Torsdag med Thors i Hbl, 12.1.-5.4.1984

Hufvudstadsbladet, 12.1.1984

STRÄVA är ett populärt verb som strävsamma skribenter gärna griper till — också i sammanhang där FORSÖKA passar bättre: det är en av de lärdomar som kan inhämtas ur dagens språkspalt.

”Vad betyder uttrycket i sin prydno?"

Prydno är en böjd form (gemensam för gammal dativ, ackusativ och genitiv) av biformen prydna till det vanliga prydnad. Det nämnda ut trycket i sin prydno upptrader också i formen i sin prydno. Betydelsen är ”i all sin glans”, ”all sin härlighet”, t.ex. ”jag fick se en akademiker i sin prydno, med alla sina ordnar, sin svarta väst och sin glänsande frack”.

Det citerade uttrycket är något ironiskt: i sin prydno upp räder ofta i sådana ironiska sammanhang. Ironiskt är också följande ur Akademiens stora ordbok citerade uttryck: ”en ansvarig minister i sin prydno“.

Samme läsare vill också ha besked om vad en kalfaktor är.

En kalfaktor är egentligen en eldare, senare också ”en uppassare åt en officer”. Ordet är övertaget från senare tiders latin (calefactor till verbet calefacere ”göra varm”). Enligt tillgängliga källor användes calefactor tidigast i Tyskland c. 1 500 om den elev som skulle ha hand om uppvärmningen av skolrummet.

Medan kalfaktor är ett ganska sällsynt ord, så har samma latinska ord calefacere via franskan gett upphov till ett annat ord som alla känner, namligen chaufför. Detta ord betydde ursprungligen ”eldare” men fick kring 1900 sin nutida betydelse ”bilförare” i franskan.

En annan läsare är intresserad av det rätta bruket av verbet sträva.

Jag kommer just nu inte ihåg, om denna spalt berört bruket av sträva, men jag vet med säkerhet, att jag anmärkt på det överflödiga bruket av sträva.

Sträva är att ”arbeta ivrigt, släpa, streta, knoga”, for att citera ”Svensk handordbok”. Typiska exempel på sträva i den betydelsen är ”Han strävade och hushallade och hade till slut en sparad slant”. ”Han strävade hårt för sin stora barnaskara”. Genom påverkan av finskans pyrkiä ”sträva, försöka” förekommer sträva rätt ofta hos oss i satser, där man snarast skulle vänta sig försöka t.ex. ”Han försökte (inte: strävade) nå en överenskommelse med sina kusiner”.

Vid valet mellan försöka och sträva kan det vara nyttigt att minnas att sträva är synonymt med ”arbeta ivrigt, släpa, streta”.

En läsare frågar, om inte ”nyttjandegraden av inkvarteringskapaciteten har sjunkit pä ett oroväckande sätt” kunde översättas bättre till svenska.

Det förefaller, som om ”användningen av rummen” skulle vara ett enkelt sätt att uttrycka samma sak, eventuellt ”antalet (hotell)gäster har minskat betydligt”.

Hufvudstadsbladet, 19.1.1984

I GREVENS TID fär ocksä ofräkse mycket gjort... Prof. Thors diskuterar i dag det välbekanta uttryckets bakgrund. Och finns det något annat problem som intresserar er mera, ska ni inte MARRA utan skriva till ”Torsdag med Thors”, c/o Hbl:s redaktion Mannerheimvägen 18, Helsingfors 10.

”Syftade det bekanta uttrycket i grevens tid ursprungligen faktiskt på greve Per Brahe, såsom det ofta påstås?”

Jag har varit skeptisk till påståendet, men känner mig numera övertygad om sambandet med greve Per Brahe, död 1680, som under två perioder var generalguvernör i Finland. Brahe innehade Visingsborg i södra delen av Vättern som grevskap och var dårfor välkänd även i Sverige: hans grevskap låg centralt i riket.

Men l grevens tid betyder som bekant i nutida svenska ”i sista stund”. Hur kan ett sådant uttryck ha kommit att kombineras med Per Brahe? Av exemplen under ordet greve Svenska Akademiens stora ordbok framgår det att grevens tid i äldre svenska avsåg en speciellt lycklig tid. Det är av intresse at återge ett citat från 1746, alltså ungefär femtio år efter Per Brahes död. Det härrör från en svensk geograf Tuneld och lyder så har: ”Gref Pehr Brahe har haft Kuopio och Idensalmi Soknar, såsom Friherrskap, hvaraf the för then lindriga Skatten, som the tå utgiorde, kalla then tiden Grefvens tid.”

Ungefar samtidigt dyker uttrycket i grevens tid upp i den användningen som ordet är känt för vår tid, alltså ”i sista stund“ ursprungligen snarast ”i det lämpliga ögonblicket”. — Man har skäl att minnas, att det på Per Brahes tid inte fanns så många grevar i Sverige (och än mindre i Finland) och ingen som i välkändhet och allmänt anseende kunde jämföras med greve Per.

En östnyländsk läsare undrar varifrån ordet marrposa (posa uttalas kortstavigt) kommer. Det anvands om tjatiga eller gnälliga personer.

Marra är ett vanligt dialektord i betydelsen ”gnalla, gnata kälta”; det är valkant, inte bara i Nyland, utan ocksä i Osterbotten (marra ar valbekant för mig sedan barnaåren uppe i Österbotten). Vad efterleden posa ”påse” angår, kan man erinra sig att ord med betydelsen ”gnata, kinka” gärna sammankopplas med ord som bytta, påse o.dyl. Vi har t.ex. kinkblåsa, odygdspåse och skvallerbytta — välkända både hos oss och i Sverige.

En västnyländsk läsare tar upp uttrycket i sino prydno.

Det uttrycket borde ha namnts i spalten den 12 januari, när i sin prydno diskuterades. Formen sino i uttrycket i sino prydno uppfattar jag som slags falsk ålderdomlighet. I dativ skulle uttrycket egentligen ha lytt i sinne prydno, men påverkan från ordet prydno jämte osäkerhet om den gamla böjningen har lett till det inte sällsynta i sino prydno.

Samma läsare har fast sig vid uttrycket i sinom tid, som ju brukar förekomma med syftning på framtiden, t.ex. ”Det blir väl uppenbart i sinom tid”.

Där är sinom en korrekt dativ singularis maskulinum — ordet tid är ofta maskulinum i gamma svenska, och bestämningarna har mycket ofta maskulin böjning.

Hufvudstadsbladet, 26.1.1984

SÄGNERS uttal, skåpandets betydelse, förbannelsens ton och muckandets ursprung handlar professor Thors torsdagsspalt denna gång om.

En läsare känner ovisshet om uttalet av sägner: borde det uttalas med långt ä + g + n eller med kort ä + ng + n?

Jag skulle saga att båda de ingivna uttalen kan anvandas men att uttalet med kort vokal, följd av ng-ljud och n är att foredra. Det har jag oftast hört, och det kan vara värt att observera att tre kända rikssvenska ordböcker, bland dem Akademiens ordlista, visserligen nämner bägge uttalen som brukliga, men ställer uttalet med ng-ljud och n i främsta rummet. Ordet brukas kanske allra mest i namnet ”Fänrik Ståls sägner”, vilket således helst uttalas som ”sängner”.

En annan läsare tar upp vissa ord for ”galoppera”, och funderar i det sammanhanget över dialektordet skåpa (kort å-ljud).

Ordet skåpa används enligt tillgängliga kallor här i landet Österbotten (själv känner jag utmärkt till det från min hembygd i Oravaistrakten, men vet också att det finns i sydligare socknar i landskapet). Ordet betyder ”hoppa” och det bruka om hästar. Det är av intresse at se, att skåpa i Sverige huvudsakligen är ett norrländskt dialektord och att det också finns i norska folkmål.

Ordet förekom, ehuru sällan, också i medeltidens svenska. Enligt vad jag kan förstå är skåpa besläktat med det välkända skuffa och med det i aldre svenska vanliga skjuva ”stöta bort, skjuta undan” (och med ordet skov). — Däremot är skopa inte besläktat med det från franskan på 1600-talet upptagna verbet galoppera.

En läsare undrar om orden förbanna, förbannat och forbannelse forekommer i sammanhang, där de inte är svordomar.

Ordens ursprungliga betydelse finns i religiöst och högtidligt språk, t.ex. Romarbrevet 12:14 ”Välsignen och förbannen icke”. Grundbetydelsen har varit ”nedkalla Guds straffdom över någon”. Användningen som svordom är tydligast i former som förbannad och förbanne (mig, dig, osv.). Den är känd sedan 1500-tale.

I nutiden är väl förbannelse det av de nämnda orden som huvudsakligen används utanför svordomarnas krets, t.ex. i mer eller mindre högtidligt språk: ”det vilar en förbannelse över släkten”. Det förekommer också att förbanna brukas i sammanhang, där det inte kan upplattas som en svordom, t.ex. ”Han förbannar sitt olyckliga öde”.

Men orden förbannad och förbanne förknippas val i nutiden alltid med svordomar. De har ju — som känt — fått biformer som förbaskad och forbaske, vilka ursprungligen hal varit förmildrande, eufemistiska, men i nutidssvenska uppfattas som grova svordomar.

Från en läsare kommer en fråga om upphovet till ordet muck ”hemförlovad” (och verbet mucka).

Muck och det närbesläktade verbet mucka ”bli hemförlovad” är mycket vanliga vardagsord i Sverige, men har inte blivit brukliga hos oss. Ursprunget ar romanispråkets (dvs zigenarspråkets) mukk ”fri, lössläppt” som tidigast blev brukligt svensk slang: gå muck betydde ”bli fri, komma ut (ur fängelse)”.

Det har på sina hall sagts att muck, mucka har kommit från finskspräkiga zigenares språk. Det påståendet måste jag ställa mig skeptisk till, särskilt med beaktande av att verbet mucka har en motsvarighet (verbet mukka) i norsk slang.

Hufvudstadsbladet, 2.2.1984

ALLOM till efterrättelse... länder språkets regler, dock ägnar sig prof. Thors i dag mera åt utredningar av olika uttrycks ursprung än åt att inskärpa regler.

Från en myndighet mottog en läsare nyligen en officiell skrivelse, som slutade med satsen ”Det alle, som vederbör, till efterrättelse länder. Det frågas nu, hur formen alle skall förklaras.

Den är maskulinum pluralis nominativ, alltså subjektskasus. Den skulle, enligt gammalt språkbruk, vara på sin plats i en sats som ”Alle män stiga ombord”. Men formen alle är inte på sin plats i satsen ”Det alle osv.”. I nutida språk skulle den givetvis motsvaras av alla, men i äldre språk stod den tillsammans med dativ, som i äldre svenska lydde allom i pluralis (allom... till efterrättelse länder). Formen alle är alltså inte dativ, inte heller ackusativ, som skulle lyda alla.

En gammal form som ibland dyker upp i nutida språk är allo ”i allt”, ofta ”i alla avseenden”, t.ex. ”Han är i allo olämplig”. Den är dativ singularis neutrum.

Det må till slut sägas att vederböra är ett gammalt ord för ”åligga”, och vederbörande betyder ”den som det åligger”. Satsen ”Det alle osv.” är en ålderdomlighet som förekommit både i Sverige och Finland. Den är ett arv från äldre svenska.

Ett annat märkligt uttryck dök nyligen upp i en annons ”min liv och kniv“. Uttrycket har intresserat en läsare.

Uttrycket min liv och kniv brukar förekomma i kåserier o. dyl. och betyder ”på min själs salighet”, ”på min ära”. Det innehäller ett helt uppenbart språkfel (det har aldrig hetat min liv, annat än i en högst osannolik pluralform). Det är enligt Svenska Akademiens stora ordbok känt åtminstone sedan början av 1900-talet. Det anknyter till ett gammalt uttryck min liv och själ, vars egendomliga form min osv. kan bero på en direkt återgivning av ett lågtyskt min lief un seel, dvs. ”min kropp och själ”.

En lasare undrar, varför det heter (och av gammalt hette) Svenska normallyceum (men däremot Svenska flicklyceet).

Formen på -lyceum har förvånat mig anda sedan den tid i min ungdom, då jag gick i Vasa svenska lyceum, nu Övningsskolans gymnasium. En av leklorerna under min skoltid antydde orsaken till att det stod Lyceum på husväggen. Dagens fråga har gjort frågan aktuell for mig igen. I Akademiens ordbok, artikeln gymnasium, sinns upplysningen, att ordet gymnasium förr användes just i den formen bestamd betydelse. Det stämmer överens med formen Svenska normallyceum, som ju motsvarar ett uttryck på -et och det stämmer med min ungdomstids läraryttrande, att formen på -et tidigare inte ansetts vara helt korrekt.

En läsare vill veta, om det bor heta fem i fem t.ex. eller om fem före fem också duger.

Det är fullt klart att det i Sverige absolut dominerande är ”fem i fem”, ”tjugo i nio” osv. Vissa exempel från början av 1900-talet tyder på att uttryck med före något gång kunde dyka upp i Sverige, men allmänt i nutida språk i Sverige är typen fem i fem, medan vi normalt säger ”fem före fem” osv. (Dock hör man rätt ofta kvart i, t.ex. sex, också hos oss.)

Hufvudstadsbladet 9.2.1984

HAMTA är ett besvärligt ord som i dag blir föremäl för en längre utredning och när ni väl hämtat er efter den bör ni nog kunna använda ordet rätt FRAMDELES

”Kan verbet hämta alls användas (utom i finlandssvensk text)? Går det att skriva bringa i stället?”

Verbet hämta är sedan länge känt som en utpräglad finlandism, nämligen i betydelsen ”komma med någonting, ha med sig någonting”, t.ex. i den finlandssvenska satsen ”Här hämtar jag lite blommor åt födelsedagsbarnet”. Satser av liknande slag, där hämta betyder ”ha med sig” känner vi förmodligen väl till. Den första frågan blir: ”Vad heter det i standardsvenska i en liknande situation?” Vanligt är uttrycket ha med sig, likaså komma med. t.ex. i den ovan citerade satsen ”Har kommer jag med lite blommor till födelsedagsbarnet”; också ha med sig kan användas i satsen.

Den andra frågan i sammanhanget är: ”Kan hämta överhuvudtaget brukas i standard svenskan?” Det kan det visst, bakgrunden skymtar mer eller mindre tydligt innebörden ”gå någonstans för att avhämta, ta med sig någonting eller någon”. Man säger sålunda t.ex. Polisen hämtade Andersson; Vi mäste bestämt hämta en läkare. Före en tillställning kan det heta Hämtning sker kl. 24, dvs. taxibilar kommer vid 12-draget på natten och avhämtar gästerna. Avhämta är f.ö. ett fullt gängbart ord, också i Sverige.

Språkmän har redan i början av seklet insett att den speciella finländska användningen av hämta i betydelsen ”ha med sig” har uppkommit genom felaktig ätergivning av det vanliga finska verbet tuoda.

Hur ar det med verbet bringa som motsvarighet till hämta? Om vi använder bringa, så gör vi inte saken bättre. Ordet är ett lånord från det tyska bringen och har inte någonsin blivit riktigt hemmastatt i Svenskan; vissa sammansättningar som inbringa ”avkasta” är dock ganska vanliga, t.ex. ”Auktionen inbringade mindre an de hoppats”. Det engelska (to) bring är vanligt, t.ex. ”He brought me a glass of wine” — på svenska ”Han hade med sig ett glas vin till mig”.

”Går det att använda ordet framledes eller måste man alltid skriva framdeles i stället?”

Framledes hette det ursprungligen, en bildning med samma gamla efterled led ”väg”, som vi ännu har i annorledes. Vad sammansättningen med fram- beträffar, så lyder den sedan länge normalt framdeles; det ursprungliga framledes finns möjligen i avsiktligt arkaiserande, dvs. ålderdomligt språk.

För några veckor sedan ingick det i Hbl en artikel om gamla ord på Kökar. Artikeln har lockat två läsare till frågor om ett par av orden.

Det ena skall behandlas här; det andra tar jag upp inom kort. I dag är det fråga om häv, som finns i olika landsändar — en läsare känner det från gammalt helsingforsspråk, en annan från västnyländskan — och det är välkänt för mig frän Österbotten. Ordet betyder ”duktig, bra” och används ofta i nekande satser, t.ex. ”He e int' na hävt me' an”, dvs. ”Det är inte något vidare bevänt med honom”, Ordet är känt från äldre skriftspråk, t.ex. från ärkebiskop Laurentius Petri, bror till den berömde Olaus Petri.

Häv — som f.ö. finns i andra nordiska språk — är en bildning till hava och har egentligen betytt ”värd att ha”.

Hufvudstadsbladet 16.2.1984

KAPSON hör till de ord prof. Thors tar upp i dagens språkspalt; ni som vill fråga om något annat behöver inte lägga kapson på er frågvishet! Brev till ”Torsdag med Thors'' kan adresseras till Hbl:s redaktion, Mannerheimv. 18, 00100 Helsingfors.

Vad betyder det kapson som ingår i uttrycket ”lägga kapson på något”?

Kapson är egentligen en lädergrimma som spänns fast vid ett hasthuvud, t.ex. vid dressyr. Ordet uttalas med ton vikt på senare stavelsen och denna har långt o. Uttalet kan anges så här: kapsón.

Märkligt är ursprunget till ordet: det är lånat från det lågtyska kapsun, men detta kommer ytterst från italienskans cavezzone — en bildning till cavezza ”grimma”. Ordet förekommer väl i allmannare språkbruk just i den fras som frågaren nämner: lägga (sätta) kapson på något ”underkuva, hälla i schack”.

”Varifrån kommer det bekanta uttrycket ta kål på”, frågas det.

Det innehåller faktiskt vårt vanliga grönsaksnamn kål. Uttrycket brukades förr också i formen hacka kål av någon, som anvandes i betydelsen ”tillintetgora”, ”få bukt med”, således i samma betydelser som det vanligare ta kål på.

(Det kan tillaggas att också namnet på en annan maträtt förekommer i ett liknande uttryck, som anvands om människor, nämligen göra kalops av någon, åtminstone förr även bulta någon till kalops ”illa tilltyga någon”.)

Man ser ibland stavningen göra kol på någon, men det är vilseledande i fråga om uttryckets ursprung.

En annan läsare frågar om ursprunget till ordet hanrej.

Ordet som ju betyder ”en gift man, vars hustru är otrogen” är lan från tyskan. Det tyska Hahnrei har samma innebord som det svenska ordet. Vad ordets etymologi angår, har jag sökt besked hos de lärda norrmännen Falk och Torp. I sin ”norsk-danska” etymologiska ordbok anser de att hanrej egentligen är samma ord som ett äldre tyskt Hahnreh, egentligen ”kapun” (kastrerad tupp). Senare leden i detta är Reh ”rådjur”: for att känna igen kapunerna bland andra tuppar, skar man sporrarna av dem och fäste dem uppe i kammen. (Det anses f.ö. att vårt ut tryck ”sätta horn pä någon” dvs. bedraga sin äkta man, har sitt ursprung i seden att sätta sporrar på kastrerade tuppar) — Forra leden i hanrej är givetvis hane ”tupp” och motsvarande ord i andra germanska språk.

Samma läsare frågar om ursprunget till det dialektala västnyländska permenta ”bräka” använt om envisa eller olydiga hästar eller kor.

Jag har visserligen aldrig hört det västnyländska ordet, men fick genast en association med ett ord från min centralösterbottniska hembygd, om vilket jag en gång skrivit en liten utredning. Det ordet är pärra ”retas”, på andra hall i Österbotten också ”streta emot”. Jag skrev då att pärra är bildat til det äldre svenska perlamente ”gräl, bråk, oväsen” (i nutida rikssvenska dialekter levande i verben perlementa, pelmenta) Detta perlamente är enligt min mening samma ord som det österbottniska förkortade pärra och som det västnyländska permenta. Den yttersta grunden till det aldre svenska perlamente ”bråk m.m.” är det välkända ordet för ”riksmöte (parlament), men ursprungligen ”samtal”, en bildning till det ord som i nutida franska lever som parler ”talar”

Hufvudstadsbladet, 23.2.1984

LAGOM är bäst, heter det — men i dagens Thors-spalt är lagom bara ett av många ord som professorn på sina läsares initiativ utsätter för en rask analys.

En läsare i Vanda vill veta från vilket språk några ord härstammar och nämner först jävig.

Jävig är bildat till ordet jäv ”anmärkning mot domares eller vittnes behörighet” (t.ex. ”Det förelåg jäv for NN att vittna i saken”). Det intressanta ligger givetvis i ursprunget till jäv. Mycket talar for att det är en substantivisk användning av de ord ef ”om, huruvida” som finns i islandskan och som motsvarar det ord if, vilket är välkänt från nutidens engelska i betydelsen ”om”.

Samme läsare är intresserad av ursprunget till ordet furnissör.

Furnissör är ett ord med betydelsen ”leverantör”. Det är franskt, en bildning till verbe fournir ”förse, leverera”. Ursprunget till fournir är inte säkert känt. Fournir uppträder ibland i svenskan i formen furnera ”förse, anskaffa”.

Slutligen vill läsaren från Vanda ha besked om ursprunget till butter.

Vårt butter är ungefär liktydigt med ”trumpen”, såsom den frågande påpekar. Det år lån från det lågtyska butt ”trubbig, butter”, jämför engelskans butt ”trädstam, m.m.”

I svenskan har butter fått ändelsen -er, kanske genom påverkan från de många adjektiv som hade ändelsen -er i äldre svenska såsom dummer osv.

Det välkända engelska butter ”smör” är givetvis ett helt annat ord. Det ar gammalt lån från det grekiska och latinska butyrum ”smör“. Vårt ord smör finns bara i Norden.

En annan läsare är intresserad av ursprunget till ordet lagom.

Lagom är en form av vårt vanliga ord lag ”rätt”. Det ar betecknande, att man i gammal svenska använde ett uttryck leva med späkt och lagom ”leva fridsamt och ordentligt”. Lagom betydde egentligen ”enligt lagens föreskrift”.

Formen lagom är egentligen dativ pluralis av lag (ordet lag förekom ursprungligen i pluralis, även när betydelsen var singularis). Vi har än i dag kvar några rester av den gamla plurala dativen: utom lagom kan nämnas stundom. — Men ändelsen -om finns dessutom i många ortnamn, i synnerhet i östra Nyland (Embom, Mickelspiltom), men mer sallsynt också på andra hall, t.ex. de österbottniska Bötom och Sundom.

En läsare med sydösterbottnisk bakgrund frågar om ursprunget till dialektordet sonakunu.

Sonakunu (med kort vokal alla stavelser) är välkant i (ätminstone äldre) dialekt på många hall; det är t.ex. välbekant för mig från mellersta Österbotten. Ordets ursprung är helt klart: förra leden är den gamla genitiven sonar av son (r-et har alltså fallit bort), senare leden har utvecklats ur dativ och ackusativ kunu till ordet kona eller kuna, som betydde ”kvinna”. Sammansättningen betydde saledes ”sonkvinna, sonhustru”. Kona var i äldre svenska ett fullt respektabelt ord.

Hufvudstadsbladet, 1.3.1984

BESVAR är livet fyllt av, men om vi vanliga dödliga kan ta ett besvär i sänder så manar oss juristerna att använda den juridiska termen ”besvär” som ett pluralt ord och prof. Thors instämmer.

Det är som bekant skottår i år, och en läsare har av det in spirerats till en fråga:“ Varifrän kommer ordet skottår?

Ordet skottår har måhända bildats i enlighet med termen skottdag, där förleden skott- hör till skjuta i betydelser ”skjuta till”, jämför ord som tillskott och inskott. Det har antagits, att skottår har bildats efter mönster av tyskans Schaltjahr. Tyskans schalten betyder nu ”styra, koppla, växla”, men betydde tidigare ”skjuta in”.

Samme läsare vill ha besked om vad ordet snedighet betyder.

Snedig, varav givetvis snedighet är avlett, betyder ”slug. listig”, också ”klipsk, finurlig”. Snedig finns t.ex. i en text från 1800-talet, där det heter: ”ty han är snedig och illfundig till sinnes-art” I nutiden förekommer snedig kanske mest i danskpåverkade texter: det danska snedig är inte ovanligt. Till svenskan och danskan har snedig kommit från lågtyskans snedich ”klok, slug“.

En annan läsare undrar över innebörden av ordet slög.

Slög betyder enligt min erfarenhet oftast ”skicklig i ett hantverk”, men brukas någon gång i betydelsen ”skicklig, påhittig”. Ordet finns i bygdemålsfärgad text och är inte allmänt känt. Detta torde förklara, varför slög, såsom den frågande påpekar, inte finns i senaste upplagan av Akademiens ordlista. En mycket välkänd avledning till slög finns däremot i ordlistan. Det är ordet slöjd, som äldst betydde ”skicklighet i hantverk”.

Samme läsare vill veta, vad flyhänt egentligen betyder.

Flyhänt är ”rask, snabb” egentligen ”snabb i fingrarna”. Förleden är ett rikssvenskt dialektord fly ”rask”. Det fanns tidigare ett neutrum flytt, bildat till flyta.

En tredje läsare vill få besked om ursprunget till ordet hallick.

Hallick är en term för en man som förmedlar kontakter med prostituerade (och brukar ta hand om det som dessa förtjänar). Ordet förekommer speciellt i Stockholm och anses komma från det tyska Halunke ”skurk”, men har egentligen tjeckiskt påbrå.

I äldre finlandssvenska var halunk ett okvädinsord för ”slusk” - gamle Bergroth omtalar ordet halunk i sin bok ”Finlandssvenska”.

”Stämmer det faktiskt, att ordet besvär i betydelsen ”överklagande” skall användas i pluralis?”

Det gör det verkligen. Det heter t.ex. ”sina besvär” ”N.N.:s nyligen inlämnade besvär förefaller ogrundade. Ordet förekommer emellertid mycket ofta i fraser, där numerus inte framträder, t.ex. ”anföra besvär”, ”klagandens besvär“. Mången tror därför att besvär i betydelsen ”klagomål” är singularis. Detta stöter helt naturligt dem som är vana vid det juridiska fackspråket. Mitt råd som lekman är: ”Använd besvär som ett pluralt ord!”

”Kan man faktiskt tala om ”de schweiziska och österrikiska fjällen”? Heter det inte alperna på tal om berg i Centraleuropa?”

Jag delar insändarens mening, trots att man någon enstaka gång anträffar uttryck som ”fjället Sankt Gotthard”. Normalt betecknar fjäll givetvis ”höga berg i Norden”, medan alp brukar avse berg i Schweiz och dess grannländer.

Hufvudstadsbladet, 8.3.1984

ÖSTLIGT INFLUERAD är i dag professorns svenska språkspalt som börjar med ”smirna” och slutar med ”sovjetare”.

Från två skilda håll kommer en fråga, som gäller ett ord smirna, t.ex. i satsen ”Han stod så smirna”. Den andra läsaren har i sin barndom hört uttrycket ”stå i smirna”.

Smirna är, som de två läsarna misstänker, ett ryskt ord smirna (alltså med betoning på i-et), vilket betyder ”stilla, lugnt” och i militär terminologi fortfarande brukas som kommandoord ”giv akt!”.

Det kan tilläggas, att också hos oss förekommande namnet Smirnov är bildat till des nämnda smirna; många soldater fick under första världskriget namn av typen Smirnov — liksom våra indelta soldater i gammal tid fick namn som Rolig (i den gamla betydelsen ”lugn”).

En annan läsare har lagt märke till ordformen toffla.

Ordet lyder ju toffel i normalt språk — det är t.ex. den form som vi troligen alla använder i det bekanta uttrycket ”stå under toffeln”. Formen toffla är inte okänd i ordböcker, men betecknas som ”provinsiell” eller som ”dialektal” Ordet böjs i nutida svenska toffel, pluralis tofflor.

”Vad har det åboländska dialektordet tärja för ursprung?”, frågas det.

Tärja förekommer (eller har forekommit) på flera hall i vart land: det är känt i stora delar av Sydfinland och dessutom i enstaka österbottniska socknar. Betydelsen är ”öppet vatten i isen, där varmvatten kommer upp”.

Ordets ursprung är intressant. Det skall först slås fast, att det inte är finskt (tvärtom finns det ett dialektalt finskt terjo öster om den nyländska svenskbygden, vilket är lånat från svenskan). Den framstående norske forskaren Torp behandlar tärja i sin ”Nynorsk etymologisk ordbok” sammanställer det med rikssvenskt dialektord targa eller tärja ”avbita eller skära av med möda”. Detta åter är besläktat med det från tyskan lånade tära i svenskt riksspråk.

Ordet tärja ”öppet vatten” förtjänar enligt min mening en plats skriftspråket.

En läsare frågar, vad en nyckelroman är för något.

Nyckelroman är en beteckning for en roman, sim skildrar personer ur verkligheten under uppdiktade namn. (I forna tider kunde deras riktiga namn finnas angivna i en s.k. nyckel.) Nyckelromaner finn också i finlandssvensk litteratur. Jag kommer just nu att tänka på en roman från min hemtrakt. ”Det norrfångna landet” av Hugo Ekhammar. En person med kännedom om ortsförhållandena kunde inte undgå att känna igen vissa personer i boken — och tänkte, att också andra figurer i romanen hade förebilder i verkligheten. — Ordet nyckelroman är säkert bildat efter främmande mönster: franskan har roman à clef (clef = nyckel), som högst sannolikt har stått som förebild för det svenska ordet.

Samme läsare undrar, om det heter inhav eller innanhav.

Den vanligaste formen är väl innanhav, men också inhav förekommer. Båda orden betecknar ett hav, som ar förbundet med världshavet genom ett eller flera sund. Östersjön är ett gott exempel.

En ”tidningsmurvel” har lagt märke till att ordet sovjetare nyligen lanserats i Sverige.

Jag tycker ordet är bra. Sovjetmedborgare är onekligen tungrott, och ryss är ju inte detsamma som sovjetmedborgare. Man måste dock mycket bestämt göra skillnad mellan sovjeter ”råd” och sovjetare.

Hufvudstadsbladet, 15.3.1984

EXTUMERAR ni en dos språkvetande igen? Den ska ni så i ERT Hbl i dag, för professor Thors går troget på i ullstrumporna!

En västnyländsk dam vill få en förklaring på verbet extumera, som hon hört i Nyland, Åboland och Österbotten.

Extumera är en ombildning av det franska lånordet estimer, som i skriftspråket uppträder som estimera. I svenskt skriftspråk förekommer estimera någon gäng i betydelsen ”uppskatta, värdera”, men används numera ganska sällan. I folkligt språk brukas estimera i alla våra landsändar. Det har ombildats på olika sätt, t.ex. till extomära (med o) eller extomera (t.ex. i västra Nyland och i mellersta Österbotten), till exmera på Åland etc. (På vissa håll ligger tonvikten på ex-, bl.a. i Vörå i mellersta Österbotten).

Ordet har givetvis kommit in i dialekterna från svenskt högspråk. Jag tänker mig, att det har spritts genom prästgårdarnas förmedling, på andra håll som i Nyland också via herrgårdarna. Det brukar betyda ”uppskatta” (ofta i nekande sats) t.ex. ”Di extomerar int han någo' vidare”, och ”gitta göra någonting”, t.ex. ”Ja' extomärar int' reis tid” (citerat ur minnet från Oravais).

Estimera har också brukats folkligt språk i Sverige och undergått liknande ombildningar som hos oss.

En annan läsare vill veta, vilken bakgrund uttrycket gå på i ullstrumporna har.

Uttryckets innebörd är att ”fortsätta som vanligt, gå på som man har brukat göra” (det kan tilläggas att det inte avser att gå fram försiktigt”).

Märkligt nog finns det från äldre svenska exempel på att gå på i ullstrumporna kombinerats med ord som skrika och väsnas.

Uttrycket är känt sedan länge; det finns belägg på det från 1838. Också i äldre tid hade det, liksom nu, en skämtsam klang. Vad innebörden och bakgrunden beträffar, måste man minnas att yllestrumpor (som det vanligen hette) var en viktig del av klädseln.

”Varifrån härstammar uttrycket gossen Ruda?”.

Uttrycket, som fullständigt lyder den elaka gossen Ruda, kommer från den bekanta publikationen Grönköpings Veckoblad. Jag tror, att den skämtsamma klangen i uttrycket ganska mycket sammanhänger med kombinationen ”den elaka gossen”. Gosse förekom redan i början av vårt århundrade ofta uttrycket mammas gosse och brukades ofta för att beteckna ”oerfarna ynglingar”. När et ord som gosse förbinds med elak, är det så att säga en förbindelse mellan motsatser. Gossen Ruda är således stygg och spjuveraktig.

”Vilket genus har förkortningen Hbl - talar man om sin Hbl eller sitt Hbl?”

Jag var frestad att svara direkt och säga ”sitt Hbl”, liksom man säger ”ett Hbl”, men ville också förhöra mig om språkbruket på tidningen själv. Frågor till några redaktörer vid tidning en gav ett entydigt svar: det heter sitt Hbl, ett Hbl. Härvid spelar givetvis genus hos -bladet en stor roll.

Hufvudstadsbladet, 22.3.1984

DEN DAG som i dag är... är torsdag, och följaktligen vankas det en dos språkvårdande. Med bl.a. vete, muntergökar, styvsöner och marschaller inblandade.

En läsare undrar. ”Bör det heta fastställande av (t.ex. inteckning) eller fastställelse?”

Jag häller på fastställelse. Den termen gör ett naturligt intryck och kan vid behov ingå i en längre sammansättning, t.ex. fastställelsebeslut.

En läsare av norsk börd har fast sig vid den östnyländska formen för ordet vete som lyder kväit.

En liknande form, kveite, förkommer i Västnorge. Den frågande vill veta, om dessa östnyländska och västnorska former är en bevarad ålderdomlighet.

De är det, de är inte helt lika den ursprungliga formen, som var hveiti (med hv-) i fornnorska och fornisländska. Den västnorska formen i nutiden är, liksom den nyländska (och sydösterbottniska), ålderdomligare än den fornsvenska, som lydde hvete. Redan under medeltider hade ei i det svenska (och danska) skriftspråket blivit e (jämför nuspråkets ben i svenskan och bein i norskan och i finlandssvenska dialekter).

Det gamla hv- (uttalat med ett h-aktigt ljud följt av v) blev alltså i delar av det nordiska språkområdet till ett kv. Man kan utom det östnyländska uttalet nämna t.ex. det sydösterbottniska Närpesmålets kvit ”vit” av det äldre hvit.

En annan läsare frågar: ”Kan man säga den dag I dag (är) i stället för i den dag som är?”

Det ifrågavarande uttrycket lyder antingen den dag i dag eller den dag som i dag är. Man kan t.ex. säga: ”Jag är helt okunnig om saken den dag i dag”.

En läsare har undrat över ursprunget till orden ryggbast och muntergök.

Ryggbast betecknar dels de vävnader som förbinder ryggkotornas utskott och ger ryggen stadga, dels ryggmärgen. Efterleden är vårt vanliga bast, som egentligen brukas om en del t.ex. av en trädstam.

Muntergök ”en gladlynt person” innehåller som efterled vårt allmänna ord gök, som förr använts om personer, ofta om unga pojkar.

Vidare ställer samme läsare en fråga om ursprunget till ett ord som han skriver tjyvson, tjuvson.

Jag antar att det måste röra sig om en sydösterbottnisk form av styvson. Det ordet har jag i Oravais hört uttalas som stjyson (kort y). Det ordet, alltså motsvarigheten till riksspråkets styvson, lydde i fornsvenskan stiupson med växlande former av förleden. Förra leden stiup- har tolkats som ”stympad, berövad”.

”Hur betonas ordet marskalk? Vilken betoning används i ordet marschall?”

Det vanligaste uttalet av marskalk har betoning på första stavelsen. Betoning på andra stavelsen upptas av Akademiens ordlista, men ställs i andra rummet. Betoningen av marschall vilar på andra stavelsen -schall.

De bägge orden har helt olika ursprung. Marskalk är en ursprungligen tysk sammansättning av ett gammalt ord for ”häst” (jämför vårt märr) och skalk ”tjänare”. För marschall ”fackla” har två forskare i Los Angeles nyligen lagt fram en ny etymologi i Studier i nordisk filologi, som utges i Helsingfors: ordet härstammar ytterst från ett arabiskt ord för ”fackla”, förmedlat av turkiskan eller ryskan.

Hufvudstadsbladet, 29.3.1984

ATT REMONT i betydelsen reparation är en finlandism, och att beivra alls inte betyder detsamma som ivra för... därom erinrar oss prof. Thors i dagens språkspalt.

”Jag har hört påstås, att remont i betydelsen ”reparation” skall vara i bruk bara hos oss är det faktiskt så?”

Det förhåller sig verkligen så att remont i den nämnda betydelsen ”reparation” används i Finland, men är okänt i Sverige. Det torde vara känt på sina håll hos os att remont ”reparation” ar en finlandism, på motsvarande sätt används remontera om det som i Sverige (och, givetvis, ofta hos oss) heter ”reparera” eller ”laga”.

Det kanske mest intressanta med den finlandssvenska betydelsen av remont är dess ursprung. Ordet kommer ytterst från franskans remonte, som bl.a. betyder ”anskaffning av hastar for armén”, och som den försvenskade formen remont har använts som beteckning för nyanskaffade hästar. Remontera (av det franska rémonter) har i Sverige betydelser som ”frambringa nya skott” och ”anskaffa (nya) hästar”

Det intressanta är, att remontera i ryskan motsvaras av remontirovat' som betyder ”reparera, iståndsätta” och att ryskans remont är ”reparation” jämte ”remont” i rikssvensk betydelse, alltså ”ersättande av förlorade kavallerihästar” (numera arkaistiskt).

Sambandet mellan den finlandssvenska användningen av remont och ordets bruk i ryskan har påpekats i Akademiens stora ordbok, liksom i den finska etymologiska ordboken.

En läsare med österbottnisk anknytning frågar om det österbotiniska namnet Pörtom (förr en kommun, nu en del av Närpes) är en dativ pluralis.

Det förhåller sig just så, namnets form går enligt min mening tillbaka på ett gammalt i pörtom ”i pörtena” eller (mindre sannolikt) vid pörtom ”vid portena”. Både i och vid kunde följas av dativ i gammal tid.

Jag tror, i korthet sagt, inte på en uttydning av vårt allbekanta lagom som ett vikingauttryck när de gamla vikingarna lät drycken gå ”laget om. Lagom brukas ju i många, helt avvikande situationer.

En annan läsare frågar. ”Hur uttalas ordet alkemi?”

Det uttalas med -tj i andra stavelsen, liksom vi alla uttalar kemi med tj-. Det kan noteras att al- är den arabiska motsvarigheten till vår bestämda artikel (den, det). Arabiskt ursprung har al- också i alkohol och algebra m.fl. ord.

Samme läsare frågar, hur kiwi, namn på en frukt, skall uttalas.

Jag skulle rekommendera uttalet ki:vi, alltså med längt första stavelsen och k-ljud i början. Detta råkar sammanfalla med det uttal som rekommenderas för finskan av den finska språknämnden. Ordet får givetvis inte kombineras med det finska ordet kivi, såsom finska språkmän föreslagit.

Vad betyder egentligen ordet beivra?”, frågas det.

Beivra innebär ”ingripa mot”, ”strängt motarbeta”, t.ex. ”Rektorn ville beivra det ofta förekommande fotbollsspelet på skolgården om kvällarna”. Beivra har alltså ingenting att skaffa med iver i fråga om betydelsen, den gamla betydelsen ”med iver söka främja något” är numera bortglömd. Det skall an en gäng erinras om att beivra i nutiden är ”strängt motarbeta”. Man kan också tänka på uttryck som ”lagligen beivra något”.

Till slut skall jag säga några ord om ett uttryck som samme läsare har noterat. Det är fråga om ”Ett hus säljes från Borgå”

Prepositionen från är olämplig i satsen. Jag häller med honom om att det borde ha hetat ”Ett hus i B. säljes”. Från är osvenskt i ett sådant sammanhang.

Hufvudstadsbladet, 5.4.1984

HEMULEN i Tove Janssons muminböcker är otvivelaktigt för manga en bekant figur, rätt okänd är däremot säkert HEMULSMANNEN som prof. Thors skriver om.

En läsare vill ha besked om vad otid betyder i det kända ut trycket ”i tid och otid”.

Uttrycket kan återges med ”vid alla möjliga tillfallen” (vare sig det är lämpligt eller inte). Sammansättningen otid avse alltså egentligen ”orätt tid, olämplig tid”. Vi har ett adjektiv otidig, som brukas i betydelsen ”oförskämd, ovettig” t.ex. ”Persson for ut mot chefen i otidiga ord”.

En annan läsare frågar om uttal av typen stog ”stod” och flicker, blommer ”flickor, blommor”.

Formen stog ”stod” uppfattar jag som en efterbildning efter mönstret av t.ex. tog (en s.k. analogibildning). När slut-d i stod hade fallit bort, kunde en sådan ombildning lätt ske. — Flicker m.fl. pluralisformer på -er i stället for de vanliga på -or har uppstått i sådana dialekter (i Sverige), där obetonat -or fick ett uttal med en ”grumlig” vokal före r. Det nutida alltmer dominerade uttalet av -or anse ha uppkommit genom skriftens inflytande (Sverige har oftast, våra dialekter på vissa häll uttal med ”slutet” o före r).

Samme läsare undrar, hur en skall tolkas t.ex. i ordspråket. ”Det är ingen konst då en kan”

Som vi märker, fungerar en har som en motsvarighet till ”man”. Sådant bruk av en är gammalt i svenskan (det år känt redan i medeltida texter) och är välkänt i ledigt, särskilt i dialektfärgat talspråk, både i Sverige och i våra dialekter. Det finns också i våra systerspråk, t.ex. i norskan.

Vad betyder ordet ohemul frågar en annan läsare.

Ohemul (med tonvikt på o- och på slutstavelsen, som får ett uttal med långt u) är ett adjektiv som betyder ”obefogad, ogrundad”, t.ex. ”Han upprepade sina ohemula beskyllningar“. Det egendomliga ordet är faktiskt rent svenskt: grundordet hemul (med tonvikt pa he-) ”garanti, rimligt skäl” anses vara en bildning till hem. Sammansättningen hemulsman (likaså med tonvikt på he-) förekommer fortfarande någon gäng i betydelsen ”sagesman” (som man hänvisar till), t.ex. ”Han uppgav gamle Mats som hemulsman för sina dialektala citat”.

Samme läsare frågar, vad en kalamitet är för något.

Kalamitet betyder ”missöde”, t.ex. ”På grund av en kalamitet visste han inte, när gästföreläsningen skulle hällas”. Kalamitet — egentligen ett latinskt ord (calamitas ”förlust, skada, olycka”) — har en starkt försvagad betydelse i svenskan. Det motsvarar inte det starka ordet olycka, utan det svagare missöde. Det är alltså mycket svagare än det engelska calamity ”en bedrövlig olycka”.

”Vad har ordet rana ”vävd, väggbonad” for ett ursprung” frågar en grupp läsare.”

Rana har enligt de etymologiska ordböckerna ett något svårbestämbart ursprung. Dock talar allt for att ordet är inlånat från lapskans ra(t)no (också krano i äldre lapska) eller finskans raanu (äldre raana ). Sannolikt har de lapska och finska orden kommit från det norska dialektordet grenja (m.fl. former) ”yllefilt”, vilket högst antagligt sammanhänger med det fornnorska ordet gron ”mustasch, morrhår” — f.ö. besläktat med våra valkända ord gräs och gran. — De skiftande oden som ordet rana har haft visar på det intima sambandet mellan grannspråken i norra Skandinavien i äldre tid.

De ursprungliga språkspalterna har digitaliserats med hjälp av automatiserad transkribering.

Originalen finns som (pdf) här:

Lista över ord och uttryck behandlade i Carl-Eric Thors språkspalter i Hufvudstadsbladet och Vasabladet 1967–1985: Till söklistan(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst)

Hufvudstadsbladet