Hufvudstadsbladet, 19.4.1984
JOBSPOSTER från arbetsmarknaden … ja, sådana har det kommit många i vår. Men JOB, han i Bibeln, har knappast något språkligt samband med våra JOBB, får vi veta dagens Thors-text.
En läsare med bakgrund mellersta Österbotten frågar, vad ordet pa ”bruka” har för ett ursprung.
Pa (med kort a) är också för mig ett välbekant ord. Man säger t.ex. ”Dem pa int' jär na toko” (de brukar inte göra något sådant). Jag har helt naturligt funderat över ursprunget till pa .Det är fullt klart för mig numera, att pa har uppkommit av de välkända pläga, som på flera håll i Norden (också i rikssvenska och norska dialekter) utvecklats till pa (ordet har under flitig användning ”slitits ner” och uttalas enstavigt).
Samme läsare är intresserad av ordet truga, som ibland förekommer i betydelsen ”trissa på en skidstav” Kan detta ord truga anses vara gångbart, frågar han, och vilket ursprung har det?
Truga (eller, måhända oftare, tryga) är såpass vanligt rikssvensk skidterminologi, att det upptas i välkända ordböcker. Ordet anses vara besläktat med det norska tro ”vattenränna” (som också fanns i fornsvenskan).
En annan läsare känner oro over att orden arbete och arbeta måhända är stadda i utdöende.
Oron är befogad, eftersom det engelska lånordet jobb (och verbet jobba) har blivit mycket vanliga i nutidens svenska. Jag tror dock inte, att ordet arbete är på väg att trängas ut.
Om ursprunget till jobb kan sägas, att härstamningen från Bibelns Job är mycket oviss och att både svenska och engelska källor förnekar den. Job i Bibeln var för övrigt var mest känd for sina olycksöden — mindre för att han drogs med ”all mänsklig vedermöda” i form av arbete.
En tredje läsare tar upp uttalet av två österbottniska ortnamn.
Det första är Terjärv norra Österbotten. Namnet uttalas ”tärjär”, och i riksspråklig uttal har vi skäl att i görligaste män följa det dialektala mönstret och säga ”tärjärv” eller ”tärjär”. — Uttalet Teerijärvi bör inte användas. Det finns ingen orsak att bruka en rent finsk form för den svenska socknens namn, en form som dessutom inte svarar mot namnets ursprung. De äldsta skrivformerna visar tydligt att namnet ursprungligen är ett Tervajärvi.
Det andra namnet är Köklot en stor ö ute i Kvarken. Det skall i enlighet med det lokala uttalet heta ”köklot” (med hårt k och kort ö). Namnet är liksom åtskilliga andra i Kvarkens skärgård av finskt ursprung. Det ät troligen ursprungligen ett Kaukaluoto ”det fjärranliggande skäret”.
”Vad betyder egentligen ordet mondän?”, frågas det.
Det betyder ”fin, elegant” (t.ex. ”en mondän dam”). Ordet har inte samma ursprung som modern. Hos mondän finns en bibetydelse ”som tillhör den fina och förnäma världen” — franskans monde betyder ”värld”, men också ”umgänge, societet”. Till detta monde hör adjektivet mondain, varav vårt lånord mondän.
Hufvudstadsbladet, 26.4.1984
SUS OCH DUS kan det bli aktuellt med under 1 maj-firandet, och om ni undrar vad DUS egentligen betyder får ni svar i dagens Thors-text. Som också tar upp bl.a. skillnaden mellan PROMOVERA och BEFORDRA.
Uttrycket leva i sus och dus ar givetvis välbekant, men vad är dus for ett ord, frågas det.
Dus förekom i äldre svenska i betydelsen ”larm, stoj”. Från 1700-talet framåt har dus väsentligen funnits i två uttryck: vårt nuvarande sus och dus och i det nu försvunna i fullan dus ”i susande fart, i full fart”. ”Burman rider av staden ut, han rider i fullan dus”, som det heter i en gammal folkvisa.)
En annan läsare har med någon förvåning läst en notis, där det hette att KGB:s chef promoverats till marskalk.
Han undrar dels, om texten innehåller ett översättningsfel, en oriktig översättning av engelskans promote ”besordra, främja”, dels om det svenska ordet bara kan begagnas i akademiska sammanhang.
Texten använder promoverats i stället för vårt befordrats. Det svenska ordet promovera används i nutiden uteslutande om de högtidligheter, då personer under traditionella ceremonier utnämns till doktorer (hos oss också till magistrar). Grunden för både vårt promovera och för engelskans promote ar det latinska promovere ”leda framåt”.
Från en annan läsare kommer en fråga om uttrycket hamna att betala (och andra liknande uttryck som ”hamna att göra något”).
Uttryck av det slaget är inte ovanliga i vardagligt tal hos oss, men verkar stötande på åtskilliga. Jag skulle i stället säga få betala eller bli tvungen att betala. Hamna på ett ställe (t.ex. hamna på sjukhus”) är ett helt normalt uttryck. I hamna att betala kan man säkerligen räkna med påverkan från det finska joutua maksamaan.
En annan läsare undrar vad ordet konterfej betyder och hur ordet böjs.
Konterfej ”avbildning, porträtt” är lån från en form contrefait av det franska contrefaire, som i nutiden betyder ”eftergöra, förfalska, imitera” — för många torde det engelska counserfeit ”efterapning, förfalskning” vara bekant.
Det svenska konterfej används numera mest vardagligt och skämtsamt. Det böjs ett konterfej, flera konterfej.
Från samma håll kommer en fråga om ordet byrå. ”Hur lyder det i pluralis (byråar, byråer)?
Möbeltermen byrå har pluralis byråar, men byrå som en term för ”kontor och liknande” lyder i pluralis byråer. Möbeltermen uttalas med tonvikt på första stavelsen. Hos oss och ibland i Sverige har termen byrå ”kontor” accentuering på slutstavelsen, men i Sverige uttalas ordet också i denna betydelse oftast med tonvikt på by-, och det uttalet förekommer stundom hos oss.
Från helt annat håll kommer en fråga om ordet patent i betydelsen ”utmärkt”, ”speciell”, ”säregen”. Man kan t.ex. få höra: ”Gumman, hon är patent, hon”.
Det antas, att den här användningen av patent har utvecklats ur sammansättningar med patent (t.ex. patentlås o. dyl.
”Varifrån kommer ordet stobakoff ”drummel'?” frågas det.
Ordet torde ha behandlats i spalten för länge sedan, men jag vill gärna nämna förklaringen en gång till.
Ordet stobakoff återgår på ett nyländskt dialektord stobak ”drummel”, som innehåller en fras stå bak ”stå bakom”. Sedan har detta stobak utbildats med den ryska ändelsen -off, som ar vanlig i personnamn.
Hufvudstadsbladet, 3.5.1984
SLÅ HELLRE BROAR än bryggor mellan folken, uppmanar språkexperterna. Likaså bör man hellre ÖVERBROA än ÖVERBRYGGA någonting.
”Vad kallas den växt på svenska, som på finska benämns tyrni? Finns den på andra håll än i Finland?
Växten kallas havtorn. Det intressanta med namnet ar efterleden -torn. Den betyder helt enkelt tagg (havtornsbusken är taggig). Vi känner alla avledningen törne. Samma avledning i en äldre form har gett det finska tyrni, som kommer från en gammal nordisk form thyrnir. — Havtornsbusken finns hos oss vid kuster och skär vid Bottniska viken, men förekommer t.ex. också på Jyllands sanddyner.
Samme läsare frågar, varför ordet mordbrännare förekommer i sådana fall där mordbrännaren vet, att ett hus är tomt på folk.
Mordbrand har ursprungligen brukats om ”hemligt anlagda bränder, som har lett till att någon människa har mist livet”. Numera förekommer ordet använt även om sådana bränder som enbart vållar skada på annans egendom.
På tal om brott skall några ord sägas om substantivet muta, mutor och verbet muta. Förekommer orden bara svenskan, frågas det.
I nutiden ar det nästan faktiskt så. Ordet finns i norska dialekter (mute ”mutpengar”), men det är bara i svenskt språkbruk som muta är en officiell term och dessutom i det moderna isländska muta ”ge mutor”. Ursprunget till ordet måste betecknas som oklart: det har förmodats att muta kunde vara lånat från latinet (där mutare betyder ”forändra”), men det är mycket osäkert.
En fråga från Åland berör verbet överbrygga.
Överbrygga är bildat efter det tyska überbrücken: men man har vid efterbildningen inte tänkt på att tyskans Brücke och vårt brygga inte avser samma företeelse, såsom läsaren påpekar. Det tyska ordet motsvaras av ”brygga” och ”bro”. Man har försökt införa de riktigare svenska motsvarigheterna bygga bro över och överbroa (och överbygga), men det olämpliga överbrygga dyker fortfarande upp. Akademiens ordlista nämner överbrygga och det är riktigt, eftersom ordet faktiskt brukas — men ett tillägg ”mindre lämpligt, se i stället överbroa” vore på sin plats. I ”Svensk handordbok sägs det om ”slå bryggor mellan folken” att det ”hellre” bör heta broar.
Från de här svårare ”övergångarna” kommer jag till ett namn på en älv. Det frågas, vad Kyrönjoki heter på svenska.
Den älven har jag ofta hört omtalas under mina skolår uppe i Vasa. Den heter Kyro älv. Det är den älv, som rinner genom Storkyro och Lillkyro — fi. Kyrö heter alltså Kyro.
En annan läsare har lagt märke till en formulering (som kan vara tillkommen genom slarv, men också kan ge upphov till vissa påpekanden): ”Det kan konstateras att sfp vare sig genom egna företrädare eller genom beslut i egen krets medverkat till lockouten, framhöll R.
Jag vill bestämt ha ett inte framför ”vare sig”. Jag upp fattar meddelandet så, att R sagt att sfp inte har medverkat, vare sig på det ena sättet eller det andra. Vare sig kan inte ensamt ge satsen nekad betydelse, som Erik Wellander säger i ”Riktig svenska”, sidan 187.
”Bör det heta mönstra/segla på ett fartyg eller mönstra/segla i ett fartyg”.
För mig är mönstra på ett fartyg och segla på ett fartyg de enda tänkbara uttrycken, och efterforskningar i Svenska Akademiens stora ordbok ger samma besked.
Hufvudstadsbladet, 10.5.1984
FORMEN SVERIGE som benämning på vårt västra grannland härstammar ursprungligen från Sverike, dvs. Svea rike, medan NORGE härleds från Noregr. Norvegr lydde formen tidigare, vilket betyder ”vägen mot norr”.
Det finns två ord slör.
Det ena ordet slör är en seglartern och används på tal om medvind. Det betecknar en vind mer akterlig än tvärs. Det andra ordet slör är en beteckning for något som säkert många har lagt märke till på en vanlig tupp, nämligen en nedhängande och köttig hudflik på halsen, som tydligt framträder hos den vanliga tuppen och hos andra hönsfåglar.
De bägge orden har olika ursprung. Seglartermen anses vara bildad till verbet slöra ”segla for öppen vind”, ett ord som anses vara besläktat med vårt vanliga slarva - i norska dialekter används sløre bland annat i samma innebord som vårt slöra, men också om ”vara senfärdig och slarvig”. Men det norska sløre, sløra används också i betydelsen ”släpa efter”. Till denna betydelse av sløra kan slör om tuppar vara bildat.
Några ord skall sägas om en term som samme läsare har läst i en notis rätt nyligen.
Den notisen gällde äldre tiders barbariska straff. Det hette, att ”mannen blef taglad och qvinnan å båle bränd”. Frågan gäller, om textens tagla kan vara detsamma som stegla (Stegling var ett straff, som innebar att en dödsdömd efter halshuggning uppspikades på en stake, ett s.k. Stegel.)
Det som i synnerhet talar för att tagla är detsamma som stegla ar enligt min mening sammankopplingen med att kvinnan skulle ”å båle brännas”. T.ex. om ”mord och nidingsverk” stadgar 1734 års lag, att mannen (warde) steglad och qwinnan i båle bränd”. Textens taglad är fel for ”steglad”. Möjligen beror felet på en oriktig avskrift i gammal tid.
Till modern tid fors vi av en fråga som en annan läsare ställer.
Han säger, att namnet Sverige rätt nyligen kunde stavas antingen Sverige eller Sverge. Skulle inte Sverge ha varit ortografiskt lättare att använda?” frågar han.
Det är riktigt, att Sverge (och på 1700-talet Sverje o. likn.) förekommit. Jag tror dock att stavningen Sverige är lätt att använda, när man vant sig vid den. Dessutom skulle en allmän ändring till ”Sverge” medföra en mycket omfattande ändring av officiella och andra papper såsom formulär.
Formen Sverige sammanhänger med den gamla formen Sverike av ett ännu äldre Svea rike. — Namnet Norge innehåller däremot inte ordet rike, utan kommer av ett äldre Noregr (jämför det nynorska Noreg), Norvegr. Den gamla formen Norvegr (engelska Norway) visar namnets ursprung det har ursprungligen betytt ”vägen mot norr”.
En tredje läsare frågar: ”Vilken bakgrund har ordet hotel? Stavas det med ett eller två l? Hur är det anknutet till franskans hôtel de ville?
Hotell som i modern svenska stavas med två l — kommet från franskans hôtel. Den franska stavningen med en cirkumflex over o hänvisar till ursprunget: ordet kommer från ett äldre hostel (som för resten lever i det engelska hostel ”härbärge, studenthem”), men ordet är utvecklat ur det latinska hospitalis ”gästfri”.
Ordet hotell är i nuvarande användning känt i svenskan från slutet av 1700-talet. Användningen om ”fint hem for resande” har motsvarighet bl.a. franskan, där ordet används om fina bostäder, t.ex. ambassadörbostader, och om stadshus (på franska hôtel de ville).
Hufvudstadsbladet, 17.5.1984
BYKE, BYKET det är slödder och patrask det. Avser man tvätten lyder order BYK och den bestämda formen BYKEN. Det får vi igen en påminnelse om i ett av de brevsvar som prof. Thors serverar i dag.
En läsare känner förvåning inför uttrycket idrottens vädjobanor.
Ordet vädjobanor används i nutiden uteslutande i betydelsen ”tävlingsplats”, och detta ar märkligt, eftersom ordet vädja normalt har en helt annan betydelse: man vädjar till en domstol, man vädjar till allmänna opinionen för att få rätt. Men vädja har närbesläktade ord i andra germanska språk speciellt viktigt i sammanhanget är tyskans wetten, som bl.a. betyder ”tävla”. På tyska ar Wettlauf ett uttryck for ”tävling” och användningen av vädjobanor om ”tävlingsplatser” beror på påverkan av det tyska ordet.
En annan läsare undrar om det som skall tvättas bor kallas byk eller byke. Vilket genus har det ifrågavarande ordet?
I nutiden ar den ifrågavarande termen för ”tvätt” byk ,i bestämd form byken. Detta är åtminstone det brukliga ordet Sverige. Hos oss hor man ofta talas om ett byke, byket (”mitt byke skall tvättas i morgon”), men det är ett uteslutande finlandssvenskt språkbruk. — Både hos oss och i Sverige finns ordet byke i betydelsen ”slödder, patrask”. Det brukar anses som en överförd användning av ordet för ”tvätt”. I äldre svenska, också i Sverige, kunde byke förekomma i betydelsen ”tvätt” — I nutiden ar alltså byke, byket i Sverige ett ord for ”slödder”, medan termen for ”tvätt där lyder byk, byken.
Samme läsare frågar om det kan heta t.ex. ”strax efter öppningsdags”, liksom det ju heter ”Strax före stängningsdags”.
Mitt svar är ett bestämt ja. Jag stöder mig dels på min egen språkkänsla, dels på en uppgift Östergrens ”Nusvensk ordbok” där man finner både vid öppningsdags och strax efter öppningsdags.
En läsare känner undran över orden kritisera och kritik.
De båda orden har lite olika associationer. Kritisera har, såsom den frågande själv säger, en negativ ton: det återges i Svenska Akademiens stora ordbok med uttryck som ”bedöma (någots eller någons) värde l. egenskaper eller (ofta blott) fel och brister; tadla. Däremot återges kritik med ”noggrann granskning eller prövning för avvägande av förtjänster mot fel och brister“. Uttryck som positiv kritik är ju vanliga, likaså god kritik.
”Skall man skriva symtom eller symptom?”, frågas det.
En blick i det allmänna rättesnöret bl.a. i stavnignsfrågor. Svenska Akademiens ordlista lär tveksamma personer, att både symtom och symptom god tas. Ordlistan nämner dock symtom i främsta rummet. Det hör till de främmande ord som har blivit allmänt kända i svenskan: var och en vet, att det betyder ”sjukdomstecken”, i bildlig betydelse använt t.ex. i ”ett symtom på den ekonomiska krisen i landet”.
Ordet är grekiskt: förleden är det vanliga syn- ”samman”, som före vissa ljud, t.ex. p. b, får formen sym-, bl.a. i sympati, symbios.
Hufvudstadsbladet, 24.5.1984
SÅNHÄRNT och SÅNDÄRNT bor undvikas av nyhetsuppläsare och andra som bemödar sig om att tala vårdat.
”Hur skall man stalla sig till sådana ordformer som sånhärnt, sånadärna, såndärnt, såndärna?
Former av det slaget — alltså utbyggda med ett -na i pluralis, vilket sedan också böjts i singularis, är som man lätt kan konstatera mycket vanliga i ledig talspråk. (De förekommer särskilt mycket hos oss, men är inte helt okända i Sverige.) Jag tror inte att det lönat sig att mot arbeta den i vanligt tal. I vårdad framställning hör sånhärnt m.fl. inte hemma. T.ex. inte i nyhetsuppläsningar i radio och TV, lika lite som i liknande vårdat tal. I sådan stil hör de inte hemma och det är säkert möjligt att hålla vårdad stil fri från dem — det hör ju absolut till ovanligheten att se former som ”såndärnt” i skrift.
En annan läsare undrar om många i modernt språk håller på att undanträngas av mycket. Bl.a. har hon fäst sig vid sådana tidningsfraser som ”Vargen rev också mycket husdjur” och ”det fanns inte så mycket interiörbilder från gamla tider”.
Det kan i vissa fall enligt min mening tänkas att många byt ut mot mycket (såsom det ofta görs i talspråk). Så sker i sådana fall, där man tänker mer på en mängd, en myckenhet av något som i fallet med interiörbilderna härovan. Däremot tycker jag att många absolut är det rätta ordet, nar det uttrycket ett flertal av något, t.ex. i satsen on vargen och husdjuren ovan.
”Vad betyder uttrycket att lägga något i stöpsleven?” frågar en annan läsare.
Det är ett bildligt uttryck för ”underkasta diskussion”, ”omforma någonting”, såsom i sådana fraser som Europa i stöpsleven, vår skärgård i stöpsleven. (l egentlig mening talade man i äldre tider om att använda en stöpslev t.ex. vid stöpning av bly.)
En annan läsare har undrat över vissa ords ursprung. Bland dem skall jag i dag skriva om fått, i jåns, nuna och struvor.
Fått har blivit ett ganska sällsynt ord numera, men förekom förr ofta i fraser av typen klockan är fem fått i sju ”fattas fem minuter i sju”, eller som det nu ofta heter ”klockan är fem i sju”. Fått är en gammal neutrumform av ordet få ”en (alltför) liten mängd”, som vi alla känner t.ex. i uttrycket ”några få“ t.ex. ”några få kan använda kaffe på det viset”. Uttrycket fått har i ganska lång tid förekommit bara här i Finland, men det fanns för långe sedan också Sverige.
Ordet (i) jåns är välkänt for mig, men jag har en stark känsla av att det har blivit sällsynt. Man har exempelvis sagt. ”Du sa i jåns, att du har hört att han har blivit sjuk. ”I jåns betyder” för en stund sedan, helt nyligen, nyss. Uttrycket är allmänt svenskt och lydde i fornsvenskan i adhans (o. likn.) Det är släkt med det isländska adan ”förr”. — Det tycks vara så i nutiden att många känner uttrycket från en barnramsa Kisse kisse måns, var var du i jåns”. Men det är ett gammaldags, gott uttryck.
Men vad har det välkända nuna ”ansikte” — eller för att återge det med ett modernt slangord: ”nylle” — för ett ursprung? — Tyvärr vet man inte, vad nuna har för en härkomst. Här skall bara sägas att det är ett speciellt finlandssvenskt ord måhända är det besläktat med det likaså finlandssvenska nuna ”halvsova, slumra”
Till slut några ord om struva, som ju ar en beteckning för ett bakverk som brukar förekomma vid valborgsmässan.
Ordet har kommit från Tyskland det återgår på ett medellågtyskt (dvs. hanseatiskt) struve, som motsvarar ett högtyskt Straube, en bildning till ordet sträuben ”uppresa sig”.
Hufvudstadsbladet, 31.5.1984
Du är väl inte för DUVEN for att tillägna dig den lärdom prof. Thors i dag delar med sig i sin spalt? Om ”duven” t.ex., och om fågeln hälsing som antagligen inte har något med vår huvudstads namn att göra.
En läsare tar upp böjningen av ordet besluta.
Av gammalt har ordet brukat böjas besluter, beslöt, beslutit. Böjningen beslöt i imperfektum är fortfarande den vanligaste hos oss och ställs främst också i Akademiens ordlista. Presensformen lyder beslutar eller besluter både hos oss och i Sverige, supinum är antingen beslutat eller beslutit.
Sluta har formen slöt i betydelsen stänga, men i betydelsen ”avsluta” däremot slutade, t.ex. ”Han slutade sitt arbete kl. 4”
En läsare har tänkt över ordet helsingr eller helsingi, som isländskan (också i nutiden) betecknar en gåsart.
Också svenskan har ordet hälsing betecknat en gåsart (den vitkindade gåsen). Läsaren tänker sig at fågelnamnet levt kvar i namn som Helsingfors, Hälsingland och Helsingborg. Ordet hälsing som beteckning för en sjöfågel (t.ex. ejder) är också känt i finlandssvenska dialekter.
Namnet Helsingfors och andra namn på Hälsing- har intresserat flera forskare. Främst vill jag nämna prof. Åke Granlund, som i sin fina avhandling ”Studier över östnyländska ortnamn” har behandlat Helsingfors med flera namn mycket grundligt. I avhandlingen framhåller Granlund (s. 26), att fågelnamnet hälsing kan ingå endast i ett fåtal namn. Han tänker sig, att namnen på hälsing- de flesta fall, bl.a. i Helsinge och Helsingfors, innehåller hälsing ”person från Hälsingland” (en bildning till terrängbeteckningen hals ”smalare ställe”). För min del vill jag speciellt framhålla, att hälsing ”ett slags sjöfågel” knappast har gett upphov till namn som det gamla sockennamnet Helsinge eller in byggarnamnet hälsingar.
En annan läsare vill veta hur allmänna uttryck som leva upp till, det är upp till var och en, läsa in en mening i något är i nutida svenska.
Av de konstruktioner som läsaren nämner är väl det är upp till dig ”det beror på dig, det beror på din uppfattning” troligen vanligast (och finns i vissa dialekter). Det förekommer inte sällan i vanligt tal, även hos oss. Jag vet att uttrycket stöter många, men måste för min de medge att det hör till mitt eget språk, trots att det är en översättning av det engelska it is up to you.
Det andra uttrycket leva upp till förekom helt nyligen i Nyhetsmagasinet 7 dagar, där det hette att ”Polens ledare kommer att försöka leva upp till det kravet”. Uttrycket leva upp till ”leva på samma nivå, motsvara” är ganska vanligt i modern svenska.
Uttrycket läsa in en mening i något har nyligen funnits t.ex. Hbl. Det skulle ligga nära till hands att anse, att det är direkt påverkat av det engelska to read into (t.ex. to read too much into the text ”utläsa för mycket av texten”). Det är dock inte så säkert att det här uttrycket är påverkat av engelskan.
Läsa in något i någonting är känt redan från seklets början t.ex. ”läsa in sin tids filosofiska tankar” (i en viss text), och det svenska uttrycket anses bero på tyskans einlesen, ordagrant ”inläsa”.
Vad har ordet duven for en härledning?
Duven ”dåsig” är känt redan i medeltidens språk. Det lydde då duvin och anses vara släkt med ett isländskt ord dosinn ”slapp” och med vårt vanliga döv.
Hufvudstadsbladet, 7.6.1984
Om skärgårdsnamn handlar språkspalten i dag — mycket aktuellt eftersom det är till skärgården allas längtan står i juni. Dessutom blir vi påminda om några gamla och seglivade översättningsfel.
En signatur frågar om ursprunget till de åboländska sockennamnen Nagu, Korpo och Houtskär.
De tre namnen ställer namnforskarna inför besvärliga problem. — Nagu skrivs Naw, Nawe i den äldsta urkund där namnet uppträder, en på låg tyska skriven text från 1395. På 1400-talet uppträder i stället formen Någw (socken) 1463. Jag antar därför att namnet tidigast uttalades med ett slags v-ljud, vilket sedan övergick till ett g-ljud (liksom det fornsvenska stuva som blev vårt stuga). Den frågande undrar om namnet kan vara besläktat med det ålderdomliga ordet nabo ”granne”. (Det skulle i så fall vara besläktat med förleden na-, som finns i flera gamla nordiska sammansättningar). Det blir dock nödvändigt att undersöka, om namnet eventuellt utgår från någon finsk ordstam. — Korpo ingick 1430 i sammansättningen Korposkaer, dvs. ”Korpo-skär och 1466 i namnet Korpostrom. ”Korpoström”.
Kan namnet Korpo möjligen innehålla fågelnamnet korp?
Namn med förleden korp (fågelnamnet) är rätt vanliga i vara skärgårdar. Westman som på 1930 talet utarbetade en avhandling om nyländska önamn nämner ett tiotal sammansättningar med korp-, och Karsten omtalar i sin bok om ”Svensk bygd i österbotten” 3-4 namn på Korp-. Både i Nyland och Österbotten är namnen på korp sammansättningar, i motsats till namnet Korpo. En undersökning av namnet måste också beakta möjligheten att namnet utgår från en bildning till det finska korpi ”ödemark”.
Namnet Houtskär uppträder senare i urkunderna än Korpo och Nagu. Den äldsta skrivningen ar val Houtosår i den äldsta jordeboken 1540. Den formen pekar på ett ursprungligt Hauta-saari, där hauta har kunnat avse ett djupare ställe i sjön. I namnet Houtskär har svenskans skär införts i efterleden i stället för ”sår”, som återgår på det finska saari (många liknande sammansättningar finns i österbottniska namn). Bland åboländska namn på -sår kan nämnas Åvensår, som är ett ursprungligt Ahvensaari.
Bland de åboländska skärgårdsnamnen finns det åtskilliga namn som är ursprungligt finska. Jag väntar att de åboländska namnen småningom kommer att behandlas i den allmänna översikt över namnen i Svensk-Finland, som är under utarbetande.
En annan frågande tar upp några uttryck som kan återföras på tyskan. Han nämner först det tyska wiederholen, som i äldre finlandssvenskt juristspråk återges med återhämta (i stallet för ”upprepa”).
Det är klart att vi inte i nutiden kan säga t.ex. ”han åter hämtade sitt påpekande att —”. I äldre finlandssvenska var det däremot möjligt. Ännu 1917 nämnde Bergroth frasen ”Jag ber att i detta ärende få återhämnta vad jag tidigare haft äran anföra. Bergroth påpekade att det uttrycket inte alls kunde förstås i Sverige. I ännu äldre (riks)svenska fanns däremot återhämta ”upprepa”.
Westes ordbok från 1807 nämner återhemta i betydelser som ”récapituler, réitérer”, m.a.o. ”upprepa”. Så sent som 1850-53 nämner A. F. Dalins för sin tid förträffliga ordbok återhämta i betydelsen ”återupprepa”.
Samma frågande undrar om det vanliga uttrycket det kan man lugnt säga möjligen är en (dålig) översättning av das kann man laut sagen, som egentligen betyder ”det kan man säga (högt och) tydligt”.
Det förefaller inte troligt. Det svenska lugn används om sägande, yttrande, uttalande i vanliga, uppenbart rent svenska uttryck som ta saken lugnt, man kan lugnt påstå att (osv).
Samme frågande påpekar att det skenbart tyska uttrycket Hast du mir gesehen aldrig används av tyskarna själva. ”Hur har uttrycket kommit till svenskan?”
Hast du mir gesehen är egenartat också så till vida, att det innehåller tyskans dativ mir i stället för mich som används efter sehen. Jag vågar inte framföra något bestämt påstående om ursprunget. En kanske tänkbar möjlighet vore att felaktiga högtyska kasusformer kommit in i folkspråket t.ex. i Berlin, en annan att någon svensk turist gärna använt det felaktiga tyska uttrycket.
Hufvudstadsbladet, 14.6.1984
EN LITEN GIRLAND av frågor hinner prof. Thors med i dag: bl.a. handlar de just om girlander, om ortnamn utan s, och om ”hoppeligen” ordet som han inte känner någon entusiasm för.
”Hur skall ordet girland uttalas? Har det sje-ljud i början eller g-ljud?
Girland är - som man lätt kan ana — ett franskt lånord. Ursprunget är det franska ordet Guirlande, där g-ljudet framför ui uttalas ”hårt”, således med samma ljud som t.ex. i galosch. I svenskan kan ordbörjan också uttalas med j-ljud, således med ”jir-”.
Det andra problemet rörande uttalet av girland i svenskan gäller -nd. Det kan antingen uttalas som det stavas, således som -nd, eller med ett slags motsvarighet till det franska uttalet, alltså med ng före d. En annan möjlighet är att lämna bort d-ljudet.
”Summan av kardemumman” blir att girland antingen kan uttalas med g-ljud i början eller med j-ljud och i slutet antingen med nd på svenskt vis eller med ng plus d eller utan d.
Nyligen hade det insmugit sig ett stavfel vid återgivningen av ordet ortnamn, som fick formen ”ortsnamn”.
Stavningen med s i ortnamn förekommer rätt ofta, både hos oss och i Sverige. Fackmän skriver alltid utan s och talar om ortnamn. Vi skriver — i enlighet med Svenska Akademiens ordlista — ortnamn, ortnamnsforskare, ortnamnsavhandling osv., och vi önskar att detta språkbruk också skall iakttas av andra.
En läsare har lagt märke till bruket av ordet hoppeligen, ”hoppeligen inte den sista”.
Ordet hoppeligen är en föga lyckad finlandssvensk kopia av det liktydiga tyska hoffentlich (bildat till tyskans hoffen ”hoppas”) och av finskans toivottavasti. Numera finns det en direkt och helt korrekt motsvarighet till hoffentlich, nämligen förhoppningsvis. Jag skulle i det just citerade stället ha skrivit ”förhoppningsvis inte den sista”. (Man kan också säga: ”som man kan hoppas inte den sista”.)
Samma läsare har med undran sett stavningen cigarett.
Den vanligaste stavningen har två r: cigarrett, men stavningen cigarett upptas också av Akademins ordlista och måste anses korrekt (jämför det engelska cigarette).
En annan läsare frågar, om man bor i landskapet Åland eller på Åland.
För mig är det riktiga just i landskapet Åland, men på Åland. På samma sätt säger jag t.ex. i Eckerö kommun, i Eckerö församling, men på Eckerö, däremot t.ex. i Hammarlands kommun och i Hammarland.
Hufvudstadsbladet, 21.6.1984
HEMSKT ROLIGT att språkspalten tänker fortsätta hela sommaren utan att ta någon semester . . . Det är det förstås, men så skall vi ju inte uttrycka oss. Språkvårdarna har aldrig riktigt gillat det vanliga bruket av ord som HEMSKT i positiva sammanhang även om man kan utläsa av prof. Thors kommentarer att de i viss mån resignerat . . .
”Musen som röt”, heter det ju. Men hur säger man (med samma verb): Musen har — förr, alltså rutit, eller rytit?
Det bör heta rutit, alltså med samma böjning som brutit. Att man kanske känner något större osäkerhet inför rutit beror givetvis på att formen rutit är ganska sällsynt.
Det har i vår någon gång talats om uttrycket vara till lags. Den ursprungliga frågaren undrar om detta till lags har någon synonym.
En synonym är uppfylla någons önskemål.
En annan frågande är intresserad av uttryck sådana som hemskt nöjd, hemskt roligt.
Om detta hemskt som naturligtvis inte innebär något kusligt eller överhuvudtaget något klandrande, skall det först sägas att vårt vardagsspråk (liksom svenskan i Sverige) använder hemskt till övermått, där det inte är fråga om något hemskt, utan bara om en önskan att uttrycka en stark känsla.
Det är svårt att nå någon vart mot sådana vanliga vardagsuttryck. På sin höjd kan man fä dem som skriver och som uttalar sig i mer krävande sammanhang, att inse, att hemskt belåten inte hör hemma annat än i lediga, talspråkliga sammanhang.
Vi skall för resten inte tro, att uttryck av det slaget finns bara i svenskan. Det är ett känt fenomen i olika europeiska språk. Två exempel från hos oss välkända språk visar säkerligen att sådana här uttryck är vanliga. Tänk å ena sidan på kauhean kiva, å andra sidan på awfully nice.
En annan typ av ”starka uttryck” noteras av samma frågare, nämligen prisbomb.
Det är alltför riktigt att t.ex. reklam men också en hel del notiser o.dyl. i tidningar tycker om bildningar med -bomb, utan hänsyn till att sådana uttryck kan förefalla störande och föga lämpliga. En del ”starka uttryck” verkar ”originella” i början, men förlorar småningom sin fräschör.
Ur annonsspråket skall till slut nämnas ett fynd som en läsare gjort.
På finska lyder texten: Hae pois... Mer förbluffande är den svenska motsvarigheten: Hämta bort! Så säger vi inte. Ett förslag i stället vore: Köp/Avhämta Ert eget exemplar! Men finskan har på motsvarande sätt påverkats av svenskan. Så finner man nuförtiden i reklamspråk också ofta Tule ja hae! i stället för det normala Tule hakemaan! Tule ja hae är bildat i enlighet med svenskans Kom och hämta!
Hufvudstadsbladet, 28.6.1984
FANFEST har ingenting att göra med detta som Sigyn skrev om häromdagen i sitt danska fönster, dvs. när ”fanden selv” håller fest. Trots associationerna måste sammansättningar med fan- som förled, fanfest, fanborg och faned, anses vara fullt acceptabla, påpekar professorn.
”Hur skall namnet Kristinestad förkortas i postadresser?”
Enligt den gällande postnummerkatalogen (se del 5) skall namnet förkortas KRS när adressen produceras mekaniskt; om adressen skrivs manuellt (dvs. för hand) måste postanstaltens namn skrivas fullständigt. Om man skriver adressen för hand måste man skriva t.ex. ”64100 Kristinestad”.
Samme frågare undrar också om datering. Den skall jag dock inte gå in på nu, då jag tidigare i vår behandlat den i den här spalten.
En närbesläktad intressant fråga är också den exakta tidsangivelsen i muntligt språkbruk, alltså klockslag. Vad den beträffar, är förändringar i olika språk att vänta, då den upp växande generationen från början vänjer sig vid digitalur, som ger andra optiska upplevelser än äldre klockor.
Samme läsare undrar också varifrån Öd -i släktnamn som Ödman härstammar.
Enligt min erfarenhet torde Öd- i släktnamn sammanhänga med ortnamn på Öd- i betydelsen ”öde hemman”, ”ödegård”, alltså med adjektivet öde.
En annan läsare är något förvånad över sammansättningar med fan- som förled, såsom fanfest, använt om den 4 juni hos.
Trots likheten med svordomen fan har ord som fanborg och faned blivit vanliga på bägge sidor av Bottniska viken. Vår almanackas ord fanfest måste också anses fullt brukligt och gångbart.
En läsare ställer en fråga om språkbruket, när mer än tre siffor skrivs ut.
Härom kan ”Skrivregler”, utgivna av Svenska Språknämnden i Sverige citeras. Det sägs där. ”Stora tal ordnas i tresiffriga grupper med mellanrum men utan punkt eller komma, t.ex. 512 419 och 2 000 000“.
Vad betyder frugal (t.ex. frugal frukost)?
Frugal betyder ”enkel, knapp”. En frugal frukost är en enkel, tarvlig frukost. — Ordet frugal har latinskt ursprung och är närbesläktat med lånordet frukt.
Hufvudstadsbladet, 5.7.1984
SEMINARIUM är ett ord som kan syfta på flera olika företeelser. Det kan faktiskt numera räknas till modeorden, påpekar professorn.
En läsare frågar om ordet pärlemor (som ursprungligen lydde paerlemodher).
Det innehåller orden pärla och moder — jämför att det t.ex. heter mother-of-pearl på engelska. Ordet har alltså egentligen betytt ”pärlans moder” och syftar på att de äkta pärlorna innehåller samma ämnen som pärlemor.
Från samma frågare kommer ett spörsmål om hur ordet skärmytsling ”mindre sammandrabbning” uttalas.
Det har huvudtonvikten på skär- och -mytsling har kort y.
En annan frågare tar upp orden amanuens, forskare och seminarium.
Amanuens förekommer som tjänstebeteckning vid högskolor och museer. Det finns amanuenser av olika slag, t.ex. biblioteksamanuenser. Det kan hända att militärmyndigheterna vid ifyllandet av frågarens militärpass blandat mellan orden amanuens och ordonnans ”budbärare”.
Som känt bedriver en forskare vetenskapliga undersökningar. Därvid har han vanligen en omfattande utbildning bakom sig, men — såsom frågaren visar — inte alltid, tänk på orden hembygdsforskare och släktforskare.
Ordet seminarium kan sägas höra till vår tids modeord och i vissa fall har man en känsla av att det lidit av inflation.
I universitetssammanhang används ordet seminarium nu för tiden om regelbundet återkommande undervisningssammankomster, ofta ledda av professor i ämnet. För studerande finns ofta två slags seminarier, det lägre proseminariet och det högre, egentliga seminariet. Gemensamt för dem är att studerandena skriver ett eller flera föredrag, som sedan dryftas av seminariedeltagarna. Det egentliga seminariet är i många fall inledningen till arbetet på det som leder till grundexamen, det s.k. pro gradu-arbetet. För dem som arbetar på licentiatgraden efter grundexamen hälls s.k. licentiatseminarier.
Men även utanför universiteten hålls seminarier, dvs. olika slag av utbildningstillfällen, t.ex. skrivarseminarier. Såsom den frågande skriver, används ordet seminarium också som beteckning för olika undervisningsanstalter, t.ex. folkskollärarseminarierna i Ekenäs och Nykarleby (vilka ju ersatts av Pedagogiska fakulteten i Vasa) och den grekisk-ortodoxa kyrkans prästseminarium i Kuopio.
De ursprungliga språkspalterna har digitaliserats med hjälp av automatiserad transkribering.
Originalen finns som (pdf) här:
19.4 och 26.4.1984(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om det engelska lånordet jobb och det franska mondän
3.5 och 10.5.1984(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om havtorn, slör och Sverige
17.5 och 24.5.1984(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om vädjobanor och fem fått i sju
31.5 och 7.6.1984(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om sluta, besluta och återhämta
14.6 och 21.6.1984(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - hemskt roliga girlander
28.6 och 5.7.1984(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om pärlemor och skärmytsling
Lista över ord och uttryck behandlade i Carl-Eric Thors språkspalter i Hufvudstadsbladet och Vasabladet 1967–1985: Till söklistan(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst)