Torsdag med Thors i Hbl, 23.6.-22.9.1983

Hufvudstadsbladet, 23.6.1983

En frågeställare har hört vissa uttal i radion och finner att de strider mot hans språkbruk.

Det första fallet är helt klart. Frågeställaren har hört låglänt uttalat med längt e-ljud. Det uttalet avviker också från mitt språkbruk. Låglänt är bildat till ordet land och har kort vokal i senare leden länd.

Den andra frågan är mer komplicerad. Frågeställarens formulering är följande: ”Vad skall man säga om det relativt allmänna bruket i radion att betona en stavelse i vardera sammansättningsleden sammansatta ord?” Som exempel namns nyhetsuppläsare och kostnadsfördelning.

I den mån det skildrade uttalet förekommer, vilket såvitt jag fattar frågan rätt betyder att t.ex. nyhetsuppläsare uttalas med lika starkt tryck på upp som på ny, avviker det helt från vårt normala uttal. Här i Finland för givetvis ny- det starkaste trycket, det tryck som vilar på upp-är svagare. (Det är en typisk sammansättning, med den tryckfördelning som är vanlig i sådana ord.) Här skall påpekas, att den vanliga rikssvenska tryckfördelningen är en annan: också i Sverige har ny- det starkaste trycket, men bitrycket ligger normalt på -läs-, trots att ord som uppläsning och uppläsare har huvudtryck på första stavelsen även i Sverige. En förskjutning av bitrycket av typen nyhetsuppläsare är förmodligen framkallad av en tendens att placera huvudtryck och bitryck så längt från varandra som möjligt. Den tendensen framträder ratt ofta i sammansättningar i Sverige.

För att ta ett på måfå valt exempel: hos oss brukar det vanligen heta misshu’shållning, i Sverige däremot misshushå’llning, ett uttal som kan förekomma också hos oss. — Det är inte nödvändigt att anamma det rikssvenska uttalet av sammansättningar, men om de dyker upp hos oss, bör det kunna accepteras.

För någon tid sedan skrev jag om en tänkbar återgivning av ”rötösherra“ och föreslog fiffelknös.

Min kollega prof. Björn Pettersson i Tammerfors har i en insändare föreslagit fiffelherre. Förslaget stöter mig så mycket mindre som jas själv övervägt den möjligheten. Sammanställningen med fiffel- ger -herre en ironisk ton, och det hela passar ganska bra. (Ordet herre är i folkligt tal inget s.k. honnörsord, utan låter föraktfullt eller ironiskt.)

En dam från sydvästhörnet av vårt land ställer åtskilliga frågor. I dag hinner jag bara nämna en.

Hon har i radio hört benämningen i Åbo och i Björneborgs län. Den måste betecknas som felaktig. Det är — varje fall i dagens situation — fråga om ett län. (Mina historiska källor är just nu mycket få. Jag har dock en förmodan att Björneborg är med i sammanhanget, därför att de ursprungliga namngivarna ville peka på det gamla Kumogårds län.) Det viktiga är, att det måste heta i Åbo och Björneborgs län — det skall inte jämföras med sammanställningar av två län, t.ex. ”i Vasa och i Uleåborgs län”.

En frågeställare med sydösterbottniska rötter har i Sideby hört uttrycket ”han har inte någon fund i handen”, dvs. ”han har en kraftlös hand”.

Tack vare välvillig hjälp av prof. Olav Ahlbäck har jag fått veta att materialet för den nya finlandssvenska dialektordboken har belägg för fund i betydelsen ”känsel” från Lappfjärd, alltså från en grannkommun till Sideby.

Betydelsen i Lappfjärd (”känsel”) stämmer mycket väl överens med den i Sidebyexemplet: en hand utan känsel verkar kraftlös. De vidare anknytningarna är något oklara i detaljer. Det ligger väl närmast till hands att sammanhålla det sydösterbottniska fund med det ord fund som vi alla känner från uttrycket komma underfund med. Fund har mycket nära anknytning till fynd: i fynd finns omljud, men detta saknas i fund. Båda orden hör ihop med finna; jämför ”finna på nägot” och påfund. (Jag tänker mig en förklaring av underfund och det sydösterbottniska fund ”känsel” i denna riktning: måhända har underfund ursprungligen haft en innebörd ”grepp om något” — jämför begripa i betydelsen ”förstå” och från en betydelse ”grepp” har innebörden ”känsel” kunnat utvecklas. Men allt detta ar bara förmodanden, ett första försök till förklaring.)

Hufvudstadsbladet, 7.7.1983

FORLEDEN VI i namnet Viborg ar ett utdött ord som syftar på helig plats, offerställe. Vi ingår i många namn i södra Skandinavien men Viborg i Karelen är det enda exemplet i österled, påpekar professorn.

Orden sport och idrott är som känt ungefär liktydiga, men inte helt.

Friidrott, t.ex. löpning, kast och hopp, kallar vi inte ”sport” lika litet som vi betecknar dess utövare som ”sportsmän”. En kontrast till friidrott i språkligt avseende är motorsport: vi har inget ord ”motoridrott”.

En sammansättning som har intresserat mig de senaste dagarna är sportplan. Det ordet är finlandssvenskt; i Sverige talar man om idrottsplaner. Denna benämning är givetvis inte främmande för oss.

Medan sportplan förekommer officiella namn på vissa idrottsplaner, bl.a. i Helsingfors, och brukas: vårt talspråk (jämte idrottsplan), så finns också idrottsplan i finlandssvenska officiella sammanhang. En liten kontroll i Vasa läns telefonkatalog, den enda jämte Helsingforskatalogen jag förfogar över på mitt sommarställe, visar att telefonkatalogen tar upp idrottsplaner samtliga svenskösterbottniska städer. Det intressanta är alltså att idrottsplan är det allmänt svenska ordet. Med tanke på att man inom friidrotten talar om idrottsmän och idrottstävlingar och på att friidrotten spelar en huvudroll på idrottsplanerna, anser jag att idrottsplan är det lämpliga ordet.

Medan sport är ett engelskt ord, som kom in i svenskan på 1800-talet, är idrott ett enbart nordiskt ord. Det fanns i fornsvenskan i formen idrät, en form som återfinns nutidens norska och danska. Sedan tycks ordet ha försvunnit ur svenskan för någon tid, men det togs på 1600-talet upp ur isländskan av några författare, bl.a. Georg Stiernhielm, vilka ivrade för de nordiska orden i vårt språk.

For rätt länge sedan ställdes det en fråga till spalten: ”Vad har namnet Viborg för ett ursprung?"

Förleden i Viborg är ett sedan länge utdött ord vi för ”(hednisk) helig plats, offerställe”. Detta ord vi finns i åtskilliga namn i södra Skandinavien, men namnet Viborg i Karelen är det enda exemplet på sådana namn i österled. (Man kan fundera över namnet: efterleden -borg kan ha fogats till ett ursprungligt namn Vi, som väl var ett minne av gamla nordiska intressen i den innersta delen av Finska viken.)

Om ordet vi skall för övrigt sägas att det ursprungligen var en substantivering av ett mycket gammalt ord för ”helig”, som i nutiden bara finns kvar i det tyska ordet for jul, Weihnachten. — En annan kvarleva från gammal tid ar det svenska uttrycket, varg i veum, som nu betecknar en fredlös man, men som bevarar varg i den ursprungliga betydelsen ”förbrytare” — hela uttrycket är f.ö. upptaget från isländskan, där det gamla ordet vi hade formen vé.

”Vad skall egentligen växten Epilobium kallas på svenska?”

Frågan ar inte så lätt att svara på. I flororna finner man namnen mjölke eller mjölkört, som väl inte känns så särskilt karakteristiska for den allbekanta växten, som just nu framträder så tydligt med sina rödvioletta blommor. Någon gäng brukar jag använda det ”inofficiella” rikssvenska rallarros. Det är for att del inte någon ”ros”, men förleden rallare pekar på det välkända förhållandet, att växten gärna dyker upp på platser som berörts av mänsklig byggenskap (”rallarna” hade ju att göra med järnvägsbyggen). — Som situationen är, får vi väl hälla oss till termen Epiloblum.

Det kuriösa är, att nutida floror inte tar upp växten under namnet Epilobium: de kallar den Chamaenerion angustifolium; mannet Chamaenerion betyder ”dvärg-nerium” och syftar på bladens likhet med dem hos inomhusväxten Nerium.

Hufvudstadsbladet, 14.7.1983

OM TJOCKA L-LJUD och björntjänster skriver professorn i dag. Uttrycket ”att göra någon en björntjänst” har sitt ursprung i en av La Fontaines fabler.

”Det vanliga fäl, fälas har väl en enkel förklaring.” förmodar en frågeställare.

Förklaringen ligger ytterst i det s.k. ”tjocka l-ljud” som i nutiden ar vanligt i dialektfärgat tal i mellersta och norra Sverige och som dessutom ar vanligt på Åland och i nästan alla österbottniska kommuner. (Obs: detta I-ljud far inte förväxlas med det finskpåverkade I-ljudet som förekommer t.ex. i Helsingforstal.)

Det svenska tjocka l-ljudet har fört förekommit i språkformer, som nu saknar det. En trakt hos oss som inte tycks ha haft det at den östliga delen av Nyland. Det märkliga ät att det ”tjocka l” tycks ha försvunnit i den form av vårt språk som har betytt allra mest for riksspråket, nämligen spraket i Stockholm. Det finns iakttagelser från slutet av 1600-talet, dar det säg ungefär så: ”Det finns ett märkligt l-ljud i svenskan, som är svårt för utlänningar att uttala (exempel). Stockholmare har inte det ljudet. — Att ljudet saknades i stockholmsspråket har man i senare tid velat sammanställa med det starka tyska folkelementet i Stockholm; ljudet ät ju helt främmande for tyskan.

Utvecklingen ledde till att det började anses ”ofint” att uttala det tjocka l som är vanligt i t.ex. flicka, men som i talrika rikssvenska folkmål, i åländska och österbottniska mål också förekommer i ord där riksspråket har rd, t.ex. fälas för ”färdas”, gål för ”gård”. I dylika ord kan I-formerna också finnas som ålderdomligheter i dialekter som i nu tiden inte har något tjockt I.

Riksspråket har några få liknande rester, dvs. ord med (i nutiden) vanligt I-ljud, som motsvaras av rd i äldre svenska. Ett sådant har vi i hin håle, en omskrivning för namnet på djävulen, vilket innehåller ett gammalt pronomen och ordet hårde med gammalt uttal, ett annat ord med l av rd är vålnad ”andeskepnad” o. dyl., eg. ”skyddsande”, samma ord som vårdnad.

”Vad betyder ordet illfänas?” undrar en annan frågande.

I nutiden används ordet illfänas betydelsen ”väsnas, bråka”. Tidigare (ännu omkring 1800) brukade ordet skrivas illfängas och hade betydelsen ”vara ängslig”. Skrivningen -längas pekar på sammanhang med det gamla ordet fägen ”glad”, som ännu lever i vissa dialekter. Den nutida användningen i betydelsen ”bråka” beror väl på en felaktig sammankoppling med ord som fä och fänad.

Hur har ordet björntjänst uppkommit?” undrar en tredje frågeställare.

Björntjänst som brukar förekomma i uttrycket göra någon en björntjänst ”göra någon en otjänst” använt om en situation, där någon tror sig hjälpa en annan, har sitt ursprung i en fabel som finns hos den ryktbare franske 1600-talsförfattaren La Fontaine, Han berättar en historia om en björn som skulle driva bort en fluga som satt sig på en mans panna. Björnen dödade flugan, men råkade också döda mannen.

Hufvudstadsbladet, 21.7.1983

SKATAN har en lång stjärt som känt och ordet skota som finns i våra dialekter betecknar udde eller spets. Det förekommer bl.a. i namn såsom SKATUDDEN och ESTNÄSSKATAN.

”Varför heter samma fågel skata i värt skriftspråk, men skjora och liknande i våra dialekter? Vad har orden for en historia?

Ordet skjora, som uttalas /sjo:ro, sjouro/ är ett gammalt, gemensamt nordiskt ord. Det heter t.ex. skjor /uttalat sjo:r/ eller skjære på norska, finns ocksä i danskan och i isländskan, där det är känt redan i fornspråket. Man vet inte säkert, vad ordet kommer av: det kan bara konstateras att det var känt redan i fornsvenskan.

Däremot vet vi mycket väl, vad ordet skata har for härledning. Också det är ett ord, som ar kant i alla skandinaviska språk och i fornsvenskan. Det har givits efter den långa stjärten. Skata sammanhanget nämligen med det ord for ”udde, spets” som finns i våra dialekter: skata (kort a i första stavelsen). Det ingår i ganska mänga namn i Svenskfinland, t.ex. Skatan, stadsdel i Jakobstad, och Skatudden i Helsingfors (bildat till det gamla namnet Estnässkatan).

För övrigt har skatan många benämningar i de germanska språken. Detta, liksom växlingen mellan två benämningar i nordiska språk, antas hänga samman med att skatan varit föremål for mycken vidskepelse; fågelns lust att snatta är välkänd och hennes ”skratt” kan låta försmädligt.

Är det egentligen rätt att skriva t.ex. Han tilldelades anmärkning? Borde det inte heta Honom tilldelades anmärkning?

Förr i tiden, i varje fall i våra skolor under tiden före andra världskriget, brukade rättelser göras i elevernas häften, om de använde uttryck av typen ”Han tilldelades anmärkning”. Numera ser man dock annorlunda på problemet, och uttryckstypen Han tilldelades anmärkning godkänns t.o.m. av Wellander i den sista upplagan av ”Riktig svenska” (1973). Där heter det (s. 149): ”Den ökade friheten i konstruktionen gör otvivelaktigt språket smidigare, lätthanterligare”. — Den nutida konstruktionen har sin bakgrund i uttryck med ett substantiv som inledande ord, t.ex. ”Söderlund tilldelades anmärkning”. Ingenting anger, om Söderlund skall uppfattas som dativ, alltså som en motsvarighet till ”honom”, eller som nominativ dvs. som en motsvarighet till ”han”. Det ar utan tvivel så, att det är naturligast att börja satsen med ett personbetecknande ord, och detta har lett till den nutida uppfattningen att detta ord är subjekt. Sedan har konstruktioner med pronomen (Han tilldelades) också trängt fram och dominerar i nutiden.

Vi kan alltså utan betänklighet skriva t.ex. ”Han tilldelades anmärkning”, trots att det heter ”Man tilldelade honom anmärkning”. — Det är, som Wellander påpekar, absolut smidigare att skriva t.ex. ”Han utvisades och tilldelades anmärkning” än att använda det äldre ”Han utvisades och honom tilldelades anmärkning“.

I språkspalten förra veckan fanns det ett tryckfel, som kanske har observeras av någon. Det var tal om ordet illfänas och jag nämnde den äldre formen illfägnas (inte -fängas, som det tyvärr stod i spalten).

Hufvudstadsbladet, 28.7.1983

PRYO, en förkortning au uttrycket ”praktiserande yrkesorientering”, är ett nyskapat ord som används främst i skolsammanhang. Prof. Thors betecknar ordet som ett typiskt initialord som visar ”skriftens makt över talet”.

Nyligen var det i spalten tal om svenska namn för den välkända Chamaenerion angustisolium, den rödviolettblommiga ört som så här års blommar t.ex. vid stenrösen, gärdsgårdar och på andra ställen vilka bär spår av mänsklig verksamhet. Jag konstaterade att växten bland intresserade lekmän ofta heter ”epilobium” men i flororna förs till ett annat släkte, Chamaenerion. Det namn som i flororna ofta ges vaxten, mjölke eller mjölkört, förefaller åtminstone mig föga betecknande.

Ett par insändare har gjort påpekanden med anledning av inlägget. Den ene säger att växten i hans nyländska hemtrakt ofta får hela svedjegräs.

Namnet hör givetvis till dem som betecknar att växtplatsen, som ovan sades, ofta ”bär spår av mänsklig verksamhet”. Med en liten ändring skulle det kunna bli ett förträffligt namn i allmännare bruk: det kunde upptas i formen svedjeört (växten är ju inte något ”gräs”).

Den andre insändaren påpekar af växten i vissa floror kallas duntrav.

Andra förbehåller duntrav eller dunört for vissa arter som liknar ”svedjeörten” (Chamaenerion).

Samme insändare har fäst sig vid orden pryo och prya.

Båda orden tillhör väsentligen, men inte uteslutande, det rikssvenska språkbruket, främst i skolor. Jag har dock hört verbet prya någon gäng här hos oss. Det intressanta är att både pryo och prya egentligen är uppkomna genom utläsning av förkortningar, pryo står för ”praktisk yrkesorientering”. Till pryo har sedan verbet (att) prya bildats.

Fall som pryo kan sägas vara exempel på det tryckta ordets makt. Pryo är bildat till de ursprungliga ordens begynnelsebokstäver, ett slags initialord.

Mer typiska initialord är sådana, där bara de allra första bokstäverna de ingående orden har tagits med. Goda exempel är PM, WC och VD av pro memoria (latin, ordagrant ”för minnet” d.v.s. ”för att ihåg kommas”), water closet och verkställande direktör. Samtliga tre fallen förekommer också i tal sin förkortade form och åtminstone PM och WC har blivit substantiv med artikel en (eller: ett) pm, ett vc. Andra exempel på initialord, som brukas också i tal, är det rikssvenska UD 3 (utrikesdepartementet) och det motsvarande finländska UM (utrikesministeriet) samt UB (universitetsbiblioteket).

Skriftens inflytande på talet kommer också till synes i sådana fal där man uttalar en längre förkortning som i skrift består av en något längre del av ett ord, avbruten med en punkt. Typiska fall av sådana förkortningar i tal är vissa beteckningar för avlagda examina: fil. kand. (”filosofie kandidat”), fil. mag. (”filosofie magister”) och jur. kand. (”juris kandidat”), i tal ofta uttalade enligt mönstret ”Han blev filkand i fjol”.

De i tal brukade förkortningarna visar alltså ”skriftens makt över talet”.

Hufvudstadsbladet, 4.8.1983

MASTE har ingen infinitivform som är acceptabelt i korrekt språkbruk — det är tråkigt att måsta, nej vara tvungen att konstatera faktum. DAGENS Thors-text kommer per express från Oravais där professorn befinner sig på sommarlov. Han kan också nås genom postens förmedling och tar gärna emot sommarfrågor från läsekretsen. Brev kan adresseras till Hbl:s redaktion, som vidarebefordrar.

”Det heter som bekant Musen som röt. Hur säger man musen har — förr? Är det rytit eller rutit? Skall böjningen följa den i brutit?”

Frågan kan besvaras helt kort: det heter rutit. Den ger dock upphov till några kommentarer. Just verbtypen bryta—bröt—brutit uppvisar i talspråk ganska ofta avvikande supinumformer, dvs. de former som brukas efter har, hade. Former som brytit, skrytit och flygit, frysit kan dyka upp i talspråk, men ar inte tillårna i skriftspråk och kan även i tal betecknas, som slarviga eller vulgära.

Det är påfallande att former som bröt, skröt, flög och frös står så starkt i vanligt talspråk att väl ingen använder avvikande former av dem. Förmodligen förekommer supinum, formerna mycket mindre och at därför mer utsatta för påverkan från infinitiv bryta osv. samt från de mycket brukliga presensformerna. ingen som talar svenska begår fel i fråga om bryter, skryter osv.

Böjningen bryta—bryter—bröt, tjuta—tjuter—tjöt hör till de vanligaste bland de starka verben och har några fall gett upphov till analogiska former som löd och rös i stället för de vanliga lydde och ryste.

En annan frågande undrar: ”Kan man i skrift alls använda formen (att) måsta?”

Formen måsta är finlandssvensk, men förekommer också i vissa trakter i Norrland. Den ar okänd i stora delat av språkområdet, och låter påfallande för dem som inte har den i sin hemtrakts språk. (Ordet är, så vanligt det än är, ett lån från den lågtyska imperfektformen moste.)

Den basta ersättningen for ett talspråkligt ”skall vi måsta göra det” är väl Skall vi bli tvungna att göra det. Ofta går det att skriva Måste vi göra det, alltså inte ta med verbet skall.

”Det heter ju ofta Han kom till affären strax före stängningsdags. Men kan man om den motsatta situationen säga Han kom till affären strax efter öppningsdags?“

Det går bra att använda. En förklaring, varför det är mer ovanligt att säga strax efter öppningsdags eller strax före öppningsdags är nog, att hela situationen i allmänhet inte är så viktig, affären, banken eller vad det kan vara öppnar om en stund och är sedan öppen en längre tid. Det hela för inte med sig den känsla av besvikelse man känner när man kommer ”strax efter stängningsdags”.

En frågande ställer problemet: ”Olika slags institutioner i Sovjetunionen är ofta uppkallade efter kända personligheter, ett system vi i allmänhet saknar hos oss. Hur säger man då på svenska t.ex. ”Den fysiologiska institutionen ’imeni Pavlova” (ordagrant ”efter Pavlovs namn”)?

Jag skulle använda en sammansättning som ”Pavlov-institutionen för fysiologi“. Vi använder gärna sammansättningar, t.ex. ”Kuulainstitutet” (i Vasa) och kan utmärkt väl bilda ett namn som ”Porthaninstitutionen för romersk historia”.

Hufvudstadsbladet, 11.8.1983

ÖRFILAR ska ni inte be om på kafé i Sverige — då kan det bli andra bullar av... Varningen kommer i dagens språkliga sommarbulletin från professor Thors i Oravais.

”Vad har ordet vankas för ursprung? Används det alltid tillsammans med ord för mat?”

Det sinns två åsikter om ursprunget till vanka. Enligt den ena är ordet härlett ur det äldre svenska och i dialekter vanliga ordet vån, ett äldre van, som betyder ”förhoppning”. Enligt den andra är vankas ursprungligen ett medellågtyskt alltså t ex. hanseatiskt — wanken. Teorien om medellågtyska ursprung har ett starkt stöd i att det lågtyska ordet kunde förekomma kust i uttryck som liknar de nutida svenska. Så t.ex. förekom ett lågtyskt dar wanket de rode, som i nutida svenska motsvaras av där vankas stryk.

Med det kommer vi in på frågan om användningen av vankas. Visst är det riktigt, att det används om mat, t.ex. i eftermiddag vankas det plattar med hallonsylt, men det förekommer också tillsammans med ordet stryk (och motsvarande). Jag kan utmärkt väl tänka mig ett uttryck om nu vankas det riktiga örfilar.

På tal om örfilar, så känner jag en inre maning att säga: använd inte ordet örfil i betydelsen ”ett slags skulle” i Sverige eller i samtal med rikssvenskar. I Sverige används örfil uteslutande i betydelsen ”slag mot örat”, det som i äldre svenska kallades kindpust. Då förstår man den förvåning som en kaféexpedit i Sverige känner inför en begäran ”Får jag två örfilar, fröken.

Det ord som lämpar sig bäst för vårt örfil i betydelsen ”ett slags bakverk” är kanelbulle. Ett utmärkt ord, för övrigt.

En annan fråga som gäller ett rikssvenskt ord är följande:

”I en rikssvensk tidning läste jag om befordringar i Sveriges generalitet. Där förekom uttrycket ”stabschef för sydöstra milo” Vad är detta milo? Är det en förkortning för militärområde, motsvarande våra militärlän i Finland? Kan ordet milo användas som förkortning också i tal eller måste man säga ”militärområde”? Uttalas milo med o eller å?”

Det rikssvenska militärområde motsvarar vårt militärlän. Förkortningen milo förekommer också i tal: jag har t.ex. i Sveriges radio hört uttryck som ”chefen för X milo” Ordet har längt i och uttalas med o (som i ond) i slutet.

Samme frågande har fäst sig vid ordet åkeri. ”Är det det rikssvenska ordet för det som vi i Finland kallas transportfirma?”

Det stämmer. En åkare transporterar varor (numera inte personer). Hans firma kallas åkeri. Han har däremot inte taxibilar (droskor, som de stundom kallas i Sverige). Det märkliga är snarast att åkare och åkeri inte förekommer som term hos oss och, såvitt jag vet, aldrig har brukats här.

Hufvudstadsbladet, 25.8.1983

FRÅN VÅNHUSET till Kaparkullen går vandringen i dagens språktest, där prof. Thors hinner med att besvara en bunt blandade läsarfrågor som nätt honom på sommarbetet ”i österbottniska Oravais”.

En person från mina hemtrakter i Österbotten frågar, vad ordet vånhus har för ursprung.

I den formen ser ordet kanske främmande ut. Det betyder, ”ett förrum i en kyrka genom vilket man kommer till det egentliga kyrkorummet”.

Betydelsen visar att det dialektala vånhus motsvarar riksspråkets vapenhus, som ju också avser ”förrum i en kyrka”. I gammal tid var det vanligt att männen bar med sig vapen. t.ex. svärd. Kyrkorummet var heligt: i det fick vapen inte medföras. De lämnades därför vapenhuset.

Trots att vapenhus i egentlig mening bara har sunnits i mycket gamla kyrkor, lever namnet kvar. Formen vånhus är en lätt förändring från de väknhus, som är bevarat i åtskilliga dialekter, t.ex. i Sverige och som innehåller den gamla formen vakn, senare våkn.

En frågande har noterat flera exempel på en uttrycksform som han — enligt min mening helt med rätta — finner egendomlig. I dagstidningar har han funnit t.ex. svenska Falun, svenska Lidköping.

Det later inte bra, utan verklig osvenskt. (Förebilder finns i vissa utländska språk.) Vi talar ju inte om ”svenska Falun”, utan — om de faktiskt behövs — om Falun i Sverige, Lidköping i Sverige. Jag skulle — för att göra en parodi på uttrycken — säga, att ”jag skriver det här i österbottniska Oravais och återvänder, om några dagar till nyländska Helsingfors”. Det visar måhända, hur onaturliga uttrycken är.

Vad har ordet drista för ursprung?, frågas det.

Drista, som brukar förekomma med reflexivt pronomen: drista sig, förekommer mest som ett ”finare” uttryck för ”våga”: ”Jag dristar mig an framställa en anmärkning”. Ordet har tyskt ursprung och är närmast bildat till dristig, som är inlånat från det medellågtyska dristich, en motsvarighet till den moderna tyskans dreist.

Medellågtyskan, hanseatköpmännens språk i de nordtyska städerna, hade ett väldigt inflytande på de nordiska språken. Det liknade svenskan betydligt mer än dagens tyska gör, och medellågtyska ord kom lätt in i svenskan. I dag är den moderna motsvarigheten, plattyskan, bara en dialektal språkform. Nutidens holländska liknar emellertid plattyskan ganska mycket.

”Är tvingad eller tvungen att föredra?”, frägas det.

Om det är tal om att någon tvingar en annan att handla på ett visst sätt, så är tvingad den naturligaste formen, t.ex. ”Jag var tvingad av mina medtävlare at gå till exceptionella åtgärder”. Tvungen är inte knutet till någon person som tvingar en till något. Man säger t.ex. ”Jag kunde inte göra annorlunda, utan var tvungen att handla mot bättre veteande.”, ”Vara härtill nödd och tvungen” är ett av gammalt, välkänt stående uttryck.

Till slut en ortnamnsfråga: ”Hur skall namnet Kaparkullen i Vörå tolkas?”

Enligt min mening är namnet. som avser ett ställe i Rejpelt, den sydligaste byn i Vörå (ca 4 mil nordöst om Vasa) ”Kapellkullen”. Ordet kapell hade i gammal tid en biform kapal (Tonvikt på ka- liksom Kaparkullen har). L-et var ”tjockt”, och det finns åtskilliga exempel på att ”tjockt” och ersatt varandra under språkets utveckling.

Sakligt sett är det av vikt att komma ihåg att Kaparkullen ligger i en av de viktigaste byarna i Vörå: det förefaller naturligt att ett kapell byggts där i gammal tid.

Hufvudstadsbladet, 18.8.1983

LIGGA PÅ ÅGA är en finlandism som fått komma med i Svenska akademiens ordlista — så numera kan vi ligga på åga utan språkliga samvetskval. Prof. Thors utreder ågans rötter och övergår sedan till begreppen glo och filea osv. (Som med fördel skrivs just osv.)

”Man säger ju rätt allmänt finlandssvenskan ligga på åga. Varifrån kommer ordet åga?”

Ligga på åga finner man numera Akademiens ordlista, men under aga. Ordlistan meddelar att uttrycket är provinsiellt och finlandssvenskt och ger en förklaring av uttrycket ligga på åga: ”orolig att inte vakna tid” eller med föresats av vakna i tid”.

Ordlistans sammankoppling av åga med det allmänt svenska aga fordrar en kommentar. Aga ”kroppslig bestraffning, stryk“ ar ursprungligen ett ord som började på kort a i uddljudet. Ett sådant ord blir normalt utsatt för förlängning av vokalen: det kortstaviga fornsvenska aga (ackusativ- och genitivform) blir det nusvenska aga, ett helt normalt ord med lång vokal i första stavelsen. Men det kunde hända att det första a-ljudet hade förlängts så tidigt, att det hann vara med i den medeltida utvecklingen av längt a till nutida å. Detta skedde likaså orden åker och åka, som fornsvenskan lydde aker och aka, tidigast med kort a i ordbörjan (och som f.ö. ännu lyder ager och age i danskan).

Aga och åga har alltså samma ursprung och grundbetydelsen var ”fruktan”. Den förklarar ju utmärkt ligga på åga. — F.ö. finns det en världsbekant släkting till aga och åga: det engelska, från nordiska språk inkomna awe ”skräck, fruktan”, välkänt i avledningen awful ”hemsk, forfärlig“.

”Varifrån kommer det ord glo som ingår t.ex. i Glogatan i Helsingfors centrum?”

Glo är ett vida spritt svenskt dialektord med betydelsen ”mindre havsbukt, långgrunt ställe”, en liknande utveckling från ”grund vik till sankt ställe” finns hos vissa andra svenska ord såsom mar. Glogatans namn har således sitt ursprung i naturförhållandena i det centrala Helsingfors i gammal tid.

”I en rikssvensk tidskrift Forskning och framsteg skrivs förkortningar såsom t.ex., osv., mao. på följande sätt: te x, o s v. m a o. alltså utan punkt och med tomrum mellan bokstäverna.

Jag anser inte att stavsättet (utan punkt, men med mellanrum förkortningarna) är någonting att ta efter. Visserligen sparar man några nedslag vid maskinskrivning och tryckning, men i mitt tycke underlättar stavningen knappast läsningen.

Däremot är den nutida stavningen osv. i stället for o.s.v. en klar förbättring — det är en lättnad att inte behöva skriva tre punkter — och jag tror att det är lika lätt att läsa osv. som det var att läsa vår ungdoms o.s.v.

En dam tar upp ordet filea ”skära kött för en filé” och konstaterar att hon i Helsingfors i sommar fått höra filera.

Jag anser att vi också här i landet skall hålla oss till det allmänt svenska filea. — Sammansättningen med -bräde om ”ett bräde, att filea på“ skall helt enkelt heta fileingsbräde, tycker jag.

”Vilken är den svenska namnform som svarar mot finskans Pihkova?”

Den frågan utreddes nyss i en Dagboksnotis, men här kan än en gäng konstateras att denna ryska stad på svenska skrivs Pskov och torde vara välkänd i svensk 1600-talshistoria. Namnet är en exakt transkribering av ryskans stavning.

I detta sammanhang kan nämnas formerna Kiev och Charkov för två andra ryska städers namn. Också de är exakta transkriberingar av de ryska stavningarna. De finska formerna Kiova och Harkova avviker mer än de svenska från det ryska stavsättet.

Hufvudstadsbladet, 22.9.1983

OM RÅDARE ger prof. Thors i dag välvisa råd, och så kommer han med synpunkter på rara och mindre rara växter. Att han önskar ersätta ”duntrav” med ”dunört” kan nog väcka opposition bland duntravsvännerna...

"Vad är en rådare?"

Ordet torde vara ganska obekant för många numera, kanske för de flesta. Det fick aktualitet för mig, då en insändare frågade om rådare (använt i en nyutkommen lärobok) kan anses som en lämplig motsvarig till de finska haltija, vilket används om en gestalt i Kalevalas gudalära. Svenska Akademins stora ordbok anges ordet som en finlandism. Det förekommer ”bygdemålsfärgat vissa trakter i Finland och i folkloristisk skildring”. Rådare avser enligt samma ordbok ”ett mystiskt andeväsen som härskar över eller utöver en viss makt eller verkar såsom varsel o. dyl. på en plats eller hos någon. Ordet förekommer skrift tidigast hos Topelius 1875.

Det är väl inte något att anmärka på att vi här i Finland har en speciellt ord för en mytisk gestalt i Kalevala. Värre är det att rådare inte tycks vara begripligt i dagens alltmer urbaniserade miljö. En annan anmärkning mot ordet kan också framföras: någon kan uppfatta det som ”en rådgivande gestalt”.

Av intresse är att Cannelins finsksvenska ordbok 1951 ger översättningen ”skyddsande” (dessutom ”tomte”, ett ord som i nutiden kanske alltför mycket leder tanken till jultomtar). Översättningen skyddsande överensstämmer med suojeluhenki, vilket i Nykysuomen sanakirja ges som en förklaring till haltija. Därför kan skyddsande i klassen ges som en förklaring till rådare.

Vårt vanliga adjektiv rar behandlas i en insänd fråga och är av intresse i flera avseenden.

Det heter frågan: ”Betyder inte rar sallsynt! Ar det därför inte ’tårta på tårta’ när en tidning talar om ’en sällsynt rar växt’? Kan flamingon i Oravais kallas en rar gäst, eller används ordet rar bara om växter? Kommer rar från engelskans rare?”

En sällsynt rar växt låter snarast som en upprepning av två liktydiga ord, således som ett uttryck av typen ”tårta på tårta”. Meningen har knappast varit att säga ”en ovanligt rar växt“, att alltså uttrycka en grad hos sällsyntheten. Ordet rar används om djur och om växter. Det har inlånats från franskans rare (latinets rarus har väl också bidragit till lånet). Ordet rar är känt i svensk text på 1600-talet, alltså på en tid då kunskaperna i engelska var mycket sällsynta här i Norden.

Namnet på Epilobium — eller med modern terminologi Chamaenerion angustifolium — har intresserat många läsare.

Mänga har helt riktigt sagt att den i vissa floror hele duntrav. Efterleden -trav, som också ingår i vissa andra växtnamn, är dunkel.

Duntrav har i varje fall en betecknande förled: växten har efter blomningen iögonenfallande dunförsedda frökapslar. Måhända skulle dunört, som också förekommer, vara ett lämpligt namn. Med det skulle man slippa den obegripliga efterleden -trav.

Hufvudstadsbladet, 15.9.1983

SMÅBRÖDER bör man inte äta, och de är avgjort inte den rätta pluralformen au ”småbröd”. Tillverkare skulle göra klokt i att konsultera landsmän med svenska som modersmål innan de låter trycka omslag där så iögonenfallande fel förekommer, antyder prof. Thors i dagens text.

”Kan man lämna bort för uttrycket för-sedan, så att man säger t.ex. fem år sedan."

Nej, för är en nödvändig del av uttrycket, och så har det varit i länga tider. I svenskan (och i norskan) har man så att säga byggt ut uttrycket med sedan, så att vi säger t.ex. för många år sedan.

Ett annat slags uttryck har enbart sedan, t.ex. ”Han ar sjuk sedan länge“. dvs. (ungefär) ”från”. Men som sagt har vi ett dubbeluttryck med för-sedan som motsvarighet till exv. det engelska ago.

”Vad år bläda för en ord? Det förekom nyligen i en artikel om skogshushållning.”

Bläda är en fackterm bland forstmän och det betyder ”gallra genom avverkning”. Skogsmän talar om olika slag av blädning. Ordet hör samman med blad. Detta kommer fram i att det på vissa håll betyder ”plocka blad av träd”. I nutiden är det som sagt en fackmannaterm.

”Vad har ordet sinkabirum för ett ursprung?“

På den frågan måste jag svara ”det vet jag inte”, och vad värre är: det vet väl ingen. Ordet betyder ju ”finka, häkte”, och har en lite skämtsam klang. Den förmodan som uttalas i Hellquists stora etymologiska ordbok, nämligen att sinkabirum kunde ha sitt ursprung i gammalt studentspråk, kan nog ha en viss sannolikhet. Sinkabirum låter lite som ett latinskt ord, fast de inte är latin. Jag har lekt med tanken att början av sinkabirum kunde ha något sammanhang med det latinska singularis; i ”kurran”, häktet, fick man ibland sitta helt ensam, vara där ”i singularis”. Men detta är bara privatfunderingar utan något verklighetsunderlag.

Samme frågande påpekar en verkligt bekymmersam sak.

Han har kommit att få i sin hand ett paket småbröd, bakade ute på mellersta Finlands landsbygd. Omslaget innehåller en hel del språkfel. På det ståtar ordet småbröder, alltså ett verkligt grovt och påfallande fel för småbröd. Och det är inte ensamt om att ”pryda” förpackningen. För någon tid sedan var det tal om ässor, såsom det stod på en förpackning från en svenskbygd. Det låter inte heller bra. Det enda som kan sägas om fall som ”ässor” och ”småbröder” — det finns åtskilliga människor i landet, som med sitt svenska modersmål kan hjälpa andra att undgå språkfel, som gör ett löjeväckande intryck.

En frågeställare undrar om sylta in sig (t.ex. med trassliga affärer, med någon osv.) också i Sverige.

Svaret är absolut bestämt. Uttrycket har alltså in i en lustig historia från Helsingfors som frågaren berättar.

Till slut skall jag ta upptrycket i stillo, sagt om någon färd.

Uttrycket är okänt för mig. Jag betvivlar dock inte i äldre tid. En påverka kommit från det gamla uttrycket i tysto ”i tysthet”, bildat till gamla substantivet tysta ”tysthet”.

De ursprungliga språkspalterna har digitaliserats med hjälp av automatiserad transkribering.

Originalen finns som (pdf) här:

Lista över ord och uttryck behandlade i Carl-Eric Thors språkspalter i Hufvudstadsbladet och Vasabladet 1967–1985: Till söklistan(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst)

Hufvudstadsbladet