tyskan, Reif — tyskans ei går i detta fall tillbaka till ett läng i — och det svenska rim har likaså ursprungligen innehållit ett längt i. Det antas, att rim och Reif går tillbaka på ett gammalt ord med en betydelse ”skum” (besläktade ord på andra håll, t.ex. i lettiskan, har betydelsen ”grädde”). Rimsaltad innehåller också samma gamla svenska ord rim: man har tänkt på ett rimfrostliknande lager av salt.
Det ord rim som vi använder på tal om vers har — som man lätt förstår — inget samband med rim i rimfrost. Det återgår sannolikt på latinets ord rhytmus. Ett säreget uttryck, där detta ord rim ingår, är utan rim och reson ”helt utan förnuft”. Reson är det franska raison ”förnuft”, grundordet till resonera.
En annan frågeställare undrar: Bör det heta Stina går på samma klass som Maria eller ”i samma klass”?
Prepositionen vid ordet klass är hos oss i Finland vanligen på (vilket är en grov finlandism), i Sverige däremot i. Men: det heter på bägge hällen ”går på samma linje”.
Samma frågeställare tar också upp orden barndom och barndomstid. Vilken är den brukliga prepositionen vid dessa ord?
För min del skulle jag snarast använda uttrycken i min barndom och under min barndomstid. Likväl säger jag helst ”när jag var barn” för att inte leda tankarna till uttrycket gå i barndom, ”vara barn på nytt”, dvs. vara senil.
Offentliga skyltar visar i vårt tvåspråkiga land tyvärr en mängd språkliga fel. En kollega till mig har en bygd med svenskspråkig majoritet fotograferat skyltar som ger anledning till funderingar.
Den ena är förvånansvärd och klart felaktig: Båt optöjning förbjuden. Något ord optöjning finns inte i svenskan: däremot finns förtöjning, och det är fullt säkert att texten borde lyda: Båtförtöjning förbjuden. (Uppdelningen på två ord, båtoptöjning, uppvisar ett fel, som är vanligt både i svenska och i finska texter — man särskriver ord, som är sammansatta och således inte skall uppdelas.)
Det står vidare: Biltvätt förbjudet. Det fallet är diskutabelt. I svenskt talspråk är det vanligt, att ett substantiv i obestämd form — och biltvätt är ju en obestämd form — följs av ett predikativ i neutrum, t.ex. ”Ärter och fläsk är vanligt på torsdagarna”. Ett fall som ”biltvätt förbjudet” påverkas också av det vanliga och helt korrekta uttryckssättet ”(Att) tvätta bilar är förbjudet”.
Min mening är, att Biltvätt förbjudet kan gå an, men Biltvätt förbjuden är mer vårdat och bättre.
Hufvudstadsbladet, 19.11.1981
FREJSTA, VIRULENT och VISITERA är aktuella ord i dagens Thors-spalt: det första ordet dialektalt, de två andra stundom använda på ett sätt som inte hör hemma i korrekt språkbruk
En frågande besökte i somras Uleåborg och hörde där ”i samtal med äldre personer” några ord som föreföll honom intressanta. Är de gammal svenska, dialekt eller direkt fel”, frågar han.
Två av orden placerar jag utan tvekan i kategorin ”dialektord” nämligen frejsta och ijonstes. (Det hade f.ö. varit intressant att veta, om de talande var inflyttade från den österbottniska svenskbygden eller infödda uleåborgare. I det senare fallet skulle dialektordens förekomst i Uleåborg visa, att gammal uleåborgssvenska påverkats av österbottnisk dialekt.)
Frejsta förekom i betydelsen ”försöka” och är i den användningen vanligt i dialekt på många håll, t.ex. ''vi ska freist hör" ett, om han je heim”, dvs. ”vi skall försöka höra efter, om han är hemma”. Fresta kunde ibland brukas i denna betydelse i äldre skriftspråk, men uttalet med diftong är tydligt dialektalt.
I jonstes är en dialektal form av det riksspråkliga uttrycket i jåns, också skrivet i jons, som betyder ”för en stund sedan”.
Formen i jånstes känner jag bra till från min hemtrakt i mellersta Svenskösterbotten. — I jåns är alltså fullt riksspråkligt, men jag har den uppfattningen, att det har börjat bli ovanligt.
De övriga orden har en riksspråklig bakgrund. Klart riksspråkligt är rafistulera, som frågaren har hört i en betydelse ”ordna, söka”. Normalbetydelsen är ”söka, röra om” t.ex. ”Det var då förfärligt, så han rafistulerade i sina skrivbordslådor”. Ordet är vardagligt.
Virulent har ”spårat ur”, när det brukas i en betydelse ”pigg”. Ordet hör samman med virus, som ju betecknar mikroskopiskt små sjukdomsalstrande organismer; man talar t.ex. om influensavirus. Det är följaktligen naturligt, att virulent brukas i betydelsen ”som ger häftiga sjukdomssymptom”, t.ex. ”det året uppträdde en ovanligt virulent influensa”.
Men ordet förekommer ibland i en avvikande betydelse. Östergrens ordbok har ett exempel på det: ”Laxen var underbart virulent”, en användning som kommer nära det ”pigg”, som den frågande hörde. Det är dock inte att rekommendera, när virulent används på det sättet.
Visitera kan i riksspråket brukas en betydelse ”besöka”, men det gäller mycket speciella besök, nämligen besök i syfte att göra en undersökning.
En biskop visiterar en församling och det är en ämbetshandling. Han förrättar en visitation, d.v.s. han gör sig förtrogen med tillståndet i församlingen. Betydelsen ”undersöka” är också tydlig ordet kroppsvisitera, som betecknar t.ex. åtgärder, som utförs av tullmän.
Men visitera betyder inte ”göra en visit”.
Hufvudstadsbladet, 26.11.1981
LATIN som lever kvar i svenskan, franska lånord och skillnaden mellan GÄV och JÄV — se där vad prof. Thors har på menyn (franskt lånord) i dag.
Den första frågeställaren i dag berör ett antal 1700-talsord. Av dem tror jag att ordet ledera, även stavat lädera, kan intressera en större läsekrets. Vad betyder ledera och från vilket språk kommer det?
Ledera betyder ”skada” och brukar användas i uttryck som ledera någons intressen. Det ät ursprungligen ett latinskt ord: laedere (normalt uttalat ledére). Till samma latinska ordstam hör ordet lesion, som förekommer i medicinskt språk och avser ”kroppsskada”, alltså en skada i rent konkret mening.
Latinska ord finns i myckenhet just i den medicinska terminologin, eftersom latinet länge var läkarvetenskapens språk. Aven i nutiden märks det talrika spår av latinet medicinen, t.ex. i läkartermer i utlåtanden. Om det står ett l.d. eller et I.s. i ett utlåtande, ser det kufiskt ut. Förkortningarna betyder latu dextro ”på höger sida” och latu sinistro ”på vänster sida”.
I det här sammanhanget kan de också nämnas, att ordet recept är latin (det betyder egentligen ”det mottagna”), och själva ordet medicin är latinskt, medicina av ordet medicus ”läkare”, som ingår i titeln livmedikus ”livläkare” (t.ex. hos kungen av Sverige).
Ordet ledera fanns i en 1700-talstext, och det ledde till frågan i spalten. Det ledande främmande språket på den tiden var dock franska, och svenskan tog upp en hel del franska ord. Åtskilliga finns fortfarande kvar i svenskan och ingår i vissa fall i det dagliga ordförrådet, såsom affär. (Det finns inte i de andra skandinaviska språken; det språk som står svenskan närmast, nämligen norskan, talar stället om forretning.) Ibland har det franska inflytandet tagit sig ett mer fördolt uttryck. En fras kan ha översatts från franskan: vi ”talar franska med svenska ord”. Så är det enligt min mening med uttrycket jag ber vilket av några personer används i betydelsen ”det är ingenting att tala om” och används som svar på ett tack. Det är nog en översättning av det franska je vous en prie.
Åtskilliga franska lånord har dock försvunnit och andra brukas nu bara sällan. Så är fallet t.ex. med surpris (”syrpri”) och inkiett (”ängkiett”); det förra betyder ”överraskning” och det senare ”orolig”.
”Vad betyder ordet gäv?”, lyder en annan fråga.
Gäv betyder ”utmärkt, präktig” och är ett ovanligt, ålderdomligt ord. Det hör till samma ordgrupp som giva och har ursprungligen betytt ”som kan ges”. Det är naturligtvis ett alldeles annat ord än jäv, som ju är en juridisk term för ett förhållande (ofta släktskap), vilket hindrar någon att t.ex. avge ett vittnesmål inför rätta.
