Torsdag med Thors i Hbl, 29.9.-29.12.1983

Hufvudstadsbladet, 29.9.1983

DIKTER brukar prof. Thors i regel inte ta med i sin språkspalt, men denna gång gör han ett undantag för en strof av den svenska skaldekonstens fader Georg Stiernhielm. Den har aktualiserats av diskussionen om uttrycket ”i stillo”.

För någon vecka sedan var det tal om uttrycket i stillo.

Jag jämförde ordformen med det gamla i tysto ” tysthet”, men kunde inte erinra mig ha sett i stillo. Sedan har Georg Luther och hans son Robert påmint mig om en berömd liten strof av Georg Stiernhielm. Den var inte okänd för mig, men just den andra raden, den viktiga i vårt sammanhang, hade fallit ur mitt minne; det är räft länge sedan jag läst dikten. Sä här lyder den:

Mänan, som en hund skäller opå
Mänan går i tysthet sin gång,
och achtar ey Hund-glafs.
Så gör en last-lös Man, som
ährliga lefwer i stillo.
Leer åt gabbara-gläntz: och
klaffare-tunga förachtar.

Det efterlysta uttrycket i stillo finns som synes i slutet av andra versraden. (Ett par ord behöver kanske förklaras. Aktar ej är ”bryr sig inte om”, lastlös betyder ”klanderfri”. De egenartade, men fängslande orden gabbaragläns och klaffaretunga i slutet har innebörden ”hånfulla mäns löje” och ”bakdantares tal”.)

Den lilla dikten är skriven av Georg Stiernhielm (1598—1672), ett snille, en mångkunnig och höglärd man, ungefär jämnårig med Gustaf II Adolf. Stiernhielm skrev den stora hexameterdikten ”Hercules” och har med rätta hedrats som ”den svenska skaldekonstens fader”.

Uttrycket i stillo är alltså liktydigt med ”i stillhet”. Det skall inte sammanhållas med det nutida stockholmska slanguttrycket stillot ”fängelset”, såsom det föreslås i en annan insändare.

Den sistnämnda meddelaren frågar också om bakgrunden till några ord. I dag tar jag upp en del (de övriga behandlas i en kommande spalt). Nu är det fråga om halunk, konkarong och slashas.

Slashas är egentligen ”en som drar benen efter sig”, sedan ”en slöfock, slusk”. Slasa är ”gå långsamt, has är ”en krake, en odåga“. Halunk är som bekant en ”slusk”. Ordet finns i tyskan, men brukar anses ha kommit dit från ett tjeckiskt ord med betydelsen ”naken tiggare”. Från samma håll anses f.ö. hallick ha kommit. Medan hallick är vanligt även i dagens stockholmska i betydelsen ”sutenor”, torde halunk i nutiden finnas bara i Finland.

Konkarong används väl numera bara i uttrycket hela konkarongen, dvs. ”hela bunten”, ”hela rasket”. Ordet konkarong brukat anses komma av det äldre språkets konkarong, som betecknade ”ett slags fruntimmersmössa”, och detta har antagits komma från det franska conquérante ”kvinna som gör erövringar tack vare sina vackra kläder” (conquérir betyder ”erövra” — jämför det engelska lånordet conquer). Faktiskt finns det en stavning conqueron från 1759 avseende den kvinnliga huvudbonaden.

Hufvudstadsbladet, 6.10.1983

ORDET PISKA förekommer i rikssvenska dialekter och betyder lättsinnig flicka, men används också i smeksam betydelse om flickor, påpekar professorn.

Det svenska namnet duntrav på ”epilobium” (eller med nutida botanisk terminologi Chamaenerion angustifolium) berörs än en gång i en fråga som nyligen kom från en läsare.

Hon är intresserad av senare leden i namnet duntrav. Kan -trav ha något att göra med det ryska ordet travá ”gräs, ört”, frågar hon.

Efterleden -trav finns i några växtnamn förutom i duntrav: rockentrav , en korsblommig ört, alltså besläktad med t.ex. åkersenap, rädisa m.fl., himmelstrav, ett i vissa delar av Sverige förekommande namn på duntrav, gulltrav (Oenothera), en gulblommig ört av samma familj som duntrav. Såvitt jag har kunnat finna, har ingen lyckats förklara efterleden -trav. Den torde inte finnas i något av de andra nordiska språken och inte heller i något sydligare germanspråk. Tanken, att -trav kunde ha en släkting i ryskan eller — vill jag tillägga — kanske vore inlånat från ryskan, mätse utredas.

En annan frågande vill veta, vad följande ord har för ursprung: famnpisko, marrpåse, puttefnask och bråkstake.

Två av de nämnda orden är dialektala och hör hemma i Finland, nämligen famnpisko och marrpåse, i famnpisko röjer formen på -o genast att ordet hör hemma i finlandssvensk dialekt (i högspråket slutar sådana ord på -a.) Piska finns också i rikssvenska dialekter och betyder ”lättsinnig flicka” (men brukas också smeksamt om flickor i allmänhet).

Marrpåse har som förled marra, som hos oss ofta används i betydelsen ”kälta, klaga“ (ordet är välkänt i rikssvenska dialekter i betydelsen ”knorra”). Efterleden kan jämföras med nedsättande ord som odygdspåse och andra liknande.

Bråkstake och puttefnask är allmänna svenska ord i vardagsspråket. Jag tänker mig att -stake i bråkstake har den överförda betydelsen ”ung man”. — Puttefnask är sammansätt med putte ”liten pojke” och fnask med en nedsättande innebörd ”någonting obetydligt” — det hela blir följaktligen något sådant som ”en liten pojkvasker”. Fnask är ett ganska starkt nedsättande ord: man kan jämföra det besläktade fnasig och det vanliga, huvudsakligen rikssvenska fnask ”sköka, luder, dålig kvinna”

På svenska finns det en etymologisk ordbok, alltså en om ordens härstamning, utarbetad av Lundaprofessorn Elof Hellquist och utgiven i en andra upplaga 1939. Den är, jämte en kortare ordbok av Elias Wessén, hittills den enda fullbordade av sitt slag rörande vårt språk. Nu förbereds en ny upplaga av Hellquists bok, här medarbetar bl.a. en av nutidens ledande svenska språkmän, prof. emeritus Ture Johannison.

Hufvudstadsbladet, 13.10.1983

VECKOSJÖ är inte den tid som förflyter mellan exempelvis torsdag och torsdag utan ett gammalt avståndsmått, lär vi oss dagens språktext.

”Hur lång är en veckosjö?", frågar en läsare.

Veckosjö — med motsvarigheter i andra nordiska språk och tyskan — är ett gammalt uttryck för avstånd till sjöss. ”Vecka” det gamla ordet betyder inte någon tidslängd, utan avser ursprungligen ”växlande med årorna”.

Helt naturligt var längden på en ”veckosjö” varierande: den berodde på vattendragens svårframkomlighet, på strömförhållanden o.dyl. Det finns upplysningar om ”veckosjöar” i Karelens och Nordfinlands vattendrag, och där tycks de ha varit 4,5 km eller något mer. Ute på havet förefaller längden på en veckosjö ha varit en gammal mil. dvs. ungefär 6 km.

I en bevarad dansk beskrivning av segelleden till Estland på 1200-talet tycks veckosjöarna ha varit betydligt längre, minst 7 ½ kilometer. Den intresserade kan läsa mer om problemen i Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid, artikeln ”Uge søs” och i Åke Granlunds uppsats om ”Nylandsdelen av danska itinerarier tidskriften” i tidskriften Namn och Bygd 1962.

I ett annat brev frågas det: ”Kan verbet flyga användas transitivt, med objekt?

Med en person som subjekt är flyga av hävd brukligt i uttryck som ”Han flög oss till Stockholm“. Jag skulle också kunna tänka mig att bruka flyga med ett flygplan som subjekt såsom i satsen ”Planet flög så och så många passagerare”. Det vore enligt min mening ingen vinst at byta ut flyga mot transportera och säga ”Planet transporterade så och så många passagerare”.

Samme frågande ställer en fråga om olika betydelser hos det vanliga ordet sits.

Alla känner betydelsen ”sittplats i bil, båt osv.”. Sits används också om ”sällskaplig samvaro med mat och dryck” och om sammanträden. Frågan gäller särskilt den senare betydelsen. Är den speciellt finländsk eller är den allmännare?

Jag skulle personligen svara att sits ”sammankomst” är en huvudsakligen finlandssvensk användning av ordet. Från mina Uppsalaår minns jag att sittning brukade förekomma i betydelser som vi uttrycker med sits, och jag finner att Akademiens stora ordbok uppfar sits ”sammankomst (av skilda slag)” med anmärkningen ”nästan blott i Finland”.

En fråga, den sista i dag, gäller bakgrunden till permenta i betydelsen ”ansätta någon, besvära någon med frågor”

Det är identiskt med det äldre svenska ordet parlamenta, rikssvensk dialekt perlementa ”gräla, töra oväsen, släss”. Detta verb och vårt permenta hör samman med parlament, som i medeltiden svenska kunde betyda ”tvist, oenighet”. Det kan tilläggas, att det vanliga österbottniska dialektordet pärra ”retas” är bildat till första stavelsen i perlamente, permenta.

Hufvudstadsbladet, 20.10.1983

SJAGGA i betydelsen äta och mat är inte bara ett helsingforsiskt slangord, noterar prof. Thors i dag. Vi alla som ”sjaggat korv” häpnar kanske över upplysningen att en sjaggande skåning närmast är en sölkorv själv...

En frågande skriver att hon hört personer, ”födda kring sekelskiftet, ungefär, använda ordet sjagga i betydelsen ”äta” och ”mat”, och hon undrar varifrån ordet härstammar.

Jag har lärt känna ordet sjagga genom mina barn; det förekommer alltså i betydligt senare helsingforssvenska än den frågande har observerat det, det vanliga slangordet är dock käka. Det är inte så lätt att säga, varifrån ordet kan härstamma men jag skall ge några synpunkter på den frågan.

Ordet sjagga synes av enstaka uppteckningar att döma ha förekommit i västnyländsk dialekt; detta tyder på att det inte enbart är ett slangord från Helsingfors. Ett verb sjagga är känt från flera håll inom det svenska språkområdet. Betydelserna varierar: sjagga ”gå sakta och släpigt” (Halland), ”vara senfärdig” (Skåne) osv.

Ordboksredaktören Svenska Akademiens ordboksredaktion dr Anders Sundqvist ställde för ett tiotal år sedan sjagga samman med en ordstam sagg- och jämförde det nyländska sjagga med ett saggla ”äta såsom då man icke har några tänder”, som åtminstone under 1800-talet förekom i vissa delar av det sydligare Sverige.

Det visar sig överlag, att ord med början på sj- före ett a ofta ar relativt unga nybildningar. Något dylikt kan säkerligen också sägas om sjagga. Det intressanta är att sjagga verkar höra hemma i finlandssvensk dialekt, närmast i Nyland.

”Vad är det för skillnad på åker och gärde?”, frågar en annan läsare.

Om betydelsen hos ordet åker kan det sägas, att det avser ”bearbetad och odlad jord” (något som vi väl alla har på känn). Här hos oss använder vi åker om mark som används för odling av sädesslag, men i Sverige kan man tala om t.ex. ”potatisåkrar”, vilket låter märkligt i våra öron: vi använder ju ordet potatisland. som f.ö. är allmänt svenskt.

Gärde motsvaras i våra dialekter av formen (en) gärda, på många håll uttalad med ”tjockt” l i st. för rd. Gärde har egentligen betytt ”inhägnad mark”, men avser nu ”ett stycke ängsmark eller odlad jord”. Skillnaden mellan åker och gärde blir närmast den, att gärde inte uteslutande avser ett stycke odlad jord, vilket åker däremot gör. Gärde betyder ”gärdesgärd” i Skåne och i Finland, men i Centralsverige är garde ett område liksom gärda hos oss.

I spalten behandlades nyligen piska i betydelsen ”lättsinnig kvinna”. Detta ledde till att en frågande nu vill ha säkert besked om vad harpa som ett nedsättande ord for en kvinna egentligen avser.

Harpa avser ”en ful och trätgirig kvinna, i synnerhet en som dessutom är mager”. Betecknande är ett citat från upptäcks resanden Sven Hedin, som om vissa tibetanska nunnor skrev, att ”de voro... gamla otvättade harpor, ovårdade och förvildade”. — Ordet harpa, använt om en kvinna, är möjligen en overförd användning av instrumentbeteckningen.

En insänd fråga gäller benämningarna på vissa orter Balticum, närmast Estland. Insändaren vill hålla fast vid de traditionella svenska och tyska namnen som Reval, Dorpal, Memel.

Frågan är rätt besvärlig. Orter som har betydelse till exempel i affärer och turism får ganska naturligt det namn som resp. land använder, därför är det begripligt om man använder t.ex. namnet Tallinn. Orter som närmast haft betydelse kulturella sammanhang som t.ex. Dorpat omtalas väl lättare med traditionella namn. Det är t.ex. naturligare för mig att skriva ”Dorpats universitet” än ”universitetet i Tartu”. Detsamma gäller de forna svenskbosättningarna: Runö vill väl min generation hålla fast vid.

Hufvudstadsbladet, 3.11.1983

FEED-BACK är ett besvärligt ord som igen dyker upp i dagens språktext. Själv vill prof. Thors gärna ha feed-back (eller gensvar eller respons) på sina utläggningar — i form av nya frågor, men varför inte också i form av kommentarer och invändningar. Sådana har s.ö. nått honom på tal om budgetrian...

I ett brev till spalten konstateras: ”Vissa ord tycks vara vedertagna begrepp på engelska och har snabbt fatt en smidig motsvarighet på finska men saknar exakta översättningar på svenska. Så ser det ut att ha hänt med det engelska feed-back, som oftast förekommer som lånord i svensk text.

I allmän betydelse skulle jag använda gensvar, som frågeställaren nämner, i mer teknisk betydelse återkoppling. Också respons är en tänkbar återgivning — men är detta lånord bättre än feed-back?

Till de tör oss främmande inslagen i rikssvensk slang hör pyton i betydelser som otäck, dålig”, t.ex. Maten smakade pyton i morse.

Som bekant är pyton egentligen namn på vissa jättestora ormar. Om uppkomsten av betydelsen otäck vågar jag inte framföra annat än ett förmodande. Människans inställning till ormar dikteras ju ofta av fruktan och obehag. Därför är en så negativ betydelse som ”otäck” nara till hands, också när det galler en sådan orm som pytonormen som visserligen inte är giftig, men ändå farlig för människan på grund av sin storlek.

I början av september var det i spalten tal om det just då högaktuella ordet budgetria, som i bildligt språkbruk hos oss används om den intensiva förberedelsen av budgetförslaget.

Bakgrunden till ordet skildrade: som flera läsare har påpekat oriktigt i spalten. Den ligger själva verket i att rior används för torkning av den otröskade säden och för tröskning. Den bildliga användningen av ria och bruket av termen budgetria utgår givetvis från tröskningen i riorna. Ordet budgetria är enbart finlandssvenskt, en översättning av finskans budjettiriihi. Detta sades redan i min spalt i september, men upprepas här, eftersom en läsare i Sverige frågat om ordets bakgrund och betydelse. Tilläggas bör, att ria i Sverige normalt endast avser en ”torkria”. Ordet budgetria är alltså knutet till den finländska betydelsen av ria.

Helt moderna ord ställer stundom forskningen inför svårlösta problem rörande deras uppkomst. Så är det med det välkända verbet moja sig ”ha det bra”, ”frossa” och det därmed troligen samhöriga uttrycket (något är) moj ”något är mums“.

Jag har kommit att fundera på de två orden med anledning av en fråga som gäller ett adjektiv möjlig, som åtminstone frågeställarens familj brukas om t.ex. småbarn, hundvalpar och kattungar. (Ordet möjlig är okänt för mig och är troligen mycket sällsynt.) I varje fall vågar jag tro på ett samband mellan moja sig, (något är) moj, bägge såsom antytts av okänt ursprung, och det sällsynta möjlig.

Hufvudstadsbladet, 10.11.1983

TACK VARE det faktum att veckan hunnit fram till torsdag får ni nu ta del av prof. Thors språktext ... där han bl.a. understryker att ”tack vare” bara ska användas i positiva sammanhang.

Det förekommer i stora delar av Österbotten ett dialektord tjövas eller tjögas, också i formen tjöyas. Det betyder ”må illa, känna kväljningar”. En bekant till mig, bördig från en sydligare del av landskapet än jag. undrar vad det egendomliga ordet har för en härledning.

Det skall först konstateras, att tjöyas (för att använda den ordform som jag hört i min hemtrakt) har en utbredning som sträcker sig från norska dialekter över betydande delar av norra Sverige till Österbotten. Härledningen är dessvärre oviss, men den norske språkvetaren Alf Torp antog i början av seklet, att verbet (som i norska dialekter lyder kjöyast, med tj-uttal i början av ordet, liksom i Österbotten) kunde ha något sammanhang med det engelska cloy ”äckla”. För att sammanställningen skall vara möjlig måste man förutsätta att I-ljudet gått förlorat i Norden. Detta är alltså en osäker kombinatton, men sammanställningen med det rätt vanliga engelska ordet är intressant.

”Förr i tiden hette det laga mat, liksom det än i dag heter matlagning. Nu dyker det upp ett uttryck göra mat. Hur bör det egentligen heta?”

För mig har det alltid hetat laga mat, och en kontroll i rikssvenska ordböcker visar, att just det uttrycket är det gängse. Göra mat är helt främmande för mig, och jag tror inte att uttrycket brukas någon nämnvärd utsträckning.

Samma frågande vill protestera mot bruket av uttrycket tack vare sammanhang som gäller en negativ händelse, en motgång eller dylikt. Hon nämner som exempel ”Tack vare lågkonjunkturen gick firman i konkurs” och ”Tack vare halkan föll hon och slog sig”.

De citerade satserna är typiska exempel på felaktigt bruk av tack vare. Kända språkmän — ända från den gamle mästaren Erik Wellander till författarna av Svensk handordbok — har varnat för det. Ture Johannisson och K. G. Ljunggren säger i Handordboken: ”Tack vare bör undvikas i förbindelse med uttryck för något stället kan man ogynnsamt. ”I stället kan man säga ””på grund av”” eller ”till följd av”. I mänga fall kan man uttrycka sig så här: ”Halkan gjorde att hon föll“.

”I vilken mån kan ordet tro såsom verb motsvaras av antaga?”, frågas det.

Jag vill för min del inte säga, att tro i religiös betydelse motsvaras av antaga. För mig kommer innebörden i tro (på någon) nära den i lita (på) eller förtrösta (på). Möjligen kunde man i förklaringar till Bibeln och trosartiklarna säga ”Jag godtar (t.ex. tron på Gud)”. Hos antaga finns en så stark bibetydelse av förmodan och ovisshet, att ordet inte lämpar sig som en förklaring till tro.

Hufvudstadsbladet, 17.11.1983

PÅ LÖSA BOLINER ”bygger” många som griper till språkliga bilder — och som i dag får sig en liten släng av sleven...

”Skall man kunna acceptera att ett bildligt uttryck används så at säga hur som helst — utan hänsyn till den ursprungliga ordbetydelsen?”

”Misslyckade bildliga uttryck” klandras inte sällan av språkmän med säker stilkänsla. Det förekommer givetvis olika slag av misslyckat bildspråk. En bild kan i och för sig vara oklanderlig, men blir löjeväckande i sammanhanget t.ex. ”Damerna gick man ur huse” och ”Han grep till våldsåtgärden för att bryta de sociala klyftorna” — man bryter inte några klyftor. Uttrycket närmar sig en s.k. katakres, d.v.s. ett bruk av oförenliga bilder i samma sammanhang. Katakresen brukar belysas av sådana praktexempel som ”Tiden tand, som har torkat så mänga tårar skall låta gräset växa över såret”, (citerat efter Erik Wellander).

Den frågande har i dagstidningar noterat sådana exempel som skräddarsydda chips och skräddarsydda bilar — bägge exemplen innehåller ordet skräddarsydd i sammanhang som strider alltför mycket mot dess egentliga betydelse.

Ett annat fall som frågeställaren nämner är ”bygger på alltför lösa boliner”. Bolin är i egentlig innebörd ”ett tåg fäst vid ett segel“. Bilden är stötande för dem som har någon aning om vad en bolin egentligen är. ”På lösa boliner” är givetvis ett vanlig uttryck, men ”bygga på för lösa boliner“ är en katakres. I de citerade fallen skulle det vara bäst att lämna bildspråket och använda helt vanliga uttryck, utan bilder.

En frågeställare berättar att han i somras säg en finskspråkig broschyr över landskapet Taalainmaa. Han blev begripligt nog häpen, när han vid en blick i broschyren säg att den handlade om landskapet Dalsland.

Dalsland är det landskap, som ligger väster om Vänern, söder om Värmland och som gränsar till Norge. Landskapet är inte stort, något som kan förklara eventuella förväxlingar med det kända Dalarna, bekant bl.a. genom Moraloppet. Dalsland uppträder stundom, särskilt i något äldre texter, under namnet Dal; en ort säges ligga ”på Dal“.

Om den finskspråkiga broschyren skall kort sägas att användningen av namnet Taalainmaa för Dalsland är förvånande, eftersom det namnet brukar användas för Dalarna. Enligt uppgift från den finska namnbyrån saknar Dalsland ett finskt namn och det svenska namnet brukas även i finskan.

”Hur skall man förstå uppkomsten av uttrycken det blev pannkaka av alltihop och alltihop blev en varg!

Vad först uttrycket med pannkaka beträffar, tror jag det bör uppfattas som en bild för ”röra, oreda” — till en pannkaka hör ju flera ingredienser. Varg-uttrycket har en motsvarighet i finskan (susi används om något misslyckat), men jag tror att det svenska och det finska uttrycket uppkommit oberoende av varandra. Varg i betydelsen ”något misslyckat” har väl egentligen använts om virkesträd av dålig kvalitet och sedan börjat användas om misslyckat arbete eller arbetsresultat. Användningen om ”sekunda träd” kan utgöra en fingervisning om ursprunget: man har använt namnet på ett fruktat skogsdjur om ”misslyckade” träd, sedan i allmännare språkbruk om misslyckat arbete.

I nutiden uppträder allt oftare ordet flopp i betydelsen ”något misslyckat”. Det är givetvis engelskt (flop brukas på samma sätt i engelskan).

Hufvudstadsbladet, 24.11.1983

FELÖVERSÄTTNINGAR från finskan smyger sig så lätt in i vår svenska — dem borde vi vara på vår vakt mot! Manar prof. Thors, vars akademiska öron nyss drabbades av en förvanskad universitetsterm, som aktualiserade detta problem.

Om någon frågade mig om vad jag anser är det farligaste för svenskan hos oss just nu, så vore jag frestad att svara: översättnings, länen från finskan.

Mänga av dem kommer ”smygande”, ofta genom tidningarnas förmedling. Jag förstår fuller väl, an de som t.ex. översätter officiella meddelanden ofta måste arbeta under tidsnöd och inte kan klandras alltför mycket. Men jag önskar trots det an var och en som känner någon som helst osäkerhet inför ett ord eller uttryck i en översättning, skulle slå ett samtal till Svenska språkbyrån (tel. Helsingfors 651 972) och be om råd.

En färsk felöversättning gällde en universitetsterm. Det talades om ”historisk-filologiska avdelningen”. Det låter underligt i en universitetsmans öron. Det rätta hade varit ”historisk-filologiska sektionen”. Den termen motsvarar finskans ”historiallis-kielitieteellinen osasto”.

Uttrycket spelar givetvis inte någon roll bland icke-akademiker, men nämns här, till efterrättelse för framtida bruk.

Ett reportage om en doktorsavhandling rörande alkoholtillställningar (inte -tillfällen, efter finskans -tilaisuuksia) innehåller fler exempel på olämpliga, helt ordagranna översättningar, men förbigås här.

I det sammanhanget skall jag dock nämna en kuriositet. Som känt använder vi ofta dricka (utan någon vidare bestämning) i betydelsen ”dricka alkohol, supa” Den saken berörs i ett insänt brev. Det är emellertid knappast möjligt att göra någonting åt bruket att använda verbet dricka på det sättet. Det är känt i den användningen sedan medeltiden och har direkta motsvarigheter i släktspråket. Det torde räcka med att nämna, att det norska drikke och det engelska (to) drink används på samma sätt, alltså absolut eller i ”pregnant betydelse”.

Innan jag lämnar ämnet, skall det påpekas, att vi som bekant brukar termen drinkare, inte ”drickare” som man skulle vänta. Drinkare är ett lån från medellågtyskan (dvs. medeltidens plattyska). Var det måhända så, att tyskarna här i Norden så ofta använde sitt drinker, att de skandinaviska grannarna kom au fästa sig vid det?

En annan frågande undrar: ”Hur skall man ställa sig till uttryck som ombord på en lastbil, alltså med ombord betecknande något annat än ett fartyg eller en båt?”

Jag skulle avråda från sådana uttryck, låt vara an de kan ha förebilder i amerikansk engelska. De vanliga uttrycken på en lastbil, uppe på en lastbil (om den som följer med en lastbil) är full tillräckliga. Den som åker förarhytten, sägs däremot åka i en lastbil.

Samme frågande känner förvåning inför uttrycket i Island.

Det nämnda uttrycket har dykt upp på senare tid. Bakgrunden är säkert en önskan att betona Islands självständighet. Jag föredrar dock det hävdvunna på Island. Detta språkbruk rekommenderas av språkvården, både i Sverige och hos oss. Det kan nämnas att islänningarna själva säger á Islandi, vilket ordagrant motsvarar på Island.

”Missbruket av ordet prata har irriterat mig på senare tid. Prata har ju en mera vardaglig klang och borde inte få användas hur som helst”, skriver en läsare och citerar en rubrik ”Koivisto pratar kärnkraft i Paris”.

Jag instämmer helt i läsarens åsikt om tala och prata och citerar det som sägs i ”Svensk handordbok”: ”I normal sakprosa bör tala föredras framför prata”. Prata är ett vardagsord, som dessutom ofta har bibetydelsen ”yttra sig på en meningslöst, dumt eller vårdslöst sätt“. Man kan erinra om allmänna uttryck som prata strunt, prata skräp och prata smörja. Mot den bakgrunden ter sig uttrycket ”Koivisto pratade kärnkraft” mycket olämpligt. Vårt jubilerande statsöverhuvud förtjänar uttryck med högre stilvärde än det!

Hufvudstadsbladet, 1.12.1983

SNUTAR, STINSAR och STIPENDIER är på tapeten i dagens Thors-spalt. Men annars är det ju inte bara ord på S professorn befattar sig med — han välkomnar alla läsarfrågor som rör värt svenska språk! Brev kan adresseras till Hbl:s redaktion f.v.b.

Ett ord som ganska ofta får felaktiga former år stipendium.

Ordet stipendium är latinskt, men har i svenskan bara denna enda, rent latinska form, obestämd form singularis. Vi säger och skriver därför ett stipendium. De övriga formerna bildas av en något förkortad stam: vi säger stipendier (pluralis obestämd form). Det heter allt så han fick stipendiet och han har sökt flera stipendier. Bestämd pluralis blir i enlighet med den obestämda pluralen: stipendierna.

Man ser inte sällan en oriktig, obestämd singularis: stipendie (Jag ansöker om ett stipendie). Den formen är felaktig, både tal och skrift. Det rätta är, säsom här sagts, stipendium: ”Jag ansöker om ett stipendium”.

Som förled i sammansättningar används stipendie-, t.ex. stipendieansökan.

Det finns några andra ord i svenskan som böjs på samma sätt. Vanligast är väl mysterium. Det har de böjda formerna mysteriet, mysteriet och mysterierna. Sammansättningsformen mysterie- finns bl.a. i ordet mysteriespel.

Ett ord med en i stort sett likartad böjning är museum, bestämd form museet, pluralis museer och bestämd pluralis museerna. Som förled i sam mansättning brukas musei (egentligen latinsk genitiv singularis), t.ex. museiintendent och museichef.

Helt andra problem berör en läsarfråga: ”Jag skulle önska förklaring, hur följande vedertagna ord uppstått: snut, stins och fika, fik.

Snut är väsentligen ett rikssvenskt slangord för ”polis” Ordet snut förekommer i vissa dialekter i betydelsen ”mule, nos“. Det finns också som efterled i det allbekanta (också hos oss vanliga) nedsättande ordet dumsnut, som säkerligen har haft betydelse för uppkomster avsnut som en öknamnsartad beteckning på en polisman.

Stins har uppkommit genom utläsning av förkortningen st.ins. för ”stattonsinspektor“. Från skriften har det kommit in i ledigt tal.

Fika är en slangartad term för ”dricka kaffe”. Fika förekommer också som substantiv med betydelsen ”kaffe” (be stämd form fikat eller fikan). Vanligast bland hithörande ord är troligen fik med den bestämda formen fiket. Betydelsen är ursprungligen ”kafé”, men i nutiden kan fik också avse ett ”näringsställe”, liksom fika har en viss tendens att avse ”smått ätande“.

Orden har troligen uppkommit i slangspråk, där mar ”svängt om stavelserna” i kaffe. En parallell är ett äldre syd finländskt slangord driffe av kaffe.

Dagens sista fråga gäller vanliga sammansättningar av räkneord såsom fyrtiofem.

De frågas om sådana ord skall upp fattas som fyrtiochfem, med det ursprungliga och utvecklat till bara ”å“ — eller om man skall fatta sådana räkneord såsom bildade till exv. fyrtio med tillägg av ord för ental, alltså genom att man direkt lägger entalet till tiotalet, som det sker nutida engelska.

Uppkomsten av de sammansatta räkneorden bör ses så här: tjugo, trettio, fyrtio osv. har fått tillägg med och plus ental (tre, fyra osv.) På det sättet fick vi exv. trettio och fyra. Det bästa beviset för det är, att äldre svenska ofta sade ”ental + och + tiotal”, t.ex. ”fyra och trettio” (34) och ”sex och fyrtio” (46). Sedan har räkneorden för tiotal (trettio osv.) börjat användas i en kortare form (tretti osv.), dessutom har och försvunnit: vi har fått former som ”trettifyra“.

Hufvudstadsbladet, 8.12.1983

ÄR DET 831208 i dag? Nej, helst inte, det är en mycket oklar om än vanlig datumbeteckning i värt västra grannland, påpekar prof. Thors. Skriv hellre 5.12.1983 eller den 5 december 1983.

”I en rikssvensk tidning säg jag nyligen rubriken ”Statens väg är full av potthål””. Ordet potthål förvånade mig. Det är visserligen mycket bekant för mig från min hembygd, men jag har alltid trott att det är en finlandism eller ett hos oss använt dialektord.

Frågeställaren har skickat med en kopia av den aktuella tidningen, som utom artikeln innehåller en bild av en ytterst nedsliten väg.

Det är riktigt att pott, uttalat med å-ljud, är mycket vanligt hos oss i betydelsen ”liten vattengöl”. Det är dock inte helt okänt i Sverige, men förekommer inte allmänt utan bara i vissa landskap (det betecknas som ”provinsiellt” i ordböcker). Formen putt (med u-ljud) är i allmänt bruk i uttrycke gå i putten ”misslyckas”, som ju också är brukligt i våra trakter.

I betydelsen ”göl”, ”liten vattensamling” brukas puss i Sverige, liksom hos oss.

En läsare har tänkt över en grammatiskt problem i följande tidningsurklipp, där Hbl citerar en artikel i en annan tidning: ”Unionens gentleman ... har därmed praktiskt taget tvingat Helmut Kohl att föreslå sig till presidentposten”.

Med ”unionens gentleman” menas herr von Weizsäcker. Den aktuella frågan gäller om det borde heta föreslå honom, inte sig. — Jag häller före, an honom vore det riktiga. Uttrycket ”Kohl att föreslå honom” utgör nämligen en mer eller mindre fristående ordgrupp där honom inte är direkt underställt verbet tvingat. Uttrycket motsvarar ett tänkt uttryck ”så att han föreslog honom”. Sig i satsen skulle avse Kohl. I ordgruppen är subjektet (Kohl) ett annat än satsens subjekt (unionens gentleman). Liknande fall är längt ifrån ovanliga. Den som är intresserad av frågor rörande sig/honom (och sig/hans), kan hänvisas till exv. Wellanders ”Riktig svenska” (senaste upplagan 1973, s. 132 o följande).

”Det tycks finnas väldigt många sätt att skriva datum. Vilket ät bäst, eller vilka? Hur bör man förkorta veckodagarnas namn i olika sammanhang?”

Vad beteckning av datum beträffar, kan t.ex. ”den 5 december 1983”, ”den 5 dec.”, 5. 12. 1983 och 5/12 1983 användas. Däremot rekommenderar jag avgjort inte ”051283” tyvärr har ju det motsvarande, men retfullt avvikande 831205 blivit mycket vanligt i Sverige.

Om angivande av veckodagarnas namn skulle jag saga, att det viktigaste är att dagens anges tydligt. Almanackor (både hos oss och i Sverige) kan utan risk använda uppräkningen S, M, T, O, T, F, L i en datumlängd — de blir ändå förstådda. I vanliga angivelser är det nödvändigt att skriva med tydliga förkortningar det är t.ex. helt nödvändigt att skriva ”öppet ti, to och lö“. Veckodagarnas namn kan man lugnt ange med de två första bokstäverna — dock förkortas onsdag vanligen till onsd.

Upplysningar om förkortningar m.m. finns i ”Språknämndens skrivregler”, som är utgivna av Svenska språknämnden i Sverige och som utkommit i manga upplagor.

Hufvudstadsbladet, 15.12.1983

OLAUS PETRIS krönika dyker professor Thors i dag ner i, för att gräva fram roten och upphovet till ett känt uttryck. Också verbet ”jöutas” sär sina rötter skärskådade.

”Vilken bakgrund har uttrycket härtill nödd och tvungen?”, blev jag tillfrågad härom dagen.

Uttrycket förekommer tidigast i ett märkligt arbete ”En swensk cröneka” av Olaus Petri (1493-1552). Olaus berättar ett avsnitt om ett riksrådsmöte år 1517, där ärkebiskop Gustaf Trolle blev avsatt. Deltagarna bekräftade avsättningen med sina sigill. Men en ledamot av riksrådet, biskop Hans Brask i Linköping, lade in en liten text i vaxomslaget under sitt sigill Olaus Petri säger att Brasks text lydde så: ”Til thenna besegling är jach nödd och twungen.

Texten blev enligt Olaus av stor betydelse tre år senare, da den danske kungen Kristian II (Kristian Tyrann) tagit makten i Sverige och gick till räfst och rättarting med sina ovänner, vilket kulminerade i Stockholms blodbad 1520. Ärkebiskop Gustaf Trolle stödde Kristian, och kungen ville räkna dem som bannlysta, vilka hade deltagit avsättningsbeslutet. Enligt Olaus Petri sade Hans Brask den gången, att han hade varit ”nödder och twingat” till beseglingen. ”Och ther medh bleeff han frij”, säger Olaus, som tydligen var åsyna vittne till blodbadet.

Sådan är alltså bakgrunden till det stående uttrycket ”härtill nödd och tvungen” — och desslikes till ordet brasklapp, som brukas om en dold ursäkt.

Olaus Petri (latinisering av Olof Pettersson) har betecknats som en stor svensk humanist. Han var reformationens ledande man i Sverige, den främste översättaren av Nya Testamentet 1526. Dessutom var han som nämnt författare till den märkliga Svenska krönikan — och till Domarreglerna, som ännu i dag ingår i vår lagbok.

En annan läsare frågar, varifrån det österbottniska dialektordet jöutas kommer.

Jöutas är ett vanligt dialektord i mellersta och norra Österbotten, från Korsholm i Vasatrakten och i målen norrut därifrån. Jag känner väl till det från min uppväxtmiljö i mellersta Österbotten och har dryftat ordet med dr. Peter Slotte, som numera, efter Olav Ahlbäck, har huvudansvaret för den finlandsvenska dialektordboken.

Den förste som uppmärksammade jöutas synes ha varit Henrik Gabriel Porthan son vid unga år (troligen på 1750-talet) tecknade upp några dialektord i Kronoby, där han växte upp. Ordet har som frågeställaren märkt två huvudbetydelser, dels ”nännas”, dels ”kunna, idas”. Det förekommer rätt mycket i nekande satser och förekommer ofta i vissa uttryck, t.ex. no jöutas he ”det är väl unt”.

Huvudursprunget till jöutas är högst antagligt finskans joutaa ”hinna”, ”ha möjlighet att”. I lånord med högre älder kan finskans ou bli öu. Men det ät möjligt att också ett annat ord kan ha påverkat jöutas. Flera forskare har pekat på det ljuta, som i nutida svenskt riksspråk bara finns i uttrycket ljuta döden. Tidigare (t.ex. i fornsvenskan) betydde ljuta ”få”.

Verbet hade egentligen s.k. stark böjning (ljuta - löt) och det har det i dag som ar i det nordiska språk, där det är särskilt vanligt, nämligen nynorskan (norskt landsmål, hette det förr). I nynorskan betyder verbet ofta ”vara tvungen”, t.ex. eg lyt hjelpa ”jag måste hjälpa”. Man kan tänka sig att den gamla imperfektformen i svenskan (löt) fått ett i med i uttalet — liksom vårt nuvarande ljuta döden — och alltså uttalats ”jöut”. Från denna tänkta form år vägen till jöutas inte läng.

Men den viktigaste källan till jöutas är väl finskans joutaa.

Hufvudstadsbladet, 22.12.1983

Vad kommer prof. Thors med för skriverier i dag? Roligt att ni är intresserade — men i så fall ska ni inte tala om ”skriverier”, för han tycks mena att det ordet har en lite förklenande ton...

Hur skall man bedöma ordet skriveri? Ligger det inte något förklenande i det?

Otvivelaktigt har ordet skriveri mycket ofta en nedsättande klang, t.ex. ”hans myckna skriveri i tidningarna”, ”långa och omständliga skriverier”. Man lägger också märke till sammansättningar som nidskriveri ”skrivande av nedsättande texter”.

Det finns visserligen hett saklig: ord på -eri, som uttrycker något slags verksamhet (t.ex. bokbinderi och frieri), men mycket ofta fogas suffixet -eri till ord som har en nedsättande innebörd, t.ex. djurplågeri, rofferi. Småningom utvecklar sig en tendens att loga suffixet -eri i nedsättande betydelse till vanliga ordstammar. Resultatet blir ett nedsättande ord. Vid sidan av de helt tendensfria orden läsning och läsande finns läseri såsom ovänligt och nedsättande uttryck för pietism (med hänsyn till pietisternas läsning av andakts böcker). Med förhållandet mellan läseri och läsande, läsning kan relationen mellan skriveri och skrivning, skrivande i stort set jämställas.

Suffixet -eri är inte ursprunglig svenskt, utan har inkommit från lågtyskan i norra Tyskland. Det har emellertid sitt ursprung i romanska språk (-erie i franskan).

En annan läsare undrar, vad vara i harnesk mot någon har för ett ursprung.

I uttrycket ingår ordet harnesk, som i äldre tid avsåg krigares av metall förfärdigade rustning, i synnerhet använt om skyddande betäckning för överkroppen. Ordet är lån från sydligare trakter — för mänga i nutiden är engelskans harness välkänt.

Stå i harnesk och liknande uttryck är därför liktydiga med ”vara fientligt sinnad mot någon”.

För ett par veckor sedan behandlades ordet potthål, använt om starkt nerslitna vägar. Närmare undersökning av ordet har lärt mig att ursprunget bör sökas på annat håll, nämligen i nutida engelska.

Ännu så sent som 1954 behandlade Akademiens stora ordbok ordet potthål ”skälformig hålighet el. grop i väg” såsom en sammansättning i fackspråk med ordet potta i betydelsen ”grop el. hålighet”. Ordboken ställer inte samman det svenska ordet med det engelska ord som säkert varit dess förebild, nämligen pot-hole, som enligt Shorter Oxford English Dictionary speciellt avser ”en djup hålighet i en vägyta” — man märker att betydelsen överensstämmer med den hos svenskans potthål. (Äldre källor nämner bara ett likalydande engelskt ord som betyder ”jättegryta” — en geologisk formatton).

Potthål är således ett engelskt lånord. Flera läsare har varit intresserade av ordet, och jag lackar för brev och telefonsamtal.

Från detta engelska lånord skall jag gå över till ett uttryck som låter nog så inhemskt. En läsare frågar om uttryck av typen gå med Topeliusgatan.

Uttrycket bedöms av Svenska Akademiens ordbok (artikeln med) som typiskt finlandssvenskt. Bergroth tar upp gå med (t.ex. Alexandersgatan) som en finlandism i mindre vårdat språk. Det är möjligt att sådana uttryck inte är allmänt finlandssvenska. De verkar främmande för mig. De flesta säger väl ”gå längs Topeliusgatan“.

Hufvudstadsbladet, 29.12.1983

JULENS mest akuta del är över, men ännu dröjer vi väl länge kvar i julstämningen. Och sunderor över julbetonade problem - som t.ex. hur ordet JUL kommit till…

”Varifrån kommer ordet jul?”, frågar en läsare.

Min första reaktion på frågan var ”Tänk om någon kunde säga det med säkerhet”, alltså ange den ursprungliga hemtrakten för ordet jul — och framför allt — ange dess ursprungsbetydelse. Jul är nämligen ett bland experterna mycket omdiskuterat ord.

För det första skall det sägas, att jul är ett germanskt ord, romanska språk används helt andra ord, t.ex. franskans Noel och italienskans Natale, som båda återgår på en latinsk term (Natale) för Kristi födelsefest.

Ordet jul är i huvudsak inskränkt till de nordiska språken. Tyskan har Weihnachten, sammansatt av ett gammalt ord for ”helig” — besläktat med vårt viga — och en form av ordet för ”natt”, engelskan har sitt väl kända Christmas ”Kristmässa“, ”Kristhögtid”. Utom Norden är ordet jul närmast känt som en ålderdomlig term i skotsk engelska (Yule) och som lånord i finskan. Joulu anses nämligen vara ett mycket tidigt lan från nordiska språk, ett ännu äldre län är juhla ”högtid, fest”. Med detta ord kan man jämföra den fornengelska formen geohhol for ”jul“.

Även om forskarna ansett sig kunna säga att den germanska grundformen varit jehwla, jewla, har ingen grundform till detta kunnat framläggas och vinna erkännande. I stort sett får vi åtminstone i nuläget nöja oss med att säga att jul är ett gemensamt nordiskt ord med utlöpare i nordlig engelska och i finskan.

Samma läsare har lagt märke till en annons, där folk upp manades komma på klappjakt. Läsaren frågar nu varifrån ordet klappjakt i sin egentliga betydelse kommer.

Klappjakt betyder ursprungligen ”en jakt under vilken villebrådet genom klappningar eller annat buller drivs fram mot de på pass stående skyttarna”. Förleden ar alltså värt ord klappa som vi känner t.ex. i uttrycken ”klappa i händerna”, ”klappa på dörren”. l nutiden förekommer väl ordet klappjakt mest i uttryck som anställa klappjakt på (efter) någonting, dvs. ”att ivrigt heta efter någonting eller förfölja något eller någon”.

En annan läsare är lite missnöjd med en tidningsnotis dar det talas om ett unikt hederstecken. Av den efterföljande artikeln går det dock fram, att det åsyftade hederstecknet delats ut elva gånger tidigare.

Onekligen är unik ”enastående”, det ar bildat till latinets unus ”en“. Visserligen håller jag med den frågande om att ”en av elva” inte egentligen kan betecknas som något unikt, men det har ”gått lite inflation” i användningen av unik. Det ser man av att unik ibland uppträder komparattonsformer: unikare och unikast. Ett exempel på det ur Östergrens ordbok ar ”Uppsalas unikaste lunchställe”. Där måste unik betyda ”ovanlig, särpräglad”.

Jag anser dock att unik bör användas om det som verkligen är ”ensamt i sitt slag”. Det som inte är vanligt, men dock hat funnits i flera exemplar vill jag kalla t.ex. ovanligt eller ”sällsynt”.

De ursprungliga språkspalterna har digitaliserats med hjälp av automatiserad transkribering.

Originalen finns som (pdf) här:

Lista över ord och uttryck behandlade i Carl-Eric Thors språkspalter i Hufvudstadsbladet och Vasabladet 1967–1985: Till söklistan(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst)

Hufvudstadsbladet