Hufvudstadsbladet, 24.6.1982
En frågande undrar vad verbet kodda har för ett ursprung.
Kodda är en i främsta rummet nyländsk term för ”träffa (i bollspel)”. Det intressanta med ordet är dess ursprung, på sätt och vis också dess spridning. Det nämndes ovan att det är välkänt i Nyland, men det är också upptecknat i uppländska dialekter. Det är bildat till ett ord kodd ”testikel”, som också antas ha kunnat brukas i betydelsen ”boll”. Egentligen är det samma ord som vårt allbekanta kudde. (En betydelse ”boll”, ”något runt” ligger till grund för avledningen koddon, som i vissa dialekter används om den växt som vanligen kallas stenhallon (Rubus saxatilis), vilken har runda, ganska torra och ”steniga” bär, inte alls lika goda som de nära släktingarna hallon, hjorton och åkerbär.) — I Österbotten används i samma betydelse som kodda antingen det allmänt svenska bränna eller det liktydiga finska lånordet polta.
En annan frågande undrar, vilken mån synen på vad som är språkriktigt böjer sig för det allmänna språkbruket.
Det finns exempel som visar att en allmän ”språkriktighetsregel” har ändrats, därför att allmänt språkbruk småningom har godtagit en annan form. Det kanske mest typiska exemplet gället verbens pluralformer ”vi äro, vi gingo” o.dyl. De försvann för ganska länge sedan ur det levande språket på de flesta håll och ersattes av singularformer som dagens ”vi är, vi gick”. Mycket länge var dock pluralformerna i bruk i skrift; typiskt är, att det i studentskrivningar och gymnasiernas uppsatser krävdes pluralformer, hos oss i varje fall vid slutet av 1930-talet. På 1940-talet började dock TT i Stockholm och de rikssvenska dagstidningarna genomgående använda singularformer, och våra dagstidningar följde rätt snart exemplet; i läroverken var singularformer efter pluralt subjekt nog det vanliga på 1950-talet.
Men det finns exempel som visar större försiktighet och mer konservatism hos språkvårdarna. Inställningen till bestämda pluralformer i neutrum som (de där) husena, (de där) takena är fortfarande genomgående negativ: språkvårdare säger än i dag allmänt att bestämd pluralform skall vara husen, taken — och det allmänna bruket i skrift följer regeln så allmänt att en språkman är lätt förvånad över att se ”takena och husena” i skrift. Förklaringen synes dels vara jus den, att taken, husen är så vanliga! skrift, men troligen också att sådana former är de vanliga i tal i en stor och viktig del av det svenska språkområdet: södra Sverige.
En typ som ofta behandlas annorlunda än i språkvårdarnas rekommendationer är orden på -ande. Sådana finns av två huvudtyper. Den ena är neutrala ord som (ett) anförande. I varje fall i Stockholm och i Helsingfors utgör de inget problem. De får obestämd pluralis på -n: två anföranden, deras påpekanden. Den andra typen är det verkliga problemet. De är ord med en-genus, personbeteckningar som en handlande, en svarande. Inställningen hos språkvårdare är den att sådana ord inte får någon ändelse i obestämd pluralform: det heter två handlande, två svarande. Denna regel finner man t.ex. i den sista upplagan av Wellanders ”Riktig svenska” (1973) och i Tekniska nomenklaturcentralens ”Om teknikens språk” (1977). Den följs i stor utsträckning både i Sverige och hos oss. Brott mot regeln är dock inte så ovanliga, vare sig i våra tidningar eller i de rikssvenska. Det kan dock inte anses som oskälig konservatism att hälla på regeln: neutrala ord på -ande får pluralis på -n, ord med en-genus och ordslut på -ande har ingen ändelse: regeln uppehålls så allmänt. Varje språkvårdare är dock medveten om att det väl alltid kommer att finnas frågor där tycke och smak är olika, t.ex. i fråga om uttal och bruk av lånord. Därför vill åtminstone de flesta, bland dem jag, uttala sig försiktigt i vissa frågor.
Hufvudstadsbladet, 1.7.1982
”Vad är skillnaden i betydelse mellan, medan och emedan?”
Medan, som är ett vanligt ord också i tal, anger tid, t.ex. ”Medan han sov, satt hans familj och arbetade”. Däremot anger emedan, som bara förekommer i skrift och kan betecknas som något kanslispråkligt och formellt, orsaken till något: ”Mötet uppsköts, emedan så få personer hade infunnit sig.” — Man ser ibland fel: emedan har brukats som tidskonjunktion, i sammanhang där medan hade varit det ratta ordet.
Tid och orsak: Medan anger ibland en motsats: ”Han var mycket sparsam, medan brodern var mycket slösaktig” (Man ser ibland då använt i sådana sammanhang, men det är inte rätt då får inte fram motsatsförhållandet.)
Det e- som inleder emedan är ett gammalt, ur svenskan försvunnet ord som ursprungligen betydde ”tid, tidsålder” och sedan fick betydelsen ”alltid“. Det ingår också i vårt ord ehuru, som nu betyder ”fastän” men i äldre svenska hade betydelsen ”hur ... än”, t.ex. ”Ehuru stor han var till växten, var han dock en gestalt som man lätt förbisåg”.
Det är inte sällsynt i språkens värld, att tid och orsak uttrycks med nästan samma ord såsom fallet är med emedan och medan. I vår miljö är det nära till hands att tänka på finskans koska, som kan betyda både ”emedan” och ”när”.
Betyder inte skata ”udde”? Har det ordet något sammanhang med fågelnamnet skata?
Skate är ett gammalt ord för ”trädtopp” och anger alltså något längt och spetsigt. Det förekommer ofta i ortnamn, inte minst hos oss. Spetsen, udden t.ex. på en ö kallas i manga fall skatan (med kort a också i första stavelsen), t.ex. Kalvholmsskatan på Kalvholmen. Till detta ord skate — för att använda en form som lämpar sig för skriftspråket — hör ordet skata som fågelnamn. Var och en torde veta, att skatan har en lång stjärt. Det är stjärten som gett upphov till fågelnamnet. Detta förekommer bara i svenskan.
Fornsvenska: Men man kallar inte skatan med namnet skata överallt inom det svenska språkområdet. Bl.a. i finlandssvenska dialekter finns ett helt annat och samnordiskt ord: skjora uttalat t.ex. stjouru eller sjouru hos oss. Det fanns redan i fornsvenskan och förekommer både i norskan, danskan och isländskan; ordets vokal skiftar och kan vara både o (varav ou i våra folkmål) och ä. Medan skata har ett fullt klart ursprung, är upphovet till ordet skjura (skjora) oklart.
En tredje fråga gäller ett mycket vanligt uttryck som kan exemplifie ras med ”fem före tolv”. Den frågande undrar om det inte bör vara fem i tolv.
Fem i tolv (och andra liknande uttryck med i) är det normala i nutida rikssvenska. Det finns dock tydliga bevis på att före kunde användas i sådana tidsuttryck i rikssvenska för inte länge sedan.
Det kan fastslås att typen fem i tolv är den allmänt accepterade i Sverige. Om man trots detta föredrar det normala finlandssvenska ”fem före tolv”, kan det vara skäl att veta att det är ett för vår miljö typiskt uttryck.
(Typen ”fem i tolv” har väl uppkommit ur det längre uttrycket fattas fem i tolv. Detta har varit allmänt svenskt, medan det numera sällsynta ”fem fått i tolv” är typiskt för äldre finlandssvenska.)
Hufvudstadsbladet, 9.7.1982
FIL är något mänga av oss äter på sommaren förmodligen helt utan bekymmer för hur ordet ska böjas. Emellertid är de österbottningar och andra som äter FILET i gott sällskap med prof. Thors, visar det sig, medan helsingforsarna å sin sida skrapar FILEN ur bunken.
Signaturen ”Vetgirig” är förvånad över en tidningsnotis av ungefär följande lydelse: ”Statsutskottet föreslår att organisation A:s och organisation B:s statsstöd höjs till 200 000 mk per man, alltså totalt till 400 000 mk.
Det diskutabla är användningen av uttrycket per man. Texten visar ju, att det använts om organisationerna som helheter.
Enligt min mening är tidningsformuleringen inte lyckad. Uttrycket per man får en att tänka på medlemmarna i organisationerna som individer, men slutsumman visar att en sådan tolkning är felaktig. Mitt förslag vore t.ex. ”200 000 mk för vardera sammanslutningen”. Per man (och per person) avser som nämnt de enskilda individerna.
En annan frågande skriver om ordet fil, dvs ett ord som ingår i sammansättningarna filmjölk och filbunke. Han förmodar att det år besläktat med det latinska ordet filum, som betyder ”tråd”: han tycker att de långa, trådliknande slingorna i fil, ”långfil”, gett upphov till beteckningen.
Även om man kan vara tveksam om ursprunget till ordet fil, måste man ställa sig skeptisk till insändarens förklaring. Visst finns det inlånade namn pi vissa maträtter som det från franskan inkomna filé — bildat till franskans fil ”tråd” av det ovannämnda latinska ordet filum — men det är moderna beteckningar för finare maträtter. En så genuint folklig rätt som fil har med all sannolikhet ett namn av nordisk ursprung.
Här skall först nämnas att filets beteckning på fornisländska är thél. (Egentligen skrivs ordet inte med th på isländska, utan med en speciell bokstav som ser ut som ett rakt streck med en ”rund mage” till höger. Bokstaven är fortfarande i bruk i våra dagars isländska, men har också nätt stor internationell spridning därför att den används fonetiska beteckningar av engelskans ”läspljud” i t.ex. think och three. Tecknet brukar finnas uttalsbeteckningar i lexika och läroböcker.)
Om fil antas ha sitt ursprung i det isländska (och väl allmänt fornnordiska) thél, är det fullt möjligt att sammanhålla det med tät, fornisländskans théttr. Ordet tät brukas faktiskt om en särskild art av ”försurnad” mjölk, s.k. tätmjölk — och i växtnamnet tätört om växten Pinguicula, som just har använts för beredning av tätmjölk.
Fil som enkelt ord är inte okänt Sverige. Det finns med den något vilseledande betydelseuppgiften ”surmjölk” upptaget i Akademiens ordlista. Såvitt jag vet, är fil som enkelt ord känt i norrländska dialekter, men just inte i södra och mellersta Sverige (där säger man filmjölk). Dessutom har ordet fil en viss bruklighet i Norge; typiskt nog har den ordbok över fornisländskan som jag just nu har sett i den norsk: översättningen ”fil” för thél.
Jag har här ovan använt den bestämda formen filet. I min hemtrakt har nämligen ordet neutralt genus, bestämd form på -et, och jag är van vid den formen, men ät medveten om att det i Helsingfors heter filen. Akademiens ordlista anger fil, -en, även -et.
Hufvudstadsbladet, 15.7.1982
När man i äldre svenska använde ordet MARSVIN avsäg man ett helt annat djur än i våra dagar, nämligen delfinen, påpekar prof. Thors och utreder denna vecka bl.a. marsvinets språkliga härstamning.
”Jag vet att formen vore kallas imperfekt konjunktiv, men jag undrar om det finns motsvarande former av andra verb.”
Vore är som frågeställaren säger imperfekt konjunktiv (eller, som det vanligen heter i nutida grammatiska arbeten: preteritum konjunktiv). Sådana former har blivit tämligen sällsynta i nutida svenska, utom just vore. De har i rikssvenskan ersatts av vanliga imperfektformer: ”om jag gick, hos oss i stor utsträckning av skulle-omskrivning. De svaga verben har sedan mycket lång tid tillbaka haft vanliga imperfekt (eller preteritum-) former också i konjunktivfunktion.
Man hör och ser emellertid vissa konjunktivformer, särskilt i rikssvenskt språkbruk. I tal, inte alls särskilt högtidligt, kan finge och funnes förekomma och ar inte sällsynta. I skrift förekommer det flera andra sådana, t.ex. ginge, stode, bure (samtliga i helt vanlig tidningstext). — Det är emellertid helt klart att konjunktivformerna är undantagsföreteelser: det normala är vanliga preteritum indikativ-former: ”om han gick”, ”om han stod”.
Vad betyder ordet måg exakt? frågar en annan insändare.
Måg är detsamma som ”svärson“. Vi har ju ett flertal ord som börjar med svär- och anger ”frändskap genom giftermål”: svärfar osv. Måg står ensamt och liknar inget annat ord i språket. Det kan vara förklaringen till att man ibland ser måg i felaktig användning, t.ex. i betydelsen ”svåger”. — I äldre svenska var måg ännu inte så specialiserat som i nutiden, utan kunde brukas om ”manlig person som är släkt med någon genom äktenskap””, inte bara om svärsöner.
Vad betyder det mar- som ingår t.ex. i marsvin?
Mar är ett i dialekter och ortnamn förekommande ord för ”grund havsvik”, ”sumpmark”; det finns ganska talrikt med namn på -mar eller -mara (kort a i stammen) i våra svenskbygder. Ordet är besläktat med tyskans Meer ”hav” och ha efter tysk förebild kommit att användas i vissa ord som just marsvin, bildat efter tyskans Meerschwein; djuret kommer från länder bortom världshaven (Sydamerika). — I äldre svenska brukades ordet marsvin om ett helt annat djur, nämligen delfinen.
”Ar det korrekt att säga: Temperaturen stiger frän -5 grader till — 15 grader?”
Nej, skulle jag bestämt säga. Temperaturen sjunker ju i det fallet och verbet sjunker är det korrekta. Det är korrekt för min språkkänsla.
Hufvudstadsbladet, 29.7.1982
I dåliga detektivromaner räknar folk tegel då författaren avser att de är fängslade. Tyvärr noteras uttrycket ofta även i dagstidningar. Men kanske det blir en bättring nu då prof. Thors berättar vad han anser om formuleringen.
I språkspelen forta veckan hade det insmugit sig ett tryckfel.
Där talades om ett banknamn i Sverige som skall skrivas Uplandsbanken (med bara ett p, trots att man numera skriver både Uppland och Uppsala med två p). Sådana ålderdomliga stavningar av namn är som bekant inte heller okända hos oss.
”Kan ett ord som station användas som bestämd form. t.ex. gå till station?”
Frågan kan besvaras med nej. Det är vanligt att ord på -n saknar ändelse i bestämd form, både finlandssvenskan och i centralsvenskt talspråk, bl.a. i Stockholm. Det heter därför i tal t.ex. ”Länsman ringde till station”. Också ord på -nd brukar förekomma utan slutartikel i tal. Jag har bl.a. hört ett (sydfinländskt) uttryck ”som hund i brunn me' locke' på“ använt om någon som har det riktigt dåligt.
Skriftspråket kräver emellertid an artikeln utsättes. Det heter därför ”Länsmannen ringde till stationen”, och om någon hittade på att skrift använda uttrycket om hunden, skulle det ha formen ”som hunden i brunnen osv.”. Det bör vidare (i skrift) heta ”gå till stationen”, ”det ringde i telefonen”.
En annan frågande undrar: ”Heter det han var italienare” eller ”Han var en italienare”?
I sådana uttryck, dvs. där vi har ett predikativ utan bestämning, vilket anger t.ex. nation eller samhällsställning brukas inte någon artikel. Följaktligen heter det ”Han var italienare”, ”Han är diktator sitt land”, ”Han var läkare till yrket”. Om det kommer en som sats såsom bestämning till en nations- eller yrkesbeteckning, används däremot obestämd artikel; ”Hennes far var en italienare, som länge bodde i Finland.” — Från uttryck av den ovan omtalade typen måste man noga skilja uttryck där som har betydelsen ”såsom”: ”Han var stolt som en spanjor”.
Det händer ibland att talspråkliga formuleringar i tryck eller skrift gör ett egendomligt intryck.
Bland mänga exempel skall i dag bara nämnas två: ”Nog är det lustigt att skattestyrelsen skickar det svenska materialet långt senare an det finska”. Det är väl knappast någonting som lockar fram ett leende. Det hade varit bättre med t.ex. följande formulering: ”Nog är det märkvärdigt...”. Följande formulering gillas åtminstone inte av mig: ”X (misstänkt för en förbrytelse hell nyligen) har sammanlagt räknat tegel i minst tio år. Man förstår vad som menas, men sammanhanget är för allvarligt för att den skämtsamma talspråkliga frasen ”räkna tegel” (sitta i fängelse) skulle passa. Rent talspråkliga formuleringar är ofta bra, även i skrift, men de bör undvikas i sammanhang, där de kan leda till löje eller verkar stötande.
”I vissa sånger påträffas en uttryck skål, gutår. Har gutår att göra med god tar eller vad har det for ett ursprung?”
Gutår hat uppkommit ur ett äldre gott år, som väl ursprungligen innebar en önskan om god årsväxt, en naturlig önskandet gamla bondesamhället. En text från 1400-talet har det belysande uttrycket ”drikker herra abote fore got ar (för gott år), at Gud giffui got ar bondom (åt bönderna). — Gott år har i uttalet blivit ”gutår”, liksom vi dagligen hör god dag uttalas guda.
Hufvudstadsbladet, 5.8.1982
ÄLDREFRAGOR och andra ord med Äldre- i stället för åldrings- kan väcka undran — men de är nog på väg in i språket. Som faktiskt behöver kunna göra skillnad på ”äldre” och ännu äldre — åldringar.
ANDRA FRÅGOR som ni önskar fä utredda språkspalten? Skriv då till prof. Thors, så vidarebefordrar Hbl:s red. breven till hans sommarviste Oravais!
En frågande har fäst sig vid böjningsformer skalaga (päron) ”skalad potatis”, injälaga ”inhägnat“, som hon har hört i åländskt folkmål. Vad beror den egenartade böjningen på?
Böjningsformer av samma slag förekommer också annars i södra Finland. t.ex. malaga ”malet” jämför den vanliga finlandssvenska formen malad. Typen är gammal man kan troligen föra den tillbaka till 1400-talet. Den har sitt ursprung i analogi med böjning av ord på -og som i äldre svenska (och i nutida mal) motsvarade det nutida -ig. t.ex. skyldog, blodog. Småningom mist dessa sitt g, så att man fick t.ex. blodo, men i böjd form fortfarande blodoga. När då participet av t.ex. mala lydde mala, låg det nära till hands att ge den böjda formen ett g och den blev till malaga. Jag tackar hjärtligt för hälsningarna och hälsat från ett just nu soligt Oravais.
En annan frågande känner undran inför sådana moderna sammansättningar som äldreomsorg och äldrefrågor.
Åtskilligt tyder på att dylika sammansättningar är på vag in i språket, inte bara hos oss I dagarna har det hållits en konferens i Wien, som Svenska Dagbladet kallade ”konferensen om äldrefrågor” och — enligt samma tidning — diskuterades där, om en äldrefond skulle grundas.
Det är begripligt, om man inte vill tala om ”äldringsfrågor” eller om någon ”åldringsfond”. Betydelseskillnaden mellan åldring och äldre (personer, människor) är tydlig: åldringen framstår som ”mycket gammal”. De nämnda sammansättningarna innebär utan tvivel en språklig nyhet, men enligt min mening en nödvändig nyhet.
Det har ett par gånger varit tal om namn på dagarna i dymmelveckan En österbottnisk dam — med något nordligare bakgrund än de tidigare frågarna och jag — berättar att man i hennes hemstad talade om suckarnas måndag och tårarnas tisdag.
Beträffande ”tårarnas tisdag” har jag förmodat att det beror på en omtolkning av det folkliga tränotisdag ”trantisdag” efter tyskans Tränen ”tårar”. Detta omtolkade namn har tydligtvis i sin tur gen upphov till suckarnas måndag, som svårligen kan kallas något folkligt namn.
Varför heter det rannsaka hjärtan och njurar? Det där med hjärtan kan jag möjligen förstå, men njurarna?
Uttrycket, som ju innebär att man granskar en människas innersta uppsåt, har biblisk bakgrund; det återgår väl närmast på Uppenbarelseboken 2:23, där det i grundtexten ordagrant heter ”njurar och hjärtan“. I Gamla Testamentet framträder tanken att människans inre organ är säte för hennes själsliv.
Rannsaka betyder för oss att ”undersöka”. I gammal tid som t.ex. i de fornsvenska landskapslagarna var rannsakning en husundersökning, särskilt för att finna tjuvgods. Den användningen av ordet är ursprunglig. På isländska fanns ett ord rann med betydelsen ”hus”, som också har gett ett annat, mycket vanligt svenskt ord, nämligen granne. En blick på gotiskan (från 300-talet e.Kr.) visar att ”granne” där hette garazna. Razn var goternas form for ”rann” och betydde alltså ”hus” ga- motsvarar tyskans förstavelse ge- och kan återges med ”sam”. Granne var tydligen en som bodde i samma hus och kan eventuellt ha syftat på s.k storfamiljer, där de gifta barnen bodde kvar.
Det märkliga beträffande granne är att det finns bara i svenska norska, isländska och som sagt i den urgamla och utdöda gotiskan. De andra germanska språken har i stället en motsvarighet till vårt nabo (egentligen: ”närboende”): engelskans neighbour, tyskans Nachbar och danskans nabo.
Hufvudstadsbladet, 12.8.1982
FÖRNAMNS rätta uttal är ett känsligt kapitel — det kan vara klokt att uttala namnet så som dess bärare själv önskar, framhåller prof. Thors i dag. Men någon Fredrika som vill heta Frédrika finns väl knappast…
Dagens första frågande tar upp problem med uttalet av vissa förnamn, kanske närmast inspirerad av ett ”konstigt mummel i radion” där det meddelades att morgondagens namn var Fredrik, Fredrika; mansnamnet hade betoning på slut stavelsen: kvinnonamnet åter betoning på första stavelsen och längt e.
Det där uttalet får stå för radioröstens räkning — en opinionsundersökning skulle säkert visa att Fredrik har betoning på första stavelsen, Fredrika däremot på andra stavelsen och längt i. Men alla förnamn har inte ett så allmänt accepterat uttal, och ett par skall behandlas i dag. — Det underliga uttalet i radion är inte engelskt.
Namnet Viveca brukar uttalas med tonvikt på första stavelsen. Om Marika vore jag frestad att säga detsamma, men jag känner damer som bär namnet och som uttalar det med betoning på -ri. I ett sådant fall är det svårt att säga, vilket uttal som är det ”rätta”: det är åtminstone klokt att rätta sitt uttal av en bestämd persons namn efter hans hennes eget; en Márika får behålla sitt uttal med första stavelsen betonad, medan en Marika får höra sitt namn uttalat med tonvikt på andra stavelsen.
Ett bekant namn som har varierande uttal är Alice. Det kan sannolikt vara så, att namnet hos de normalt uttalas ”Alis” med tonvikt på andra stavelsen, i Sverige däremot ”Allis” med tonvikt på första stavelsen.
”Tallriken är komponerad av konstnären Raija Uosikkinen”. Det är väl helt riktigt, även språkligt sett. En insändare menar att det naturliga vore ”konstnärinnan R. U.”. Han säger att formuleringen konstnärinnan R. U. ”upplyser personer med svaga, eller inga som helst, kunskaper om finska namnformer, att det är fråga om en kvinna”.
Det har för inte så länge sedan varit tal om feminina beteckningar på utövare av en verksamhet eller ett yrke. Det torde kunna fastslås att termer som målarinna och skulptris fortfarande kan förekomma och detsamma gäller väl konstnärinna. Valet mellan konstnär och konstnärinna är väl snarast en fråga om personligt tycke; alla vill väl inte betona vederbörandes kön.
Det frågas: ”Hur betecknar man något som beträffar hela Sovjetunionen? Jag har sett ordet allunionell. Kunde man också säga pansovjetisk? Jag tänker här på de panamerikanska spelen.
Det kan möjligen vara så, att förleden pan ”all” (av grekiskt ursprung) inte är så allmänt bekant, trots att den ingår i stabiliserade termer som panslavism. Mitt förslag skulle närmast vara allsovjetisk.
”Vad har ordet bol for ursprung och vad betyder det?”
Bol som enkelt ord förekommer mest i historisk text, t.ex. som term för ett område omfattande ett antal byar. Dessutom har ordet funnits i sammansättningar som prästbol ”prästgärd med tillhörande marker”. Ordet är bildat till stammen bo; i sammansättningen prästbol ingår också former som har utvecklats ur prästbord (rd har liksom vissa andra ord blivit ett l); prästbord avsäg det som tjänade till prästens uppehälle.
Av bol har ordet böle bildats. Böle betydde egentligen ställe, där någon bor, sedan gård, nybygge och by. Det är vanligt i ortnamn, särskilt i södra Finland, men finns också i Sydösterbotten. Exempel är Kårböle, Träskböle.
Hufvudstadsbladet, 19.8.1982
TOSSA i betydelsen skoplagg är ett finlandssvenskt ord som inte funnit nåd för Svenska akademiens ögon — i Sverige är tossan alltjämt bara ett fjolligt fruntimmer. Detta noteras i dagens Thorstext, som också bl.a. rekommenderar stavningen FINNÅ med svenskt å framom Finno med o.
Det var förra veckan tal om bol och böle. Det har efteråt kommit en läsarfråga om innebörden av ordet böle.
Medan bol som nämnt hat använts i flera betydelser, har böle enbart haft betydelser som ”gård”, ”nybygge” och ”by”. Det är sällsynt i texter, men vanligt ortnamn. Det äldsta kända exemplet finns i Östgötalagen från början av 1300-talet. Det sägs där: ”Nu a biur sä bøle sum bonde”, dvs. ”Nu har en bäver en boplats för sig såsom en bonde”.
För övrigt finns ordet böle mest urkunder från Finland på 1400- och 1500-talen och betecknar i dem ”nybygge” eller ”gard på utmark”. I nutiden ingår böle dels i namn som avser en gard, dels i namn på byar. En bosättning som ursprungligen har varit en enstaka gård hat med tiden blivit en by. Som exempel på gärdnamn kan nämnas Härtsböle i Närpes. Bynamnen på -böle är många, bl.a. Kårböle (nu i Helsingfors stad).
Namntypen är vanlig i Finland upp till Vasatrakten i norr, men den är också väl företrädd i vissa delar av Sverige, bl.a. i Norrland. Ett känt fall är Baggböle vid Umeå, som har gett upphov till ordet baggböleri ”olaga skogsavverkning”.
Böle är nära besläktat med bol, ö-vokalen beror på omljud av samma slag som i fötter och rötter.
Samma frågeställare är förvånad över att ordet tossa ”sko'' (t.ex. gummitossa) inte finns i ordböcker, utan endast i tidningsannonser. Varför är det så, undrar han.
Förklaringen är enkel. Tossa ”sko“ är ett enbart finlandssvenskt ord. Visserligen finns det som mänga nog har märkt en del finlandssvenska ord i den senaste upplagan av Akademiens ordlista (1973), betecknade som ”finl.” men det är bara ett urval. Tossa hör inte till de ord som har kommit med i ordlistan. Ordet gör troligen ett egendomligt intryck på rikssvenskar som är vana vid att ordet tossa betyder ”fjantig kvinna”.
En läsare från Sverige talar om ordet hoppeligen, som både han och hans finlandsfödda hustru tycker verkar ”lustigt” och ”påhittat”.
Jag vägar med bestämdhet säga att hoppeligen har behandlats i spalten, men det torde vara rätt länge sedan. Jag är glad över att ”flankstödet” från Sverige ger mig anledning att beröra det en gång till. Hoppeligen är säkert bildat efter tyskans hoffentlich. Också på mig gör hoppeligen ett lustigt, för att inte säga komiskt intryck. Det finns inget skäl alls att bruka det sedan ett svenskt, fullt acceptabelt ord för samma begrepp kommit i bruk, nämligen förhoppningsvis, som man numera ser rätt ofta även hos oss.
En frågeställare tycker illa om stavningen Finno för en bebyggelse i Esbo.
Namnet brukar vanligen stavas Finnå och den stavningen är att rekommendera, bl.a. därför an namnet är sammansatt med ordet å. Liksom vissa andra nyländska ortnamn på -å (t.ex. Ingå) innehåller Finnå en personbeteckning.
”Vad är förra leden i ordet kofferdikapten och vad betyder sammansättningen?”
Kofferdi är ett äldre ord för ”handel”, lånat från lågtyskan eller holländskan. Kop motsvarar vårt köp och lågtyskans fardie, holländskans vardij är bildade till fart. Kofferdikapten är alltså ”kapten på ett handelsfartyg”.
Hufvudstadsbladet, 26.8.1982
Från initialer med eller utan punkt till det finlandssvenska älsklingsordet ”nu” (nog) sveper dagens språkvårdstext med mellanlandning vid ”Know-how” och Barbara.
Själv har prof. Thors nu återvänt till sina lärda mödor i huvudstaden, och brev till torsdagsspalten behöver alltså inte gå omvägen över Oravais mera. Frågor kan som vanligt adresseras till Hbl:s redaktion, Mannerheimvägen 18, 00100 Helsingfors 10, därifrån de vidarebefordras till professorn.
Dagens första fråga gäller ett interpunktionsproblem: ”Man ser i moderna arbeten ibland att initialerna i förkortade förnamn står utan punkt, t.ex. C G Mannerheim. Är det skrivsättet acceptabelt?”
Skrivsättet i fråga kan användas, men på ett mycket bestämt villkor det är nödvändigt med ett tydligt mellanrum mellan namnen. Det går med andra ord inte an att skriva t.ex. ”CGMannerheim“. Skrivsättet utan punkt är efter förkortade förnamn genomfört i telefonkatalogerna. I vanlig text, där det i allmänhet inte finns så gott om sådana namn, är vinsten av de utelämnade punkterna väl inte så stor.
En annan frågande vill veta, om det finns något rent svenskt ord för affärstermen know-how.
Det finns faktiskt ett gott, rent svenskt ord, nämlingen kunnande. Detta ord syftar mycket ofta på rent praktiskt eller tekniskt kunnande liksom know-how gör. Vi säger sålunda hans praktiska kunnande som motsvarighet till frasen ”hans praktiska know-how”. (Intressant nog härrör det äldsta exemplet på detta substantiviska ord kunnande från Viktor Rydberg, som jämte mycket annat var en stor språkvårdare.)
För övrigt må det tilläggas att know-how skall uttalas med olika diftonger i de två delarna: know med en ou-liknande diftong, how med au.
”Hur skall namnet Barbara uttalas”, frågar samma frågeställare.
Barbara hör till de namn som har olika uttal, i varje fall i så måtto att det uttalas olika i Sverige och i Finland. De flesta hos oss uttalar de med tonvikt på andra stavelsen, dvs på samma stavelse som i ordet barbar (f.ö. är Barbara egentligen femininum till barbar). I Sverige har den helt dominerande uttalsformen tonvikt på första stavelsen. Detta får inte ses som någon engelsk påverkan, utan har gammal hävd i svenskan, vilket ses av formen Barbro. Det namnet är en i svensk tradition uppkommen uttalsform av Barbara. Ur den gamla objekts- och genitivformen Barbaro, uttalad med tonvikt på första stavelsen, uppkom nämligen Barbro.
En tredje frågeställare tar upp vissa (mycket vanliga) användningar av ordet nu, t.ex. ”Nu är det ju så, att han ska komma nu”.
Jag bedömer satsen som typiskt talspråkligt finlandssvensk — ”nu” är uttal för nog och kombinationen med ju är också finlandssvensk.
Det skall dock sägas att ett nu, som inte egentligen anger ''det närvarande ögonblicket” också förekommer i rikssvenskan, t.ex. det vanliga ”Nu är det så, att...”. Här är nu ett slags inledning till något nytt. Denna användning av nu är också känd hos oss, liksom ett nästan obetonat nu, som brukar förekomma i satser som säger att något egentligen är likgiltigt: ”Det må nu vara hur som helst”.
Däremot är som nämnt ett nu = nog typiskt finlandssvenskt, särskilt när det kombineras med ett ju. Enligt min erfarenhet ligger det ofta mer av visshet, ett säkert påstående, i det finlandssvenska nog än i det rikssvenska.
Hufvudstadsbladet, 3.9.1982
En frågeställare har förvånat sig över uttrycket svära in någon i hans ämbete. Han har hört det i vår radio, men också i Sveriges, och undrar över dess ursprung.
Uttrycket (t.ex. i satsen ”Frankrikes nya president svors i dag in i sitt ämbete”) är, såvitt jag har kunnat finna, en nymodighet. Det förefaller rimligt att antaga, att det är bildat efter engelskt mönster; engelskans to swear in someone betyder just ”låta någon avlägga en ämbetsed”. I svenskan gör frasen ett påfallande främmande intryck, men (liksom många andra anglicismer, engelskpåverkade uttryck) är den ”kort och kraftig”. Det kan dock hända att inte bara den frågande kommer att tänka på svära i betydelsen ”använda svordomar” och därför finner frasen svära in någon mindre lämplig.
En annan frågande säger om uttrycket ligga lågt, att det används till leda. Vad har det för ursprung och vad betyder det egentligen?
Också ligga lågt i den överförda betydelsen ”hålla sig tyst, hålla sig undan” o.likn. torde vara en anglicism. Engelskans to lie low har länge brukats i den citerade användningen. Denna överförda användning utgår från grundbetydelsen ”ligga hopkrupen, ligga sträckt till marken”.
Samma frågare vill veta vilket ursprung ordet oförblommerad har.
Oförblommerad används i nutiden i betydelsen ”som går rakt på sak”, ”oförtäckt”, men brukades ursprungligen om det som inte har utsmyckats med granna ord eller fraser. Oförblommerad är en efter bildning av tyskans unverblümt som hör till ett gammalt verb verblümen ”pryda med blommor” (Blume är ”blomma”).
”Vad menas med ordet bondfångare?”, undrar en frågeställare pseudonymen ”Old Nick”.
En bondfångare är en person som lurar oerfarna personer, som han t.ex. dricker berusade, bestjäl osv. Egentligen har det brukats om oerfarna lantbor som behandlats pi det sättet. — Bonde ingår tyvärr f.ö. i flera ord med nedsättande eller löjlig betydelse, t.ex. bondblyg, bondgrann, bondånger. Däremot är bondförstånd ett berömmand ord: ”vanligt sunt förstånd”.
”Old Nick” frågar också on ordet transpiranto: finns det svenskan?
Visst måste man säga, att ordet transpiranto finns i svenskan. De är det skämtsamma namnet på et ”konstgjort språk”, som bruka förekomma i Grönköpings Veckoblad, i ”översättningar” där av kända dikter som ”Vårt land”. Namnet är bildat enligt mönster av esperanto och kan väl tänkas syft. antingen på översättarens svett ock möda vid översättningen eller på läsarnas möda att förstå texter på transpiranto.
Slutligen några rader om et personnamn. Hur skall namne Ingela uttalas?
Det har tonvikt på första stavelsen. Det är en parallell form till Engela. Engla och liksom dessa bildat till Engelbrekt, ett tysk namn.
Frågorna just nu är glädjande många — en fördel med att återvända till det vanliga livet i stan.
Hufvudstadsbladet, 9.9.1982
KAMURKA, klöver, ”päron” och åar är ingredienser i den kompott at blandade upplysningar som prof. Thors i dag serverar sina språkligt intresserade läsare.
En frågeställare undrar varifrån ordet kamurka kommer.
Kamurka används på sina håll (i synnerhet i Österbotten, men också på flera håll i Sydfinland) betydelsen ”vrå, liten alkov. krypin”. Ordet som har tonvikten på andra stavelsen är lånat från ryskan, vars kamórka (uttal: kamårka) betyder ”litet rum, vindskupa”. Detta ryska ord är bildat till ett mycket välkänt ord. Det ryska kámera betyder ”litet rum” och ät egentligen ett grekiskt-latinskt ord, latinets camera ”valv, rum”, som i svenskan dels har gett kammare vilket förmedlats av andra germanska språk, dels vårt kamera, ett direkt lan i ganska sen tid från de latinska uttrycket camera obscura ”det mörka rummet”.
En annan frågande vill veta vilket ursprung uttrycket slå klöver i betydelsen ”vara lite berusad, vingla” har.
Slå klöver i den nämnda betydelsen är ett uteslutande finlandssvenskt talesätt. Det är ett uttryck som — för att använda ett annat ord i överförd användning — har satt myror i huvudet på forskarna. I äldre svenska fanns det ett slå klöver för någon ”vara hindrande för någon, sätta krokben för någon”. Tyvärr är man inte säker på, vilket ord klöver som ingår i uttrycken, men jag är närmast benägen för att tro att det är ordet klöv ”ben på djur eller människa” som ingått i dem. En gammal uppteckning från Nagu upptar slå klöuv i betydelsen ”gå ostadigt”.
En sörlänning har märkt att potatis på vissa häll i Svensk-Finland kallas päron och vill veta, hur allmän termen päron i denna betydelsen är hos oss.
Den är faktiskt mycket allmän och man kan träffa på något olika ordformer (på många häll, t.ex. i min hemtrakt i mellersta Österbotten, talar man om ”in päro” — en pära — i betydelsen ”en potatis”). Päron för ”potatis” är f.ö. inte bara finlandssvenskt. Redan 1727 skrev en rikssvensk om jordpäron, och det kortare päron ”potatis” finns hos en så välkänd man som C. J. L. Almquist på 1800-talet.
Samme frågande undrar, ”om finskans joki översätts med å eller med älv, om man inte känner till det vedertagna svenskspråkiga namnet på ifrågavarande vattendrag”.
Jag törs inte säga annat än att en större ”å“ kallas älv. Därför talar man om Nykarleby älv, Kyro älv osv. och givetvis om Kymmene älv. Dialektalt talar man om ”åar” också i sådana fall, där riksspråket brukar ordet ”älv”.
Till slut ett kort svar. ”Skall man uttala e i slutet på kvinnliga namn som Anette och Marianne?
Nej, i varje fall inte i normal språkbruk. De nämnda namnen har fransk form och e-et är stumt liksom i franskan. Stumt e har också t.ex Marie. E uttalas i några få kvinnonamn som Hilde och Lotte; de har tysk bakgrund (men den franska formen Charlotte har stumt e).
Hufvudstadsbladet, 16.9.1982
TASSIG är ett kärt finlandssvenskt adjektiv som fått komma med dagens sprâkspalt — dock åtföljt av påpekandet att en rikssvensk i stället säger fnoskig eller töntig (om det nu är bättre). Att en häst i gamla tider kunde kallas JÖK far vi också veta när prof. Thors tacklar — ursäkta, tar itu med dagens skörd av frågor.
En frågeställare vill veta, om vissa ord och uttryck är finlandssvenska. Det gäller först tre ord som han stavar ''bissi”, ”tassi” och ”kovan”.
Om ”bissi“ avser det ord son oftare brukar stavas bisi — det uttalas med kort i och kort s och avser ”karl, gubbe” — så är svaret, att bisi med det nämnda uttalet är ett finlandssvenskt ord, med klar regional begränsning. Det är nämligen sydfinländskt, framför allt nyländskt. — Ett bisse, med långt s, förekommer i Sverige, framför allt sammansättningen tomtebisse.
Tassig är ett typiskt finlandssvenskt ord; en rikssvensk skulle i stället använda t.ex. fnoskig, fånig eller — i vardagligt språk — ofta töntig.
Kovan ”pengar” tycker jag egentligen inte förekommer så ofta hos oss, men nog i vardaglig rikssvenska.
Lustigt nog torde de härstamma från Finland; det brukar härledas från finskans kova raha. Enligt Svenska Akademiens stora ordbok gav riksbanken i Stockholm nämligen i slutet av 1700-talet — på en tid då Sverige och Finland var ett rike — ut sedlar med finsk text, t.ex. ”kolme kowaa Riikin Daleria”.
Syster min och andra uttryck med släktskapsord och ett possessivpronomen, t.ex. far min, är en sista rest av ett fordom allmänt nordiskt uttryckssätt — än i dag har norskan ofta samma ordställning också efter annat än släktskapsord.
I svenskan är uttryck som ”far min, bror din” inte ovanliga i tal, inte heller i Sverige. Ett sådant uttryck känner vi alla: Fader vår.
Slutligen frågas det efter uttryck som ”uti dig”, t.ex. ”jag är kär uti dig”. Jag uppfattar uti som en i många fall talspråklig variant till i — en variant som också är välkänd i Sverige.
”Vad är ök”, frågar en intresserad.
Frågan gäller ök- i olika sammanhang, först i den allbekanta sammansättningen öknamn. Första delen av det ordet hör samman med verbet öka. Ursprungligen var ett öknamn bara ett ”tillagt namn” utan den nedvärderande betydelse ordet nu har.
Det andra ordet i ök-frågan är det substantiv som vi har t.ex. i ”hästen är ett ök”. Detta ök betyder dragdjur'', nu för tiden vanligen ”häst”. Ordet hade i mycket gammal tid ett j- i början och brukar sammanföras med det latinska ordet jungere ”spänna för”, varav det nutida franska ordet för ”sto”, jument, är en ättling.
”Man tacklar en båt, men kan man tackla ett problem?”, frågas det.
Onekligen är tackla ett problem ett nymodigt uttryck, och det kan inte råda något tvivel om att det är en försvenskning av engelskans to tackle a problem. Viktigare än ett sådant konstaterande är att minnas, att vi har välkända svenska uttryck som uttrycker detsamma som ”tackla ett problem”: den frågande nämner ta itu med ett problem och angripa ett problem.
En insändare handlar om ordet racket. Den frågande har till sin förvåning i en stockholmstidning observerat att ordet behandlas som neutrum: racketet, ett racket.
Här hos oss har jag inte lag märke till något motsvarande. Det kan emellertid sägas, att racket -en, en racket fortfarande anses som det enda riktiga, både här och i Sverige.
De ursprungliga språkspalterna har digitaliserats med hjälp av automatiserad transkribering.
Originalen finns som (pdf) här:
24.6 och 1.7.1982(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om kodda och skate
9.7 och 15.7.1982(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om filmjölk och marsvin
29.7 och 5.8.1982(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om skalaga päron och tårarnas tisdag
12.8 och 19.8.1982(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om uttalet av Marika och Viveca
26.8 och 3.9.1982(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om barbarer och bondfångare
9.9 och 16.9.1982(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om att slå klöver
Lista över ord och uttryck behandlade i Carl-Eric Thors språkspalter i Hufvudstadsbladet och Vasabladet 1967–1985: Till söklistan(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst)