Torsdag med Thors i Hbl, 7.4.-16.6.1983

Hufvudstadsbladet, 7.4.1983

FÄRDMANSGÅVA är en åländsk motsvarighet till ”tulijaiset”, ett gammal ord som prof. Thors tycker vi gott kan ta till heders. Gerillakrigare och genitiv-s är också aktuella i dagens text.

För någon vecka sedan var det tal i spalten om tänkbara svenska motsvarigheter till det kända finska tulijaiset, en liten present som gäster har med sig. Det har kommit en uppgift om ett mycket intressant åländskt ord, nämligen färdmansgåva.

Jag finner ordet vara bra. Det har den givna fördelen att det inte är konstruerat. I förleden färdman har vi ett ord som faktiskt finns (eller har funnits) i svenskt skriftspråk. Den enda förändring som behöver göras beträffande ordets form är det naturliga utbytet av det ålandska malets tjocka i mot högspråkets rd. Med färdman kan vi mena både långväga gäster och närmare grannar. — Jag tackar meddelaren, som ar ålänning till borden men numera bosatt ”i riket”, såsom det brukar heta på Åland.

En annan frågande har fäst sig vid en egendomlig användning av order gerilla. En tidning hade använt uttrycket ”gerillan Jose Sanchez”.

Det skall först sägas, att gerilla är ett spanskt ord (diminutiv till ordet guerra ”krig”, således egentligen ”litet krig”). Den mycket vanliga användningen i vårt språk, gerilla om irreguljära trupper, t.ex. ”gerillan angriper regeringstrupperna med framgång”, är strängt taget inte riktig, men har blivit vanlig och finns f.ö. åtminstone i engelskan. Den betydelseskridningen kan vi inte göra något åt. Men användningen om en enskild krigare känns främmande. Jag skulle ha skrivit t.ex. gerillakrigaren Jose S.

Från en tredje frågande kommer ett spörsmål som gäller användningen av genitiv efter länga namn. Det är först fråga om genitiven av uttrycket ”Pedagogiska fakulteten vid Åbo Akademi”. Genitiv behövs till ex. framför ordet rum, men efter vilket ord skall den placeras?

Bruket i sådana fall av genitiven efter huvudordet, dvs. efter fakulteten, it typisk för kanslispråk, och ett protokoll skulle jag utan tvekan skriva ”Pedagogiska fakultetens vid ÅA. mötesrum” Men ju ledigare, alltså ju närmare talspråket uttrycket är, desto hellre placeras man genitivens s efter Åbo Akademi, alltså i tal och i ett informellt brev: P.F. vid Åbo Akademis motesrum.

Ett annat fall av samma slag är ”Finlands svenska skolungdomsförbund rf”. Var skall genitivens s placeras i detta fall?

Här gäller samma princip. I en officiell skrivelse skulle jag skriva t.ex. ”Finlands svenska skolungdomsförbunds rf ordförande”, men i tal och vanliga brev placera s efter rf: ”FSS rf:s ordförande”.

Sådana här fall kan sägas följa bruket i pastillnamnet ”Kungen av Danmarks bröstkarameller”. Det är ju pastillernas namn på askarna, men det kunde gott tänkas att en formell text skulle använda formen ”Kungens av Danmark b.“. I många fall kan man klara problemet genom att använda omskrivning, men inte i de två fallen som frågan gäller.

Till slut skall jag ta upp en namnfråga. ”Har inte Sjundeå fätt sitt namn därför att det är den sjunde (större) ån. från Åbo räknat?

Förklaringen är inte helt ny. Den nämns som en namnförklaringsägen av Frettdenthal, för c. 100 år sedan. Nutida namnforskare är inte heller villiga att tro på förklaringen, utan tänker sig t.ex. att förleden Sjundeå är ett gammalt personnamn Sjunde. Här kan hänvisas till Åke Granlunds ”Studier över östnyländska ortnamn”.

Hufvudstadsbladet, 14.4.1983

FÖRNING och STÖRNING är händelsevis rimmande ord som kommer på tal i prof. Thors torsdagsspalt denna gäng. Florshuvor och klockslagsprepositioner är också aktuella.

”I Sverige säger man klockan är 5 min. i 10, men här 5 min. före 10. Vilket är bättre?”

Iakttagelsen om bruket av i och före är riktig. Det märkliga är att rikssvenskt språkbruk ännu för en mansålder sedan kunde ha före. Nu är i helt dominerande. Det tycks också som om i var på väg in språkbruket här, men bara i uttrycket ”kvart i (tio. osv.)”. Det hör man inte sällan hos oss numera.

I och för sig är båda uttrycken likvärdiga. Möjligen kan det tänkas att en uppgift om vad klockan ät blir tydligare med före (som ju är ett lite längre ord och därför hörs bättre otydligt tal), men i vanligt språk kan man inte säga att någotdera uttrycket (före eller i) är bättre. Men, som sagt, det kan vara av intresse att veta att fem (minuter) i tio” osv. är det brukliga i Sverige.

Samma frågande undrar varifrån uttrycket en black om foten härrör.

Det är ett utmärkt exempel på ett uttryck som i äldre tid betecknade en konkret realitet lever kvar i bildlig mening. En black om foten var et stycke, en kloss (av järn eller trä). som man förr i tiden hängde kring benet på en fånge. Bruket försvann, men uttrycket lever kvar som beteckning för ett hinder, ofta använt om ett sakförhållande som hindrat någon att handla såsom han skulle önska.

Av principiellt samma slag är ordet florshuva. För ungefär 250 år sedan skrev Linné att i väskan ”lades microscop... florhufva att fria sig for mygg” — det var före hans ryktbara resa till Lappland. En florshuva var en slöja för ansiktet, ofta men inte uteslutande buren av kvinnor.

Nu är ordet i denna användning borta; kvar är användningen som beteckning för berusning: ha en liten florshuva. Omskrivande uttryck för det tillståndet är vanliga.

Det var förra gången tal om ursprunget till namnet Sjundeå. Namnet Åbo har också tilldragit sig uppmärksamhet.

Det skall kort sägas att förra leden är å, senare leden bo i en betydelse ”större gård”. Senare leden har alltså inte med bod, bodar att göra.

Ordet förning och liktydiga ord har intresserat flera läsare.

Jag har tänkt ytterligare över förning och kommit till det resultatet att det är den bästa beteckning som står till buds för ”gåva som gäst har med sig”, alltså som motsvarighet till ”tuliaisia”; det ar kort och har betydande användning. Att det finns sådana som använder förning om mat som någon har med sig kan inte hindra någon att ge ordet en vidare betydelse.

Helt kort skall ett östnyländska dialektord för förning omtalas, nämligen tåmis (uttalas med längt å). Det är lån från finskans tuomisia.

Till slut i dag frågas det. ”Heter det korrekt störning eller störing?

I betydelsen ”händelse, förlopp, åtgard som stör”, t.ex. störningar i radio eller TV, är det nuspråkliga ordet störning. Vi bor således hålla på ett ordslut -ning i detta fall. — En avvikande bildning ar det speciellt finlandssvenska störing om ”en störande person, en fridstörare“, som skapades för några sedan. Om man vill använda det, bor man hålla på formen störing.

Hufvudstadsbladet, 21.4.1983

SOFISTIKERADE LIBRISTER bör ha dubbel nytta av att begrunda dagens språkspelet, eftersom båda orden tas upp till behandling där. Andra läsare är förstås också välkomna att ta del av prof. Thors’ synpunkter!

Det var nyligen fråga om ordet librist i denna spalt. Jag sade att det är en uteslutande finländsk term (det motsvaras av finskans libristi). I Sverige talar man om bokhandelsmedhjälpare. Jag sade också att librist är bildat till det lattnska ordet liber, som betyder ”bok”.

Jag fick förra veckan ett brev från en sakkunnig läsare, som gav följande upplysningar: När en förening för bokhandlare och bokhandelsmedhjälpare i Finland grundades 1906, fick den namnet Libro, som givetvis är bildat till det nämnda latinska ordet för bok, liber. Föreningsmedlemmarna började kallas librister. Detta ord hör alltså bara indirekt samman med det latinska ordet. Strängt taget borde vår term librist brukas bara om sådana bokhandelsmedhjälpare som har avlagt examen i bokhandelsskolan.

Jag tackar för det vänliga brevet, som gav en intressant upplysning om bakgrunden till ett finlandssvenskt ord.

En annan läsare tar upp ordet sofistikerad. Det ordet ser man ibland, inte minst i tidningarna. Frågeställaren citerar ett par artiklar i Hbl nyligen.

I den ena sades det på tal om ett bankrån i England, att bankens säkerhetsanordningar var ”ganska sofistikerade”, i den andra, att ”Banken (dvs. Finlands Bank) har utvecklat ett mycket sofistikerat system”. Vissa svenska ordböcker ger synonymer, som enligt min mening inte riktigt träffar ordets innebörd, i varje fall inte i de citerade tidningsställena. Närmare kommer man, om man ser efter vad det engelska sophisticated — givetvis grunden till det svenska ordet — har för betydelser. Det översätts med t.ex. ”(för)konstlad” och den betydelsen är vanlig hos svenskans sofistikerad. När det talas om att banker har ”sofistikerade säkerhets anordningar” betyder det att anordningarna är ”konstfulla, invecklade”.

Men ordet sofistikerad brukas ibland om människor och deras beteende. I det fallet är innebörden den som i Svenska Akademiens stora ordbok definieras så här: ”spetsfundig eller utspekulerad eller dubbelbottnad eller (pretentiöst) intellektuell... världserfaren eller blaserad eller elegant”. — Det är alltså inte alltid någon bettndransvärd egenskap hos en människa att vara sofistikerad.

Dagens tredje insändare berör ett problem som nog aldrig berörts i spalten.

Frågan lyder så: ”I gränstrakterna mellan Finland och Norge finns det ett tiotal lokaliteter (byar, sjöar och älvar) som ligger på själva gränsen eller som sträcker sig från det ena landet in i det andra och som har trespråkiga namnformer (samiska, finska och norska). Skall man i svensk text använda den samiska, finska eller norska formen”?

Vissa fall har en viss form blivit den allmänt använda i svenskan. Vi använder ju namnet Tana älv för den älv som på finska heter Tenojoki. Å andra sidan har namnet Utsjoki (med finskt uttal av u) blivit allmänt i svenskt språkbruk. I något enstaka fall har ett namn uppe nordligaste Lappland fait en speciell svensk form, så namnet Enare som ju på finska motsvaras av Inari. Några regler kan inte uppställas.

Vissa namn som de nämnda Tana älv och Enare finns med i listan ”Svenska ortnamn i Finland”. Den äR från 1963, men en ny upplaga är under utarbetande.

I viktiga fall kan det löna sig att fråga Svenska språknämnden i Finland, Fabiansgatan 7. Helsingfors 13, tel. 65 19 72.

Hufvudstadsbladet, 22.4.1983

BESVAR kommer sällan i singularis utan alltför ofta i pluralis när de kommer, må en lekman tycka. Men BESVAR i pluralis har en juridisk innebörd som prof. Thors här utreder.

Dagens första fråga gäller en gammal sedvänja och ett ord i samband med den. I en bok om en känd firmas historia under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet sägs det ”X ger då en matklapp åt sin granne, vilken hon ögonblickligen svarar med samma mynt.” Vad är en matklapp?

Det är — eller snarare: var — en klapp på ryggen som deltagarna i en måltid gav varandra efter måltidens slut. — I den citerade texten berättas sedan att den nämnde X sade au damen borde ”gottgöra kavaljeren med en kyss”. Damen ställde sig då med händerna på ryggen mot kakelugnen och sade att hon var beredd. — Mina kunskaper om gamla sedvänjor räcker inte till för alt jag skall kommentera damens beteende.

Det har på sista tiden varit tal om förning, eller som det på Åland heter färdmansgåva.

Båda orden är förträffliga. Som jag nyligen konstaterade, har förning den fördelen, att ordet är kort. I dag nämner jag orden speciellt därför att en meddelare sänt till mig kopior av några sidor ur boken ”Studier i svensk tulladministration” av William Smith. Där talas det om ”Skeppsfolkets förning”. Besättningen hade viss tullfrihet för medförda varor, dvs. ”rätt till förning, såsom Smith uttrycker det.

Det var inte bara vissa matvaror och kryddor som föli under rätten till förning, utan också t.ex. lärft och kläde. — Jag tackar varmt for de intressanta kopiorna och konstaterar, att förning kunnat användas om andra gåvor än matvaror. Ordet ät lämpligt som allmän term för ”gåvor som en gäst har med sig”, alltså som en motsvarighet till det finska lånordet ”tuliaisia”.

En meddelare har noterat ett intressant fall av ”avvikelse från könsdiskrimineringen”, såsom hon säger.

Hon har i västra Nyland hört uttrycket käringhalka och gubbfall. Detta noteras med tillfredsställelse spalten.

Men vad skall vi säga om en tidningsspalt, där prins Charles och prinsessan Diana kallas ett prinspar?

Jag finner ingenting upprörande i ordet. Prinspar brukas som en sammanfattande beteckning för ”en prins och hans gemål”. Däremot omtalas en regerande drottning och hennes gemål t.ex. som ”drottning Elisabeth och prins Philip” Åtminstone har jag aldrig lagt märke till någon gemensam beteckning för dem.

En känd jurist har bett mig påpeka en sak i fråga om ordet besvär.

Besvär är vanligt i betydelsen ”klagomål, överklagande av beslut”, t.ex. det mycket vanliga uttrycket anföra besvär och det likaledes vanliga besvären förkastades som obefogade. Det sistnämnda uttrycket avser en åtgärd av en högre domstol. Det visar också, att ordet besvär i denna juridiska innebörd är pluralis. Man kan förstå detta mot bakgrunden av betydelsen ”klagomål”.

Den förmodligen vanligaste kombinationen är väl anföra besvär, och den visar inte om besvär skall fattas som singularis. En annan vanlig kombination är däremot grammatikaliskt helt entydig mina besvär förkastades. Vi skall alltså minnas att besvär som juridisk term är ett pluralt ord och följaktligen skriva mina (våra) besvär.

Hufvudstadsbladet, 5.5.1983

DOM vill mänga utdöma — ”dom gillar alltså inte detta i Sverige så vanliga pronomen. Men prof. Thors är som vanligt hörsam och menar att man inte kan brännmärka en så allmänt accepterad form, i varje fall inte da den ersätter ”dem”. I skrift ska vi dock försöka hålla ”dom” borta...

I dagens första fråga uttalar en frågeställare sin förvåning över ordformen dom, som ibland kan förekomma t.ex. i våra massmedier.

Dom ar en biform till dem: formen dom finns redan i medeltids svenskan och på 1500-talet. Det på sällande i bruket av dom i nutiden är att ordet används också som en motsvarighet till de, t.ex. i satsen ”dom är mindre än den här”.

Bruket av dom är allmänt i stora delar av Sverige; formen di förekommer mest i södra Sverige. På språkvårdarhåll i Sverige accepterar man helt att dom används i stället för dem, t.ex. i satsen ”Vi ville inte köpa dom”. Däremot godkänner många inte ”dom“ som motsvarighet till de. t.ex. ”dom kom hit för en stund sen”.

Här i Finland har dom dels rötter i sydfinländska dialekter, dels kan de bero på inflytande från Sverige. Man kan nu för tiden höra dom också i Österbotten, som inte har for men i genuin dialekt; Sveriges radio och TV har å andra sidan betytt en tämligen starkt språkligt inflytande.

Skall man godkänna formen dom hos oss? I längden kan man knappast brännmärka något som är så vanligt i Sverige, men jag tycker inte an vi i nuläget skall undvika ”vår form” di. Däremot tycker jag inte dom hör hemma i skrift.

Våren har kommit, och här i söder blommar tussilagon eller hästhovsörten. Det är bakgrunden till en fråga. ”Är inte hästhov(sört) en förvrängning av det gamla ordet hosthäva?

Det stämmer att växten i dialekter heter hostehäva ”den som häver, dvs. botar, hosta” och i äldre svenska hostört. Växten ansågs nämligen förr ha medicinska egenskaper. På det syftar också det latinska tussilago, ty tussis betyder ”hosta”.

Men jag håller före, att hästhov är helt oberoende av det nämnda hostehäva. Växten har i flera språk namn med samma betydelse, t.ex. follehøv ”fölhov”” i danskan. Bakgrunden till namn som hästhov at enligt somliga bladens likhet med spåren av en hästhov. Själv tänker jag snarast på den ännu outslagna blomkorgens utseende.

En dam från Sverige har i Finland hört ordet byke i stallet för det i Sverige brukliga byk.

Hon konstaterar att byke i Sverige betyder ”pack, slödder” det ar alltså en nedsättande beteckning för en grupp människor.

Formen byke ”byk, bykkläder” fanns ännu i början av 1800-talet i Sverige, men den är numera uteslutande finlandssvensk i stället för byk. Det heter numera i Sverige. T.ex. ”Hon tvättade sin smutsiga byk”.

En läsare tar upp ordet nattygsbord, en biform till vårt vanliga nattduksbord.

Nattduksbord är — såsom frågeställaren konstaterat — den enda form som upptas i Akademiens ordlista. Formen nattygsbord är ombildad efter nattyg, en gammal beteckning för en kvinnlig huvudbonad använd till nattdräkt.

Hufvudstadsbladet, 12.5.1983

TRE ORDFÖRANDE häller tre anföranden så försåtligt kan svenska språket lägga upp det med sina pluralisformer! Varför ordförandena i obestämd form beter sig annorlunda än anförandena förklarar prof. Thors i dag, och de som ändå finner olikheten förarglig kan längre fram i texten hitta en lämplig kommentar: Hua-då!

”Vad sägs om följande uttryck en dagstidning: De övriga tre partiernas ordföranden?

Felet ligger givetvis i pluralis ordföranden; jag tvekar inte att kalla det fel, av det strider mot mängas språkbruk och mot högsvenskt språkbruk. Personbeteckningar på -ande har i obestämd pluralis ingen ändelse: (två) ordförande, (tre) resande, i bestämd pluralis -na: ordförandena. Det citerade uttrycket borde således ha lytt de tre övriga partiernas ordförande.

Den oriktiga pluralisformen på -n beror nog på inflytande från de vanliga neutrala orden (ett-orden) på -ande, ett anförande. I dem utgår obestämd pluralis på -n, t.ex. (två) anföranden.

Vi är för all del inte ensamma här hos oss om det nämnda felet; det förekommer också i Sverige. Men t.ex. i den senaste utgåvan av Wellanders ”Riktig svenska” klandras oriktig pluralis av ordförande.

Vi skall alltså komma ihåg att det heter t.ex. ”föreningens två viceordförande”.

En läsare med daglig kontakt med rikssvenskt språkbruk har lagt märke an att verbet söndra används på olika sätt i Finland och i Sverige.

Vi säger ju allmänt här i Finland ”jag har söndrat en kaffekopp”, men i Sverige heter det ””jag har haft sönder en kaffekopp”. (Däremot är uttrycken som är sönder, går sönder vanliga på båda sidorna av Bottenhavet.) Verbet söndra används i Sverige i betydelser som ”splittra, skapa söndring”, t.ex. ”folket var söndrat i stridande partier”.

Vårt söndra ”ha sönder“ är, skulle jag anse, en så vanligt språkbruk att det inte är realistiskt att tänka sig, att det skulle ersättas av ha sönder. Den lilla eftergiften för rikssvenskt språkbruk kunde man göra hos oss, att man godtar uttrycket ha sönder, om det dyker upp här på grund av rikssvenskt inflytande.

Samme frågande har fäst sig vid att det i Sverige förekommer talrika ortnamn på -sta såsom Kosta, Knivsta, Fagersta och många andra. ”Hur förklaras uppkomsten av dessa namn? Är de äldre än namnen på -stad, som ju är vanliga också hos oss?

Efterleden -sta har högst sannolikt uppstått genom förkortning av sammansatta ord som bostad m.fl.; det bekanta Fagersta i Västmanland är väl ursprungligen sammansatt med hyttostad ”plats för en hytta”. Själva namntypen går tillbaka till folkvandringstid och vikingatida, är alltså förhistorisk. Namn på -sta förekommer med skiftande former i hela Skandinavien, i England och Tyskland. (Det finns — väl på grund av senare efterbildningar — enstaka sta-namn också i Finland såsom Fagersta i Borgå.)

Vårt nutida-stad i stadsnamn som Kristinestad beror på senare, medeltida inflytande från tyskan, där Stadt sedan länge har haft betydelsen ”stadsbebyggelse”. (En god sammanfattning av sta-namnens problem finns exempelvis i uppsalaprofessorn Harry Stähls handbok ”Ortnamn och ortnamnsforskning”.)

En läsare har fäst sig vid ordet huvaligen, som han — enligt min mening med rätta — uppfattar såsom norrländskt. ”Vad har det for en härstamning och vad motsvarar det på högsvenska?”

Grunden är ordet hua (hua-då), som hos oss i varje fall förekommer i Österbotten — jag känner själv utmärkt väl till det från min barndom i Oravais och Vörå, i mellersta Österbotten. Som uttryck för obehag. skrämsel o.dyl. brukade vi säga hua-då. I detta hua hör man ofta ett mellanljud, så att ordet låter som huva. Till detta har så bildats huvaligen, som betyder ”förskräckligt, hemskt”.

På sina håll har hua — huva blivit huga, vilket brukar förekomma hos norrländska författare, t. ex. hos härnösandspojken Ludvig Nordström.

Hufvudstadsbladet, 19.5.1983

O-LJUD, nyckelpigor och dubbelagenter får de av uppmärksamheten i dagens språktest. Och den inleds med en bannlysning: prof. Thors som för det mesta uttrycker sig så varsamt vill verkligen inte att vi ska förvanska de fina gamla orden på -ium!

”Ett språkligt oskick håller på att sprida sig”, skriver en frågande och påpekar något som verkar påfallande, även för mig. Det händer inte sällan att man får läsa, t.ex. ”skolans högstadie, ”firmans laboratorie” o.dyl.

Det är fråga om bestämd form av ord som stadium, gymnasium, laboratorium. Orden har faktiskt kvar sin obestämda form på -um (för övrigt en latinsk form), men har övrigt svenska former såsom bestämd form på -et. Vad som här sagts är helt normalt svenskt språkbruk. Vi har ett gott mönster följande välkända uttryck: Lukas, Markus evangelium — men i evangeliet heter det; han befinner sig på detta stadium — men; lärarna på lågstadiet.

Vi skall inte använda former som ”skolans högstadie”. Fel av det slaget är stötande — inte bara for professionella språkvårdare!

”Hur uttalas följande ord som hat kort o i en trycksvag stavelse: polis, lokal, potatis och modern?”

Min bestämda uppfattning är, alt det förhärskande uttalet har o, inte å (och det kan tilläggas att ordet politik också har det). Detta gäller det vanliga uttalet hos oss, men också i Sverige har orden o-vokal vanligt riksspråksuttal.

Det är att märka, att uttalet av kort, obetonat o varierar rätt mycket. Avvikelser i uttalet ät dock inte påfallande. Ett speciellt fall kan nämnas, där o-vokalen finns i en obetonad slutstavelse, nämligen pluralis -or, t.ex. i flickor, vanor. Vårdat uttal hos oss har vanligen ”år“, men vissa dialekter hat ”or” och det uttalet i riksspräkstal är inte stötande. Sverige har ”or” som förhärskande form, men uttal med ”år” förekommer på många håll i Västsverige och anses inte stötande.

”Vi ses när vi råkas” låter väl bekant, eller hur? Är det ett skämtsamt uttryck, frågas det. Är det tautologiskt, dvs. innehåller det en upprepning av samma uttryck med en liten variation?

Uttrycket är vanligt och kan ha något växlande former (Vi träffas, när vi råkas t.ex.). Det är skämtsamt: två ord med innebörden ”träffas tillfälligt” finns i samma mening. Uttrycket betyder ungefär ”Vi ses någon gäng” eller liknande.

"Hur skall man bedöma uttrycket den internationellt berömde dubbelagenten Asev? Skall man verkligen säga att en dubbelagent är värd beröm?"

Ordet berömd är otvivelaktigt et starkt positivt uttryck. Om vi vill uttrycka oss mer neutralt, kan vi säga t.ex. ”den internationellt kände dubbelagenten”, om vi åter vill uttrycka klander eller ogillande, så kan vi använda ett uttryck som ”den internationellt beryktade dubbelagenten”. Olämpliga användningar av berömd och beryktad är tyvärr inte ovanliga. Enligt min erfarenhet är det oftast beryktad, det klandrande ordet, som används oriktigt.

Vad kommer ordet nyckelpiga ifrån?

Egentligen var nyckelpiga en benämning på en högt betrodd ”jungfru”, dvs. ett hembiträde. Beteckningen har sedan länge använts om den välkända insekten, som med en längre uttryck kallats ”jungfru Marie nyckelpiga”. Den graciösa lilla insekten har också i andra språk fått bära jungfru Marias namn som en hedersbeteckning. Det kan vara tillräckligt med en hänvisning till nyckelpigans engelska namn ladybird, där lady är ”Our Lady”, motsvarande det gamla svenska Vår Fru.

Hufvudstadsbladet, 26.5.1983

EN MARKLIG FÖRETEELSE är svenskans stavning av JÄMN- och JÄM- i sammansatta ord. Det heter ”brädet är jämnbrett” men däremot ”bräderna är jämbreda”, påpekar prof. Thors bl.a.

Skall man använda ordet emission i fråga om utgivning av frimärken, eller måste det heta utgåva?

Jag skulle utan vidare hålla på ordet utgåva, t.ex. ”En ny utgåva av serien från 1925” osv. Givetvis används också ordet emission om ”utgivning”, men det är i svenskt språkbruk mycket tydligt präglat av användningen av aktier och liknande. t.ex. ”bolagets nya emission av aktier”. Emission bör reserveras för användningen om aktier. obligationer etc.

”Kan man verkligen använda böjningsformerna mulnare och mulnast?”

Det kan man utan vidare göra. Man är inte tvungen att saga mera mulen, mest mulen. För den som tycker om att ha stöd i ordböcker, kan det sägas att Akademiens ordlista upptar formen mulnare.

En frågande berör ett något besvärligt problem och jag skall försöka utreda det. Det gäller stavningssätten jämn- och jäm- i sammansatta ord.

Jag skall ta ett par mycket använda ord: jämlik och jämnbred. Det första ordet, alltså jämlik, används givetvis om en jämförelse mellan två eller flera personer. I ett sådant fall skrivs förleden jäm-; märk också ordet jämföra. Däremot skriver man jämn- i fråga om ett och samma föremål: brädet är jämnbrett, stocken är jämntjock (däremot om två föremål: bräderna är jambreda med varandra). Emellertid skriver man alltid jämn- före vokal, h och m: jämnärig — trots att ordet naturligtvis alltid anger en jämförelse mellan två eller flera. — Det här kan verka invecklat. Viktigast ät dock att minnas stavningen av så vanliga ord som jämföra och jämlik.

Observera därutöver: Jämt i betydelsen ”alltid”.

En vän till mig har påpekat det alltför ymniga bruket av uttrycket i alla fall. Det förekommer ofta i sådana sammanhang där ordet men är det naturliga svenska ordet.

I alla fall har en nyans av ”om man tänker närmare på saken”. Vi skall ta ett exempel där en person har fått en tjänst och någon uttalat sitt missnöje med det. Då säger vi kanske ”Han är i alla fall den mest meriterade“. Men kan också brukas, men innebär en invändning utan den speciella nyansen av eftertänksamhet. Missbruket av i alla fall kommer mest till synes i sådana satser där uttrycket inleder det som sägs, t.ex. ”I alla fall är han den bästa vi kan ställa upp” — ett inledande men skulle vara på sin plats.

Ofta används välsigna slentrianmässigt eller tanklöst, t.ex. ”Talaren välsignade regeringens nyaste initiativ”. En insändare beklagar detta bruk av välsigna (t.ex. i detta fall, i stället för ord som gilla) och påpekar att välsigna har en centralt kristen och helgad innebörd, den som vi har t.ex. i ”Prästen välsignade de ungas äktenskap”. Även om den s.a.s. urvattnade användningen av välsigna är vanlig, är det allt skäl att vara återhållsam med den.

Något liknande gäller sammansättningsleden -frälst i nu för tiden välkända ord som fotbollsfrälst.

Också i fråga om dem är det skäl att minnas att frälst för manga har en djup, helig innebörd. ”Fotbollsbiten“ o.dyl. gör god tjänst som ersättande uttryck.

Hufvudstadsbladet, 2.6.1983

KAPPLAKE ett ord som numera fallit ur bruk betecknade en mindre kvantitet varor som en kapten hade rätt att ta med sig hem och sälja för egen räkning.

En liten anmärkning med anledning av drottning Elisabets och prins Philips besök i Sverige helt nyligen.

Visserligen är ordet kungapar allmänt känt och använt — men det ordet begagnas, såvitt jag vet, inte om en regerande drottning och hennes gemål. De är inte heller något ”drottningpar”, utan vi är tvungna an skriva t.ex. ”drottning Elisabet och prins Philip”

En frågeställare har — i anslutning till ordet förning, som de nyligen har varit tal om i spalten påmint om ordet kapplake, som till för någon generation sedan betecknade en mindre kvantitet varor som en kapten hade rätt att ta med sig hem och sälja för egen räkning.

Ordet har holländskt (eller möjligen lågtyskt) ursprung: det motsvarar det holländska kaplaken, sammansatt av motsvarigheter till kappa och lakan: det avsåg egentligen ”tyg till en kappa eller huvudbonad”. En ganska belysande parallell är engelskans hat-money som ju egentligen betyder ”hattpengar”, men som använts som term för en gratifikation till en skeppare, alltså om hans kapplake”.

Ortnamn har som bekant sina problem.

En insändare innehåller ett beklagande av det kända förhållandet, att namnformen Helsinki numera är den allmänt använda i engelska, tyska och de skandinaviska systerspråken. Frågeställaren undrar, om inte germanska språk snarast borde använda den svenska namnformen, alltså Helsingfors.

Frågan faller givetvis utom min domvärjo. Dock måste jag säga att jag blev angenämt överraskad, när jag härom dagen säg en norsk turistbuss, som mycket tydligt angav Helsingfors som sitt resmål. Namnledet -fors associerar ju mycket tydligt till norska namn av typen Hønefoss och man erinras om det kända faktum att norskan och svenskan står varandra nära.

En frågeställare tar upp ett flertal kända namn i vårt land. I dag skall jag ta upp ett par namn i vart land: de har inte svenskt ursprung, men är så allmänt kända att jag gärna säger några ord om dem (vad som sägs i det följande bygger på den utmärkta finska etymologiska ordboken).

Det är först fråga om namnet Kymmene älv, det finska Kymijoki. Kymi är ett ord för ”älv, ström” som möjligen har motsvarigheter i vissa av finskans släktspråk. (Det svenska Kymmene är en återgivning av den finska genitivformen Kymin.)

Namnet Kemi tycks däremot — av tillgängliga källor att döma — höra samman med ett ord kemi, som betecknar en strandbrink. Det skulle alltså inte vara besläktat med Kymi. Namnet är säkerligen, liksom Kymi, mycket gammalt. Det förefaller dock som om Kemi hörde till det egentlig mening finska namnförrådet: det tycks nämligen ha släktingar i estniskan.

En frågeställare tycker att det i spalten kunde sägas något till förmån för 24-timmarssystemet.

Jag håller med om att t.ex. 19.25 (uttalat ”nitton och tjugofem” eller ”nitton tjugofem”) är lättare att uppfatta än ”fem i halv åtta”. Det kan väl tänkas att man om något eller några tiotal år allmänt säger t.ex. ”nitton (och) tjugofem” — det relativt nya systemet slår inte igenom så lätt. Men jag är positivt inställd till 24-timmarssystemet.

En frågande från mina hemtrakter i mellersta Österbotten ställer en fråga om ett ord som är mycket välbekant för mig: småmjölog (kort ö, g-et hörs inte, så att ordet låter som ”småmjölo”).

Ordet är vanligt i hela Österbotten, liksom mjölog betydelsen ”tokig, vrickad”. Småmjölog är i enlighet med det ”halvfnoskig”. Mjölog och småmjölog utgår från en tanke att ”det finns mjöl i huvudet, där det ju inte skall finnas”.

Hufvudstadsbladet, 9.6.1983

KARLSSON är aktuell i dagens språkspalt: i varje fall i den mån han stavas Carlsson. Prof. Thors lanserar också ett lämpligt svenskt ord för det på sina håll så gärna använda ”rötösherrat”.

”Varför ser man svenska namn som Karl och Karlsson stavade med c?”

Det sammanhänger med den latinska stavningen. I latinet brukades nämligen bokstaven k ytters sällan; i stället skrevs c. Under medeltiden och längt senare var latinet allmänt använt i urkunder. Namn på svenska och många andra språk fick ofta en latiniserad form. Av det vanliga namnet Karl användes den latinska formen Carolus.

Det är därför förståeligt alt c också kom att användas i svenska namn: t.ex. har svenska kungar i många släktled burit namnet Carl (så stavat), och den nuvarande heter som känt Carl Gustaf. Den här skildrade gamla vanan förklarat stavningar som Carl, Carlsson, Carlander m.fl.

Stavningar som Christer och Christina har också latinsk bakgrund, men har ytterst sin rot i grekiskan. Där stavas namnet Christós med ett tecken som ser ut som est x och som motsvarar latinets stavning med ch.

I detta sammanhang kan också stavningen av vissa, ursprungligen främmande ord med c — ett s-liud benrötas. Vi kan som exempel taga civil och ciceron; i bagge motsvarar c ett s-ljud. I senare latIn började man uttala c före främre vokaler, t.ex. i, som s, och också franskan har uttal med s men skriver c sådana fall. Därför uttalar vi ”sivil, siseron”, trots att det klassiska latinet på Ciceros och Caesars tid uttalade k. (Det kan i detta sammanhang nämnas att italienskan uttalar tj. t.ex. cicerone ”guide” — det anses att de italienska guiderna med sin flödande svada hat gett upphov till ordet ciceron, på italienska uttalat ”tjitserone”. De liknades ironiskt vid den store vältalaren Cicero.)

En frågeställare tar upp ett ytterst vanligt liket svenskt ord, nämligen så.

Det förekommer ju mycket ofta tal — utan någon egentlig uppgift, t.ex. ” I morgon skall vi träffas”. ”I dag så är han inte hemma”. ”Antagligen så tyckte han”. De två första exemplen är ”fabricerade” för spalten, det sista har frågeställaren hört i en intervju i TV.

Det vanliga överflödiga bruket av så förekommer vanligen efter adverbial (rums- och tidsuttryck). Naturligtvis vill jag inte (och väl ingen annan språkvårdare heller) säga något om denna användning i ledigt tal, men den hör inte hemma i skrift (och inte i mer formbundet, högtidligt tal). — Lite mer acceptabelt är ett informellt så efter en föregående sats, t.ex. ”Då han vaknade upp, så kunde han…” (ur det insända materialen).

Det finns en typ av uttryck, där ett tillagt så är på sin plats. Vi använder ju ofta, även i skrift, s.k. villkorssatser utan inledande ord, t.ex. ”Vill du anmäla missnöje, så har du en möjlighet i morgon.” I dylika eftersatser är så lämpligt att använda. Det gör faktiskt meningsbyggnaden tydligare.

Helt nyligen blev jag tillfrågad, vilket svenskt ord som skulle kunna användas som motsvarighet till det nu så vanliga finska rötösherrat, som brukar användas om personer som påstås ha gjort sig skyldiga till förbrytelser — vanligen ekonomiska.

Det skall först konstateras att rötös i Cannelins finsk-svenska ordbok återges med ”fuffens, (mindre) brott. skandal, intrampning“. Den stora nufinska ordboken anger också vissa betydelser som pekar på andra förbrytelser: ”rikos, ilkityö”, dvs ”brott, illgärning”.

Själv har jag närmast tagit fasta på Cannelins översättningar och tänkt på att rötös i de aktuella fallen väl närmast anger brott av ekonomisk art. Det ord jag skulle vilja föreslå är fiffelknös — fiffel med dess innebord av ”fask, smussel” tycker jag passar rätt väl i sammanhanget, knös har innebörden en man med stora later, en rik eller mäktig man. Det är det ord som val närmast återger herra i sammansättningen. Jag anser att det täcker den föraktliga ton som herra har i den diskuterade termen i den politiska debatten.

Hufvudstadsbladet, 16.6.1983

SOM är ett oumbärligt litet svenskt ord, som emellertid ibland smyger sig in i sammanhang där det inte borde vara med och där det ger meningen en osvensk prägel. Tag del av den varning prof. Thors förmedlar i dag — efter att ha skakat på huvudet ät några bakade ”essor”!

En dam från mitt hemlandskap visade mig häromdagen omslaget till en bageriprodukt från norra Österbotten. På omslaget läses: Essor.

Min vän reagerade mot formuleringen, och jag instämmer i hennes förargelse. Vi talar ju om ett ess. Et sådant ord har inte -or i pluralis utan flertalsformen är lika med singularis: det heter alltså ett ess, flera ess.

Ett helt annat ursprung är ess — som naturligtvis har namn efter sin likhet med bokstaven S — har uttrycket vara i sitt esse ”ha det förträffligt, stortrivas”. Esse är lån från medeltidslatinets esse ”vara, väsen”.

En läsare har skickat till mig en annonstext, som bär en alltför tydlig prägel av att vara översatt från finskan.

Den första meningen i annonsen innehåller ett mycket vanligt fel, särskilt vanligt i översättningar från finskan. Det står nämligen: ”som regionalutställningens organisator är X-gillet“. Felet ligger i användningen av som. Det hör inte hemma i sådana konstruktioner, utan satser skall lyda ”Regionalutställningen: organisator är” — snarast skulle ja dock skriva ”Regionalutställningen organiseras av…”

Vi använder givetvis ofta som i betydelsen ”i egenskap av. liksom”. Men vi använder inte som tillsammans med former av vara fall som det citerade, utan vi konstruerar satsen med organisator som subjekt (och utan något som). I finskan står dylika fall det inledande ordet i essiv (med -na, -nä), subjektet är ett av de ord som följer, t.ex. taiteilijaseura i detta fall. Ett annat exempel av samma art är: Professor under hans studieår var X. X.” — ett satsbörjande som vore helt felaktigt och osvenskt.

I satser med som i betydelsen ”i egenskap av” förekommer däremot ett satsinledande som, t.ex. ”Som far är jag mycket bekymrad”, ”Som idrottsman var han en av landets främsta”.

I detta sammanhang kan nämnas motsatsen mellan uttryck som ”han är en tråkmåns”, ”han är en förbrytare”, dar predikativet uttrycker en karaktärsegenskap, och den vanliga typen ”han är norrman” (nattonalitet). ”han är snickare” (yrke). Uttryck av den senare, artikellösa typen är mycket vanliga. Det är att märka att tillsammans med ett adjektiv eller ett prepositionsuttryck står också den senare typen med artikel, t.ex. ”han är en skicklig snickare”, ”hon gifte sig med en norrman från Bergen”.

Ett vanligt uttryck berörs i en fråga: hälften dyrare och dubbelt dyrare. ”Är inte hälften lika med 50 % och dubbelt =200 %?”

Vid dubbelt anges egentligen höjningen eller ökningen med dubbelt (så dyr, så stor), och det innebär ökning till det dubbla, dvs. med 100 procent, så att det nya värdet o.s.v. är 200 procent av det förra. Hälften större är egentligen = en och en halv gäng så stor, men brukas mycket ofta, otydligt nog, i en betydelse som motsvarar den som angetts för dubbelt (så stor etc.).

För länge sedan frågades det vad begärning ”kant, bård, bräm” har för ett ursprung.

Det är egentligen av lågtyskt ursprung. Stammen innehåller en ord med betydelsen ”kil” o.dyl.; det motsvarar det äldre svenska gere ”kil” (också brukat som personbinamn och bevarat i ortsnamn som exempelvis Gerby nära Vasa, bildat till personbinamnet).

De ursprungliga språkspalterna har digitaliserats med hjälp av automatiserad transkribering.

Originalen finns som (pdf) här:

Lista över ord och uttryck behandlade i Carl-Eric Thors språkspalter i Hufvudstadsbladet och Vasabladet 1967–1985: Till söklistan(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst)

Hufvudstadsbladet