Hufvudstadsbladet, 7.1.1982
Räven raskar över isen i dessa efterjulfesternas tider, och Mickel räv får också inleda det nya årets första Thorsspalt. Även nassen och kusen tas i betraktande — obs. inte beaktande!
En frågeställare har fäst sig vid några djurnamn och undrar över bakgrunden till dem. Det gäller bl.a. beteckningen mickel för räven.
Mickel räv är ett namn, känt sedan 1500-talet och också brukligt i danskan. Med full säkerhet vägar man säga att Mickel som namn på räven helt enkelt är detsamma som Mikael. Det ledsamma är att ingen såvitt jag vet kunnat förklara varför det redan under medeltiden vanliga mansnamnet Mikael valts som beteckning för räven.
(Annars är det inte ovanligt med personnamn i gamla djurbeteckningar. En sådan förtjänar nämnas, också den ett namn på räven: det ursprungliga tyska Reineke Fuchs, som i sin plattyska form (Reineke Fos) blev namn på ett epos om rävens illslughet; i svensk form kom det 1621, och författaren var en mycket omtalad nyländsk prästman, Sigfrid Aronus Forsius. Reineke är kortform av ett tyskt förnamn Reginhart, vilket är ursprunget till franskans vanliga beteckning för räven, renard.)
En annan djurbeteckning som den frågande vill ha besked om är nasse för ett svin. Det representerar den vanliga typ av djurnamn som bygger på djurets läte. Nass förekommer nämligen ställvis som återgivning av svinets smackande läte som hörs då det äter.
Det finns ju åtskilliga djurbeteckningar som bygger på lätet, är onomatopoetiska, t.ex. vovve (och finskans haua), kisse och en sådan beteckning som tyskans ord för ”berguv” Uhu, vårt uv (och numera helt förändrat) uggla som anses återgå på ett konstruerat, ljudhärmande uwwalo.
Den frågande vill också ha upplysningar om bakgrunden till kuse, som på Åland betecknar en häst. Kuse är ett ord med många betydelser. Det betecknar t.ex. något stort, respektingivande (herre, husbonde, t.o.m. djävulen), också någon stor sak, t.ex. en limpa, en stock osv. Med kuse sammanhänger förmodligen ordet kuslig.
Till de övriga djurnamn som frågan omfattar kommer jag nästa gäng.
En annan frågeställare har fäst sig vid uttrycket ta i beaktande, som han sett i en tidningsspalt. Han frågar, om inte den gamla skolregeln att det bör heta ta i betraktande fortfarande gäller.
Det är helt riktigt att Bergroths påpekande (redan 1917) att det finlandssvenska ta i beaktande motsvarar det hög språkliga ta i betraktande förfarande stämmer (och är aktuellt: det märker man ofta i tal). Ta i beaktande är nog (såsom frågeställaren tänker sig) uppkommet genom en sammanblandning (kontamination) av beakta och ta i betraktande. Bergroths påpekande från 1917 stämmer också 1982, och ta i betraktande måste anses som det korrekta uttrycket.
En tredje frågande har fäst sig vid de mångskiftande användningarna av ordet damm. I dag skall bara två komma på tal. Damm betyder ju ena sidan en fördämning: dammar som byggs t.ex. i en älv, å andra sidan ett mindre vatten: i dammen syntes många sällsynta fåglar.
Det är faktiskt fråga om samma ord som fått två så olika betydelser. Dubbelbetydelsen hos damm fann redan i medeltidssvenskan och ha paralleller t.ex. hos ordet dike, son under medeltiden också kunde betyda ”fördämning”; hos det motsvarande holländska ordet dijk är betydelsen ”fördämning” levande i våra dagar.
Hufvudstadsbladet, 14.1.1982
FRÅN TAMMERFORS till Puppe kanin leder prof. Thors sina läsare i dag.
Hans intressesfär är alltså vidsträckt och de språkliga problem ni ev. grubblar på ryms säkert inom dess gränser. Skriv och framlägg dem! Brev kan sändas till professorn c/o Hbl:s redaktion, Mannerheimvägen 18, 00100 Helsingfors 10.
Dagens första fråga är besvärlig ”ett intrikat spörsmål” får sådana ofta nog heta i nutida svenska. Det anknyter till ordet damm, som jag skrev lite grand om förra veckan.
Är namnet Tammerfors dialektal svenska eller finskpåverkad svenska, lyder frågan.
Den blir begriplig, när man tänker på professor Viljo Nissiläs härledning av namnet. (Nissilä är pionjären inom den finska namnforskningen.) Han tänker sig ett fornsvenskt damber som utgångspunkt; detta damber är en regelrätt nominativform av vårt nuvarande damm. Skillnaden mp i Tampere/mm i Tammerfors skulle bero på finskans bekanta så kallade stadieväxling.
Tolkningen kan synas djärv: ett namn av svenskt ursprung för en — även före stadens tillkomst 1779 — viktig ort i sjösystemet i Satakunta. Det finns emellertid klara vittnesbörd i medeltida urkunder om svensk bosättning på en del håll i södra Tavastland, som ju ligger rätt nära Tammerfors. Det finns dock vissa andra svårigheter vid tolkningen ur damber, bl.a. den att gamla nominativformer av det slaget kan vara svära att finna som lån i finskan.
Jag skulle, för att anknyta till frågan, bestämt hålla före att det antagna Tammer — av damber tydligt visar finsk påverkan; t-et beror inte på någon svensk dialekt. Våra dialekter gör en mycket klar skillnad mellan ursprungligt d och ursprungligt t; det är en speciell sak, när dialekterna ofta nog kan uppvisa former som tu och tå för ”du och ”då”. Former som tu och ta finns i äldre svenska texter, t.ex. i äldre bibelspråk. T-et i dem motsvarar det fornsvenska tonlösa th-ljudet, känt från vår tids engelska, t.ex. i thing. Emellertid fanns också ett svagare betonat uttal av ”du” och ”då”, och i det brukades ett tonande th-ljud, också det välkänt i engelskan, t.ex. this och that.
Den andra frågan har anknytning till skriverierna om djurnamn förra veckan. Ytterligare ett djurnamn berördes i frågan: puppe kanin.
Puppe ar ju ett ”oegentligt” djurnamn; såvitt jag vet förekommer aldrig puppe ensamt som beteckning för kaninen, utan det är ett slags skämtsamt förnamn. Det har beröring med flera utomsvenska beteckningar för små djur, små ting. Puppe anses ursprungligen höra hemma i franskan, vars poupée betyder ”docka”, jämför tyskans Puppe ”docka”. Tydligt samma ord är engelskans puppy, men det betyder ”hundvalp”. (Också vårt puppa ”visst stadium av en fjäril” hör till samma ordgrupp.) Vad kan då vara orsaken till att puppe har blivit ett smeksamt förnamn på kaninen? Jag skulle tro att en liten kaninunge, som ju är helt försvarslös i en hård värld, har fått ett sådant namn.
Hufvudstadsbladet, 21.1.1982
SYLMA, vad är det? Och HETVÄGG? Det får vi upplysningar om i dagens språkspalt där prof. Thors också utsträcker sitt NIT till att bena ut ordet NITs dubbla betydelser.
”Vad betyder ordet svinsylma och vad har det för etymologi?”
Svinsylma är en beteckning för ”påssjuka“. Den är känd från mellersta Österbotten, men efterleden sylma är känd från flera håll.
Språkligt sett är det intressanta just leden sylma — eller sylme som det egentligen borde lyda, om det funnes i skriftspråket. Sylme är en bildning till ordet svälla, vars perfektparticip (det nuvarande svullen) egentligen lydde sullen. Till stammen sull- har bildats ordet sysme — med en avledningsändelse som motsvarar den i de nuvarande orden fetma och sötma.
Olikheten i vokaler mellan sullen och sylme beror på s.k. i-omljud, det som har gett yngre av ung — Det gamla sullen saknade alltså v, liksom participet till svälta egentligen lydde sultin; än i dag förekommer ordet sulten i betydelsen ”hungrig” i åtskilliga dialekter.
Dagens andra ord är hetvägg, som nyligen diskuterades i språkriktighetsprogrammet i radion.
Hetvägg är egentligen ett namn på fastlagsbullar, men är ursprungligen sammansatt med ett tyskt ord weggen ”kilar”, sedan ”bullar”. När man talar om hetvägg, torde ordet för mänga ha samma innebörd som det har enligt Akademiens ordbok: ”maträtt bestående av fyllda vetebullar med varm mjölk” — den varma mjölken är väsentlig sammanhanget, och den är också väsentlig i mitt eget språkbruk. Jag lärde mig ordet av min mor som var genuin Gamlakarlebybo. — Jag utesluter dock inte den möjligheten, att det finns de som med hetvägg avser själva bullarna.
”Är ordet nit i betydelsen ”iver” realgenus eller neutrum?”
Nit i betydelsen ”iver” är neutrum, dvs det heter ”ett nit” Det heter alltså t.ex. ”hans nit för den katolska religionen var känt”. Ordet tillhör nu huvudsakligen religiöst och — i viss mån — officiellt språkbruk. För nit och redlighet i rikets tjänst har varit ett vanligt uttryck i officiellt rikssvenskt språkbruk.
En sammansättning med nit är nitälskan, som förekommer på åtskilliga ställen i bibelöversättningen av 1917. I den helt nya översättningen (1981) har nitälskan och verbet nitälska ersatts med andra ord, t.ex. med trosnit Apostlagärningarna 5:17, med lidelse osv.
Däremot är ordet nit, ”lottsedel som inte ger vinst”, ett en-ord. ”han drog en nit” De båda orden nit har helt olika ursprung. Det ord som betyder ”iver” är ett lån från en lågtysk motsvarighet till tyskans Neid, som nu betyder ”avund”. Det ord som betyder ”lott utan vinst” kommer från holländskans niet, en motsvarighet till tyskans nicht, ”inte”.
Hufvudstadsbladet, 28.1.1982
FÖRHOPPNINGSVIS behöver prof. Thors inte hädanefter höra oss säga ”hoppeligen”, ett uttryck som han obönhörligen avvisar...
”Är formen straxt korrekt svenska?”
Det måste sägas, att formen straxt kan anses vara korrekt — den kan t.o.m. förekomma i skrift. Den är dock klart mindre vanlig än strax. Det är betecknande, att Akademiens lilla ordlista, senaste upplagan, ger uppgiften ”strax, även straxt”. Man bör lägga märke till ordningsföljden.
I Östergrens ”Nusvensk ordbok” finns några tänkvärda upplysningar (som jag tror är nog så riktiga även i våra förhållanden): formen straxt sägs vara särskilt vanlig hos äldre och den har motarbetats i skolorna.
Jag minns mycket väl, att straxt blev föremål för negativa kommentarer från lärarnas sida. Så var det min skola i Vasa, och jag tror helt säkert att fallet var likadant på andra häll. Det vanliga är givetvis strax — men straxt kan inte brännmärkas. (T-et beror förstås på att det är vanligt i adverb överhuvud: äta glupskt, betala dyrt osv.)
Samma frågeställare vill vidare veta, om hoppeligen kan anses vara ett korrekt ord.
Mitt svar är nej. (Det svaret godkänns väl inte av alla, men det anger min uppriktiga mening.)
För mig har hoppeligen verkat lustigt ända sedan jag hörde det första gången under mina studentår på 1940-talet.
Hoppeligen är en svensk ombildning av det likbetydande tyska ordet hoffentlich. Ordet hoppeligen är enbart brukligt i Finland.
Mot hoppeligen svarar naturligtvis fraser som ''får man hoppas” m.fl. Emellertid finns det numera ett fullgott svenskt ord som svarar exakt mot ”hoppeligen”, nämligen förhoppningsvis, t.ex. ”Han repar sig förhoppningsvis”. Orddelen -vis förekommer också annars som adverbändelse, t.ex. inledningsvis (t.ex. Talaren nämnde detta inledningsvis), fortsättningsvis m.fl.
Sådana adverb kan sägas betyda ”såsom en inledning” (osv.) — och förhoppningsvis kan sägas ha grundbetydelsen ”såsom en förhoppning”.
Norskan och danskan har däremot lätta ombildningar av hoffentlich: norska forhåpentlig, danska (och ibland norska) forhåbentlig.
Hufvudstadsbladet, 4.2.1982
ÄR HÖGER den bättre riktningen? Språkligt tycks den åtminstone vara det — oberoende av alla politiska synpunkter... Bland frågor som prof. Thors tar upp i dag kan också nämnas rätta bruket av verbet vidta/ta vid.
Frågorna är just nu glädjande många och det är omöjligt att behandla dem alla i dag.
En frågeställare undrar, om det i Sverige kan heta ”alla tre timmar” i betydelsen ''var tredje timme”.
Alla tre timmar ”var tredje timme” är känt från 1600- och 1700-talssvenskan. Det torde dock inte ha varit vanligt och nu kan ett sådant uttryck inte användas. Det verkar i hög grad tyskpåverkat: alle drei Stunden betyder ju ”var tredje timme”.
Samma frågande vill veta on matematiska uttryck som. ”3,5 alltid kan utläsas som ”tre komma fem” eller om hela kan brukas i stället.
Tre komma fem eller tre hela fem är fullt brukliga, båda två.
Från helt annat håll kommer följande fråga: ”Som känt brukas i flera språk ord för ”rätt, riktig” betydelsen ”höger”: finskans oikea, engelskans right, tyskans recht (och man kan tillägga det franska droit, som betyder bade ”rätt” och ”höger”). Men i svenskan förekommer det ju skilda ord för begreppen ”rätt” och ”höger”, Vilket ursprung har då ordet höger?
Faktiskt har också höger en viss anknytning till begreppet ”riktig”. Det brukar anses höra samman med ordet hogr, som i isländskan har betydelsen ”passande, lämplig”. Sålunda har man också i nordiska språk velat antyda, att ”höger” är s.a.s. ''den bättre riktningen”.
En tredje frågande har fäst sig vid den svenska beteckningen för ett känt och aktuellt geografiskt område. Han har i Svenska Dagbladet 1923 funnit hitre använt i ett sammanhang, där man i dag skulle skriva främre Orienten. Frågan gäller, om ordet hitre har blivit oanvändbart.
Hitre finns faktiskt även i den senaste upplagan (1974) av Akademiens ordlista. Det har dock blivit ett ganska ovanligt ord och detta har bidragit till att man inte längre brukar ett uttryck som ”hitre Orienten”.
Uttrycken för det åsyftade området (låt oss kalla dem ”östra Medelhavsländerna”) varierar. Arabien, Palestina, Syrien m.fl. kallas ibland ”främre Orienten”, ibland ”mellersta Östern” — innebörden i det senare uttrycket är lite obestämd. Mellersta Östern svarar ju mot det engelska the Middle East, medan vi inte på svenska har någon motsvarighet till the Near East — vi talar ju inte om ”nära Östern”. Det egendomliga är att både mellersta Östern och Fjärran Östern brukas, men som sagt inte ”nära Östern” eller ”närmaste Östern“.
Den sista frågan i dag gäller inte alls något fjärranliggande område, utan ansluter sig till något mycket inhemskt. Den gäller verbet vidta (ta vid). Kan det anses korrekt att skriva t.ex. ”Höstterminen vidtar den 10 september”?
Ett uttryck som det citerade, där vidta (ta vid) betyder ”börja” rät och slätt, utan någon utsagd motsättning till ett annat skeende, är typiskt finlandssvenskt och detta sägs rent ut i Östergrens ordbok. I Sverige kan vidta och ta vid nog också brukas, men det förekommer i uttryck som t.ex. ”Den härliga semestern tar slut i början av september. Då tar höstterminens arbete vid”.
Vidta (ta vid) anger någonting som börjar omedelbart efter at någonting annat har slutat. Ta vid/vidta har således i rikssvenskan en speciell nyans i förhållande till börja.
Hufvudstadsbladet, 11.2.1982
Från längre ut belägen issörja till slarvendarius går prof. Thors vandring mellan brevfrågorna i dag. Hittar ni inte era egna språkproblem på den vägen, så kan ni själva fråga honom — skriv brev och adressera dem till professorn c/o Hufvudstadsbladets red., Mannerheimvägen 18, 00100 Helsingfors 10.
Heter det t.ex. ”längre ute finns det issörja”? Bör det inte vara längre ut?
Det vanliga är faktiskt längre ut, t.ex. ”Längre ut ligger en kedja av holmar”, ”Hans nät låg längre ut”. På motsvarande sätt heter det längre bort, längre ner, längre upp: ”Längre bort avtecknar sig en liten talldunge”, ”Kyrkan ligger längre upp på backen”. Man ser dock ibland uttrycken längre borta, längre nere, längre uppe.
En annan läsare ställer en rad språkriktighetsfrågor: Är uttrycket hur mycket är klockan en finlandism?
Svaret är enkelt: nej. Det är upptaget i rikssvenska ordböcker, t.ex. Svensk handordbok.
Svårare är följande fråga: ”Är singularis eller pluralis att föredra samband med räkneorden? Är 2 1/2 timmar eller 2 1/2 timme att föredra?
Språkbruket har vacklat. Förr sade man helst t.ex. ”två och en halv timme” — dvs. uttrycket fick form enligt det singulara en halv — men i nutiden är pluralform: två och en halv timmar osv. det vanligaste. — Man säger dock helst två och ett halvt kilo spik, ty spik används i sådana uttryck som ett kollektiv i singularis.
Nästa fråga lyder. ”I vilka sammanhang måste relativpronomenet vilkas användas och i vilka kan det ersättas av vars?
Mitt personliga svar är: vars kan brukas med syftning på pluralt ord i alla stilarter, t.ex. ”De vars namn slutar på bokstäverna A eller B skall anmäla sig vid det första bordet” (således även i officiella texter). Detta utsträckta bruk av vars är inte nytt, men det är först sent som det har godtagits av noggranna språkmän: det är intressant att jämföra tredje upplagan av Wellanders ”Riktig svenska” (där hette det att vars med syftning på ett pluralt ord ”stöter ett mera granntyckt språköra och därför bör undvikas”) och fjärde (sista) upplagan som helt godtar vars med plural syftning.
Samma frågande ställer till slut följande spörsmål: ”Är varifrån eller därifrån att föredra som relativt adverb?”
Enligt min mening är därifrån att föredra, t.ex. ”Platsen därifrån släkten härstammade”. Varifrån ger satsen en typisk skriftspråklig prägel. (Var som relativt pronomen bör undvikas; det är en finlandism, snarast en fennicism. Skriv i stället där!)
En annan insändare tar upp ordet stobakoff ”klumpig och fumlig individ“. ”Varifrån kommer ordet stobakoff? Min ryska lärarinna kände inte till det.”
Stobakoff är, trots sin ryska ändelse -off inte något ryskt ord (det har någon gång tidigare behandlats här i spalten). Det är bildat till det nyländska dialektordet ståbak ”drummel”. Ordslutet -off kommer från ryska familjenamn. Det förekommer också annars, att en främmande ändelse hängs på ett svenskt ord. Bl.a. brukas latinets -us som ”påhäng” i svenska ord tänk på slarvendarius!
Hufvudstadsbladet, 18.2.1982
Uttalet av polska namn sätter ofta myror i huvudet på folk och några av de vanligaste ortnamnens stavning och uttal utreds nu i dagens språkspalt.
Det besvärliga ordet sjuksköterska och ordets moderna varianter behandlas också.
Prof. Thors säger bl.a. att han för sin del saknar ordet sjuksköterska, som också fortfarande är den officiella termen i Sverige.
En insändare tar upp de svenska namnformerna på ett antal orter ute på kontinenten, främst i Polen. Det var här i spalten för någon tid sedan tal om stavning och uttal av vissa polska namn. Insändaren säger: ”Finns det någon vettig orsak att hela tiden hålla på att skriva alla polska ortnamn fel och uttala dem obegripligt när det finns gångbara förståeliga former? — Utan en karta till hands är det helt omöjligt att komma ihåg och skriva Stettin m.fl. på polska.
Jag håller med insändaren om au frågan är for vidlyftig for att rymmas i en sprâkspalt — om man behandlar den i ett allmäneuropeiskt perspektiv, då kommer skillnaden mellan t.ex. italienska och svenska namnformer på Firenze/Florens och Napoli/Neapel under diskussion. Här skall jag inskränka mig till att diskutera några polska fall. Först gäller det namnet på huvudstaden Warszawa (Warschau). Mig förefaller det som om den polska namnformen hade blivit vanlig i nutida svensk text. Den är ju inte svaruttalad (uttalet ”varsjáva” är faktiskt vanligt), och jag tycker faktiskt att det. I varje fall i t.ex. tidningstext och uppläst nyhetstext i massmedierna, inte är skäl att återgå till formen Warschau. Något av detsamma galler den andra polska stad som brukar vara aktuell, Kraków (Krakau). Andra fall är besvärliga som Stettin och Lemberg. I det första fallet är stavning och uttal av den polska formen besvärliga. I det senare (det polska Lwów) särskilt uttalet. Jag skull själv vara benägen att skriva t.ex. den polska staden Lvôw (Lemberg) och i fortsättningen skriva Lemberg. Men detta är givetvis bara en högst personlig synpunkt, dikterad av praktiska hänsyn.
Problemet ter sig helt annorlunda, när vi ställs inför t.ex. italienska namnformer som Firenze, Venezia och Napoli är inte på något sätt svaruttalade för oss, det är bara en månghundraårig sedvana som får oss att skriva Florens, Venedig och Neapel.
Samme frågeställare tar upp ett annat språkligt problem som kan kallas finlandssvenskt kontra rikssvenskt: ordet sjukskötare, som hos oss blev officiellt under 1970-talet. I Sverige används fortfarande termer sjuksköterska. Insändaren skriver: ”Om man nödvändigtvis vill undvika den feminina ändelsen, passa sjukvårdare bättre in i språket, de har burskap och väcker inga löjliga associationer som sjukskötare.”
Om detta kan väl egentligen bara sägas, att vi sitter här ”med vår tvättade hals” — för min del saknar jag ordet sjuksköterska, som för min generation är helt naturligt. (Som insändaren fullt riktigt påpekar, är sjuksköterska fortfarande den officiella termen i Sverige, och den används också om manliga vårdare — och de accepterar den. t.o.m. så att de kan kallas ”syster Erik”.) Vi kan inte göra någonting åt termen sjukskötare, trots att den är en nyinförd, officiell finlandism.
Bör det heta vad honom beträffar eller vad beträffar honom?
Bägge uttrycken är givetvis möjliga, men min uppfattning är att alternativet vad honom beträffar är vanligast och känns mest naturligt, särskilt i ledig stil.
Hufvudstadsbladet, 25.2.1982
LÄR DIG KÄNNA SVAMPARNA, men se upp för DRAGARE som prof. Thors betecknar som ett modernt ogräs i finlandssvenskan.
En frågeställare har fäst sig vid något som jag vill kalla ”det högst moderna ogräset i finlandssvenskan” —det ar fråga om dragare, t.ex. vid förhandlingar (före den senaste regeringsbildningen omtalades Kalevi Sorsa som ”dragare”).
Dragare i denna användning är — som insändaren påpekar — en rent mekanisk översättning av det finska vetäjä, just nu mycket vanligt som beteckning för en person. Vad skall vi då kalla en som leder förhandlingar, diskussioner m.m. Det finns olika alternativ: ”X. ledde förhandlingarna (diskussionerna)”, ”X. var förhandlingsledare (diskussionsordförande)”, I andra fall tycks ”dragaren” vara en person som förbereder t.ex. sen debatt, ett seminarium. Då kan man skriva ”P. förbereder debatten” eller ”P. hat hand om förberedelserna för seminariet”. — Det bör sägas rent ut, att ”dragaren” är ett otyg och det allra mest om han smyger sig in nordiska sammanhang. En rikssvensk måste absolut få associationer till svenskans normala dragare en häst.
Till ett normalt svenskt sammanhang förs man av en fråga från en sydösterbottnisk läsare. Hon har på ett tryckt läsordningsschema sett uttrycket ”Lär dig känna svamparna”. Frågan är nu: ”Är inte det uttrycket en kontamination, dvs. en sammanblandning, av lär dig (något) och lär känna (någon eller något)?
Lär dig känna svamparna är ett helt normalt uttryck. Det kan för all del också heta lär känna svamparna, men det uttrycket är mer högtidligt och skriftspråkligt än ”lär känna svamparna”.
Samma dam vill till utredningen av ord för höger / rätt foga den anmärkningen att höger för flertalet människor — de högerhänta — också är ”rätt sida”.
På ett sådant sätt, genom att kombinera begreppen ”rätt” och ”höger” har det varit lättast att lära barn vad som menas med höger.
En fråga med allmänspråklig giltighet är följande: ”Finns det någon benämning på sådana ord som kan skrivas lika och har samma uttal, men olika betydelse?”. Som exempel nämns lock (1) hårlock 2) lock på kastrull).
Ord med lika uttal och stavning, men klart skilda betydelser är homonyma ”liktydingar”. Man kan också säga att de är homonymer. Det finns manga sådana i alla språk. I en del fall har de varit homonyma så långt tillbaka man kan följa dem. I andra har homonymin uppstått genom att det ena ordet eller kanske båda fått ändrat uttal. I sådana fall t.ex. hjärna / gärna, förråder stavningen ofta det äldre uttalet.
Hufvudstadsbladet, 4.3.1982
Skillnaden mellan procent och procentenhet får vi utredd i dag — prof. Thors har rentav anlitat matematisk expertis för att kunna delge oss äskade upplysningar i frågan. Ur hans egen fatabur kommer synpunkter på långa ordsammansättningar och den nya betydelsen au ”taga fram”.
En läsare har i en svensk (uppenbarligen rikssvensk) teknisk tidskrift funnit ord som pappersbrukstillämpning, blekmedelsförbrukning och kunskapsuppbyggande. Han tycker att språket blir osmidigare.
Svenskan har — liksom t.ex. tyskan och finskan (men inte engelskan) — en stor förmåga att bilda långa sammansättningar, och jag häller med om att den möjligheten utnyttjas för mycket. Av de nämnda sammansättningarna kan t.ex. blekmedelsförbrukning med fördel bytas ut mot förbrukning av blekmedel. De övriga sammansättningarna kan säkert också bytas ut mot enklare uttryck, men utan att känna sammanhanget och de sakliga fakta törs jag inte ge mig in på dem.
Den frågande nämner f.ö. vissa uttryck som verkar påfallande enligt hans mening. Ett av dem skall uppmärksammas här: ”detta kriterium som tagits fram kan sedan användas…”
Taga fram förekommer ofta i modern teknologi, medicin m.m. Ett (konstruerat) exempel: ”Penicillinet som togs fram på 1940-talet”. Det är inte detsamma som framställdes, vilket ju kan användas om fabriksmässig tillverkning, inte heller liktydigt med utvecklades, som inte betonar det nya i skeendet på samma sätt som togs fram. Det uttrycket är ett gott tillskott till ordförrådet. Man får dock se till att sammanhanget inte är sådant att man frestas förstå taga fram i dess vanliga betydelse: ta fram något som är t.ex. undangömt.
En annan frågande tar upp orden aktivitet och begivenhet i föreningssammanhang.
Jag häller med om att aktiviteter kan brukas i betydelsen ”verksamhetsformer”. Däremot brukar jag inte så gärna ordet begivenhet, som klingar lite ”sökt”, lite konstlat i mina öron. Det vanliga händelse duger vanligen lika bra, t.ex. ”pensionärssamlingen och kyrkkaffet är veckans (vanliga) händelser i föreningen”.
Ett numera vanligt ord — med motsvarigheter i andra språk, t.ex. engelska och finska — är procentenhet. Är det någon betydelseskillnad mellan procent och procentenhet?
För att kunna ge ett korrekt svar på frågan, bad jag kommerserådet Eric Bargum, som är både matematiker av facket och affärsman, ge ett svar. Det följande är citerat efter hans svar:
”Procent och procentenhet” är i praktiken synonymer. Sålunda är x procent av en storhet också x procentenheter, alltså hundradedelar, av storheten. Uttrycket procentenhet kan emellertid ibland begagnas för att förtydliga en utsaga. Om exempelvis ett politiskt parti i föregående val fått 8 % av rösterna och vid nyval får 12 % av rösterna, så har dess understöd ökat med 50 %, men dess andel av alla avgivna röster har ökat med 4 procentenheter. — Det är viktigt att det framgår, på vilken grundstorhet procenten beräknats. (T.ex. är 80 tjugo % mindre än 100, men 100 är 5 % större än 80.)”
Jag tackar kommerserådet Bargum för hans hjälp.
”I Helsingfors skärgårds finnes två stenar eller grund med samma namn: Viborgs sten. Den ena vid farleden österut, den andra vid farleden västerut (eg. Esbo skärgård). Har detta helt enkelt att göra med stadsnamnet Viborg?
Det har det nog: Viborgs sten har fått det namnet därför att den ligger vid farleden till Viborg. (Som så ofta i fråga om nyländska namn har jag rådfrågat prof. Åke Granlund och han håller med om att Viborgs sten har den ovan angivna bakgrunden.)
Ortnamn av den sorten — man kunde t.ex. kalla dem målangivande — är vanliga, inte bara hos oss utan i hela Norden.
Hufvudstadsbladet, 11.3.1982
PRINSEN AV WALES får vara med och sprida kunglig glans över dagens språkspalt — även om det kanske skulle vara motiverat an SNUVA honom på den titeln... för att nu använda ett verb som också tas upp till diskussion.
Dagens första frågeställare diskuterar den riktiga svenska återgivningen av titeln Prince of Wales, dvs. den engelska kronprinstiteln.
Insändaren har enligt min mening rätt i sina misstankar, att engelskans prince i det här fallet egentligen borde återges med furste, inte med prins. Titeln Prince of Wales förlänades av den engelske kungen Edward I åt hans äldste son, sedan Wales på 1280-talet erövrats av engelsmännen (tidigare hade det varit ett självständigt furstendöme). I högofficiell engelsk stil talas det fortfarande om ”the Principality of Wales” — furstendömet Wales.
Men: även om det måste medges att det engelska och franska prince som titel för en regerande furste brukat återges med furste på svenska (saken är i nutiden aktuell endast för fursten — på franska och engelska prince — av Monaco) och även om Wales formellt är ett ”principality”, ett furstendöme, så är beteckningen prins av Wales av ålder bruklig i svenskan och den stämmer såtillvida med svenskt språkbruk, att prins brukas om ickeregerande kungliga personer.
Rätt nyligen (den 11 februari i år) behandlades bruket av varifrån och därifrån i relativa satser. En universitetslärare av rikssvensk börd påpekar att också därifrån i den funktionen stöter hans öra.
Det skall inte förnekas att satser av typen ”platsen därifrån han härstammade” hos oss har en stelt skriftspråklig klang. I tal och i ledigt skriftspråk heter-det i stället ”platsen (som) han härstammade från” — alltså med som, vilket dock inte är obligatoriskt i alla sådana satser, och ett slutställt adverb.
Andra liknande uttryck låter mycket stela (också här hos oss). t.ex. ”saken varom vi talade” helt otänkbart i tal och ålderdomligt eller osvenskt i skrift; nu heter det ”saken (som) vi talade om”. Varom, varmed är s.k. pronominaladverb, en kategori som i nutida språk har fått en mycket minskad användning.
En fråga som kan besvaras mycket kort, eftersom den nyligen behandlats i spalten, gäller bruket av de relativa pronomina vars och vilkas.
Jag framhöll i ett inlägg nyligen, att vars numera är det brukliga ordet i skilda stilarter och kunde hänvisa till fjärde och sista upplagan av Wellanders ”Riktig svenska”: vars kan utmärkt väl brukas också med syftning på flera.
”Är verbet (att) snuva verkligen ett godkänt ord? Kan det brukas i skrift?”
Snuva i betydelsen ”lura, bedraga” måste nog anses vara ett accepterat svenskt ord, men det betecknas i ordlistor och ordböcker som ”vardagligt” — Man kan gott tänka sig en sats ”Laget väntade sig en triumf i matchen, men blev snuvat på segern”, men det skulle inte låta bra, om verbet snuva användes t.ex. i historisk text.
Hufvudstadsbladet, 18.3.1982
EN BUKETT blandade frågor om olika ord och uttryck presenteras i dagens Thors-spalt, där de också får sina svar. Och sedan har professorn säkert plats för fler frågor. Det går bra att sända dem till honom via Hbl:s redaktion, Mannerheimvägen 18, 00100 Helsingfors 10.
”Är ägarbostad ett acceptabelt ord?” lyder en av dagens frågor.
Ägarbostad förekommer både Sverige och hos oss. Ordet är nytt och finns i allmänhet inte ordböcker; ett undantag är Gullbergs stora svensk-engelska ordbok som förklarar det med ”owner-occupied housing” — lägenhet som bebos av ägaren. Det är faktiskt just det som ägarbostad avser.
Hos oss ser man ibland ”ägobostad”, vilket dock är ett klart sämre ord, eftersom ägo- lätt kan fattas som samhörigt med äga” en jordlott”. Ägobostad har kommit i bruk genom översättning av det finska omistusasunto. Men, som sagt, ägarbostad är den riktiga termen för ”en bostad som bebos av ägaren”, en motsats till hyreslägenhet.
”Vilken är den rätta svenska översättningen av tiedostaa?”
Jag föreslår ordet inse, som ju också har nyansen ”veta, känna till, ha insikt om hur någonting förhåller sig”.
Samme frågeställare undrar, vad betydelseskillnaden är mellan procent, procentenhet och procentsats.
Om procent och procentenhet var det helt nyligen tal i spalten. De betyder ju egentligen samma sak, men — som det har påpekats för mig, ligger bakom procentenhet tanken på en addition (eller subtraktion), t.ex. när man skriver, att en summa är tio procentenheter större än en annan. Om det exempelvis heter att ”vinsten är fem procentenheter större än fjolårets”, så vet man att procenttalen är beräknade på samma belopp. Procentsats är en fastställd procent, exempelvis ”procentsatsen för räntan var 9”.
”Kommer lock ”spindel” från det finska ordet lukki?”
Nej, det finska ordet är övertaget från äldre svenska, som hade dubbelformerna lokke och lukke. Nu finns det gamla ordet bara kvar på vissa häll inom det svenska språkområdet, utom i dialekt hos oss särskilt i Sydsverige.
”Jag tycker att kvarlevor är ett underligt ord: kvarlevor lever ju inte kvar, de är tvärtom rester av döda. Hur kan en sådan betydelse ha uppstått?”
Kvarlevor hör inte ihop med ordet leva i vår nutida mening, utan med det gamla ordet leva ”lämna kvar” (som f.ö. är samma ord som engelskans leave ”lämna”). Sedan dog detta verb leva ut och lämna, som ursprungligen betydde ”bli kvarlämnad, återstå” övertog betydelsen ''lämna kvar”.
En insändare har fäst sig vid en formulering i en tidning: ”Det är lögn att inbilla sig, som svenskar gör, att…”. Insändaren tycker att meningen är på något sätt ologisk eller underlig.
Formuleringen i citatet anknyter till det rikssvenska bruket av uttrycket ”det är lögn att” om något som är omöjligt, t.ex. ”Det är lögn att hitta nyckelhålet i mörkret”. Men ”det är lögn att'' passar enligt min åsikt inte samman med ”att inbilla sig”. Meningen hade helt enkelt kunnat lyda t.ex. ”Det är fel att inbilla sig”.
Hufvudstadsbladet, 23.3.1982
TILLNAMNSHISTORIA ägnar sig professor Thors åt i dag, med anledning av ett insänt spörsmål.
”Hur skall svenska tillnamn av typerna Salmén, Ursin, Polón, Mannert (m.fl.) förklaras? Har de franskt eller tyskt påbrå?
Frågan berör en viktig del av det svenska tillnamnsskicket: namn med betonad slutstavelse: -an, -ell, -in, -ér och andra. Grunden är en latinisering, som skall illustreras med ett världsberömt namn: Carl Linnaeus, som blev adlad under namnet Carl von Linné. Det ursprungliga namnet var bildat till ett svenskt ortnamn, men med tillägg av det latinska ordslutet -us. Sedan bortlämnades detta -us, och ett namn med betonat ordslut kom till.
På motsvarande sätt fanns de latiniserade ordsluten -anus, -elius, -inus och -erus: Alanus, Gezelius. Corvinus, Schroderus. Typerna förekommer stundom ännu i våra dagar t.ex. Fortelius, Juselius, Schroderus.
De latinskklingande namnen var mycket vanliga bland präster och andra med högre bildning under 1600-talet; seden att latinisera (eller — ibland — grecisera) tillnamn uppkom i Tyskland under 1500-talet. Ett tidigt exempel — motsvarigheter i Tyskland — är Agricola, som ordagrant betyder ”bonde”.
Man får dock inte tro, att alla namn av den här typen innehåller något latinskt ord som grund. Det var mycket vanligt att använda ett svenskt (eller finskt) ord eller ortnamn som bas och lägga till en latinsk ändelse. Så var det ju med Linnaeus. Namnet Gezelius är bildat till ett ortnamn Gesala i Västmanland, Schroderus till det tyska namnet Schröder.
Hos oss blev finska namn på -ila latiniserade till namn på -elius, t.ex. Toppila ligger till grund för släktnamnet Topelius. Ibland översattes dock grundordet till latin. Ursin är ett exempel på det. Namnet bygger egentligen på ett ortnamn Karhula i Jääskis i Karelen. På latin heter björnen ursus, och släkten använde tidigast namnformen Ursinus, som kan sägas vara en latinisering av Karhula.
De latiniserade namnen fanns visserligen också i andra germanska länder som i Tyskland, Nederländerna och Danmark (t.ex. Pontoppidan, latinisering av namnet Broby), men har knappast någonstans varit så vanliga som i Sverige och Finland. På 1700-talet blev det vanligt i Sverige och hos oss att stryka det latinska -us. Så uppkom ett flertal mycket vanliga namnslut med betonad slutstavelse, och de ordsluten är mycket vanliga ännu i vår tid, t.ex. Wallin, som innehåller latinets vallis ”dal” och åtminstone i många fall baserar sig på ett ortnamn som Dalby o. liknande. Den betonade slutstavelsen gav namnet en fransk klang: under 1700- och 1800-talen var franskan det ledande kulturspråket.
Den frågandes exempel har jag inte kunnat gå in på här, med undantag av Ursin: jag skall försöka belysa dem nästa vecka — om det är möjligt. Det är inte alltid lätt att härleda släktnamn av det här slaget. om man inte bara vill hälla sig till gissningar.
En typ av namn som kan vara särskilt besvärlig är den på -ert. Bakom sådana namn kan åtminstone i en del fall ligga tyska namn på -er, vilka i vissa fall har fått en utvidgning till -ert, som kan bero på en påverkan av personnamn på -hard (t.ex. Eberhard) med försvagad slutstavelse.
De ursprungliga språkspalterna har digitaliserats med hjälp av automatiserad transkribering.
Originalen finns som (pdf) här:
7.1 och 14.1.1982(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om kuse, kisse och Mickel räv
21.1 och 28.1.1982(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om svinsylma och hetvägg
4.2 och 11.2.1982(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om främre Orienten och Mellersta Östern
18.2 och 25.2.1982(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om sjukskötare, sjukvårdare och sjuksköterska
4.3 och 11.3.1982(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om taga fram och Viborgs sten
18.3 och 25.3.1982(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om Fortelius, Gezelius och Topelius
Lista över ord och uttryck behandlade i Carl-Eric Thors språkspalter i Hufvudstadsbladet och Vasabladet 1967–1985: Till söklistan(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst)