Torsdag med Thors i Hbl, 23.9.-30.12.1982

Hufvudstadsbladet, 23.9.1982

SÄLJSTÄLLE tycker prof. Thors an vi kunde ha i stället för det osvenskt klingande försäljningspunkt.

En frågande vill veta, om ordet beskratta är gångbart.

I en tidningstext nyligen hette det att en medverkande i en balett gjorde en beskrattad entré. Ordet beskratta finns inte i normal svenska, men det har tidigare funnits i en betydelse som kommer det nutida bele nära, alltså ”skratta åt någon eller något” (därför att man finner personen eller saken löjlig). Just därför att beskratta så lätt fattas i en negativ betydelse, tycker jag att det är mindre lämpligt i texten — om jag förstår saken rätt, så skrattade publiken helt enkelt därför att den tyckte att den uppträdande beredde den nöje, var rolig att se. Jag skulle därför uttrycka det hela annorlunda, t.ex, ”X entré framkallade skrattsalvor”.

En frågeställare i Sverige ger uttryck för förvåning över ett par ord. Det ena är försäljningspunkt, det andra haltpunkt. De två orden har olika ålder och olika bakgrund.

Försäljningspunkt är en direkt översättning av det finska myyntipiste, som är vanligt i nutida finska. Ordet är klart osvenskt och delar den stämpeln med vissa andra sammansättningar med -punkt, vilka dock är mer sällsynta. Det svenska punkt passar inte i beteckningar för affärer o.dyl. I stället för ”försäljningspunkt” skulle jag föreslå försäljningsställe.

(Men — låt mig vara djärv och föreslå ett, såvitt jag vet, nytt ord, kortare än försäljningsställe: säljställe. Det har i modern svenska börjat dyka upp sådana bildningar med sälj-. Här är alltså ett till).

Haltpunkt är äldre, känt sedan 1880-talet. Det är ett finlandssvenskt ord, bildat efter tyskans Haltepunkt. I Sverige talat man om hållplats, och det är ju vanligt också hos oss.

En annan frågande diskuterar orden ålderdomshem och åldringshem. Han tycker att ålderdomshem är dålig svenska, och han föredrar avgjort åldringshem.

Låt oss bortse från det faktum, att ålderdomshem är den brukliga termen i Sverige. Men för övrigt: ger åldringshem några andra associationer än ålderdomshem? Bägge orden talar om att det är gamla som bor på hemmet. Möjligt är, att någon av den orsaken kommer fram med ett helt annat ord. Tillsvidare tycker jag vi kan godta bägge orden, åldringshem och ålderdomshem.

Till slut några ord om en fråga som är aktuell i Österbotten just nu. För ungefär en manad sedan upptäckte några intresserade en runinskrift i Vörå, norr om Vasa. Det frågas, vad experterna anser om den.

En känd runforskare frän Göteborg docent Evert Salberger kom till den uppfattningen, att ritningen är från gammal tid, från 1000- eller början av 1100-talet. Lars Huldén har också studerat inskriften och kommit till ungefär samma uppfattning, ehuru han inte helt utesluter möjligheten, att den kunde vara en sentida efterbildning. Det tycks dock finnas stora möjligheter för att vi faktiskt har en akta ristning. Flera frågor måste stä över till nästa gång

Hufvudstadsbladet, 7.10.1982

MÅNADSKORT och VISERKORT är termer som prof. Thors förespråkat framom det langa ”uppvisningsbiljett” — vilket må noteras av dem som utger och nyttjar sådana. Och för alla och envar att observera: JU kombineras med DESS eller DESTO, inte med ett annat JU.

Först några ord om ett par alldagliga små ord. I en rapport från Sverige i en tidning helt nyligen stod det: ” ju bättre ett företag går ju mer skall det betala till fonderna”.

Frågan gäller således uttrycket ju — ju, motsvarande det välkända ju — desto. ”Går det an att skriva ju — ju? Beror det på engelskt inflytande?

Uttryck med ju — ju som ovan är kända långt före den tid då det engelska inflytandet blev starkt, och jag är säker på att uttryckssättet inte beror på efterbildning av engelskans uttryck av typen the sooner, the better.

Ju — ju hör inte hemma i vårdat språk, utan där bör det heta ju — dess (eller desto), alltså t.ex. ju förr, dess (desto) bättre.

Den frågande undrar också, hur motsvarande uttryck lyder på norska och danska. På norska hör jo — jo till det allmänt godtagna språkbruket, jämte jo — dess eller desto, och detsamma gäller danskan.

En annan fråga gäller ett ord av betydelse bl.a. i huvudstadsregionens dagliga liv. Det heter i en rubrik: ”SAD — samarbetsdelegationen — föreslår viserkort -83”. Frågan lyder: ”Är viserkort ett godkänt ord?”

Med rätta konstaterar fråganden, att ordet månadsbiljett används i Helsingfors, medan Vanda brukar ordet uppvisningsbiljett. — Visera förekommer inte bara i sammanhang som ”få sitt pass viserat”, utan också i satser som ”konduktören viserade biljetterna”, där det är fråga om granskning enbart. Mot den bakgrunden skall viserkort förstås. Det kan utan vidare anses vara en godkänt ord; en blick i Akademiens ordlista ger besked om det.

Vilket av de tre orden — viserkort, månadskort, uppvisningsbiljett — som skall anses bäst, år inte lätt att avgöra. Det kan dock sägas att uppvisningsbiljett är lite långt. Månadskort är givetvis gammalt och vant för den som bor i Helsingfors, men kan kanske få en ickehelsingforsare att tro, att kortet ar bundet vid kalandermanaderna, vilket det ju inte är. Jag häller före, att månadskort (trots den lilla betydelseoklarheten) och viserkort är goda ord.

Hur uttalas ordet anrika, dvs det ord som brukas om t.ex. malmer?

Det uttalas med kort a och långt n — det innehåller samma förstavelse som t.ex. anlända. (Det uttalas alltså annorlunda än det anrika — med längt a — som ingår t.ex. i ”hans anrika förfäder”. I detta anrika är förleden ordet anor.)

”Vad har ordet fortusjka för ett ursprung?”

Den som ser eller hör en sådan fråga, gissar förmodligen att ordet ät ryskt, men undrar väl, vad det betyder. Fortusjka, med tonvikt på andra stavelsen, är ett litet skåp ovanför en dörr eller en garderob. Det betecknades som sällsynt redan av Bergroth 1917. Ordet kommer från ryskans fórtatjka ”fönsterlucka”.

”Varför används förhärda (åtminstone i vissa trakter) i en sats som ”förhärda i om jag vet det”?

(Förhärda har i bygden i fråga, liksom i min hemtrakt, uttalet föhä:da”). — Jag skulle kalla detta förhärda en eufemism, dvs en förmildrande variant, för förbanna. Man säger ju också t.ex. ”Han är så förhärdat snål” (och menar förbannat).

Det skall tilläggas att förhärdat som eufemism för en svordom har spridning; det är också känt i Sverige. Det lämpade sig givetvis bra som ersättare för en svordom: man talade ju om förhärdade syndare.

Hufvudstadsbladet, 14.10.1982

Genusfel och ordböjningsfel hittar man inte ofta i våra tidningar. En meddelare har dock noterat ett par ställen med fel av detta slag. I en rubrik nyligen talades det om svåra massaker. Det borde givetvis ha stått massakrer (till en massaker). — I en landsortstidning talades det om ”det synbarliga debattstiltjet” det borde ha varit debattstiltjen.

En man med samma skolbakgrund som jag, alltså Vasa svenska lyceum, har förargat sig över några ord och uttryck. Det första är tar foto på.

Det har blivit allmänt i Sverige och tycks dyka upp allt oftare hos oss. Möjligen kan till uttryckets försvar sägas att det ger en chans att skilja mellan ”en kopia av ett foto av Hägglund” (dvs: taget av H.) och ”ett foto på X-berg” — men vanliga fall kan vi utmärkt väl hålla oss till det vanliga och hävdvunna ”foto av”, t.ex. ”Jag beundrade det nyaste fotot av din baby”.

Uttrycket gå på vinst har jag aldrig sett eller hört. Det normala och rätta är gå med vinst.

Sedan var det fråga om utvärdera.

Det har blivit rätt vanligt i allmänt språkbruk, men ursprungligen är det en fackterm t.ex. i pedagogik. Dess egentliga innebörd är ”fastställa värdet av (t.ex. ett försök)”. Som fackterm tycker jag ordet är på sin plats; ingenting är vunnet, om man i stället brukar det främmande ord som ligger till grund för ”utvärdera“, nämligen engelskans evaluate, i försvenskad form evaluera. Jag anser däremot att utvärdera alltför ofta, i allmännare språkbruk, brukas i stället för värdera.

Det sista ord som han känner missnöje med är involvera.

Vi skall se på ett par exempel på ordet. ”Svensson var involverad i tvetydiga historier”, dvs han var inblandad. Vanligare är måhända följande användning av ordet: ”Den nya planen involverar mycket omfattande åtgärder” — den medför, drar med sig. Det nymodiga främmande ordet involvera gör meningen dunkel för många läsare och kan utmärkt ersättas med andra, välkända ord. Liksom så mänga nyheter i vårt språk är det övertaget från engelskan.

Följande fråga kommer — eller skall jag vara ”utrikisk” och säga emanerar — frän en läsare med sydösterbottnisk bakgrund. Han nämner en sats som kan återges sa här: ”He' fu' nu detsamma som...”.

He innefattar två ord. Det första är mycket allmänt i Österbotten, dels som såkallat formellt subjekt ”he va’ svårt ti' jär hede” — det var svårt att göra det där, dels som bestämd artikel i neutrum. De andra ordet är är. Fu' utgår från ett full såsom adverb med betydelsen ”väl” (jämför det äldre svenska fuller i samma användning).

Till dagens vanliga finlandssvenska förs vi av en fråga som gäller uttrycket inom ramarna för (t.ex. min framställning). Bör det inte heta inom ramen för?

Jag håller med den frågande. Som hon tänkt sig, är pluralis ramarna påverkad av det finska uttrycket i motsvarande sats puitteissa. Detta har ju blivit mycket vanligt i nufinska i överförd användning; vid en översättning kan det mycket ofta helt enkelt återges med inom.

LÄSARNA INVOLVERAR gärna vår språkprofessor i olika frågor med filologisk anknytning; själv föredrar han att bli INBLANDAD.

Hufvudstadsbladet, 28.10.1982

NABBDÄCK eller DUBBDÄCK? Det beror på däcket det, lär vi av dagens Thors-text. Som mot slutet halkar in på professorns favoritområde, ortnamnsetymologi. Denna gäng med Åbo och Esbo i centrum för uppmärksamheten.

Dagens första fråga gäller formen böt av ordet byta, t.ex. ”Föreningen böt ordförande”. Hur skall man ställa sig till den?

Formen böt har förekommit rätt länge, i varje fall i Mellansverige, men har inte blivit riktigt godtagen, utan brukar anses tillhöra vardagligt språk. Hos oss tycks den vara ganska ovanlig.

Mitt råd är: skriv bytte och använd helst den formen i tal!

”Vad har utropet jemine för ett ursprung?“, frågar en österbottning.

Jemine torde av allt att döma vara utvecklat av det latinska utropet ”Jesu, domine” (ordagrant: Jesus, herre). Latinet har en särskild form av vissa substantiv i utrop, en så kallad vokativ. Både Jesu och domine står i vokativform.

Jemine är således utvecklat ur ett utrop i kyrkospråket. Mänga svordomar och utrop är däremot helt enkelt förvrängningar — utan egentlig språklig innebörd — av namnet Jesus. Tänk på jösses, jestas o. liknande. Bakom förvrängningen låg ursprungligen dels fruktan för hämnd från den heliga personen själv, dels rädsla för att stöta omgivningen med t.ex. ett ”Jesus”, uttalat i onödan.

”Är ordet dubbdäck ett godtaget ord?”

Det måste man säga att det är: dubbdäck finns i senaste upplagan av Akademiens ordlista, utgiven 1973. Den känner emellertid också till ordet nabbdäck.

Vilket är då det rätta, vissa ordet (för att citera Karlfeldt)? Det beror på däckets utseende. Dubbdäck är däck, försedda med ståldubbar.

Nabbdäck har däremot mönster med upphöjningar eller nabbar av gummi. Båda slagen av däck brukas vid körning i halt väglag (jämför beteckningen vinterdäck som snarast är synonymt med nabbdäck). — Jag tackar lic. Mikael Reuter vid Språknämnden för upplysningar i det här sammanhanget.

En frågande har intresserat sig för några ortnamnsetymologier. Denna gång skall jag beröra namnet Esbo. Det har faktiskt inte samma slutled som Åbo, trots att ordsluten ser lika ut i nutiden. De äldsta skrivformerna för namnet Esbo ser ut så här: Espa 1431 och ytterligare två gånger på 1430-talet, c. 40 gånger på 1500-talet. Också skrivformerna Espåå och Espo var vanliga på 1500-talet.

Den nuvarande skrivformen Esbo dyker upp först 1563. — Vi måste tydligen utgå från formerna Espa, Espåå. Namnet är uppenbart sammansatt med ordet å, förleden brukar tolkas som äspe ”aspdunge”. Esbo betyder således ”ån vid aspdungen”.

Åbo uppträder tidigast i den latinska formen Aboa, men den svenska formen Abo förekommer också tidigt. Detta Abo kan tolkas antingen ur ordet bo i betydelsen ”gard” eller ur genitiv pluralis boa till ordet boe, vårt nutida bo i sammansättningar som åbobo. Sedan länge vet man (och frågeställaren känner också till det) att turku är ett ryskt lånord med innebörden ”handelsplats”. Samma ryska ursprung har vårt svenska ord torg.

Måhända kan man, som en kollega till mig har påpekat för länge sedan, finna ett sammanhang mellan namnen Åbo och Turku: staden kan ursprungligen ha kallats Aboa torg ”de vid än bosattas handelsplats”. Sedan har svenskarna bevarat den ena delen och finnarna den andra. Det förutsätter att Aboa är bildat av ordet boe ”invånare”.

Hufvudstadsbladet, 4.11.1982

RUNDA SVAR har ingenting med ”runda ord” att göra, men uttrycket kan ge felaktiga associationer och bör helst undvikas, råder prof. Thors i dagens språkliga ”professorsrunda” som bl.a. också signalerar grönt ljus för formuleringar med ”FLEST“.

Ett ord som ibland leder till missuppfattningar är rund. Inte rund i fysisk bemärkelse (”bollen är rund” o.dyl.), utan rund överförda betydelser. En frågande har noterat att det i en intervju med en mycket framstående kyrkans man talades om runda svar. Vad menas med det, ”runda svar” kan inte rimligtvis ha något att göra med ”runda ord'' i det sammanhanget.

Ordet rund har på sistone börjat synas i två överförda betydelser. Den ena uppträder i synnerhet uttrycket runda ord ”oanständiga ord”, som främst förekommer rikssvenskt språkbruk, men som också torde vara bekant för många hos oss.

Den andra överförda och aktuella betydelsen är, såvitt jag vet, typisk i modernt finlandssvenskt språkbruk. Det talas i synnerhet om runda svar — ”intetsägande svar, svar som är så invecklat formulerade att de inte säger något alls”. Rund i de uttrycket (och i liknande fall) synes bero på finskt inflytande; jag har mig åtminstone bekant att det finska pyöreä ”rund” förekommer i uttryck som pyöreä päätös ”ett beslut som inte leder någon vart, ett intetsägande beslut”.

Det torde vara bäst att inte använda uttryck som runda svar. Den som känner till uttrycket runda ord och dess syftning på ”oanständiga ord” kommer helt automatiskt att tänka på det, när han hör talas om ”runda svar”. Den frågande har gjort det, jag har själv gjort det och jag tror inte vi är några speciella fall.

Samme frågande tar upp ett annat uttryck som är vanligt. I hans fråga nämns exemplet ”ett fartyg är på väg in i Persiska viken för att söka olja”. Från vårt dagliga liv kan flera exempel på söka i liknande användning nämnas. Låt oss tänka på uttrycket jag skall söka barnen från barnträdgården”.

Sådana uttryck med söka avser ju inte något sökande (men låter som om de hade den innebörden, om man inte är van vid dem). De måste klassificeras som fennicismer, påverkade av det finska hakea. Det svenska ord som lämpar sig bäst både i satsen om oljan och i uttrycket om barnen är hämta. Det verbet har just den innebörden: ”bege sig någonstans för att avhämta något” — och den innebörden är allmänt svensk. Det är skäl att vara på sin vakt mot söka i betydelsen ”(av)hämta”.

Från en annan frågande kommer ett par kritiska synpunkter. Den ena gäller mesta i uttryck som ”Sveriges mesta mormor”.

Mesta i sådana uttryck har innebörden ”mest framstående”, ”mest uppseendeväckande” eller liknande. Det förekommer ibland i rikssvensk press (kanske inte lika ofta nu som för några år sedan). Uttryckets effekt beror på att mesta i sådana fall är obrukligt i normalt språk. Det måste betecknas som skämtsamt slangartat — och kommer förhoppningsvis att förbli det. Det är inte något att efterapa.

Det andra uttrycket har börjat bli rätt vanligt, i synnerhet i Sverige (men förekommer någon gäng i våra tidningar). Det kan exemplifieras med ”Svensson fick flest röster” och med ett uttryck i en finlandssvensk tidning helt nyligen: ”Flest permitterade inom textilindustrin”.

Det som stöter somliga i dylika uttryck är givetvis den obestämda formen flest. Vi är vana att säga t.ex. mest röster eller (särskilt skrift) de flesta rösterna. Jag förmodar att formen flest — som ännu för två decennier sedan. Svensk handordbok betecknades som ”provinsiell” — har kommit till i anslutning till den obestämda, allmänt svenska formen mest.

I fråga om flest är jag inte negativt inställd, i motsats till insändaren. Jag tycker personligen att flest (röster, osv) är en god nyhet. Men meningarna är som synes delade.

Hufvudstadsbladet, 11.11.82

FRÅN SVERIGEFINNE till Skrapabulla vandrar prof. Thors i dagens opus där flera frågor från läsekretsen tas upp till behandling.

Har ni andra frågor som ni vill få besvarade och kommenterade? ”Torsdag med Thors”-brevlådan på Hbl:s redaktion står öppen för er!

I vanligt språkbruk — åtminstone i vanlig finlandssvenska — brukar ju termen finländare användas, när det är tal om både finlandssvenskar och finnar, alltså om medborgare i vårt land, utan hänsyn till språket. Men hur gör vi när vi talar eller skriver om dem som har flyttat till Sverige?

Man ser ofta termen sverigefinländare, och den passar bra för utvandrarna som grupp, utan hänsyn till språket. En insändare tar upp problemet med den term som bör brukas, när vi talar om landsmän som ställer krav på undervisning och finskspråkig service. Det är då självklart inte fråga om finlandssvenskar i Sverige, utan om finnar som ställer speciella krav på att bli betjänade på sitt eget språk. Han menar att man borde tala om dessa som sverigefinnar. Det är alltså fråga om en del inom gruppen sverigefinländare.

Jag delar helt den frågandes uppfattning: utvandrare med finskt modersmål är sverigefinnar, utvandrare från Finland — utan hänsyn till språk — är sverigefinländare.

En annan frågare kommenterar termerna i medlet av (som jag skrev om nyligen och som jag är negativ till) och i mitten av, som är det allmänt svenska uttrycket. Han säger sig använda i medlet av dels som en term för stora tidsenheter (t.ex. ”i medlet av seklet”), medan i mitten av har snävare gränser.

Jag har funderat på saken, men måste säga att det inte finns någon skillnad mellan uttrycken för min språkkänsla. En blick i Akademiens stora ordbok visar att ”i medlet av maj” etc. finns i dess språkmaterial, och jag har i höst läst diverse texter av vanliga finlandssvenska skribenter som använder bägge uttrycken utan åtskillnad, så vitt jag kan se.

Från ett tredje håll kommer en fråga som gäller konstruktionen jag skriver Dig. Frågeställaren undrar, om man verkligen kan lämna bort till i det fallet. Hon föredrar bestämt ”jag skriver till Dig”.

Det är klart att det vanliga uttrycket är skriva till någon (t.ex. jag skriver till Dig”, ”jag skriver några rader till Dig”). Konstruktionen ”skriva någon ett brev” förekom i synnerhet i äldre svenska, men börjar numera förefalla något främmande och föråldrad. Vi skall alltså utan betänkligheter skriva ”jag skriver ett brev till Dig”.

Till slut ett ord som en nordfinländsk läsare tar upp: skrapabulla om det sista, senfödda barnet i en syskonskara.

Egentligen betyder skrapbulle ”bulle som bakats av hopskrapade degrester”. Den betydelse som frågaren nämner har utvecklats ur användningen om deg. F.ö. är skrapkaka känt, i varje fall Sverige, i bildlig betydelse, således om det sista barnet i en syskonskara.

Hufvudstadsbladet, 18.11.1982

Ni har väl inte leidun på språkvård? Vad ”leidun” betyder förklarar prof. Thors i dag for dem som ev. inte känner till detta klangfulla österbottniska uttryck. I förbifarten noterar han också att den gamla seden att försvenska utländska kungars namn (se alla historieböckernas franska Ludvigar och engelska Karlar m.fl) tycks vara på avskrivning — Spaniens Juan Carlos får heta som han heter och knappast är vi beredda att döpa om kronprins Charles till Karl när han blir kung.

”Vad är det kända leidu egentligen för ett ord?” frågade en av mina vänner häromdagen.

Det at den dialektala formen (i min hemtrakts centralösterbottniska mål uttalat med o-vokal som i ”oljud”) av en känt svenskt ord leda. Det har blivit ganska allmän känt hos oss, kanske under kriget. Formen motsvarar ordagrant högspråkets ledan; i österbottniska mål används den bestämda formen mer än i högspråket; man säger t.ex. äta ”tjöti å pärona” — ata kött och potatis.

Ett annat dialektalt ord som fått ganska stor användning i finländsk högspråk är limin (med korta i-ljud) ”ledbruten”, ”öm i kroppen efter ansträngning”; det hör ihop med ett ord lämja, av lam.

En annan frågeställare är förvånad över alt den spanske kungen tidningspressen brukar kallas Juan Carlos, inte ”Karl”.

Jag tror inte att Juan Carlos används för att uttrycka ringaktning. Det beror väl på au spanskan har blivit känd för ganska många (den år ju ett världsspråk) och på att ett ”Johan Karl” skulle verka ganska främmande, medan ”Karl Johan” är välkänt och rytmiskt tillfredsställande. Det faller mig in, att det skall bli intressant att en dag få se vad den nuvarande prinsen av Wales, Charles, kommer att kallas i var press. Jag misstänker att hans namn blir Charles också i var press — inte Karl eller Kaarle, trots att England har haft två kungar som hos oss gått under namnet Karl.

En dam har ”funderat över detta nu så vanliga Med tack i dödsannonserna. Förutsätter det inte att man sänder något, blommor eller en gåva?”

Jag har gått igenom dödsannonserna i Hbl under ett par veckor, men kunde inte finna något ”med tack” enbart. Det var däremot ganska vanligt med uttryck som ”Med tack for vanligt deltagande”. Ibland fanns det, före de sörjandes namn, uttryck som ”Med tacksamhet och saknad”. Båda de uttryck som jag har citerat är helt korrekta.

När jag ovan skrev den spanske konungen, kom jag att tänka på att spanske med e ar en form som i vissa sammanhang brukar ”skuffas undan” i tidningarna. E-formen är emellertid den som skall brukas när adjektivet står ensamt, t.ex. ”Vår käre avlidne” (Om det är fråga om en man). Formen på -a leder tanken till en kvinna, använd om en man stöter den mitt språköra — och jag tror inte att den reaktionen bara väcks hos mig.

När adjektivet kommer före ett substantiv såsom i uttrycket den spanske konungen, är bruket vacklande hos oss, medan rikssvenskar mycket gärna har e-formen, trots att den inte är vanlig i tal i mellersta och norra Sverige. Den är dock helt korrekt i vårdad stil.

Ett par fråger skall jag komma till nästa vecka, bl.a. ”fyra gånger mindre än”.

Hufvudstadsbladet, 25.11.1982

JEHU var en israelitisk konung på sin tid, men han har råkat ut for att bli ”neutraliserad” i det uttryck som hugfäster hans namn. Redan på 1700-talet hette det ”fara som ett jehu”, noterar prof. Thors i dagens språktext.

”Nyligen läste jag i en tidning uttrycket fara som ett jehu. Borde det inte vara ”en jehu”? Är det en finlandism?

Det heter faktiskt i all slags svenska fara som ett jehu ”fara i rasande fart”, ”fara som ett torrt skinn”. Men det betyder att föreställningen, att Jehu var en person (en israelitisk konung) har gått förlorad — och har gjort det för länge sedan, eftersom de tidigaste exemplen på uttrycket just i den formen är från slutet av 1700-talet då kunskapen om Gamla Testamentet det var större än nu.

”Ett jehu” måste bero på inverkan av något annat uttryck med ett-genus. Akademiens stora ordbok nämner ett hej, man kan också nämna det uttryck jag just använde: ”fara som ett torrt skinn”.

En frågande tar upp några uttryck med genussel i tidningarna. Flera kan uppenbarligen skyllas på slarv, men andra är viktigare. De förekommer inte sällan. Det gäller fall som ”vardera könet”, ”ett folk avgör själv”.

Både vardera och själv rättar sig i genus efter sint huvudord: vartdera könet, vartdera slaget, ett folk avgör självt: själv följer också huvudordets numerus: vi vet det själva.

De nämnda felen är tecken på att tal och skrift ibland går skilda vägar, när det gäller ord som själv och vardera — men genusregeln och regeln om kongruens i pluralis vid själv skall iakttas i skrift.

En annan frågande undrar vad ordet stobakoff betyder och vad det har för ett ursprung.

Stobakoff har behandlats i spalten för länge sedan och därför kan det vara skal att beröra det på nytt. Ordet låter ryskt, men at det inte utom ändelsen -off. Den har lagts till ett nyländskt dialektord ståbak (kort a) ”toj, slö person”. Någon har sedan funnit på att förlänga det med ändelsen -off, som ju förekommer många ryska personnamn.

”Vad skall man säga om ett uttryck som något ar dubbelt billigare?”

Uttryck för multiplikation och (såsom i detta fall) division är ofta oklara. Först est exempel med multiplikation: ”något har blivit dubbelt större“ — vill man uttrycka sig exakt, bör det heta ”dubbelt så stort”. Dubbelt billigare är inte heller något gott uttryck; ett absolut nog grant uttryck vore ”priset är nedsatt till hälften”.

”Hur skall man bedöma ordet hundfloka och dess rikssvenska motsvarighet hundloka?

Den välkända vitblommiga växten har ett namn som både med efterleden -floka och med leden -loka förmodligen från början varit nedsättande; hund- används ofta på det sättet och namnet hundfloka eller -loka har förr brukats om vissa giftiga växter.

Vad hundfloka, det finlandssvenska namnet, beträffar, ansluter det sig till manga andra namn på växter i samma familj (björnfloka osv.) och det år en given fördel. Loka i hundloka torde ha grundbetydelsen ”slokande växt”. Den förklaringen stöds av att växten i vissa dialekter heter hundsloka. Jag vill, med tanke på att namn på -floka förknippas med växter just av den flockblomstriga familjen, inte föreslå att hundfloka skall bytas ut mot hundloka.

Hufvudstadsbladet, 2.12.1982

SPRÅKLIGA KNUTAR och diverse annat intrasslat reder prof. Thors upp denna gång.

”Vad har ordet örlog för etymologi? Hur kommer det sig att en orlogsman är ett fartyg och inte en människa?”

Örlog förekommer numera nästan bara i sammansättningar som örlogsfartyg och det nämnda örlogsman. Biformen örlig är ganska ovanlig och finns mest i uttrycket krig och örlig, som egentligen är detsamma som ”krig”. Ibland kan dock örlig avse ”sjökrig”.

Troligen är örlig/orlog inte något ursprungligt svenskt ord, utan en lån från kontinenten, närmast från Nordsjökusten. Där finns i nutiden holländskans oorlog ”krig” och medellågtyskan, hanseaternas språk lydde det motsvarande ordet ortich. Orden oorlog och orlich brukar med hänsyn till etymologien tolkas som ”tillstånd då man brutit sina overenskommelser” (or- är samma ord som prepositionen -ur i svenskan, slutleden torde ha betytt ”ed”).

Men ordet örlogsman? Det avser ju ett krigsfartyg, en man-of-war. Mellan det engelska ordet och svenskans örlogsman finns dock inges samband. I äldre svenska kunde man brukas om ett skeppexempel på det finns från Gustav Vasas tid — och kofferdiman användes om ett handelsfartyg.

En annan frågeställare frågar om de uttryck som i en stockholmsk tidskrift brukas om Anders Zorns föräldrar: ”bryggmästare Leonard Zorn, som rått den vackra kullan Grudd Anna Andersdotter med barn”.

Råda i den här betydelsen är numera ålderdomligt eller bygdemålsfärgat.

Råda i uttrycket ”råda nagon med barn”, med andra ord ”handla så, stilla så till att någon blir med barn har en viss släktskap med uttrycket råda bot på någonting ”avhjälpa någonting” — råda är således inte inskränkt till betydelsen ”ge råd” — och vi använder nog alla också den kortare formen rå, t.ex. i ”det rör jag inte för”, ”jag rår inte med uppgiften” (kan inte göra något åt den).

Kan man använda uttrycket reda upp i betydelsen ”städa, ordna upp”. t.ex. ”reda upp i min byrålåda”?

Det är fullt möjligt att använda reda upp i sådana betydelser, för somliga är uttrycket särskilt knutet till det som ar trassligt, t.ex. ”reda upp ett snöre”.

En fråga som skall tas upp till slut och som har fått vänta rätt länge på svar gäller sota i betydelsen ”stryka mål på någonting”.

Jag antar att frågeställaren menar det ord sota, som uttalas med kort å. Detta ”sota” eller ”såta” är faktiskt känt från olika trakter i Svenskfinland just i betydelser som ”kludda”, ”stryka mål på”, bl.a. från södra Österbotten.

Samme frågeställare berör uttalet av order byrå, nämligen i betydelsen ”kontor, och liknande” (Finska notisbyrån).

Byrå har fått olika uttal beroende på om det avser en möbel eller om det avser ett kontor. När vi talar om en byrå i betydelsen — det som dialektalt möbel kallas ”birong” — Sager man byrå i all svenska — det har fått betoning på första stavelsen. I den andra betydelsen — ”kontor” — uttalar vi ju ofta byrå -med tonvikt på slutet — här hos oss, men i Sverige brukas ett uttal med första stavelsen betonad. Vem har rätt?

Det är uppenbart att en uttalsförändring är i gång: Sverige har den vanliga svenska betoningen segrat också i betydelsen ”kontor” och vi blir snart ensamma om det äldre uttalet (som ju är det franska), med betoning på slutstavelsen. Min personliga inställning är att vi kan hälla kvar det gamla uttalet, men inte känna förvåning eller förargelse över det rikssvenska uttalet. Det innebar ju i själva verket att ordet får betoning på första stavelsen —i alla betydelser.

Nästa vecka skall jag bl.a. ta upp vissa problem i ämbetsspråket.

Hufvudstadsbladet, 9.12.1982

MASSIV — får det uttalas som rim på passiv? Nej, tonvikten hör nog falla på slutstavelsen, SAOL har inte accepterad det numera ofta hörda sättet att betona första stavelsen, framgår det au prof. Thors språktext som i dag ägnar iv-orden sin särskilda uppmärksamhet.

”Heter det massiv med betoning på slutstavelsen eller kan betoning på första stavelsen godkännas?”

Frågan har jag hört flera gånger, och det tyder på att den är aktuell. Det är troligt att en förändring häller på att ske med uttalet av orden på -iv. De har av gammalt haft betoning av slutstavelsen (de är lånord, och sådana har ofta betoning av ordslutet). Det år alltså den betoning vi alla har i ett ord som stativ som är den gamla.

Nu för tiden hållet det som sagt på att ske en uttalsförskjutning som innebär att åtskilliga ord på -iv får betoning på första stavelsen. Allra först har det val skett vid ord som är motsatset: aktiv och passiv har normalt betoning på första stavelsen. Ett annat motsatspar med förstaledsbetoning är negativ och positiv såsom adjektiv, alltså betydelser som ”nekande, ofördelaktig” och ”fördelaktig, jakande, bestämd“. Men: såsom substantiv har de fortfarande kvar uttal på sista stavelsen.

Numera går tendensen att betona första stavelsen allt längre. Passiv har ett rimmande ord: massiv. Också massiv hör man ofta med betoning på första stavelsen numera. men den har inte noterats i Svenska Akademiens ordlista (1973).

Ett annat vanligt ord som ofta uttalas med betoning på första stavelsen är produktiv, och samma betoning hörs allt oftare i orden subjektiv och objektiv, vilka ju också kan uppträda som motsatser.

Det inte minst intressanta i förloppet är, att det är aktuellt i Sverige likaväl som hos oss. Det är således inte förorsakat av finskan, utan har som här kommit fram av, så att säga inomspråkliga, på svenskan själv beroende orsaker, dels motsatsställningen hos vissa ord på -iv och dels det viktiga faktum att betoning på första stavelsen är regel vid inhemska svenska ord.

Dagens andra fråga gäller vissa termer inom den kommunala och statliga sektorn. Hur skall toimistopäällikkö och toimistonhoitaja, kansliapäällikkö och kanslianhoitaja översättas?

De brukliga och rätta översättningarna är byråchef och byråföreståndare, kanslichef och kansliföreständare. Päällikkö och chef motsvarar således varandra, och det bor vara så. ty ”chef“ är ett ord som mycket tydligt anger ledarskap.

Vad sedan byrå och kansli beträffat, så bör väl ett kansli rätteligen befatta sig med att sätta upp och expediera skrivelser. Termer som Statsrädets kansli visar det tydligt. En ”byrå“ har klart uppgifter gemensamma med ett ”kontor”, bägge har mycket med service för allmänheten att göra.

”Går det an att saga t.ex. Jag hamnade att läsa upp en skrivelse helt oförberedd?”

Nej. Konstruktioner av det slaget med hamna (”räka få göra något”, bli tvungen att göra något”) är mycket tydligt översättningar av finska konstruktioner (”joutua tekemään”, kanske oftast). De låter direkt osvenska och måste ersättas på lämpligt sätt, exempelvis med bli tvungen eller få, råka få.

Hufvudstadsbladet, 16.12.1982

DEN SKYLDIGE bör det heta om en man, DEN SKYLDIGA om en kvinna — gör er inte skyldig till nonchalans med den viktiga adjektivändelsen! Här ges inget alternativ däremot behandlas också begreppet ALTERNATIV dagens språkspalt.

Ordet alternativ har ju blivit ganska vanligt. Det används emellertid ganska ofta felaktigt. Detta skall visas med en exempel. Antag att vi står inför ett besvärligt avgörande och konstaterar att det bara finns en utväg. I den situationen kan det konstateras, att ”det finns inget alternativ”. Om det däremot sägs att det finns bara två alternativ”, så innebär det att det finns två möjligheter att välja emellan.

Alternativ är alltså ”möjlighet an välja mellan två utvägar (eventuellt flera)”. Menar man däremot en utväg rätt och slätt, är det bäst att använda ordet utväg. t.ex. ”vi har bara en utväg”, det är precis detsamma som ett konstaterande att det inte finns något alternativ.

Den som i sin fråga berör ordet alternativ, ser tydligen rött, när han hör vissa nu vanliga uttryck. Av de andra uttryck han nämner, skall ett tas upp här. Det ar det vanliga ”något går med vinst”. Det är just prepositionen med som används det uttrycket, inte ”på”.

Däremot heter det ”göra någonting på vinst och förlust”, ungefär ”göra något på måfå”, med lika stor möjlighet att lyckas eller au misslyckas.

Förra veckan mottog jag en fråga om uttrycket skattörets pris. Det råkade sig si att det uttrycket berördes av Spräknämndens sekreterare, licentiat Mikael Reuter, i allmänhetens spalt i Hbl i lördags den 11 december. Han utdömde det, liksom jag gör, och skrov att uttaxering per skattöre är en möjlighet som kan användas.

En annat uttryck med stor frekvens i nutiden är ett något sker inom ramarna för någonting. En insändare nyligen berör det och påtalar användningen av pluralis hos oss I motsvarande uttryck: hos oss skrivs det ofta ”inom ramarna för något”.

Jag är ense med insändaren om att pluralis är fel l uttrycket och högst sannolikt framkallat av det finska. också mycket vanliga jonkun puitteissa. På svenska har vi däremot singularis: Inom ramen för något.

En annan frågande tar upp orden produktion och tillverkning. Vad är skillnaden mellan de två orden?

De bägge orden förekommer ofta i ungefär likartad användning. Dock skulle jag säga, att tillverkning gärna föredras i uttryck som ”en modell av inhemsk tillverkning” och gärna brukas om des som tillverkas i verkstäder. Produktion har, åtminstone normalt, en allmännare syftning: ”produktionen har avstannat“ kan gälla verksamheten inom helt olika branscher.

Till slut en rent grammatisk fråga, som väl har förekommit någon gång här i spalten förr: ”Är det rätt att skriva den skyldiga, den försvunna, när det ar helt tydligt att en man avses?”

Mitt svar är kort och bestämt: nej. När en man (eller överhuvud en människa av mankön) avses, används formen på -e: Den försvunne, den skyldige. När ett adjektiv står självständigt, utan följande substantiv, är e-formen nödvändig i skrift. En form på -a, använd om en man, känns direkt felaktig (och upp levs som felaktig också av många även hos oss).

På motsvarande sätt at det med ett adjektiv som står efter sitt huvudord: Karl den store. Vi skall således göra en bestämd skillnad mellan den skyldige (en man) och den skyldiga sen kvinna).

Hufvudstadsbladet, 23.12.1982

RYSLIGT ROLIGT är det att läsarna uppskattar språkspelen och levererar en jämn ström av frågor och kommentarer till prof. Thors. Men det är förstås bara när vi pratar helt vardagligt som vi får använda uttryck av typen ”rysligt roligt”…

”Hur skall pluralformen av ord som aktivitet, raritet o.dyl. uttalas?

Frågaren berättar att hon brukat uttala orden som de skrivs, men nyligen hört uttalet ”aktivitéer, raritéer”.

Normalt har ord med det ursprungligen latinska suffixet -tet ett bokstavsenligt uttal. Suffixet är egentligen det latinska -tas, t.ex. latinets facultas, vårt fakultet, men det kom in i svenskan genom förmedling av äldre franska, där det hade formen -tet, som i nutida franska har formen -té.

Vi uttalar alltså helt bokstavstroget -tet, men i ett par ord uttalas -té på franskt vis. Man talar t.ex. om en handelsvaras kvalité, men i den allmännare innebörden ”beskaffenhet, art” har vi den vanliga ändelsen -tet, uttalad såsom den skrivs, t.ex. ”till kvaliteten är hans film ypperlig, men den är alltför kort”.

Det andra ordet med växlande uttal som jag kommer att tänka på är varietet, varieté. Varietet betyder ”avart, underart”, t.ex. ”Hökfibblan (Hieracium) uppträder i många varieteter“. Varieté är en term inom skådespelet: det betecknar ett uppträdande ofta i förening med servering. (Det gör ett lite lustigt intryck om någon använder uttalet varieté om en avart av en växt.)

Som allmän regel kan det fastslås, att uttalet av -tet är bokstavstroget.

En annan frågande har fäst sig vid bruket av ett par mycket vanliga ord. Frågan gäller först bruket av ordparet senast och sist.

Man hör ofta sist i sådana fall där senast borde användas, t.ex. ”tack för sist”, ”jag träffade honom sist igår”.

Sist betyder ju egentligen ”den absolut sista gängen, den gäng som inte någonsin upprepas”, såsom när vi säger: ”Jag träffade honom sista gången i september, han dog en manad senare“. Bruket av sist betydelsen ”förra gängen” är dock mycket allmänt i tal, och det både Sverige och hos oss. Man kan knappast utrota bruket av sist i den användningen, möjligen hoppas att ”tack for sist” byts ut mot det riktiga ”tack för senast”.

Det andra ordet som frågaren har fäst sig vid är hemskt i uttryck som ”det smakade hemskt gott”, ”det var hemskt snällt av dig”.

Det är alltså fråga om uttryck för beröm, som förstärks med hemskt, vilket naturligtvis hör hemma i uttryck för förfäran, klander osv. (Svensk handordbok frän 1966 säger att sådant bruk av hemskt är speciellt vanligt i kvinnospråk, men vi karlar skall absolut inte påstå, att det inte förekommer ”oss karlar emellan”. Tilläggas kan, att förfärligt, förskräckligt och rysligt förekommer i samma slags uttryck: ”rysligt trevligt”, ”förfärligt roligt”.)

Det märkliga är att liknande språkbruk förekommer i andra språk. Finskans kauhean kiva är välkänt, och brittiskt och amerikanskt talspråk överflödar av uttryck som awfully nice — rysligt trevligt. Det är tydligt att vi allesamman känner behov av sådana förstärkande uttryck. Huvudsaken är, att vi inte brukar dem annat än i vardagsspråket — hemskt trevligt, rysligt roligt hör inte hemma i vårdad framställning. Där håller vi oss till uttryck som ”mycket trevligt”, ”väldig vackert”.

TiIl slut i dag skall jag nämna ett uttryck som jag läste häromdagen.

Det stod då i en rubrik: ”Partierna tog ihop. Mitt första intryck var att uttrycket var helt obegripligt, men så kom jag att fundera på en ordagrann motsvarighet på finska, outivat yhteen. Det uttrycket betyder just ”drabbade samman” och liknande. Uttrycket i rubriken hoppas jag är ”ett tillfälligt olycksfall i arbetet“. Men det visar, hur manga, mer eller mindre vanliga finlandismer har uppkommit.

Efter alla dessa anmärkningar slutar jag i dag med an tillönska alla läsare en god jul.

Hufvudstadsbladet, 30.12.1982

KORS i Kristinestad! — året är just på väg att ta slut, och dagens Thorsspalt blir alltså den sista for 1982. Den behandla bl.a. rötterna till ovan anförda kors-uttryck.

MEN professorn lovar fortsätta sitt uppskattade medarbetarskap i Dagboken också år 1983 — och välkomnar alltjämt era språklige spörsmål och problem!

En läsare som f.n. vistas i Sverige har med förvåning noterat att uttrycket dess mera (också sammanskrivet: dessmera) förefaller främmande för rikssvenskar.

Dess mera förekommer i finlandssvenskt tal, kanske i synnerhet i Helsingfors, i uttryck som t.ex. ”Dessmera behöver vi ju inte diskutera saken” (satsen nämnd av frågeställaren), ”Vi vet inte dess mera om honom“. I allmänt språkbruk i Sverige används inte dess i sådana uttryck; man säger t. ex. ”Vi behöver inte diskutera saken meta (eller: vidare)”, ”Vi vet inte mer om honom”. Man kan förstärka satserna t.ex. ”Mer än så behöver vi inte diskutera saken” (frågeställarens förslag).

I uttryck sådana som de nämnd: skulle också formen desto kunna användas hos oss ”Desto mera behöver vi ju inte...”.

Dess är egentligen en gammal svensk genitivform av den och det framgår tydligt i ett uttryck som till dess. I desto döljer sig två gamla tyska kasusformer av den och det förklarar betydelsen ”så mycket mer i dess mera och inneborden i dessvärre (”så mycket värre”).

Till slut skall jag påminna om en välkänd rest av den gamla svenska böjningen av den, nämligen det på något som vi dels har som enkelt ord betydelsen ”för“, ”därför att” dels i sammansättningen tyvärr som egentligen betytt ”värre in det“.

”Vad har uttrycket kors i Kristinestad för ett ursprung?

Jag måste medge att jag aldrig hört det uttrycket. Vissa förmodanden om bakgrunden till det har ja dock. Det finns, eller har i varje fall funnits, en tendens att förvränga uttryck som innehåller namnet på något som ansetts vara heligt eller uttryck som innehåller svordomar tänk på ”i jösse namn” som egentligen bygger på namnet Jesus och på ”helsike” och ”hälsingsland” som i svordomar ersätter helvete. Det har i gammal tid funnits en föreställning alt det låg en risk i att uttala heliga namn och svordomar. Man grep till avvikande former för att undvika riskerna med de egentliga beteckningarna. Också när den gamla rädslan var borta, kunde de ”starka orden” anses mindre lämpliga.

Det kan vara den ursprungliga orsaken till uttryck som ”för tusan” — jämför för fan. Till dessa s.k. eufemistiska, anständigt omskrivande uttryck tror jag kors i Kristinestad egentligen har hört. Jag är närmast benägen för alt tro att man egentligen svor på Kristi kors eller sade ”kors i Kristi namn” (jämför ”kors i Jesu namn”). Men detta vas egentligen att missbruka vad som var heligt och då grep man till det ofarliga namnet Kristinestad, som i alla fall något påminde om det man ville svära vid.

En uppmärksam läsare har noterat att jag i språkspalten den 23 november skrivit ”all slags svenska“ i stället för allt slags svenska.

Han har sedan lagt märke till flera liknande uttryck i tidningar och undrar om genus på det ord som följer efter t.ex. ett slags, en slags möjligen kommer att påverka genus för ordet slag.

Om genus för ordet slag i betydelsen ”sort” skall noteras att ”Svensk handordbok” (1966) tar upp ett, något, allt slaga (t.ex. frukt), men ”även” en, någon, all slags. Det visar att genus tenderar att vara vacklande, även i skrift, i nutidens språk. (Det är intressant alt handordboken direkt stämplar ”ett sorts“ som ett fel.)

Vad sedan frågan om det följande huvudordets inverkan på genus hos en/ett osv. slags, är det givetvis svårt att säga något säkert. Det kan finnas sådana som i sitt vanliga språk säger t.ex. en slags frukt, men ett slags äpple, alltså låter huvudordets genus bli bestämmande. Det ät inte alls otänkbart att iakttagelsen är riktig, men den kräver mer material. Tack för påpekandet!

I alla händelser är ett slags det absolut bästa, en slags börjar tränge fram, men ett sorts bör undvikas.

De ursprungliga språkspalterna har digitaliserats med hjälp av automatiserad transkribering.

Originalen finns som (pdf) här:

Lista över ord och uttryck behandlade i Carl-Eric Thors språkspalter i Hufvudstadsbladet och Vasabladet 1967–1985: Till söklistan(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst)

Hufvudstadsbladet