Hufvudstadsbladet, 1.4.1982
OM TIDNINGARS genus och de ändelseproblem som kan uppstå i samman hanget skriver prof. Thors i dag. Han passar också på att göra reklam för Svenska språkbyråns nya publikation och reda ut Stora ofredens terminologi.
”Skall man säga Hufvudstadsbladet är mycket spridd, eller bör det vara spritt?”
Den gamla regeln om tidningsnamn som har den-genus gäller än dag, t.ex. Dagens Nyheter är liberal. Medan ingen torde vilja skriva ”liberala”, är kanske tvekan större i fråga om namn på -bladet, men regeln gäller också i det fallet: Svenska Dagbladet är känd även i Finland.
Men fall där adjektivet står som attribut kan onekligen ställa språkbrukaren inför problem. ”Heter det verkligen den österbottniska Vasabladet?”
Jag skulle säga och skriva ”det österbottniska Vasabladet”. Skriver vi den, så kommer det ordet (artikeln) att strida mot -et i bladet. Man skriver utan tvekan den liberala Dagens Nyheter, men det moderata Svenska Dagbladet.
Två frågor rörande de svenska termerna för högmoderna företeelser har kommit. Den första gäller de filmer som används i skrivprojektorer (ofta kallade med den engelska termen overhead projector). På finska talar man om en sådan ”film” som kalvo. Vad kallas den på svenska?
Den heter stordia, pluralis stordior. En oskriven stordia kallas skrivfilm.
(Frågan behandlas och svar ges i en publikation som har utgetts av Svenska språkbyrån vid Forskningscentralen för de inhemska språken. Den nya publikationen heter Språkbruk och är det första numret i en serie ”Informationsblad”. Språkbruk skall enligt planen komma ut två gånger årligen. Prenumeration kan göras hos Statens tryckericentral. Marknadsföringsavdelningen, PB 516, 00101 Helsingfors 10. Tidningen rekommenderas varmt.)
Samma frågeställare vill veta vad fara på länk egentligen heter på svenska.
Länk i den nämnda frasen är ett återlån från finskans lenkki, som sin tur är ett lån från svenskans länk, använt om en ring. I Sverige är länk, använt om motionslöpning helt okänt. Man talar i stället om att jogga — inte helt okänt här — ock om att springa en motionsrunda eller att motionera.
Till historien, närmare bestämt till 1700-talet, förs vi däremot av frågan ”Är Stora ofreden och Stora nordiska kriget synonymer?”
De är det. Båda två är beteckningar för det krig som Sverige förde mot flera grannstater under tiden 1700—1721, det krig således där Karl XII var huvudpersonen på svensk sida fram till sin död 1718.
De två benämningarna är alltså liktydiga. Dock används namnet Stora ofreden företrädesvis hos oss, ibland särskilt om den tid (1714-21), då Finland var ockuperat av ryska styrkor.
Lilla ofreden är däremot en uteslutande finländsk term för ”kriget 1741—1743”, såsom historiker i Sverige kallar det.
Hufvudstadsbladet, 8.4.1982
ORTNAMN är prof. Thors forskarsjäl speciellt kära, och tack vare frågor från läsekretsen får han i dag tillfälle att befatta sig med såväl Skatudden och Åslappsvägen som Mexico City. På sladden kommer en bit om ''leasing”.
Flera av dagens frågor gäller ortnamn. En insändare frågar om namnet Skatudden i Helsingfors: skall namnet uttalas med tonvikt på leden -udden eller med betoning Skat-?
Den frågan har också jag ställt mig någon gäng. Förmodligen brukas uttalet med betonat -udden av infödda helsingforsbor som tillhör de äldre generationerna, men uttalet med betonat Skat- har blivit det vanliga i vår tid.
Förklaringen till betoningen på leden -udden är att namnet är bildat till ett färdigt ortnamn, nämligen Estnäs skatan, som avsåg vad som nu kallas Skatudden. (Skata — med kort a — är ett välkänt dialektord för ”udde”.) Efterledsbetoning av ortnamn, bildade till färdiga ortnamn är vanliga i våra svenskbygder, t.ex. det för mig välbekanta Kalvholmssundet, med betonat -sund, till namnet Kalvholmen.
Ett helsingforsnamn av nyare datum är Åslappsvägen (på finska Ripetie) i stadsdelen Staffansby. Vad betyder det?
Enligt den utmärkta publikationen ”Helsingfors gatunamn” (1971) är gatunamnet bildat till ett gammalt ortnamn Åslapp, där lapp betyder ”avfall, rest”. Åslapp är alltså ”åsresten” — jämför det finska namnet.
Till högaktuella länder i Centralamerika förs vi av nästa fråga. ”Skall man skriva El Salvador eller bara Salvador?
Det korrekta är El Salvador, såsom det ju vanligen skrivs i våra tidningar och också i den stockholmska dagstidning som jag läser. Detta trots att El ju (såsom insändaren är väl medveten om) bara är spanskans bestämda artikel.
En annan fråga från samma läsare gäller den korrekta stavningen av Afghanistan.
Den här använda stavningen (med gh) är den rätta.
Svårare är en tredje ortnamnsfråga från samma insändare. ”Är det egentligen riktigt att skriva Guatemala City om huvudstaden i Guatemala och Mexico City om huvudstaden i Mexico?”
Onekligen är det oriktigt att använda sådana engelska namnformer om städer i spansktalande länder. Mexico City har dock vunnit burskap i svenskan. Men för ”Guatemala City” tycker jag man got kan bruka ”staden Guatemala” (Det skulle väl kännas alltför främmande att använda den spanska formen ”Ciudad de Guatemala”.)
En annan frågande undrar: ”Ordet leasing används allmänt i affärs och talspråk. Är detta engelska ord godtagbart i svenskt skriftspråk? För vilka hyresobjekt kan ordet leasing användas?”
För leasing kunde väl uthyrning användas. Ordet avser nämligen ”uthyrning av produktionsmedel och av fordon till lands och sjöss”. Man talar t.ex. om leasing av båtar och bilar, av maskiner i en fabrik osv.
Leasing kan såtillvida anses godtagbart i svensk text som ordet finns upptaget i Akademiens ordlista och förklaras som ”långtidsuthyrning”.
Hufvudstadsbladet, 22.4.1982
PRESIDENTEN ska åka till Sverige, och det är angeläget att de officiella meddelandena i anslutning till resan far en värdig svensk språkdräkt. Den kommuniké som offentliggjorde besöksprogrammet var inte så lyckat formulerad, påpekar en läsare i Sverige och får medhåll av prof. Thors.
”Aprilsnö är fåragö”, heter det. Vad är fåragö?
Uttrycket är välkänt och gammalt; det dyker upp i senare hälften av 1600-talet; då använde en skribent det i formen ”Aprille sniö, är så godh som fåregiö”.
Fåragö betyder ”fårgödsel”, gö (av ett äldre göd) är givetvis besläktat med göda och gödsel och förekommer på sina häll i Sydsverige. — Det kan tilläggas att det svenska ordspråket har en ordagrann motsvarighet i tyskan.
I dagstidningarna i början av april ingick en officiell kommuniké om president Koivistos kommande besök i Sverige. En insändare i Sverige har läst den, och påpekar flera drumliga formuleringar och språkfel. Han säger att det är önskvärt att ”presidentens kansli får väl skaffa sig en person som kan göra en svensk version av kommunikéer från residenset”. Här skall ett par formuleringar av allmänt intresse beröras.
Det talas om ”det Kungliga slottet” och ”den finska kyrkan Stockholm” Båda uttrycken strider mot vanligt svenskt (och finlandssvenskt) språkbruk. De är lika oriktiga som om någon skreve ”den Finska viken” eller ”bröllopet hölls i den Tyska kyrkan (i Helsingfors)” Felet ligger i artiklarna: den, det, som således inte skall brukas i dessa fall. Det heter Kungliga slottet, Finska kyrkan.
Utelämnande av artikeln den, det är vanligt i uttryck som har namnkaraktär. Det är därför vi säger t.ex. Finska viken, Bottniska viken, Gamla kyrkan (i Helsingfors).
Ett förargligt ordföljdsfel ingår i meningen ”Därefter tar presidentparet emot de ambassadchefer som är ackrediterade i Stockholm i slottets spegelsal”. I slottets spegelsal har felplacerats; meningen visar tydligt att den är översatt från finska. En korrekt ordföljd är ”tar presidentparet i slottets spegelsal emot o.s.v.”
Texten innehåller också andra fel, men de nämnda är mest intressanta från allmän synpunkt. Textöversättaren har inte haft känsla för idiomatisk svenska.
För ett par veckor sedan behandlades i spalten gatnamnet Åslappsvägen i östra Helsingfors. En läsare i norra svenska Österbotten har kritiserat framställningen, och jag ger honom helt rätt. Här skall jag lägga fram den korrekta tolkningen, som han anger i sitt brev.
Förra leden i namnet Åslappsvägen är ett gammalt svenskt ord avslapp, som blir åslapp i de dialekter där det finns kvar, nämligen i Österbotten från Munsala norrut. (Det finns däremot inte i Munsala grannkommun i söder, Oravais — åtminstone har jag aldrig hört det där.) Ordet avslapp, det nutida åslapp. betyder ”återstod, rest (av mat, virke, garn)” för att citera Ahlbäcks nya dialektordbok. Det är bildat till ett verb avslippa ”återstå“. Fordon fanns avslapp på större områden; det finns t.ex. i Bibeln 1541.
Jag är skyldig den frågeställare som tog upp namnet Åslappsvägen besked om vissa släktnamns ursprung och om namnet Habovället på Visingsö i Vättern. Om det sistnämnda namnet, som inte har behandlats i tillgänglig ortnamnslitteratur, sänder jag i dag en förfrågan till ortnamnsarkivet i Uppsala. Förleden är det västgötska häradsnamnet Habo, men jag vill veta mer om äldre former av senare leden.
Till slut ett par frågor om nutida stavning och språkbruk. ”Skall man stava rulad eller rullad?”, frågas det.
Maträttens namn kan faktiskt stavas rulad eller rullad, men Akademiens ordlista stavar i första hand rulad. Ordet är franskt, och den franska stavningen roulade förekommer någon gäng i svenskan. Under alla omständigheter har det tonvikten på stavelsen -ad.
Den andra frågan gäller om det heter malen lever eller mald lever.
Verbet mala var ursprungligen starkt. Det böjdes mala, mol, malit (som taga, tog, tagit). I nutida språk heter det ju mala, malde, malt eller, hos oss, ofta nog mala, malade. Formen malen är en sista rest av den gamla starka böjningen och vi säger väl alla malet kött. Malen lever och malen biff innehåller en böjningsform av samma slag och den är därför väl försvarbar, också om mald lever inte kan anses vara felaktigt.
Hufvudstadsbladet 15.4.1982
DET GALLER ATT SKILJA PÅ TALSPRÅK och skriftspråk visavi ord såsom borden, bordena, åren, årena. Det lilla extra a-et som man så ofta hör i talspråk, ter sig ovårdat i skrift och bör undvikas påpekar vår språkvårdsprofes. sor i dag.
En insändare frågar, om det a som i talspråk brukar finnas i slutet av ord som åren, borden, resultaten (i tal således årena, bordena, resultatena) accepterats också i skrift. ”Kan inte a-et saklöst utmönstras?”, frågar han.
Jag anser bestämt att slut a-et inte hör hemma i skriftspråket i sådana ord, dvs sådana som i obestämd form som (två) år, (flera) bord inte får någon ändelse. Jag delar utan minsta tvekan Wellanders mening sista upplagan av ”Riktig svenska” att bordena osv. ter sig ovårdade i skrift. Vi får således fortsätta att ha en skillnad mellan talspråk och skriftspråk i fallet borden bordena osv. — Det är ju helt annorlunda med ett-ord som slutar på -n i obestämd form pluralis, t.ex. ett skynke, två skynken. Deras bestämda form slutar på -ena, både i tal och skrift: (de där) skynkena.
En annan frågeställare har fäst sig vid ordet förutsättningslös, t.ex. ”en förutsättningslös diskussion”. Han säger: ”Ordet förutsättningslös får mig att tänka, att situationen saknar förutsättningar att (t.ex.) utvecklas i positiv riktning.”
Man skulle onekligen vara frestad att resonera på samma sätt som insändaren. En blick i Akademiens stora ordbok ger emellertid besked om att förutsättningslös är riktigt använt i uttryck som ”en förutsättningslös diskussion”.
Ordet förutsättning hade särskilt förr också betydelsen ”antagande (av något som givet)”, inte såsom nu, i första hand betydelsen ”villkor”. Då förstår man att förutsättningslös också i nutiden ofta har betydelsen ”utan något accepterat antagande”, ”utan någon förhandsbunden inställning“.
Ett komplex av problem, som två frågeställare snuddar vid, gäller användningen av ord som mål jämfört med målsättning, mål jämfört med syfte och syftemål.
Målsättning förekommer ofta — i skrift — som en längre synonym för mål (t.ex. ”Målsättningen för den ekonomiska politiken är fortfarande...”), men ordet bör egentligen brukas i betydelsen ”uppställande av mål”, t.ex. ”Vi skall i dag diskutera vårens målsättning för mötena”.
Skillnaden mellan mål och syfte är ett intressant problem.
Det förefaller mig som om både mål och syfte hade kvar något av sin absolut konkreta innebörd. Vad denna är för mål vet vi mycket bra: målet för en löpning, ett skott osv. Men det är väl mindre känt att syfte är samma ord som sikte — i nutiden har syfte kvar något av innebörden ”riktning för verksamheten”. Vi kan jämföra följande exempel: ”Hans mål var en examen i Åbo” och ”Hans syfte var att studera i Åbo”. Det förekommer ofta att man ser den skillnad som jag har försökt belysa med exemplen: mål betecknar ett (tillfälligt eller permanent) slutmål, syfte en riktpunkt för verksamheten. (Syfte och syftemål kan anses synonyma.)
Hufvudstadsbladet, 29.4.1982
ETT LITE OTÅLIGT NÅ, av typen ”Nå blir du aldrig klar” kan prof. Thors tänka sig, men ofta använder vi både nå och så helt i onödan, påpekar han. Ett pausutfyllande så gör texten okoncentrerad.
”Hur skriver man i svensk text benämningen på den franska valutan? Det skall väl vara frang på svenska?”
Den enda stavning jag sett svensk text är den franska, alltså franc. Den som ser den stavningen bör veta, att uttalet är ”frang”, bestämd form francen blir ”frangen“. En försvenskad stavning ”frang” skulle förstås leda till att man finge lära sig den franska (och internationella) skrivformen franc särskilt.
”Är blygsel och blyghet synonymer?”
Nej, de har inte samma betydelse. Blyghet är ”egenskapen att vara blyg”, medan blygsel betyder skam, skamkänsla”, t.ex. ”Han kände en stark blygsel över sitt misstyckande.” Blygsel hör närmast ihop med det lätt ålderdomliga ordet blygas ”skämmas”. Det är inte så ovanligt att blyghet och blygsel förväxlas. Jag har bl.a. sett det i ungdomars uppsatser.
En person i Helsingfors ställer en rad frågor till mig. Han har för det första i radion hört en form minutrarna (”de närmaste 45 minutrarna”). Den måtte ha varit ”ett olycksfall i arbetet”. Pluralis av minut är förstås minuter, minuterna.
Han undrar vidare över det ymniga bruket av vissa småord. t.ex. ”ganska så mycket”. Detta så är överflödigt, liksom så i det vanligare (och äldre) ”rätt så stor''. Ganska stor, rätt stor är fullt tillräckligt. Det är ju också vanligt med ett talspråkligt, snarast pausutfyllande så: ”efter middagen så drack vi kaffe”. Ett sådant så i skrift är helt överflödigt och verkar okoncentrerat.
Han har också fäst sig vid vårt ymniga bruk av nå i finlandssvenskan. ”Har du sett P. nyligen?”, ”Nå, jag har inte sett honom på flera veckor.” Det kan i vissa fall ge den svarande ”en liten andningspaus” (som frågeställaren uttrycker det) men det är helt överflödigt, finskpåverkat. Naturligtvis finns nå svenskt tal, men det har vissa bestämda funktioner, t.ex. att uttrycka otålighet: ”Nå, blir du aldrig klar?“.
På finskt inflytande beror också det ibland förekommande, ändå i början av en fråga, t.ex. ”Andå hur är det med Karlssons flyttning?”. Det har det finska entäs som förebild. I svenskan är ett dylikt ändå helt främmande och obehövligt.
Det var rätt nyligen tal om termerna Stora nordiska kriget (dvs. kriget under Karl XII mot Danmark, Polen och Ryssland) och Stora ofreden, vilket endast avser den period av kriget som drabbade vårt land särskilt hårt, nämligen från 1713 (då södra Finland ockuperades) fram till fredsslutet 1721.
Stora nordiska kriget varade alltså längre (från 1700) och gällde hela det svenska riket.
Dagens sista frågande har fäst sig vid betydelsen hos möta och träffa.
Det är fullt klart att det i vissa fall finns en klar skillnad så att möta betecknar ett avsiktligt sammanträffande, träffa ett slumpartat, t.ex. ”Jag skall möta honom på stationen ikväll” och ''Jag träffade honom på gatan i går.” Det är enbart möta som kan brukas i en uppmaning, t.ex. ”Möt mig på Kyrkbacken morgon kl. 10“.
Hufvudstadsbladet, 6.5.1982
MED EKON au påsken och vinterns skidtävlingar kommer några besked som vi kan lägga på minnet tills stilla veckan och snabba Aunlis blir aktuella igen. Däremot är det inom kort högsäsong för ett annat ord på tapeten i dagens språkspalt: dimittera.
Påsken är förbi, men ett par termer med anknytning till påsken skall i alla fall beröras här. En läsare frågar: ”Varar stilla veckan fr.o.m. palmsöndagen t.o.m. långfredagen?
Mitt svar är: ja. Stilla veckan är en sorgetid inom kyrkan. Sorgestämningen bryts efter långfredagen. Stilla veckan är liktydigt med dymmelveckan. Det namnet har medeltida ursprung. Under medeltiden var det brukligt, att man band upp kyrkklockorna till dymmelveckan så att de inte ringde. I stället användes träkläppar som gav en dov klang. En sådan träkläpp kallades dymmel, en avledning av ordet dumb ”stum”. När långfredagen är förbi, är kyrkans sorgehögtid över: påsklördagens stämning präglades av väntan på uppståndelsefesten, påsken.
En annan frågande har med ogillande hört radions uttal av vissa namn. Först gäller det det österbottniska namnet Terjärv, som den frågande hörde uttalas ”Teerijärvi” av regionalradion i Österbotten. Det uttalet förvånar också mig. Ofta nog hör man — enligt mina iakttagelser — ett ”bokstavstroget” svenskt uttal (Terjärv med långt eller kort e), men det korrekta uttalet är ”tärjär(v)”.
Vindala förekommer ibland svenskt språkbruk för den kommun som officiellt heter Vimpeli. Den frågande har hört uttalet Vinda:la — med längt a i andra stavelsen.
Det är ett s.k. läsuttal som grundar sig på en oriktig association med ordet dal. Namnet brukar uttalas med kort a-ljud i både andra och tredje stavelsen. Dess härkomst kan diskuteras — jag har en gång framställt vissa antaganden om det — men det är säkert, att det inte har med dal att göra.
Samme frågande lade också med förundran märke till att den framstående norska skidlöperskan Berit Aunlis efternamn uttalades olika i vår radio (på svenska och finska) och i Sveriges radio. Hos oss var de äunli, i Sverige aunli.
Jag skulle säga helt kort att vårt uttal var riktigt eller åtminstone ett gott försök att återge det norska uttalet av stavningen au. Det norska uttalet svävar enligt min erfarenhet mellan ett äu och en diftong som närmar sig öu.
Två ord med förstavelser har med ogillande noterats av en lyhörd lyssnare, vare sig det gäller radio eller TV. Det ena är befrämja.
Jag är helt ense med kritikern, att be- ät överflödigt här. Främja är liktydigt och är dessutom alldeles givet at föredra: det är kortare. (Redan Viktor Rydberg för hundra år sedan var på krigsstigen mot den tyska förstavelsen be- och många språkmän har delat hans syn på be- i fall sådana som ”befrämja”. Främja är ett gott svenskt ord och behöver inget be-).
Det andra ordet är utdimittera.
Det är egentligen bara vi finlandssvenskar som numera använder ordet dimittera; vi ”dimitterar”studenter t. ex. medan man i Sverige utexaminerar dem. Men om vi nu använder ordet dimittera — som ordagrant betyder ”utsända” — är ut- en helt överflödig stavelse.
Hufvudstadsbladet, 13.5.1982
AULA ett ord av grekiskt ursprung som kommit in i svenskan via latinet. På latin kunde det betyda förgård eller palats, i Sverige avser man med aula en fest- eller högtidssal och i Finland närmast en vänthall, påpekar prof. Thors.
En fråga som — oundvikligen fått lov att vänta länge på svar gäller ett ortnamn på Visingsö i Vättern, alltså i Sverige, nämligen Habovället.
Jag ansåg mig böra rådfråga. Ortnamnsarkivet i Uppsala om namnet, och arkivchefen, dr Allan Rostvik har vänligen gett mig upplysningar om det. (Ortnamnsarkivet i Uppsala är Sveriges ledande institution inom sitt fack, grundat av en stor forskare och föregångsman, professor Jöran Sahlgren, och vidareutvecklat av hans lärjungar, främst professor Harry Stähl.)
Rostvik meddelar att den äldsta skrivformen för namnet är Habowället 1647. Förra leden är, såsom jag förberedelsevis antytt, det västgötska häradsnamnet Habo. Välle är tydligen den avledning till vall ”gräsmark” som finns i nyvälle, nyvälla ”gräs som växer upp efter slåttern” — säkert ett välkänt ord för många liksom ordet är bekant för mig sedan min barndom. Man kan således tolka Habovället som ”habobornas gräsmark” och konstatera, att namnet visar att västgötar i äldre tid ägde mark på Visingsö som ligger inom Småland.
Ett par rader om Åslappen i östra delen av Helsingfors.
Den tolkning som gavs den 22 april bygger på Helsingfors gatnamn, s. 188.
En läsare i Sverige uttalar förvåning över följande användning av ordet aula: ”Nere i slottsaulan står kungens stålgrå bil”
Jag förstår förvåningen. Ordet aula har för mig fått sin betydelse bestämd av den första ”aula” jag upplevt: aulan, dvs. ”festsalen” Uppsala universitets huvudbyggnad. Men ”aula” betyder väl normalt hos oss ”större hall, väntsal” o.dyl., en betydelse som åtminstone någon gäng har förekommit också i Sverige — och användningen i citatet ovan (från Hbl) tycks utgå från den. Normalt betyder aula alltså skilda ting i Sverige och hos oss: i Sverige en ”högtidssal”, hos oss däremot en ”vänthall” el.dyl. — Ordet har grekiskt ursprung, men har kommit in i vårt språk frän latinet, där det kunde betyda både ”förgård” och ”palats”.
En frågande undrar, om det skal heta ”de flesta skolor är för stora” eller ”de flesta skolorna osv.”.
Bägge uttrycken är korrekta, men de har olika innebörd. Om jag skriver ”de flesta skolorna är för stora”, så avser jag de flesta av vissa bestämda skolor, t.ex. i en viss stad. De flesta skolor har en vidare innebörd, det kan vara fråga om skolor i största allmänhet (s.k. totalitetsbetydelse) eller om skolor exempelvis i ett helt land. — Konstruktionen de flesta skolor, där substantivet avser ”alla skolor” eller ”ett obestämt stort antal”, är en rest av äldre svenskt språkbruk.
Vi har ju vissa andra enstaka rester av konstruktionen bestämd fristående artikel + adjektiv + substantiv i obestämd form, t.ex. i s.k. absolut superlativ såsom ”honom skedde den största orätt” (dvs en mycket stor orätt). Till dessa gammaldags uttryck måste också räknas ”Den Helige Ande”, som dock i den nya bibelöversättningen av 1981 är utbytt mot ”den heliga anden”. Slutartikeln efter adjektiv är en företeelse som stadgat sig relativt sent och som finns bara i svenskan och norskan — danskan har däremot ingen slutartikel efter den + adjektiv: därför heter det t.ex. ”det kongelige slot”.
Hufvudstadsbladet, 20.5.1982
TRÄNOTISDAG är inte en dag med ovanligt träiga notiser, om ni trodde så, utan en beteckning på dymmelveckans tisdag lär vi i dag av prof. Thors, som också varnar för felöversättning av finskans ”helatorstai” — på förekommen anledning.
”Vad betyder malaker och var kommer ordet ifrån?”
Malaker (med betoning på andra stavelsen) är ungefär detsamma som ”småkrasslig”, också ”nere”, dvs. ”på pessimistiskt humör”. Det hör egentligen hemma i finlandssvensk dialekt (av -er att döma väl i nyländska mäl; från sydösterbottniska dialekter finns ett malak med tonvikt på andra stavelsen antecknat).
Det mest intressanta med malaker är ordets ursprung. I gammalt språk, från medeltiden till 1700-talet, finns malat(a), som ursprungligen betydde ”spetälsk”. Det ordet återgår på ett plattyskt ord, som i sin tur kommer från italienskans malatto. Malus ”dålig” är en representant för en ordgrupp som i dagens språk förekommer både i franskan och i italienskan.
Malaker har faktiskt en främmande klang och är som synes av främmande ursprung. Det kan vara skäl att komma ihåg att det i nutiden inte brukas i svenskan förutom här i Finland.
En annan frågeställare tar upp uttrycket av förekommen anledning och meddelar att han också hört varianten på förekommen anledning. ”Är av eller på det rätta?
Ordböckerna visar följande: Svenska Akademiens ordbok (under anledning, delen tryckt c. 1900) och Östergrens Nusvensk ordbok (under anledning, tryckt 1919) tar upp både på och av förekommen anledning, ordböcker från c. 1950 bara på förekommen anledning. Jag vågar påstå att på förekommen anledning är det brukliga uttrycket i dagens rikssvenska och fick detta bekräftat, när jag var i Uppsala veckoskiftet kring den 16 maj. Det är i varje fall fel att utdöma på förekommen anledning såsom det enligt den frågande sker i vissa skolor hos oss. Det märkliga är att det annars heter t.ex. av denna anledning (också i Sverige).
En frågande undrar vad dagarna i veckan före påsk har för namn, närmast i finlandssvensk dialekt.
I detta sammanhang skall jag bara nämna deras namn i min hemtrakt — men samma namn torde ha vid spridning också på andra häll. I mellersta Österbotten heter dagarna: kråkmåndag, tränotisdag (dvs. ”trantisdag”), askonsdag, skärtorsdag, långfredag, påsklördag.
Vissa namn är säkert mycket gamla: skärtorsdag och långfredag har förebilder i fornengelskan, språket för en del av de första missionärerna. (Jag måste varna för ett översättningsfel, som ibland dyker upp, senast i rapporter om kyrkomötets beslut att flytta Kristi himmelsfärdsdag till sin gamla plats, 40 dagar efter påsk. Den heter helatorstai på finska, dvs. det äldre svenska ”helgetorsdag”. Den får inte förväxlas med kiirastorstai, dvs. skärtorsdagen, såsom skedde i vissa rapporter.)
Upphovet till det folkliga namnet kråkmåndag är oviss. Jag kommer emellertid att tänka på beteckningen kräknedan för ett männedan efter den 14 april (också andra nedan på våren har betecknats med samma namn). En möjlighet är att kråkmåndag och kråknedan syftar på kråkornas aktivitet med t.ex. bobyggande på våren. Tränotisdag kan ha ett liknande ursprung och syfta på tranornas återkomst från söder.
Beteckningen askonsdag är s.a.s. ”urspårad”. Ursprungligen — och fortfarande i ”officiellt språk” betecknar askonsdag onsdagen efter fastlagssöndagen. Då börjar den stora fastan i den katolska kyrkan och som ett tecken på botgöring brukade man även i Norden beströ huvudet med aska. Småningom föll bruket i lutherska länder i glömska och namnet kunde överflyttas på en annan välkänd dag, onsdagen i dymmelveckan.
Hufvudstadsbladet, 3.6.1982
DAGLIGRUM är ett ord som gott skulle kunna användas i stället för ”vardagsrum” — den åsikten har framförts av en läsare (som frågar sig var vi vistas på söndagarna), och prof. Thors ger dagligrummet sitt stöd. Däremot vill han fortsätta att tala om skidlöperskor när det gäller kvinnliga skidlöpare…
En insändare säger att han med tillfredsställelse har sett ordet dagligrum i ett kåseri av Bez och tycker att ”det är en bra ersättning för vardagsrum”; han tycker däremot att vardagsrum är ett gräsligt ord. ”Var är man då om söndagen”, undrar han med förtrytelse.
Finns det ett ord dagligrum? Åtminstone existerade ett sådant ord under 1800-talet (det visar Akademiens stora ordbok), och det betydde ”vardagsrum”. I vårt systerspråk norskan finns i dag ett fullt brukligt ord dagligstue som just betyder ”vardagsrum”. Man kan utan tvekan säga att dagligrum skulle kunna brukas i dagens svenska lika väl som under 1800-talet.
Betydelsen ”rum som inte används under söndagarna” hos vardagsrum var givetvis mer aktuell än nu på den tiden da folk hade ett speciellt finrum, hos oss visst oftast kallat salen, men är väl mindre viktig nutidens förhållanden då de allra flesta inte har något ”finrum” i våningen.
En annan frågande har fäst sig vid en formulering i en av mina språkspalter nyligen. Det talades om ”den framstående norska skidlöperskan Berit Aunlis efternamn”. Han undrar om det inte borde heta skidlöpare, oberoende av kön.
Det är välkänt att man nu för tiden gärna låter bli att använda kvinnliga yrkestitlar på -inna och -ska: typiskt är att sjuksköterska hos oss fått ge vika för sjukskötare och att damer får tjänster som lärare. Likväl har ord på -are i andra sammanhang, t.ex. i idrott, ofta en betydelse av maskulinum och det föll sig därför naturligt att om en kvinna i skidlöpning bruka ett ord på -ska.
En frågande vill ha en förklaring på ordet ryggbast.
Ryggbast betyder egentligen ”sena utefter ryggraden”, men används också med innebörden ”rygg” i vissa uttryck (t.ex. ”mjuk i ryggbastet”). Ryggbast innehåller det vanliga bast ”sammanhängande tågor” som ingår t.ex. i lindbast. Det kan jämföras med det nu utdöda ordet halsbast ”senor på halsen”.
Bruket av bindestreck är ofta ett problem. En frågeställare säger med allt skäl att det blir allt vanligare att man i skriven text är tvungen alt kombinera ett utländskt namn med ett svenskt ord. Han frågar: ”Vilken är huvudregeln: skall man använde bindestreck mellan ordet och namne eller skriva ihop dem? Måste inte namnet i det senare fallet skrivas med liten förbokstav?”
Det följande återger råden i Tekniska nomenklaturnämndens ”Skrivregler“ (Stockholm 1969) som jag finner förnuftiga och ganska klara.
När egennamnet är förled i en sammansättning används stor bokstav om förleden klart framstår som egennamn, t.ex. Versailles-freden. Om däremot förledens karaktär av egennamn börjat försvinna eller om sammansättningen är mycket vanlig används liten begynnelsebokstav. t.ex. dieselmotor (mycket få torde numera veta att Diesel var en tysk ingenjör).
Det kan ganska ofta hända att en sammansättning behöver förtydligas. Då kan det vara bra att använda stor bokstav i förleden och bindestreck. Jag skulle t.ex. skriva Solidaritets-aktivisterna för att understryka att det faktiskt ingår en namn i förleden, men jag tvekar inte att skriva Sydafrika och Centralamerika, båda två ofta använda namn, utan bindestreck. Jag skriver också Natoledarna med stor bokstav för att markera att förleden är ett förkortat egennamn.
Till slut en fråga om komparationen av länga adjektiv, närmast om formen meningsfylldare. Den frågande skulle vilja byta ut det om formen mera meningsfylld.
Huvudregeln är: former med ändelser (-are, -ast) är att föredra. Om de böjda formerna blir klumpiga föredrar man dock omskrivning med mera eller mest. Ingen lär t.ex. säga eller skriva sympatiskare, utan det omskrivs med mer sympatisk. Också particip som t.ex. biten, fylld omskrivs för det mesta.
Vad meningsfylld beträffar, gjorde jag en liten opinionsundersökning. Det visade sig att de tillfrågade föredrog mer(a) meningsfylld, men de kunde möjligen säga meningsfullare. Det är alltså bäst att använda omskriven komparativ av meningsfylld och skriva mera meningsfylld.