Men varför skrivs gäv och jäv olika, de uttalas ju bägge ”jäv”? Det sammanhänger med det ursprungliga (medeltida) uttalet, som skilde mellan g- och j- i de båda orden. Det är också gamla uttalsförhällanden som gör att vi t.ex. skriver gjuta (t.ex. järn), men ljuta döden, och att vi bevarar stavningen hjärta, hjort. Någon gång har ”historiskt sett felaktiga stavningar” förekommit, såsom fågelnamnet hjärpe — det skall inte ha något h.
Hufvudstadsbladet, 3.12.1981
UTTAL av ord på ge- tas upp i dagens språktext, och aktuella är också sammansatta räkneord.
HAR NI andra frågor på hjärtat kan ni vända er till prof. Thors: brev avsedda för honom kan adresseras till Hbl:s redaktion, Mannerheimvägen 18, 00100 Helsingfors 10.
En frågeställare berättar: ”Vid en diskussion uttalade jag ordet gedigen med sje-ljud, men blev upplyst om att ordet uttalas med g-ljud, alltså såsom det skrivs. Har någondera parten absolut rätt?”
Nej, vill jag säga. Gedigen uttalas med je- i början, och detta uttal nämns i Akademiens ordlista. Ge- i gedigen är en tysk förstavelse, och vi har uttal med je- av flera andra ord på ge- med tyskt ursprung, såsom gemak, gemål och gestalt.
Förstavelsen ge- fanns en gång också i svenskan, men har försvunnit för mycket länge sedan; en rest av ge- finns i det ursvenska ordet granne, som är bildat med förstavelsen ge- och ett gammal ord rann, vilket betydde ''hus” — samma ord som vi har i rannsaka, vilket ursprungligen avsåg en husundersökning.
Det är inte ovanligt att ge- i andra ord uttalas med sje-ljud, t.ex. i genera och gelé. Det uttalet är påverkat av franskan, men inte identiskt med det franska uttalet som ju har tonande sje-ljud i sådana ord — det ljudet vållar svårigheter hos svensktalande.
En annan frågande tar upp följande problem: I en radioutsändning från Sverige hörde han uttrycket ”trettioett sekunder från starten”. Kan det vara riktigt att bruka formen trettioett före ordet sekund, som ju har den-genus?
Det är vanligt att kongruensen en/ett är upphävd vid sammansatta räkneord (trettioett osv.), särskilt i tal, men en-genus dominerar: vi säger ofta trettioen stycken osv. Däremot är bruket av trettioett, fyrtioett före ett ord med en-genus ovanligt: man hör inte ofta trettioett personer, fyrtioett bilar osv. Min mening är: räkneord på -en kan, i varje fall i ledigt tal, användas vid ord med det-genus, men man skall inte använda former på -ett, när de bestämmer ord med en-genus.
”Är det riktigt att använda uttrycket ta ett beslut?”
Uttrycket ta ett beslut har på sista tiden blivit vanligt i Sverige, och man hör det ibland också hos oss. Jag anser att det gott kan brukas. I det vanliga fatta ett beslut är fatta ett betydelsefattigt ord (ingen tänker väl på grundbetydelsen ”gripa” i det sammanhanget). Om man byter ut det hävdvunna fatta mot ett annat ord utan starkare betydelse i samband med beslut som ju är det viktiga ordet i uttrycket, tycker jag det inte spelar någon större roll.
Hufvudstadsbladet, 10.12.1981
GARAGEN, HUSEN utan -a, ska det heta i bestämd pluralform, påpekar prof. Thors. Han tar också upp det finska ”ruska” , något ersättningsord har ännu inte slagit igenom på svenskt håll.
Dagens första fråga är framkallad av ett vad: frågaren har slagit vad om den bestämda pluralformen garagen. Heter det faktiskt så eller bör formen lyda garagena?
Vi har ju två huvudtyper av neutrala ord, det-ord. Den ena slutar på konsonant, t.ex. hus. I det fallet blir obestämda pluralformen lika med obestämd singularis (hus) och bestämda pluralformen har ändelsen -en (husen). Så heter det i skrift; någon gång ser man formen husena, men den hör faktiskt bara hemma i talspråket; där är den vanlig såväl hos oss som i största delen av Sverige (bara Sydsverige har -en i vanligt tal).
Den andra, betydligt mer fåtaliga typen slutar på vokal, t.ex. häfte. Obestämda pluralformen slutar på -en, den bestämda pluralen på -ena: häften, häftena. (Till denna grupp hör t.ex. ordet äpple; formerna ett äppel, flera äppel — vanliga i annonser — är finländska.)
Det som avgör är således ordets slutljud, konsonant eller vokal. Det är vidare att märka, att det är uttalet som avgör. Det ser man av orden på -age, uttalal ”asj”. T.ex. just ordet garage. Det har ingen ändelse obestämd pluralis: två garage, och bestämda pluralformen får ändelsen -en: de båda garagen. Ett annat exempel på samma ordtyp: de många läckagen.
Från den här formfrågan går jag i nästa fråga över till ett spörsmål om ett ords betydelse. Frågeställaren undrar: ”Är det riktigt att skriva ”X. är en legitim kandidat”?
Ordet legitim kan återges med lagenlig. Man kan exempelvis säga, att någon har framställt legitima anspråk eller att X. var en legitim tronarvinge. (Ett specialfall är uttrycket legitima barn; sådana är arvsberättigade enligt lag.)
Men en legitim kandidat verkar egendomligt. Bokstavligt fattat skulle ju uttrycket betyda ''en lagenlig kandidat”, ”en kandidat enligt lagens bestämmelser”; sådana är alla kandidater som uppställts enligt lagens föreskrifter. Uttrycket har, såvitt jag förstår, använts i valpropaganda. Förmodligen har den som använt uttrycket avsett, au kandidaten verkligen är att räkna med, att han kandiderar på fullt allvar. Då skulle man kunna säga ''en kandidat att räkna med”.
Slutligen frågas det, om det finns något ord som motsvarar det finska ruska (”lövfällningstiden på hösten”).
För några är sedan hade Hbl en tävlan om ett ersättningsord för ruska. Då föreslogs ordet lövröda, som dock inte slagit igenom. Man ser fortfarande ruska i spalterna på höstarna. — Ett ord med samma betydelse, som jag sett i turistreklam i Dalarna, förtjänar nämnas: det är gyllenhöst, och det säger onekligen ganska mycket om årstiden.
Hufvudstadsbladet, 17.12.1981
POLSKA NAMN är nu dagligen i var mans mun och till alla andra bekymmer i sammanhanget kommer uttalssvårigheterna. Prof. Thors ger oss i dag (med bistånd av sin son) en kort bruksanvisning.
En frågande undrar hur det just nu mycket aktuella polska namnet Lech Walesa bör uttalas.
Vi har i allmänhet svårt att veta hur polska namn uttalas. Det beror förstås på okunnighet, men också i hög grad på att polskans rättskrivning i mycket skiljer sig från vår egen. Dessutom uttalas polska ljud och ljudkombinationer ofta på ett annat sätt än vad vi är vana vid. Tyvärr utgör polskans rättskrivning en dimridå för mången som vill lära sig språket, lite som det kyrilliska alfabetet vid inlärningen av ryska — Den polska betoningen är dock lätt att lära sig, den ligger vanligen på nästsista stavelsen. Jag är själv inte hemmastadd i polskt uttal, men min son har hjälpt mig med en liten utredning.
Polskan har flera specialtecken som vi helt saknar. Två av dem ingår i det namn som vi skriver ”Walesa“. I polsk skrift är l i detta fall försett med ett streck snett uppät frän vänster till höger och det har alltid ljudvärdet /o/ (som i vårt ond). Det andra specialtecknet är e med krok nedtill; det uttalas antingen /ääng/ eller /enn/ och är den ena av polskans två nasaler (näsljud). Den andra är a med krok nedtill, dvs. /åång/ eller /ånn/.
Lech uttalas på polska såsom vi skulle uttala det, medan Walesa faktiskt uttalas, enligt det ovan sagda: /vaoennsa/.
Påvens tillnamn Wojtyla har ett likadant streck på och uttalas följaktligen /våjtioa/.
Ett tredje aktuellt polskt släktnamn Jaruzelski (premiärminister och överbefälhavare) saknar specialtecken och uttalas ungefär såsom det skulle sägas, om det vore finskt, dock med ett tonande, ”skarpt” s i mitten — inte ts — och med betoningen på andra stavelsen från slutet.
För au få rätt uttal på de polska ortnamnen Warszawa, Wroclaw, Lodz, Gdansk och Bydgoszcz skulle vi, om de vore svenska, skriva dem Varsjava, Vrätsoaf, Odsj, Gdajnsk och Bidgåsjtj.
Men, för att lämna det polska uttalet och gå in på svenska problem, skall jag först knyta an till följande text: Ankomna paket sökes från hyllorna enligt nummer. Det är en text på stadens järnvägsstation och motsvarar den finska texten Paketit löytyvät hyllyistämme numeron perusteella. En frågande har (liksom jag någon gång) fäst sig vid ordet ankomna — som f.ö. inte har någon motsvarighet i den finska texten.
Det ledsamma är den association ordet ankomna lätt ger upphov till (och har gett, både hos frågaren och mig): ankommen har betydelsen ”skämd, härsken” (ankommen frukt), dessutom — i Sverige — ”litet berusad”.
Även om man givetvis förstår innebörden hos ankommen på järnvägsstationen, kan det inte hjälpas att betydelsen ”skämd” ändå spelar in och gör plakatets text tvetydigt (och löjlig). Den kunde med fördel lyda: ”Paket finns på hyllorna i nummerordning”. — Sökes från hyllorna är inte heller bra; på hyllorna hade varit riktigt, men det är bäst att ge satsen en annan utformning (se ovan).
En tredje frågeställare vill veta, om det skall heta ekon. kandidat NN eller ekon. kandidaten NN.
Frågor av motsvarande slag har någon gång behandlats i spalten, men det år länge sedan dess Akademiska titlar står oftast i obestämd form före namnet, t.ex. filosofie magister (fil. mag.) AA, teologie doktor BB. Dock ser man ibland, i officiella handlingar, bestämd form: ekon. kandidaten NN. Obestämd form är dock den vanliga.
Frågaren kommer också in på fall med två titlar av typen godsägaren, vicehäradshövding NN. I sådana fall är det absolut normalt att sätta den första titeln i bestämd form — detta ville jag understryka. Den andra har däremot ofta obestämd form; bestämd form låter officiell, men brukas mindre i vanlig framställning.
Hufvudstadsbladet, 24.12.1981
FRÄN KALSUPARE till Menlösa barns dag går träden i dagens språktext.
Det frågas: ”Vad är en kålsupare? En sådan som är lika god.”
Jag har citerat frågan i dess helhet därför att mig veterligt ingen kan ge någon annan definition på en kålsupare. Det ordet finns nämligen inte annat än i det bildliga uttrycket de är lika goda kålsupare — och en blick i Svenska Akademiens stora ordbok visar att det varit likadant så länge ordet har brukats — det är känt sedan c. 1600.
Den ursprungliga innebörden ordet kålsupare antas ha varit ”en som äter kålsoppa”. Det har lite var gjort, i synnerhet förr i tiden, när utbudet på olika maträtter inte var sa stort. Som bekant är användningen av uttrycket ”de är lika goda kålsupare” en smula ironisk: ”Pelle är inte bättre än Olle”, och det kan man förstå, om man tänker på den ursprungliga innebörden i uttrycket.
Till allvarligare spörsmål kommer man i dagens andra insändare. Den första lyder ”Heter det elektorsvalen eller elektorsvalet, riksdagsvalen eller riksdagsvalet?
Det gäller en enda valförrättning, t.ex. elektorsvalet den 17 och 18 januari 1982. Den frågande konstaterar själv, att bägge formerna (både singularis och pluralis) kan anses korrekta. Jag anser dock att singularis är att föredra, eftersom det klarare visar att det gäller en enda valförrättning och föredrar därför att skriva ”elektorsvalet i januari 1982”.
Dagens sista fråga gäller Menlösa barns dag. ”Varför heter det så och vad betyder menlös i det sammanhanget?”
Menlösa barns dag är den 28 december och har den beteckningen ännu i nutidens almanackor. I Matteusevangeliets andra kapitel berättas det att kung Herodes lät döda alla gossar i Betlehem och dess omnejd som var två år gamla eller yngre. De var de menlösa barnen. Ordet menlös betydde ursprungligen ”oskyldig”, men har i nutida svenska vanligen innebörden ”intetsägande” — en menlös person är en ”nolla”.
De ursprungliga språkspalterna har digitaliserats med hjälp av automatiserad transkribering.
Originalen finns som (pdf) här:
8.10 och 15.10.1981(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om frånfälle och bilager
22.10 och 29.10.1981(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om tjejer och killar
5.11 och 12.11.1981(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om bra frukt och god frukt
19.11 och 26.11.1981(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om frejsta och rafistulera
3.12 och 10.12.1981(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om legitim och ruska
17.12 och 24.12.1981(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - menlösa kålsupare?
Lista över ord och uttryck behandlade i Carl-Eric Thors språkspalter i Hufvudstadsbladet och Vasabladet 1967–1985: Till söklistan(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst)