Torsdag med Thors i Hbl, 6.1.31.3.1983

Hufvudstadsbladet, 6.1.1983

Ett kardinalfel är det väl inte att i svenskt tal använda KOKKOLA som smeknamn på Karleby — men onödigt är det, synnerhet nu när stadens namn inte längre är det mångstaviga Gamlakarleby. Anser professor Thors som själv på mödernet härstammar från den kända österbottniska metropolen.

Vad syftar kardinal- i det vanliga ordet kardinalfel ursprungligen på undrar dagens första frågande.

Av det lattnska ordet cardo ”dörrtapp”, genitiv cardinis, bildades adjektivet cardinalis som fick betydelsen viktig, ”huvudsaklig” — dörrtapparna var ju viktiga för att dörren skulle fungera. Kardinalfel, kardinaldygd har alltså i första leden ett ord som betyder ””viktig”, ”väsentlig”.

Också substantivet kardinal ”hög prelat i den romersk-katolska kyrkan” kommer av det nämnda lattnska ordet för ”dörrtapp”; kardinalerna är ordagrant ”de viktiga, huvudsakliga prelaterna”.

En annan insändare har fäst sig vid en tidningsrubrik nyligen. Det stod “48-årig diesel funkar — museum fick nobben”.

Insändaren menat säkert inte, att rubriken innehåller något språkfel — texten är i och för sig korrekt. Däremot är stilen, uttryckssättet diskutabelt. Främst gäller det uttrycket ”museet fick nobben”. Nobben är ju ett slanguttryck för ”nej, nej tack”” som man närmast väntar sig höra i sammanhang som ”Pelle bjöd upp den vackra flickan, men fick nobben”, men som verkar lite komiskt, felaktigt använt på tal om ett museums förfrågan. Också funkar hör till ledigt uttryckssätt.

När detta skrivs i början av 1983, så är det sagt om den stilistiska färgningen just nu — om några få år kan ord som funka och nobben möjligen ha blivit godtagna allmännare språkbruk, men just nu kan det vara skäl att vara försiktig med användningen av dem i vårdad stil. (En sak för sig är givetvis, an rubrikerna ställer sina speciella krav. Ordlängden är viktig och kan göra att fungera inte passar rubriken.)

Ett brev till spalten innehåller en officiell text om ”Skattereform i fråga om pensioner år 1963”. Den innehåller en mängd dåliga, delvis felaktig översättningar, som det skulle föra för långt att behandla här.

Ett uttryck skall jag dock ta upp, nämligen ”För idel folkpension behöver man inte betala skatt”. Det som jag — och troligtvis många andra — fäster mig vid är idel folkpension. Varför är uttrycket felaktigt?

Idel är ett oböjligt adjektiv som betyder ”uteslutande, enbart, endast” (f.ö. samma ord som det engelska idle ”onyttig, sysslolös”. Idel förekommer mest i vissa uttryck, såsom det bekanta ”Jag är idel öra”, dvs ”Jag hör uppmärksamt på“. När det förekommer i andra sammanhang såsom i den nämnda officiella texten, blir man förvånad. Det som jag ville ha haft i stället är ”för folkpension enbart osv.”

Till slut en fråga som gället benämningen Kokkola för den stad som till för några få år sedan hette Gamlakarleby, men som numera — efter en inkorporering heter Karleby.

Den frågande vill veta varför Kokkola är så vanligt i svenskt tal och om detta varit brukligt sedan staden fick finskt namn.

Jag vågar inte säga mycket om språkbrukets ålder, men det förhåller sig så, att min framlidna mot var från Gamlakarleby (hon upplevde inte inkorporeringen). Mycket tidigt fick jag lära mig att hennes hemstad hette Gamlakarleby — ”Kokkola” i svenskt språkbruk godkände hon absolut inte. Detta var på 1920-talet. Då måste benämningen ”Kokkola” ha förekommit i svenskt tal (och tydligen ha varit vanlig där, eftersom min mor underströk att man inte fick använda ”Kokkola” i svenskan). Jag har sedan dess alltid trott att ”Kokkola” användes av bekvämlighetsskäl — ”Gamlakarleby” var onekligen lite långt och obekvämt.

Nu i dag kan man inte påstå, att ”Kokkola är kortare än stadens svenska namn Karleby" och det finns inget skäl att i svenskt talspråk använda det finska namnet.

Hufvudstadsbladet, 13.1.1983

ÄR PLÅNBOKEN TOM så här efter helgen? Ganska naturligt egentligen att dess innehåll lätt utplånas. Det inser man när man tar del av vad professor Thors förtäljer om ordet plånboks historia.

”Vad betyder ordet plånbok egentligen?”

Det allbekanta föremålet har en beteckning som genomgått en överraskande utveckling under en relattvt kort tid. En blick i Akademiens stora ordbok visar att plånbok tidigast — det är känt sedan början av 1600-talet — avsäg en anteckningsbok i litet format, som hade sådana blad, att skriften på dem lätt kunde utplanas. Bladen kunde t.ca. vara av ett slags pergament. Del finns i Akademiens ordbok ett belysande citat ur en översättning från 1639 av en text skriven av pedagogen Comenius. Så här lyder det (stavningen är moderniserad); ”Med pennan skrivorn vi på rent papper... med mässingssticka plånböcker, att man kan plåna det ut igen”.

Från 1700-talet finns det uppgifter om plånböcker med elfenbensblad. Från början av 1800-talet finns de tidigaste uppgifterna om plånböcker i nutida mening, dvs. läderfodral med fack för förvaring av papper särskilt sedlar. Ibland kunde innehållet vara förbluffande, från vår synpunkt. Det finns i den unge Z. Topelius dagböcker 1832 en notering: ”Jag fick… en plånbok med elddon (dvs. vaxtändstickor) av Magister Runeberg.

Betydelsetttvecklingen hos plånbok visar att också relattvt nya ord kan undergå överraskande betydelseförskjutningar.

Samma frågande hur lagt märke till några egendomliga adjektivformer.

I något fall förefaller de vara rena felaktigheter, såsom ”en gedigen ekonomiska utbildning” — det bör givetvis vara ekonomisk, men slarv har framkallat den oriktiga formen. — Ett annat exempel är mer förbryllande och kräver en längre utredning: ”första årets kvinnlig studerande”. Här skulle en adjektivform kvinnliga framstå som ett fel. Jag kan tänka mig en liknande konstruktion med ordningstalet första: ”ett första klassens engelskt fotbollslag”. I bägge exemplen föregås alltså adjektivet av en kvalificerande bestämning i genitiv (årets, klassens). Denna genitivkonstruktion svarar mot ett sammansatt adjektiv (jämför förstklassig — till år har vi inget liknande ord). En slutsats kunde vara, att ett adjektiv som föregås av en kvalificerande genitiv har obestämd form. Men exemplen är sällsynta — kvalificerande genitivkonstruktioner är ovanliga i nutida svenska.

Vad är det för en skillnad i betydelse mellan orden produktion och tillverkning?

Det är fullt klart av de bagge orden står varandra nara i fråga om betydelse — de återges t.ex. ofta med samma ord vid översättning till engelska. Tillverkning betecknar dock det som framställs av människan (med eller utan maskiner), det ät otänkbart att (t.ex.) tala om ”tillverkning av spannmål”. Tillverkning används också när man talar om olika slag av produkter, jämför ”av inhemsk tillverkning”,”av svensk tillverkning” osv. Det kan vidare observeras att nattonalekonomer har en viss förkärlek för ordet produktion.

Hufvudstadsbladet, 20.1.1983

FRÅN MOSES till HELSINGFORS leder språkspaltens väg i dag — via ett inbrott i London City.

”Varifrån kommer det ordslutande s i namn som Moses och Jeremias?”

Ordformerna är egentligen grekiska och innehåller, jämförda med de hebreiska formerna, ett tillagt s. Detta s har tillagts enligt mönster av en mängd grekiska mansnamn, t.ex. sådana som Perikles och Themistokles. Det ordslutande s är så vanligt i grekiska mansnamn (och i vanliga maskulina ord i nominattv) att det nästan kan sägas vara ett maskulint kännetecken.

En annan frågande undrar över den språkliga utformningen av en notis: ”Rekordstort rån i Londons City”.

Fortsättningen av notisen berättar att tjuvar, som hade brutit sig in i en bank, lade sig till med en mycket stor summa penningar.

Det handlade inte om ett rån. Det karakteristiska för ett sådant är, språkligt sett, att förövarna använder hot om våld. Vid händelsen i London var det fråga om ett inbrott — det hela skedde vid en tid (en helg), då det rimligtvis fanns varken personal eller kunder på banken.

En insändare frågar om ursprunget till namnet Viborg.

Namnet har behandlats i spalten tidigare men det är länge sedan och jag skall därför behandla frågan utförligt. Viborg innehåller ett gammalt ord vi, som betydde ”hednisk helgedom”. Samma ord finns på åtskilliga håll i skandinaviska namn, t.ex. Viborg på Jylland och Visby på Gotland.

I namnet Viborg i Karelen har väl borg tillfogats senare, lagts till en färdigt ortnamn. Man kan jämföra med namnet Visby, vars s kan verka överraskande, men kan få sin förklaring av att by är ett senare tillägg: ”byn vid vi et“. — Ordet vi hör samman med ett mycket gammalt ord for ”helig”, vilket är besläktat med verbet viga.

Samma frågare ställer också en fråga om ursprunget till namnet Helsingfors. Också den etymologin har tidigare behandlats i spalten — för rätt länge sedan.

Namnet Helsingfors är — som bekant torde vara — bildat till sockennamnet Helsinge, som ju är det gamla namnet på det som nu heter Vanda stad (namnet Helsinge är dock bevarat i t.ex. Helsinge kyrka).

Om namnet Helsinge har det framställts förmodanden under tidernas lopp, t.ex. om ett direkt samband med hals som terrängbeteckning. Jag ansluter mig dock till den åsikt som prof. Åke Granlund utförligt utrett i sitt stora arbete ”Östnyländska ortnamn”: Helsinge, äldst skrivet Helsingaa (dvs. ”Helsingå”) innehåller beteckning, en hälsingar för inbyggarna i Hälsingland — i gammal tid också använt om en större del av norra Sverige. Det år alltså ett ”kolonisationsnamn”, som angett varifrån de tidigaste invandrarna hade kommit, Granlund påpekar, att personbeteckningar i ånamn tycks ha förekommit i kolonisationsbygder: på Island och på svenskt håll i Nyland, där också bl.a. Sibbo och Ingå är ursprungliga ånamn med personnamn i förleden.

Hufvudstadsbladet, 27.1.1983

ORDET MAFFIG har knappast något med mafia att göra men kan nog berömma sig av utländska rötter, framgår det av professor Thors utredning i dag.

”Vad har ordet maffia för ett ursprung? Kan det möjligen ha något att göra med det svenska ordet maffig?”

Det skulle jag inse tro. Såvitt jag vet är det italienska ordet maffia ”hemligt förbrytargäng, som sysslar med t.ex. mord och utpressning” ett egentligen sicilianskt ord som av italienska ordböcker anges möjligen ha arabiskt ursprung.

Vart ord maffig har ett något oklart ursprung, också det. Det är avlett av maffe ”en karl som är lite stor på sig, som är lite dryg och högfärdig”. Det brukar anses ha sitt ursprung i ett frånskt uttryck ma foi ”minsann” (i äldre tid uttalat ”ma foé” — inte, som nutida frånska, ma foa) och detta vanliga uttryck, som på 1700-och 1800-talen, då det talades en hel del frånska i finare kretsar i Sverige och hos oss, skulle tagits upp i folkligt språk.

Det skulle ha använts som ett förstärkande uttryck före vissa ord och ha fått ett svenskare uttal med betoning på ma-. Man sade alltså ”han var ma foi en duktig karl” och detta skulle ha gett upphov till ”han var maffig” och liknande i folklig svenska. Förklaringen får väl gälla tills någon kommer med en bättre.

Ett tänkvärt faktum är, att något liknande uttryck inte finns i våra nordiska grannspråk, alltså inte i norska eller danska, och det kan ge en antydan om att maffe, maffig har ett egendomligt ursprung. Det kom in i vårt språk vid början av 1800-talet.

I det här sammanhanget skall jag nämna ordet kuckemaffen för någonting extra gott. Jag har bara hört det i Åbospråk, men har funnit att det också finns i Sverige (”kuckumaffan“). Kucku är givetvis ordet for gökens läte, som också förekommer i vissa andra uttryck som beteckning för någonting verkligt fint.

Ett par stycken som tillägg till det som sades om plånbok helt nyligen.

Plån betydde i äldre svenska dels en liten pappersremsa eller träskiva, överdragen med en massa av sådant slag att en tändsticka antändes, om man strök dess tändsats mot plånet (någon kommer kanske ihåg äldre tiders tändsticksaskar med texten ”Tända endast mot lådans plån”), dels en skiva eller ett blad att skriva på och med sådan beskaffenhet att skrift lätt kunde utstrykas.

De här raderna har inspirerats av en fråga rörande den äldsta användningen av ordet plånbok som berördes i spalten 13/1. Med anledning av frågan skall det vidare sägas, att det i ett av de allra tidigaste beläggen för ordet (Schroderus’ översattning av Comeniustexten 1639) talas om ”skrivom vi … med mässingssticka: plånböcker”; mässingssticka avser enligt Akademiens ordboksredaktion en griffel av mässing. Jag är ense med frågeställaren, alt det var en griffel eller vaxtavla, som på 1600-talet förvarades i plånböcker. Först på 1800-talet omtalas plånböcker där man förvarade sedlar; som det sades förra gängen, kunde den tidens plånböcker stundom innehålla mer in nutidens. En notering från 1807 talar om en ”gammal plånbok med en flaska uti”.

Jag understryker än en gång att nutidens användning av plånböcker är tämligen ny. Först vid 1800-talets början talas det om sedlar i plånböcker.

En sista frågande undrar hur ordet kannstöperi har uppstått.

Det är helt klart, hur kannstöpare (som är äldre än kannstöperi) har fått sin nutida betydelse ”person som diskuterar politik utan att verkligen vara sakkunnig”. Egentligen betydde kannstöpare ”kanngjutare, tenngjutare”. Men 1722 kom den norskfödde professorn i Köpenhamn Ludvig Holberg med en komedi som han kallade ”Den politiske Kandestøver”. Komedin handlade om en kanngjutare, vars älsklingssysselsättning var det som vi nu kallar att kannstöpa, dvs ”snacka politik”. Inom få år hade Holbergs skådespel översats till svenska, vägen var klar för kannstöpare i nutidens mening, för kannstöperi och verbet kannstöpa.

Hufvudstadsbladet, 3.2.1983

KÄRINGEN är sannerligen diskriminerad och får finna sig i att användas som förstavelse i idel negattva sammanhang trots att ordet börjar med KÄR och borde låta hur rart som helst . Från käringhalkan glider professor Thors vidare genom dagens frågeskörd och kommer via Replot ända till Ghana.

”Varifrån härstammat ordet käringhalka? Det syftar på isgator och vägar, täckta av ett tunt lager snö, livsfarliga for fotgängare.”

För mig var ordet käringhalka en nyhet — men givetvis inte det som ordet betecknar. En förklaring av ordet måste ta hänsyn till den vanliga innebörden i sammansättningar med käring-. Sådana ord brukar ha ”en vardaglig innebörd och mer eller mindre ringaktande karaktär”, såsom Svenska Akademiens stora ordbok konstaterar. Tänk på sådant som käringkrok ”krokben”, ”käringtycka”, ”ständig otur” och sådana ord som käringsladder, käringprat. Nedsättande är alla dessa ord. Ett ord som det ganska vanliga käringknut ”dåligt, felaktigt gjord knut“ är nedsättande och föraktfullt. En käringhalka måste ju ha fått sitt namn av förargade gående som tyckt att ”det är så uselt väglag, att det passar för gamla käringar, for det är det värsta vi vet”.

En insändare uttrycker sitt missnöje med några ord som blivit nästan ogräsartat vanliga och som nästan ger uttryck för vad som helst.

Jag delar hans uppfattning — men det at svårt au råda bot på missbruket. Några ord som han nämner som exempel på alltför ymnigt brukade uttryck är uppleva, skeendet och ett ord som behöver lite kommentar: framöver. Jag tror knappast at uttryck som luta sig framöver är till förargelse, utan det är väl framöver i tidsbetydelse: ”han skall stanna här en tid framöver”, dvs med ett vanligt uttryck ”en tid framåt”, ”ytterligare en tid”.

Samme frågeställare kommer med en par direkta frågor:

Vad sägs om sammansättningar i tal och skrift som ”Tekniska nämnden och verket”?

För mig ser det ut som om den skrivande hade menat något sådant som ”Tekniska nämnden och tekniska verket”. I ett sådant fall, tycker jag, att det redigast an upprepa ordet tekniska också i skrift. Det går inte att klara av det med bara ett bindestreck.

Kan man säga långs huvudgatan i stället för ”längs med huvudgatan”?

Jag skulle säga så (eller längs huvudgatan) utan något med. Långs med eller längs med är ”parallellt med” t.ex. ”Han seglade långs med kusten”.

Den frågandes hemadress på kuvertet väckte f.ö. barndomsminnen hos mig. Några gårdar längre fram vid samma gata bodde förr en gammal släkting till mig, som jag besökte flera gånger. Jag hoppas gatan är lika gammaldags fridfull som för en 25—30 år sedan!

”Varifrån kommer ordet burskap?”

Burskap är egentligen ett plattyskt — dvs. nordtyskt — ord. Första stavelsen är det plattyska ordet bur, samma som det holländska boer. Detta bur betyder ”borgare, bonde”, och burskap är ”borgarrättigheter i en viss stad”, nu vanligen i uttryck som vinna burskap ”vinna allmänt erkännande”.

”Varifrån kommer ändelsen -lot i österbottniska ortnamn, såsom Soklot och Replot?

Efterleden -lot brukar anses gå tillbaka på det finska luoto ”holme, skär”, och jag delar denna uppfattning. Det kan ju verka förvånande att så rent svenskspråkiga trakter som Replot i skärgården utanför Vasa och Soklot, en by norrom Nykarleby stadskärna, fått sina ortnamn påverkade av finskan. En förklaring är att folk från inlandet har haft fiskeintressen i kusttrakterna i gammal tid. Det är också av vikt att åtskilliga namn på -lot har mycket klart finska förleder, t.ex. Olnaslot och Satmalot.

”Hur skall man benämna invånare i Ghana?“

Det finns två möjligheter: ghanan och ghanes. Tillgängliga källor ställer ghanan — med tonvikt på -an liksom i afrikan i främsta rummet.

Hufvudstadsbladet, 10.2.1983

FLUMMIGT — vad betyder det? Den frågan utreds i dag av prof. Thors, som dessutom skingrar diverse frågetecken betr. ÖRNGOTT och stora spyflugor.

”Vad betyder orden flummig, flummare, som ibland brukat användas på Hbl:s kultursidor?

Flummig är ett mycket nu ord — det torde vara svårt att hitta det i ordböcker. Det finns dock i Ingvar Gullbergs stora svensk-engelska fackordbok, och där ges översättningar till engelska som i stort sen överensstämmer med min bild av betydelsen hos flummig.

Flummig har huvudbetydelser som kan återges med ”sömnig, oredig, rörig, oklar, vag”. En framställning kan vara ”flummig” jfr att en viss sorts modern pedagogik av sina kritiker brukar kallas flumpedagogik. En person kan också vara ”flummig”, av naturen eller under påverkan av vissa medel.

Jag har helt naturligt ställt mig frågan, vad flummig kan ha for ett ursprung. Mina tankar gick — liksom frågeställarens — till engelskan. Där finns faktiskt vissa ord som möjligen kan ha gen upphov till flummig. Sådana engelska ord i flummery som bland annat är ”dumt prat” och verbet flummox ”förbrylla”.

Jag dryftade flummig med licentiat Mikael Reuter vid vår språknämnd. Han berättade att ordet kan ha kommit från knarkarkretsar (jämför betydelserna ”sömnig, rörig” som ju kan användas om tillstånd som eftersträvas och uppnås av knarkare).

Knarkarord är i många fall inkomna ur andra språk, och det skulle flummig vara, om min förmodan om samband med engelskan är riktig.

”Vad har senare leden i ordet dynvar för ett ursprung?”

Dynvar har en senare led var som svenskan bara används om ”överdrag” (örngottsvar talar man om i Sverige). Det är släkt med ett välkänt engelskt ord wear som är det allmänna ordet för ”bära (kläder)” också ”nöta” och som förekommer såsom substantiv t.ex. i betydelsen ”beklädnad”. Dynvar är ju det allmänna ordet hos oss — en rikssvensk känner sig vanligen främmande för ordet.

Detta leder helt naturligt till en annan fråga från samme frågeställare; han frågar nämligen varifrån ordet örngott härleder sig.

Örngott torde vara ett ovanligt ord hos oss, men det ar som nämnt brukligt i Sverige. Det är klart, att förra leden är den gamla genitivformen örna ”öronens”, men senare leden måste betraktas som oklar. Å ena sidan har man velat härleda gott ur en bildning gat till ordet geta. som ju gett vårt gitta men som i fornspråket betydde bland annat ”få” (liksom det engelska get gör nutiden).

Är denna åsikt riktig skulle örngott egentligen betyda ”det som tar emot öronen”. Å andra sidan har man velat förklara senare leden i örngott som ”det som är behagligt för öronen”.

Samme frågare undrar över, vad ordet bållfluga har för ett ursprung.

Ordet kändes högst välbekant för mig. I min hemtrakt säger man böllfIuga om en spyfluga, en stor fluga. Grunden är ett ord bylla ”något runt, bollformigt” — man talar min hemtrakt om en getingbölla; ett getingbo är som bekant bollformigt. Bylla (bölla) och förleden böll- är bildade till boll, med den vokalväxling som kallas omljud.

”Vad är det för skillnad mellan orden fanflykting och desertör?”

Närmast är det väl en stilskillnad; desertör är det vanliga ordet, fanflykting har något högre stilvärde och brukas ibland i överförd betydelse om någon som sviker sina ideal.

Hufvudstadsbladet, 17.9.1983

EHRENSVÄRD, marvatten, käringar och ämbetshus — vad har de gemensamt? Åtminstone att de alla i dag tas upp till behandling av prof. Thors, som ju rör sig i de mest varierande ämnessfärer. Därtill föranledd av vetgiriga läsare; och sådana är också i fortsättningen välkomna till språkspalten. Brev kan adresseras till Hbl:s redaktion, Mannerheimvägen 18, 00100 Helsingfors 10. Vi vidarebefordrar.

”Bör namnet Ehrensvärd uttala med e i borjan eller med ä?

Uttal med ä i början tillråder de nordiska språknämnderna i boken ”Släktarna i Norden med uttalsuppgifter“ (1977). Rekommendationen gäller samtliga namn på Ehren- Sverige och Finland, således även det i Helsingfors historia bekanta Ehrenström.

I nutiden har vi inget namn på Ehren- hos oss, däremot nog det bekanta namnet Ehrnrooth, som innehåller en ”förkortad” form av Ehren- och som väl alltid uttalas Ärn-. Man kan dessutom i fråga om uttalet stöda sig på att Ehrensvärd har uttal med ä i början i Sverige, där ätten lever kvar.

”Vad är marvatten?”, frågar en ”landkrabba”.

Marvatten förekommer i uttryck som segla i marvatten, som brukas om båtar, vilka är mer eller mindre fyllda med vatten men ändå inte sjunker. Förleden i marvatten kommer ytterst från ett ord mar, som i svenskan (och i dialekterna hos oss) betyder ”grund havsvik”, ofta — på grund av landhöjningen — ”sumpig äng”. Ordet är egentligen det — samma som tyskans Meer ”hav” och lattnets mare, som också betyder ”hav” och som gett oss ordet marin; också finskan meri som är ett lånord hör till samma ordgrupp.

En insändare säger på tal om ordet käring som nyligen behandlades i spalten, att han någon gång hört sägas att ordet käring ”egentligen är turkiska” och skall betyda ”äldre syster”.

Det tror jag inte stämmer. Ordet käring finns i alla nordiska språk sedan urminnes tid. I gamla dar hade det en form som kan exemplifieras med isländskans kerling och fornsvenskans kärling och som lätt avslöjar sig som en avledning till ordet karl (med omljud och en avledningsändelse -ing). Det kan tänkas att just avledningsändelsen har gett början till den föraktliga biton som ordet käring har, både i svenskan och i andra nordiska språk.

En annan insändare frågar om det bekanta ordet ämbetshus.

Ämbetshus är alldeles tydligt en översättning av det finska virastotalo, men en som kräver lite kommentar. Virasto är ju ”ämbetsverk” i det svenska ordet har ”ämbetsverk” förkortats, med den påföljden att ordet låter ännu mer förnämt eller ”låtsasförnämt”; ämbete är ju inte vilken tjänst tom helst, utan en högre statlig befattning.

Nu sitter vi här med vårs ”ämbetshus” — det är enligt min uppriktigt beklagande mening for sent att göra något åt saken. Annars hade t.ex. kanslihus kunnat fungera som term för ”virastotalo”; det skulle knappast ha stört, att Kanslihuset i Stockholm är säte för många departement, dvs. ”ministerier”.

Hufvudstadsbladet, 24.2.1983

Vi svänger oss ibland med ord och uttryck som vi vid härmare eftertanke inte riktigt förstår. Professor Carl-Eric Thors förklarar idag bakgrunden bl.a. till uttrycket fara fram som ett jehu. Liksom många andra härstammar det här från Gamla Testamentet.

Kunskapen om berättelser och gestalter i Gamla Testamentet är; numera ofta ganska liten.

Från äldre svenska har vissa uttryck med rötter i Gamla Testamentet bevarats, men det förefaller ofta som om kännedomen om bakgrunden till uttrycken hade blivit fördunklad. Ett exempel har vi i uttrycken fara fram som ett jehu ”fara fram i rasande fart”. Bakgrunden har vi i berättelsen Andra Konungaboken, vilken innehåller upplysningar om kung Jehu, som for omkring med sin vagn. I kapitel 9:20 säger en väktare: ”På deras sätt att fara fram ser det ut, som vore det Jehu, Nimsis son, ty han far fram såsom en vanvetting.”

När det heter som ett jehu, visat del att kännedomen om att Jehu var en person inte längre vore levande. I den formen synes uttrycket ha förekommit från och med mitten av 1800-talet, det är tänkbart, at uttryck med ungefär samma betydelse har påverkat det äldre fara fram som Jehu, kanske komma i ett huj, komma som ett skott och andra.

En meddelare har sänt in ett tidningsklipp som innehåller skottglugg i överförd betydelse: ”KGB och CIA i skottgluggen”.

Det visar sig dock att uttryck som komma i skottgluggen, stå i skottgluggen har rätt gammal hävd betydelser som ”bli utsatt for kritik” och liknande och måste anses tillhöra normalt svenskt språkbruk.

En insändare är intresserad av etymologin, ursprunget, till österbottniska namn sådana som Kivilös i Pedersöre.

Namnet Kivilös (uttal: ”tsivilös”) i Pedersöre har flera motsvarigheter längre söderut i Österbotten. Det finns ett Kiviliois på Österö i Maxmo skärgård och ett Kivilös (uttal: ”tjivilyös”) i Kvevlax.

Dessa namn har behandlats av prof. Tor Karsten i hans kända arbete ”Svensk Bygd i Österbotten (1921-23). Hans tolkning är inte övertygande och det av två huvudskäl. Ett skall nämnas: det -lös som ingår i Pedersörenamnet skall enligt K. vara ett gammalt ord for ”äng” — men platsen för Kivilös var enligt K. en havsvik ännu kring 900 (och namnen på -lösa ”äng” är sydsvenska och mycket gamla).

Därför har jag för rätt länge sedan försökt finna en annan förklaring. Förleden vore det finska kivi ”sten” — men vad är efterleden -lois/-lös? Någon avledning i finskan som kunde ha blivit -lois osv. tycks inte finnas.

Jag har dryftat namnen Kivilös m.fl. med min kollega Lars Huldén som har påträffat uppteckningar av flera namn av typen Kivenalus från olika håll i Suomen nimiarkisto. Detta Kivenalus betyder ordagrant ”stenunderlag” och används i flera fall om stenig mark, men också om notvarp eller plats för ett notvarp (en not måste ju ha ”sänken” för att hållas nere i vattnet). I svenskan skulle Kivenalus ha undergått vissa förändringar: bl.a. ett bortfall av vissa ljud och en omtolkning av slutet efter det vanliga lös. — På vissa håll har det funnits en avledning kivenaluinen (ungefär ”stenbunden”, om en plats), och den kan vara en förklaring till det avvikande uttalet ””tjivilois” i Österö. Finskans -uinen har ju böjningsformer som -uisen i genitiv, som kan gett -ois vid inlåning.

Det skall givetvis medges att vad som sagts bara är ett försök till förklaring. Jag tackar prof. Huldén för upplysningar och diskussioner. Till detta förklaringsförsök bör tilläggas, att Kivilös, Kivilois väl ytterst har sin grund i inlandsbors fiskeintressen i den österbottniska skärgården för länge sedan.

Hufvudstadsbladet, 3.3.1983

JUNGFRUR och KUMPANER är ute och går dagens Thorstext — hoppeligen, nej FÖRHOPPNINGSVIS! blir ni inte besvikna när ni ser i vilka ärbara språkvärdssammanhang det sker.

”Varifrån härstammar det gamla rymdmåttet jungfru?”

Förklaringen är troligen att måttet ursprungligen hade formen av en kvinnofigur i kjol. Med det stämmer det bra, att jungfrurna i gammal tid var konformiga, med basen vidast. Ett ytterligare stöd för förklaringen är att också termen docka i äldre tid användes om ett rymdmått.

En annan insändare säger: ”För mig känns det främmande att säga ni är alla välkommen, ni är tvungen. Jag säger välkomna och tvungna. Vilket är det rätta?”

Om man avser flera personer, bör uttrycken lyda välkomna och tvungna. — Däremot kan man tänka sig att säga ett ”Välkommen!” också när det riktas till flera personer.

Samma frågande utbrister: ”Hoppeligen, som nu används mycket, tycker jag är förfärligt. Jag ser en liten groda som hoppeligen gör ett skutt.”

Härtill kan jag bara tillägga, att ordet hoppeligen inte gör mig glad heller. Så mycket mindre som det finns ett ord i modern svenska som uttrycker samma sak, förhoppningsvis.

Det kan hända att fler än insändaren och jag tänker på hoppa vid hoppeligen. Förklaringen till de i svenskan onödiga hoppeligen är att det är ett slags kopia efter tyskarnas hoffentlich. Men tyskarna löper inte samma risk som vi: för ”hoppa” brukar de ett ord som inte liknar deras hoffen ”hoppas”. Jag är ingen vän av ”hoppeligen”!

En erfaren läsare har lagt fram några synpunkter på ord som enligt hans (och min) mening ofta används oriktigt. I dag behandlar jag ordet kumpan.

Det felaktiga bruket kommer fram i uttrycket ”delade meningar rådde mellan regeringskumpanerna. Ordet kumpan har, i synnerhet förr, förekommit i betydelsen ”kamrat”, ”medlem av en sammanslutning”, men har numera vanligen en sämre innebörd, nämligen ”stallbroder”, något som mycket tydligt kommer fram i ett exempel som ”Polisen kom F. och hans kumpaner på spåren”. Kumpan har numera vanligen innebörden ”kamrat i sämre eller rentav brottsliga förehavanden”. Däremot har det finska kumppani helt netttrala, positiva betydelser: det betyder ”kamrat, följeslagare”.

I tidningstexten kunde det i stället ha stått ”regeringskamraterna” eller ”r-kollegerna”. Kumpan är et kontinentalt lånord, samma ord som kompanjon.

En insändare berättar: ”Jag reagerade mot ett ordval i en tidning nyligen.” Det är fråga om uttrycker ”är nu gynnsam mot bevarande av...”

Frågan gäller således om man kan saga gynnsam mot något. Jag skulle inte säga så, utan gynnsamt stämd mot något eller gynnsamt inställd till något. Jag tackar för hälsningarna från Oravais, som fick mig att känna längtan efter Oravais och som maren.

Dagens sista fråga lyder: Kan man säga att N.N. ”sköt president Reagan 1981“?

Vi vet alla att Reagan lever, men uttrycket betyder efter ordalagen att ”han sköt och lyckades träffa R., som dog”. I stället skulle jag ha skrivit sköt på (eller mot) R. Det at skillnad på skjuta på (eller mot och enbart skjuta.

Hufvudstadsbladet, 17.3.1983

LIBRISTEN — finns han/hon? Det är en av de frågor prof. Thors tar upp i dag, till riksomfattande eller landsomfattande begrundan.

En frågande undrar, vad jag har för en uppfattning om den ”språkrasism” som nämndes i Hbl nyligen.

Det var en tidskrift New African som med ogillande konstaterade att ”de flesta västerländska språk präglas av en omedveten rasism, där det svarta representerar det onda och negativa”. Som belysande exempel nämnde Hbl Svarta döden, svart magi, svartsyn.

Vi måste komma i håg att svart i länder med tydlig skillnad mellan mörka vintrar och ljusa somrar förknippas med det som är mörkt och nattligt. Det har säkert betytt mer i Norden än det faktum att afrikaner har en mörk hudfärg. Därför tycker jag att det är helt onödigt att i våra nordiska förhållanden bannlysa ord som innehåller svart i en betydelse ”olycklig”. Ett ord som svartsyn förknippas säkert med mörker, absolut inte med afrikaner.

En annan frågande vill ha besked om ett par ord som har med böcker att göra.

Det första är librist ”bokhandelsmedhjälpare”, ”expedit på en bokhandel” Frågaren har förgäves letat efter ordet i flera ordböcker.

Jag säger med bestämdhet att librist bara förekommer i Finland. Ordet är också känt i finskan som libristi. Det kan inte styrkas att ordet någonsin har brukats i Sverige — och jag är inte säker på att det numera brukas hos oss. Jag har aldrig hört det, men väl sett del i någon skrift.

Det märkvärdiga är att librist inte heller tycks ha funnits i andra länder: jag har utan framgång letat efter ordet i tyska, franska och andra ordböcker. Men ett är fullt säkert, något som den frågande också säger: librist måste härstamma från latinet, eller som jag vill uttrycka saken: librist är en modern bildning till latinets. Liber ”bok”, måhända skapad av någon latinkunnig finländare.

Samma frågande undrar om ordet boklåda. Är det fortfarande brukligt?

Ordet boklåda är fortfarande brukligt i betydelsen ”bokhandel”, även om det knappast är vanligt. Det har av somliga använts som pluralis till bokhandel, men det är inte nödvändigt, eftersom pluralis bokhandlar godkänns numera.

Boklåda ”bokhandel” är en alltför trogen översättning av tyskans Buchladen; vi talar ju på svenska inte om ”lådor” i betydelsen ”affärer, butiker”.

Bör man hålla isär uttrycken landsomfattande och riksomfattande? Måste man i det här sammanhanget beakta att Finland är en republik?

Det är visserligen riktigt att rike tidigare användes om ett land med monarkiskt statsskick, men numera brukas rike också om republiker. Därför uppfattar jag ingen skillnad i betydelsen mellan landsomfattande och riksomfattande.

Till slut ett hjärtligt tack till en läsare, som skickat en kopia av Fråns G. Bengtssons ”Kapitlet om Jehu“ ur boken ”Silversköldarna”.

Det var ett kärt återseende — jag har läst boken i min ungdom, men har den inte själv.

Hufvudstadsbladet, 24.3.1983

Det utmärkta finska ordet ”tuliaiset” har ingen riktig motsvarighet i svenskan — så vi är väl många om att använda det oöversatt. Är gåvan ätbar kan man säga ”förning”, i annat fall föreslår prof. Thors t.ex. ”gästpresent”. Kanske Dagboksläsarna har egna förslag att komma med?

Hur översätter man det finska tuliaiset, t.ex. då man besöket vänner och överräcker gåvor som köpts t.ex. utomlands? Det behöver inte alltid vara matvaror.

Påpekandet om matvaror visar att den frågande känner till innebörden hos ordet förning: det är fråga om matvaror. Förning är ett ord som främst har brukats om (äldre) förhållanden på landet. Jag anser dock att det kan brukas t.ex. om choklad som man har med sig vid ett besök. Om gåvan är av annat slag, är vi tvungna att använda en annan översättning. Ett förslag skulle vara gästpresent eller besökspresent. Eller också säger man bara helt enkelt ”Här har jag en liten gåva till dig”.

Samma frågande nämner ett annat problem: hur skall man översätta det finska asiakasläheinen?

Den frågande nämner själv ordet kundvänlig, och det passar i allmänhet bra. Också det föreslagna kundnära låter bra, medan kundinriktad bör användas med försiktighet: det kan tänkas föra tanken alltför mycket på försäljarens lagliga och rimliga strävan att sälja så mycket som möjligt. I den sats som den frågande citerar skulle jag helst översätta lite friare ”tekevät o-kaupan tapahtumista asiakasläheisiä” — t.ex. ”för aktiviteterna närmare kunden” eller ”gör aktiviteterna intressanta för kunden”.

Efter dessa översättningsproblem skall jag kort beröra ett som är rent inomsvenskt: en frågande vill få formen Gudi förklarad.

Gudi är, som den frågande själv säger, en dativform: sådan brukades rätt mycket ännu i 1500-talstexter (såsom bibelöversättningen 1541, och i nära anslutning till den, Karl XII:s bibel 1703). Dativformerna användes dels på samma sätt som nutidens tyska och isländska, för att uttrycka att man ger något åt någon dels för att uttrycka att en handling är av intresse för någon, berör någon. Mot den senare användningen bör man se uttrycket Gudi klagat (”klagat inför Gud”) och väl också Gudi nog, där Gudi fungerar som ett slags förstärkningsord. Betydelsen ”åt“ är tydlig i uttrycket ”Gudi (vare) tack”.

”Varför heter det egentligen bildverk, men å andra sidan bilderbok frågas det.

I det ena fallet, bildverk, har sammansättningen uppstått på vanligt svenskt sätt, bild och verk har fogats samman utan någon extra konsonant. Det andra sättet, också mycket vanligt, är att ha ett s som förbindelsekonsonant. t.ex. besöksfrekvens. Men er i bilderbok är direkt överfört från tyskan: tyskan har många sammansättningar med Bilder-, som innehåller pluralis av Bild.

När sammansättningstypen bilder- kom in i svenskan för c. 100 år sedan, klandrades den bl.a. av Viktor Rydberg. Men klandret hjälpte i stort sett föga. Vårt århundrades store språkriktighetsman, Erik Wellander, är starkt mot er- i sammansättningar.

Hufvudstadsbladet, 31.3.1983

SKOTTGLUGGAR, odörer, aspekter och projekt passerar revy i dagens Thors-text, som också ägnar ordet ”vardera” en stunds begrundan.

Spalten har under den gångna veckan fått både ris och ros. Riset gavs med anledning av några ord spalten den 24 februari om uttrycken i skottgluggen. I spalten sade jag att det måste anses tillhöra normalt svenskt språkbruk. En insändare skrev att skottglugg är en fortifikattonsterm: en trång öppning ”där man är den skyddade, den anfallande”: det korrekta är (i bildlig betydelse) ”någon befann sig i skottlinjen”.

Min kritiker har rätt. Det måste dock sägas att ”stå i skottgluggen” som ett uttryck med betydelsen ”få kritik” är vanligt; Akademiens stora ordbok skriver om det att det brukas ”särsk. oeg. (entligt) mer eller mindre bildl(igt)” orden ”särskilt oegentligt” kan tyda på att ordboksredaktionen varit medveten om att uttrycket i bildlig mening strängt taget är oriktigt.

Ros kom det från en läsarinna i Spanien och jag tackar för de vänliga orden. Hon har också en fråga: ”Riksdag — varför heter det så?”

Riksdag har en förebild i tyskans Reichstag. Det intressanta i sammanhanget är användningen av dag. Ordet kunde i äldre svenska liksom i tyskan — användas om en (till viss dag) utsatt sammankomst. I tyskan avsäg sammansättningsleden Reich att sammankomsten gällde hela tyska riket, inte bara någon eller några delstater.

”Hur används orden arom och odör, är t.ex. odören väldoftande eller motsatsen?”

Odör kan någon gäng påträffas använt om väldoftande ting, men normalt brukas ordet om någonting som luktar illa, t.ex. ”Det kändes en otäck odör från valerianaörten i diket”. Däremot används arom om en (stark) och god doft, ofta från kryddor.

En frågande undrar om ordet vardera enbart kan avse en av två eller om det också kan syfta på någon av flera. Kan det alltså heta t.ex. ”De tre åtalade fick böta 200 mk vardera”?

Mitt svar är att vardera kan användas både om en av två och om en av flera. Satsen i frågan ovan är alltså rätt.

Ett annat exempel av samma typ är ”tre tomter om vardera 20 m längd“ (ur ”Svensk handordbok”).

Men vardera är inte liktydigt med de inbördes synonyma båda och bägge. Det heter inte ”Vardera kommer dit”, utan ”Båda (eller: bägge) kommer dit“. Satsen gäller lika mycket om båda de omtalade.

En frågande känner undran inför vissa ord som slutar lika, men som ändå har olika genus.

Det gäller först orden aspekt (en-ord), projekt och prospekt (bägge med ett-genus). — I sådana här fall kan valet av genus i svenskan ha sin grund i genus i det långivande språket. Projekt är netttrum i tyskan, prospekt däremot maskulinum. Ytterst går bägge tillbaka på latinska ord (projectum netttrum, prospectus maskulinum). En förmodan från min sida är att genus i svenskan hos prospekt påverkats av det hos projekt. Aspekt ”synvinkel”, även en språkvetenskaplig term (spec. i ryska o.a. slaviska språk), är vanligen en-ord; det lattnska grundordet är maskulinum.

Om genusproblem hos lånord kan sägas, att något äldre ord ofta har kommit från latinet eller tyskan, som bägge har tre genus, och givetvis kunnat påverkas av genus i grundspråket.

De ursprungliga språkspalterna har digitaliserats med hjälp av automatiserad transkribering.

Originalen finns som (pdf) här:

Lista över ord och uttryck behandlade i Carl-Eric Thors språkspalter i Hufvudstadsbladet och Vasabladet 1967–1985: Till söklistan(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst)

Hufvudstadsbladet