Hufvudstadsbladet, 27.5.1982
FALKLANDSÖARNA, tragiskt omstridda, skulle vi i varje fall kunna enas om att uttala bokstavstroget, menar prof. Thors i dagens språktext
Dagens första fråga gäller ett namn som plötsligt har blivit högaktuellt: Falklandsöarna. ”Skall vi inte bibehålla den svenska uttalsform som uppenbarligen finns för öarna (dvs. ”Falkland”, uttalat efter bokstaven).
Samma fråga såg jag ställd Svenska Dagbladet härom dagen, och det kan tilläggas att det norska uttalet är ”bokstavstroget”, dvs. ”falklandsøyene”. Det vore enlig min mening bäst om etermedierna också i Sverige och Finland överginge till ett ”bokstavstroget” uttal.
Det brittiska uttalet ”få-kläns” (ja skriver ä, men avser en otydligt uttalad vokal) grundar sig på det faktum att öarnas namn på sin tid gavs efter en politikers släktnamn.
Ett annat uttalsproblem gäller Walesa, den polske Solidaritetsrörelsens ledares namn. ”Hur skall det uttalas egentligen?”
Det var nyligen tal om namnet Walesa i spalten, men jag skall upprepa vad jag sagt. — Det är för det första att märka, att skrivsättet här (och i våra tidningar) inte återger det faktiska som brukas i polskan. Där skrivs l med ett snedstreck över vilket avser ett uttal som kommer engelskans w och vårt o rätt nära, och e har en båge under, vilken anger nasalerat uttal. Det hela innebär, att uttalet kan återges med ”waoensa”, med tonvikt på e Tillgängliga uppgifter visar, att Sveriges radio använder det korrekta uttalet.
En tredje uttalsfråga, denna gång en som berör ett mycket vanligt ord. ”Uttalas ordet cykel med längt y eller med ck?
Det vanliga uttalet har ”ck”, de är således ”syckel”.
Den fjärde (och sista) uttalsfrågan för i dag berör ordet rabies. Skall det uttalas ”rabies” eller ”rabis” på svenska.
Rabies, ”vattuskräck” med ett svenskt ord, uttalas helt bokstavstroget på svenska, således ”rabies”. (Ordet är latinskt, det följer inte några tyska uttalsregler och blir alltså inte ”rabis”.)
Till svenska ordföljdsproblem förs vi av frågan: ”Är det rätt att placera ett pronomen efter ett substantiv för att ange ägare, t.ex. stolen min, boken din?”.
Allmänt taget gör vi inte så, annat än i dialekt, där det ju heter t.ex hästin menn. Det var det gamla bruket också i svenskt skriftspråk, men lever således numera bara dialektalt tal, liksom det är levande i norskan. I svenskt allmänt språkbruk finns dock en rest av det gamla, nämligen i lite känslobetonade uttryck som vännen min, pojken min. ”Fader vår” är en annan rest av gammalt språk.
Ordet nästa är — som det ofta framhållits — tvetydigt i tidsuttryck. ”Talman Virolainens besök skall ske i september eller oktober nästa höst.” Satsen stod ju i tidningarna tidigare i vår. Förmodligen fattade väl de allra flesta den så, att den avsäg hösten 1982, men hade den ingått i en tidning på sommaren, skulle den ha förefallit mycket tvetydig — 1982 eller 1983?
Det finns lyckligtvis ett helt klart uttryck som dessutom är i dagligt bruk: i höst. Det avser ju den närmaste hösten. (Man skall bruka i höst, inte ”inkommande” eller något sådant.)
Hufvudstadsbladet, 17.6.1982
MUNTUR är ett behändigt ord — men tyvärr hör det inte hemma i svenskan och bör därför undvikas. Manar professor Thors som nu i vanlig torsdagsordning får — nej, inte muntur, men väl ordet, för en utläggning kring detta ord och några frågor som läsarna önskat få klarhet i.
Det är som känt allmänt att börja en sats med som om, när man anger en jämförelse med något tänkt: som om han vore sjuk. En insändare undrar över en motsvarande konstruktion med bara som: ”Det var som han ville utplåna minnet av gångna olyckor.
Konstruktioner med enbart som i betydelsen ”som om” förekommer faktiskt ibland, också hos kända författare. Enligt mina iakttagelser är dock omvänd ordföljd efter som vanlig i dylika fall: ”Det var som ville han utplana minnet...”. Som är ju ett ord med manga olika användningar och jag tycker det är en fördel att kunna särskilja tänkta jämförelser genom att börja satser med som om.
Många finlandismer har gamla rötter, andra kan på goda grunder antas vara ganska nya. Till de nya orden hör säkerligen taltur och muntur. Båda två är numera rätt vanliga, åtminstone i dagens svenska i södra Finland. Vissa omständigheter tyder ganska bestämt på att orden är relativt nya; de finns t.ex. inte i Bergroths stora verk ”Finlandssvenska” från 1917.
De bägge orden är direkta översättningar av finskans puheenvuoro, suuvuoro. Hur skall de orden återges på god svenska? Jag skall ge några exempel: Mycket vanliga är uttryck av typen ”X. pyysi puheenvuoron”. För det finns det ett välkänt uttryck på svenska: X. bad om ordet.
Vanliga är också uttryck där ”puheenvuoro'' motsvaras av inlägg eller anförande. Inlägg för genast tanken till diskussioner och debatter, t.ex. ”P. framhöll i sitt kritiska inlägg i diskussionen”. Anförande som motsvarighet till ”puheenvuoro” har vi t.ex. i ”S. yttrade i sitt väl förberedda anförande att...”.
Ordet taltur är ren och skär översättning och hör inte hemma i svenskan. Det gör inte ordet muntur heller, som väl på den som inte känner ordet gör ett komiskt intryck, som det gjort och gör på mig. När det hos oss heter ”Jag hade så gärna sagt något, men jag fick inte muntur”, så uttrycks det i vanlig svenska med ”men jag fick inte en syl vädret” — eller, om man inte vill använda det välkända bildliga uttrycket, ”men jag fick inte ett ord med i laget”.
Kort sagt: varken ”talturer” eller ”munturer” hör hemma i svenskan, men det finns förvisso ord och uttryck som återger de båda finska orden.
Till rent svenska problem förs vi av en fråga som gäller ordet förnöjsamhet som förekom i ett referat av en partidag nyligen: ”Förnöjsamheten bara strälade”.
Om man läser uttrycket så måste man onekligen tänka: ”De var tydligen nöjda med det lilla de fick, vare sig av andlig eller materiell spis!” Förnöjsamhet innebär att någon är tillfreds med litet, har små anspråk. Det är klart fel i det citerade sammanhanget. Vad som behövs är givetvis ett ord som säger att deltagarna var nöjda, belåtna eller tillfreds. Jag föreslår belåtenhet eller tillfredsställelse.
Hufvudstadsbladet, 10.6.1982
Namn på orter i när och fjärran, tårarnas tisdag och ordet ostädig är det som prof. Thors talar om i dag. Han tycker inte om det här med städig och ostädig, det är finlandssvenska provinsialismer som vi inte skall använda.
En insändare har behandlat vissa namnformer som man kan känna sig tveksam inför. I mycket är jag ense med honom. Ingen som brukar svenska språket lär ha något mot att i svensk text skriva former som Florens och Venedig, trots att många är väl medvetna om att de italienska namnformerna lyder Firenze och Venezia, former som givetvis är att rekommendera i adresser på brev osv.
Något annorlunda kan det vara med namn som Danzig och Warschau. På polska heter de två städerna Gdansk och Warszawa — former som går att uttala på svenska och som väl faktiskt förekommer i svenskt tal. (Dock tror jag det är fa som direkt utdömer de traditionella, från tyskan inlånade formerna.) Ett fall som skall beröras helt kort i det här sammanhanget är Lwów (ty. Lemberg), som jag i en tidigare spalt av misstag uppgav ligga i Polen — staden tillhör Sovjetunionen.
Ett fall som man kan tveka om är Strassburg. Traditionellt har staden ju benämnts med det namnet, men man ser nu ganska ofta formen Strasbourg, som är den franska och följaktligen officiell. Valet mellan Strasbourg och Strassburg är väl en smakfråga; tyskan spelar fortfarande en stor roll i staden.
En annan grupp av namn utgör väl inget problem längre. De har avskaffats genom beslut av de officiella myndigheterna i landet. Men de hör hemma i historisk text: det är naturligt att skriva t.ex. ”Tolstoj bodde det året i S:t Petersburg” och ”I lbsens skådespel tycker man sig stundom se gestalter från hans samtids Kristiania” — ”Oslo” (som infördes 1925, ganska längt efter lbsens död) vore fel i sammanhanget.
Slutligen nämner den skrivande vissa namnformer på orter i Finland såsom Lappo, Alavo, Storkyro, Lillkyro och Vindala.
Samtliga har ju historisk hävd i svensk text hos oss och finns upptagna som rekommenderade former i den senaste upplagan av ”Svenska ortnamn i Finland” (1963). Det finns ytterligare ett skäl att rekommendera användningen av Lappo, Storkyro och Lillkyro: de brukas flitigt i nutidens svenska (det heter ju t.ex. alltid ”Lappo stift” och formerna Storkyro och Lillkyro är i flitig användning i närliggande svenska kommuner). — En ny upplaga av listan ”Svenska ortnamn i Finland” är under förberedelse; det skall bli intressant att se, om inställningen till former som Alavo och Virdois eventuellt är en annan där; i upplagan 1963 rekommenderas de, och jag själv har alltid brukat dem.
Ett påpekande beträffande dymmelveckans namn har gjorts av en man som vuxit upp i Vasa. Han har hört mulenmändag och det är inte okänt för mig.
Däremot är jag lite förvånad över tårarnas tisdag för ”tränotisdag” (dvs ”trantisdag” i högsvensk tolkning). Har månntro någon kombinerat träno med tyskans Tränen ”tårar”? (Det verkar nästan så, och jag tror inte tårarnas tisdag kan påträffas i folklig tradition.)
En frågande i sydvästra Finland har med förvåning reagerat på ordet städig, som han påträffat i en landsortstidning.
Jag förstår och delar hans förvåning. Det skall sägas att också ostädig numera är att betrakta som en (finländsk) provinsialism; allmänt svenskt är ostädad ”nerskräpad“. Jag ställer mig tämligen negativ till ”städig” (= städad, snygg); i våra finlandssvenska sammanhang förefaller det alltför lätt kunna förväxlas med vårt allmänna ”ostädig”, och jag tycker inte det säger någonting annat än städad.
De ursprungliga språkspalterna har digitaliserats med hjälp av automatiserad transkribering.
Originalen finns som (pdf) här:
1.4 och 8.4.1982(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om Skatudden och Stora ofreden
15.4 och 22.4.1982(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - aprilsnö är fåragö
29.4 och 6.5.1982(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om blygsel, blyghet och att blygas
13.5 och 20.5.1982(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om malaker och malus
27.5 och 3.6.1982(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om Falklandsöarna och rabies
10.6 och 17.6.1982(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om muntur och förnöjsamhet
Lista över ord och uttryck behandlade i Carl-Eric Thors språkspalter i Hufvudstadsbladet och Vasabladet 1967–1985: Till söklistan(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst)