Hufvudstadsbladet, 12.7.1984
NARIG hör ihop med NARE som betyder kall blåst och PEJAS sjukhus bör på svenska stavas utan ”ij lär vi oss bl.a. i dag.
Vad är senare leden i ordet brandstod, frågar en läsare.
Ordet brandstod år känt ända sedan slutet av medeltiden och hade då ungefär samma be tydelse som nu. Senare leden hör samman med ordstammen i stödja och har ursprungligen betydelsen ”stöd, hjälp”.
En läsare med anknytning till Sydösterbotten frågar om ursprunget till vissa ord.
Jag tar först upp ordet navel eller navle. Det är ett urgammalt ord som också finns t.ex. i engelskan (navel) och tyskan. Ordet hör samman med nav och har grundbetydelsen ”det som liknar en nav”.
Vidare önskar läsaren besked om ursprunget till ordet narig.
Narig används i riksspråket väl oftast i betydelserna ”kall bitande” (om vind) och ”skrov lig, väderbiten” (om hud). Or det hör ihop med nare ”kall bläst”.
Bland de övriga ord som denne frågare vill ha besked om ursprunget till tar jag i dag upp två: dialektorden ålva ”tjuta” och kviso ”kvissla, finne”.
Alvå ”tjuta” är känt också på andra håll. Det är inte så längt från finkans ulvoa ”tjuta”, men det stora etymologiska arbete om finskans ord säger bestämt att det svenska dialektordet inte har någonting att göra med det finska ordet. Den tanken stöd också av att ulva ”tjuta” är känt från rikssvenska dialekter; allt talar för att det rikssvenska och finlandssvenska ordet hör samman med ulv, som var det vanliga ordet för ”varg” i äldre tid.
Samma läsare frågar om ursprunget till dialektordet kviso. Troligen avses med frågan det på många håll (bl.a. Sydösterbotten) förekommande ordet kväiso ”utslag, blemma” eller också dialektordet kviso (kort i), som också betyder ”blemma”. Närbesläktade ord finns på flera hall inom Norden t.ex. norskans kvise ”blemma, utslag”.
Det kan tillägga att ett dialektord kviso eller kväiso ingår som förled i namnet kvesved på den med potatisväxten besläktade, hos oss vildväxande örten Solanum dulcamara, som förr användes mot blemmor.
En tredje läsare vill först få besked om hur det aktuella Pejas sjukhus skall skrivas.
Det skall skrivas Pejas — jämför stavningen av ord som feja, väja (för någon) osv. Det är fel att svenskan införa det finska stavsättet Peijas. Finskans -ij- åter ges i svenskan i regel enbart med j. Vi skriver ju också barr trädsnamnet tuja, jämför finskans tuija.
Läsaren önskar också fä vet: om ursprunget till ordet demarsch.
Ordet demarsch är franskt: det är lånat från franskans démarche ”ett försök att få någonting”, i svenskan ofta ”en diplomatisk förfrågan, trevare”, t.ex. ”Efter ett möte med Mannerheim beslöt sig Tanner för ny demarsch i Stockholm” (Stig Jägerskiöld).
Hufvudstadsbladet, 19.7.1984
NINETEEN EIGHTY-FOUR, säger engelsmännen ofta, men prof. Thors tycker inte att det är skäl att ta efter ett sådant uttryckssätt. Han hävdar att man på svenska bör uttala det aktuella årtalet NITTONHUNDRAÅTTIFYRA.
De flesta av de nu aktuella frågorna gäller ord som brukas i Österbotten, men vissa är i bruk också på andra håll.
Först frågas det om ursprung et till uttrycket krambamboli ”oväsen, störning“.
Tillgängliga källor ger det troligen överraskande beskedet, att uttrycket härstammar frän tyskan. Krambambuli — med kort o-ljud uttalet — anges vara en beteckning ”för ett i Danzig framställt körsbärsbrännvin”, enligt SAOB 1939. I Finland har det kommit att brukas som ett uttryck för oväsen.
Sedan gäller samma läsares fråga dialektordet jymro ”obetäckt könsmoget lamm”.
Det låter helt främmande för riks språket, men är trots allt nära besläktat med ett välkänt ord, nämligen med gumse. Gumse är känt sedan 1500-talet och anger (som de flesta nog torde veta) en ”bagge”, en fårhane. Med gumse är gimmer (varav dialektformen jymro kommit) nära besläktat; gimmer fanns förr i svenskt riksspråk. Det finns sålunda i Bibeln 1541.
Samme läsares följande fråga gäller några ord för ”brynsten”.
Han nämner först dialektordet listicka, som i själva verket är detsamma som lie-sticka, som åtminstone förr förekom i det svenska riksspråket. Mera främmande ser däremot det dialektord sendare ut som han nämner för ”brynsten”.
Det är emellertid närbesläktat med sända ”brynsten”, som är känt från rikssvenska och finlandssvenska mål och egentligen betecknat en ”brynsten av sandsten” — sända var ursprungligen ett sandion mycket gammal tid, varav sända har uppkommit.
Också det sydösterbottniska kvitiseendare ”brynsten” ser förstone mycket gåtfullt ut. Förleden är emellertid det gamla hvättia ”vässa”, som omtalas en känd ordbok (Westes) från ungefär 1800.
Samme läsare frågar om ursprunget till dialektordet snetta ”snudda vid” (t.ex. i ”snetta i backarna”).
Troligen är snetta nära besläktat med dialektord som snädja ”snudda vid”.
En annan läsare frågar om det bl.a. i vår radio brukliga sättet att ange årtal, t.ex. 1984. som ”nitton åttiofyra”.
Man hör faktiskt ofta exv. ”nitton åttiofyra” för 1984 och t.ex. ”nitton åttiotvå” för 1982, alltsä med utelämnande av ”hundra”. Jag anser personligen att det är helt olämpligt och tycker att sådana årtal bör utläsas som ”nittonhundraåttifyra”; vi skall inte följa det engelska ”nineteen eighty-four”.
Samma läsare har observerat en allt vanligare förkärlek för längt i uttryck som ”Det är långt en fraga om bristande effektivitet”.
Även om uttryck som långt underlägsen kan förekomma i riksspråket, anser jag att sådana uttryck som det ovannämnda bör ersättas med t.ex. ”Det är i stor utsträckning en fråga om osv.”.
Långt i sådana uttryck som det nyss citerade är en oriktig översättning av finskans pitkälti.
Hufvudstadsbladet, 26.7.1984
Frän Oravais där prof. Thors har sitt sommarviste kommer per ilbud veckans bidrag till den språkliga bildningen. Med tonvikt på tonfisken och ordet ”gårds” internationella släktingar.
Professorn är mottaglig för frågesport också under semestern: brev kan adresseras till Hbl:s red. som vidarebefordrar.
En läsare undrar över det rätta uttalet av tonfisk, och jag antar att samma fråga kan bli aktuell för manga fler.
Det uttalas med längt o, alltså med samma ljud som i ordet skog. (Ordet tonfisk är lånat från det liktydiga tyska ordet Thunfisch — u i tyskan uttalas ju som o i svenskan.) — Man hör ibland uttalet ”tånnfisk” hos oss, men det ä påverkat av finskans tonnikala — ordet har inget att göra med viktbeteckningen ton ”tänn”. Tonfisk uttalas alltså med längt svenskt o-ljud.
Torsdags-Thors tackar för brevet och de vänliga hälsning.
En annan läsare frågar om uttalet av tidsangivelser, t.ex. 19.30.
Det bör enligt mening uttalas med och (i vanligt talspråk ”å”) mellan tidsorden, alltså ”nitton och (eller ”å”) trettio”.
En tredje läsare ställer en fråga om härledningen av ordet valplats.
Valplats — som ju betyder ”plats där en strid utkämpas” — innehåller det isländska ordet valr ”de i striden fallna”. Samma ord utgör förled i Valhalla, som är inlånat frän den forntida isländskan och betecknade den plats där de döda hamnade efter en väl utförd kamp.
Till fornnordiskan kommer vi också genom en fjärde läsare.
Han har fäst sig vid det gamla namnet på Istanbul, Miklagård, på fornnordiska Miklagardr, och undrar vad gård betyder i det här sammanhanget. Det betyder ”stor by, stad”.
Två andra liknande ortsnamn, båda från det dåtida Gårdarike (beteckning för Ryssland) är ju Holmgård (för Novgorod) och Könugård (för Kiev). Novgorod (”den nya staden”) ja, det innehåller gorod, det nutida ryska ordet för ”stad”, och det är släkt med gård och det är också det gamla slaviska ordet för ”stad”, grad, som ännu är produktivt, dvs. fortsättningsvis används vid skapandet av nya stadsnamn. Som exempel kan nämnas det fornryska Tsargrad (= Miklagardr), där ju den östromerske kejsaren bodde, det helt nya namnet Volgograd samt Beograd ”den vita staden” i Jugoslavien.
Ytterligare släktingar till vårt ord gård är engelskans garden, tyskans Garten, polskans ogrod och latinets hortus; alla dessa har betydelsen ”trädgård”. Och i finskan finns kartano ”herrgard”.
Och en mycket gammal släkting till dessa är Gordion, där Alexander den store hade at göra med en viss knut!
Det ord som ligger till grund för denna synnerligen vidsträckta ordfamilj torde ha betytt ”stör, käpp för en inhägnad”. värt svenska ord gärd(e)sgård har vi egentligen ”tårta på tårta”, för där förekommer ju vårt vanliga ord gård två gånger!
Hufvudstadsbladet, 2.8.1984
Finlandismerna frodas oberoende av årstid. TorsdagsThors tar upp några i dag, och lovar att det problemet skall belysas även i fortsättningen. Mer sådant alltså är ”på kommande” (en typisk finlandism, som vi inte bör använda, kom ihåg det!)
En läsare undrar över prepositionsbruket vid ord som anger festligheter: skall man säga (och skriva) t.ex. ”konsert i stadshuset”, ”fest i ungdomsföreningshuset” osv.?
Mitt eget språkbruk är på. Jag talar således om ”fest på ungdomslokalen”, ”konsert på stadhuset”, således med samma preposition som i vanliga uttryck som på hotell, på bio, på teater. Språkbruket varierar emellertid i sådana fall.
Samma läsare känner förvåning inför den bekanta handboken ”Ord för ord”, då den sätter likhetstecken mellan orden led och grind.
För mig som också vuxit upp på landet är olikheten mellan grind (med gångjärn) och led mycket klar. Ett led är en mycket enkelt konstruerad genomgång (t.ex. genom en gärdesgård), med möjlighet att draga undan en tvärslå eller ett par sådana, men utan gångjärn.
En annan läsare, bosatt i min sommarkommun, känner undran inför ett språkbruk som nyligen synts i spalterna — och jag delar själv denna undran.
Det talades om att något skedde eller utspelades längs hela dagen. Tydligen menas med uttrycket att ”något skedde, utspelades hela dagen”. Längs hela dagen återgår säkerligen på ett finskt uttryck som i tidningstexten alltså återgetts på ett osvenskt sätt.
Vissa finlandismer är allmänna i vårt språkbruk. På sin höjd kan de väcka uppseende, om de förekommer i tryck. Det kan bli dags att tala om några sådana finlandismer i en senare ”spalt”.
I dag skall uttrycket på kommande behandlas, vilket en läsare har påtalat.
På kommande torde vara känt för de allra flesta hos oss. Det förekommer t.ex. i uttryck som ”Nyval på kommande i höst” och ”Nya böcker är på kommande”. Finns det något uttryck som motsvarar på kommande? — Sådana är ordet aktuell och uttryck med snart inträffande och nära förestående. Man kan t.ex. säga ”Nyval är aktuella höst” eller ”Nyval är nära förestående”.
Slutligen kan det konstateras, att på kommande enbart är ett finlandssvenskt uttryck (däremot inte exv. ”kommande tider”, vilket är allmänt svenskt).
Hufvudstadsbladet, 16.8.1984
PLAUSIBLA förbrukar klaringar prof. Thors ofta komma med, i dag är själva ordet plausibel på tapeten, likaså örngott och träsk och en del dialektala särdrag.
En läsare undrar, vad ordet plausibel betyder.
Det betyder ”antaglig, trolig”, t.ex. ”en plausibel teori”. Ordet kommer egentligen från latinet och är besläktat med applådera.
Samme läsare har lagt märke till att det föremål som kallas dynvar hos oss, i Sverige har benämningen örngott och funderar över förleden i örngott.
Både dynvar och örngott år gamla svenska ord, men betydelsen ”överdrag” (var) till en sängkudde återges på olika sätt Sverige och hos oss. Förleden örngott innehåller en gammal genitiv pluralis till öra, ursprunget till senare leden är omstritt.
Rätt nyligen, den 24 maj, behandlades uttrycket i jåns ”nyligen” i spalten.
Jag nämnde då att i jåns går tillbaka på det fornsvenska i adans ”nyss”. — En läsare säger att han har hört uppges, att uttrycket härstammar från tyskans jüngst ”förr”. Likheten beror enligt min fasta mening på en slump. Uttalsformen ”i jånst” har ett i svenskan tillagt t. Man kan jämföra andra uttryck med ”tillagt t” bl.a. det dialektala i morost ”i morse”, ”nästa morgon”, som motsvarar riksspråkets i morgon, men har ett ”tillagt t”.
En tredje läsare har fäst sig vid en del drag i östnyländska mål. Hon har bl.a. uppmärksammat uttalet av kyrka och käring med k i början, av skjorta med uttalet skj- i ordbörjan och av gädda med hårt” g.
Allt detta är rester av det ursprungliga uttalet i svenskan över huvud taget, vilket har kommit att fortleva i ålderdomliga dialekter. Man kan överlag säga, att finlandssvenska bygdemål har kvar rätt många ålderdomliga drag - men det betyder inte att de är helt utan nyare egenheter. Allmänt taget var olikheten socknarna emellan större för ett par generationer sedan.
Ett allmänt drag i våra dialekter är diftongerna, t.ex. bein ”ben”, röys ”röse” och göuk ”gök”. Det är äldre än riksspråkets uttal med lång vokal. Ibland insmyger sig ”felaktigheter”, falska ålderdomligheter som det ”ja kveit inga”, vilket frågeställaren nämner. Vet har inte kv- i ordbörjan, i motsats till kvit ”vit” i manga mal; ordet lydde ursprungligen hvit och skrevs så ända till 1906.
En fjärde läsare har fäst sig vid det förhållandet, att vissa stora sjöar kallas träsk ,t.ex. Ule träsk.
I mellersta och norra Sverige betyder träsk ”sumpmark, moras”, men i Norrland och hos oss används ordet om sjöar, t.ex Torneträsk i Sverige. Ursprunget till ordet träsk och dess grundbetydelse är inte säkert klarlagda och somliga hat ansett att ordet vore inlånat.
Hufvudstadsbladet, 23.8.1984
RAR i betydelsen snäll, ett RART barn är speciellt t.ex., svenskt, noterar professorn bl.a. På norska är samma rara unge UNDERLIG.
”Varifrån härstammar underliga supinumformer som läggi’, sätti', ställi', som ibland har förekommit (i Åbo) i dagligt tal”, frågar några undrande åbobor.
Sådana former förekommer rätt mycket i Nylands och Abolands dialekter. De beror på in flytande från ändelsen -it i de ganska talrika s.k. starka verben, som ju är vanliga både i högspråk och dialekter (t.ex. fara — for — farit).
Varför får man inte säga saltig, när giftig är tillåtet enligt ordlista”, frågar samma läsare.
Det stämmer, att kända ordlistor som Svenska Akademiens inte upptar ordet saltig, men självfallet huvudformen salt medan saltig upptas i Illustrerad svensk ordbok, märkligt nog med uppgiften, att det är ”skönlitterärt, mindre brukligt“. — Jag tycker inte att man behöver undvika ordet saltig. Det brukas val inte av alla (det tillhör t.ex. inte mitt eget ordförråd), men ordets innebörd torde vara helt klar for de flesta.
En annan läsare undrar varifrån ordet tupplur kommer.
Tupplur — som är ett allmänt svenskt ord - innehåller det vanliga ordet tupp, och ordets egentliga innebörd är ”sova som en tupp”. I många språk uppfattas tuppen som en särskilt vaksam fågel, så t.ex. i engelskan.
Samma läsare vill veta, om det borde heta se något i TV, läsa något i tidningen, alltså med prepositionen i, eller om på också kan användas i sådana uttryck.
Också för mig är det naturliga uttrycket se något i TV, läsa något i tidningen. Ett ”på tidningen” känns för mig som ett språkfel.
Sommaren är nästan förbi, men jag tackar ändå för sommarhälsningarna.
En annan läsare vill veta, vad som menas med en rar växt. Betyder rar här detsamma som i ett rart barn?
En rar växt är ovanlig, sällsynt. Den betydelsen av rar är vanlig inte bara i grundspråket (latin), utan också i moderna språk som engelskan. Betydelsen ”snäll” (och liknande) är speciellt svensk (t.ex. i ett så närstående språk som norskan är rar ”underlig”.
Hufvudstadsbladet, 30.8.1984
VI SOM LAST vår Fänrik Stål i skolan associerar nog för all framtid ordet AVDANKAD med Sven Dufvas fader. Här ut reder professor Thors begreppet.
”Är vigulant ett acceptabelt ord”, frågar en läsare.
Vigulant eller vigilant torde mest förekomma i Helsingfors. Jag ser, att det redan nämns hos Bergroth (1917), men det förekommer också i vår tid. Det motsvarar ett rörlig, alert — en ”vigilant” person är som oftast på alerten. Ordet är latinskt: det är utvidgat av vigil ”vaken, på alerten”. Men ordet hör inte hemma i nutida svenska.
En annan läsare tycker inte riktigt om uttrycket den dag i dag och vill hellre återge det i formen den dag som i dag är.
Uttrycket lyder faktiskt ofta den dag i dag, möjligen genom påverkan från danskan, som har exakt samma uttryck. Dock finns i högspråket också det längre uttrycket den dag som dag är, vilket jag nog föredrar.
En annan läsare säger att hon i sin barndom på Åland hört ordet vilig ”rejäl, bra”, t.ex. en viliger mänska. Varifrån kommer ordet vilig, frågar hon.
Jag vill — med en viss tvekan — sammanställa vilig ”rejäl”, även ”stilig, angenäm” med det äldre svenska viglig ”bekväm”; äldre svenska talade man exempelvis om ”en vig dräkt”.
En annan läsare frågar om betydelsen hos ordet avdankad.
Avdanka betyder ”avskeda“. Det används mest om soldater som avgått ur tjänsten. Man talade t.ex. om att ”avdanka sin armé”. Ordet förekom rätt ofta i förskönande omskrivningar stället för ”uttjänt”, så i det berömda ”Sven Dufvas fader var sergeant, avdankad, arm och grå (Fänrik Ståls sägner). Redan i Dalins ordbok (1850) heter det att avdanka föraktligt brukas i betydelsen ”bortköra ur tjänsten”.
För mig motsvarar avdankad det moderna friställd: bägge or den motsvarar i själva verke avskedad.
Samme läsare undrar, vad -gjuse i fiskgjuse betyder.
Sammansättningsleden -gjuse i fiskgjuse sinns redan i fornisländskan (i en något avvikande form). En rätt vanlig förklaring är, att ordet hör samman med den ordstam, som finns i det norska gjø ”skälla” och syftar på fågelns läte.
En annan läsare har med förvåning läst uttrycket blåsa på samma kol.
Uttrycket förbluffar också mig. Det tycks vara en direkt och helst osvensk återgivning av det finska puhaltaa yhteen hiileen, som i normal svensk återgivning blir dra åt samma hall.
Hufvudstadsbladet, 6.9.1984
UTTRYCKET ”Det går åt som smör” som man ofta numera hor eller ser i skrift är inte tillräckligt meningsfullt enligt prof. Thors, som påpekar att man nog väntar sig en komplettering. . . . på heta stenar”.
”Heter det medelmåttlig eller medelmåttig?”, frågar en läsare.
Det heter medelmåttig men måttlig. Vi säger och skriver ”en medelmåttig skörd”, ”en medelmåttig begåvning” men ”ett måttligt pris”. — De kan f.ö. nämnas, att grundordet till både måttlig och medelmåttig är det medellågtyska (hanseatspråkets) mate, som motsvarar det moderna tyska Mass ”mått“.
En annan läsare undrar, om ordet flada är riksspråkligt.
Flada betyder som bekant ”en grund havsvik”. Det är vanligt i finlandssvenska dialekter och uttalas i dem ofta med kort a i första stavelsen. Det finns också i mellersta och norra Sverige och har kommit in i riksspråket, där det uttalas med längt a. Ordet kan mycket väl användas i skrift, men man far minnas att det har en dialektal prägel.
Samme frågare vill veta, vilket genus ordet pansar har.
Det är neutrum: det heter ett pansar, pansaret. Ordet kan brukas både i den gamla betydelsen ”skydd för en krigare” och i den moderna, dvs. pansar använt om pansartrupper, som Svenska Akademins ordbok belyser med ett exempel från 1944: ”tyskt pansar i Paris”.
En annan läsare vill veta något om bakgrunden till dialektordet veskligt ”bra, förståndigt, riktigt”.
Det hör samman med vett ”förstånd” och det dialektala vesk ”klok, förståndig”. Detta används på många håll; jag känner väl till det från min hemtrakt i mellersta Österbotten, där det brukar heta ”Han je (är) int' rein vesk” (han är inte riktigt klok). Vesklig är dock också känt i mellersta Nyland.
En annan läsare säger, att han ofta får läsa uttrycket ”något går åt som smör” och undrar om det inte är förkortat av ”går åt som smör på heta stenar“.
Jag väntar mig också ett ”går ät som smör på heta stenar” eventuellt ”går åt som smör solsken”. Öm man förkortar det till ”går åt som smör”, förlorar det mycket av sin mening.
I dessa olympiska tider har en läsare kommit att fundera över det korrekta uttalet av boxning och boxare.
De bägge orden har olika uttal i Finland och Sverige: det vanliga hos oss är uttal med å (liksom i engelskan, därifrån boxa kommer), medan man i Sverige har uttal med o-ljud. Jag tycker att båda uttalen av boxning och boxare bör kunna godtas hos oss.
Hufvudstadsbladet, 13.9.1984
DRAGARE kan man kalla en oxe men inte en som leder t.ex. ett seminarium (även om han/hon kanske känner sig som ett lastdjur) — hävdar prof. Thors i dagens text. Ponera att ni läser vidare: då får ni bekantskap knyta med några dialektala ord som ni kanske inte kände till.
En term, som säkert har förvånat några läsare liksom mig är dragare t.ex. i uttrycket ”dragare av ett seminarium”.
Dragare i sådana sammanhang är en hypermodern och högst vanlig översättningsterm, bildad enlighet med det finska vetäjä. På vanlig svenska skulle jag exempelvis såga seminariets ledare eller säga att ”någon leder seminariet”. Dragare är olämpligt — och kan leda tanken till den vanliga innebörden av dragare, dvs. ett lastdjur“.
En läsare undrar, hur ordet ponera uttalas och vill veta vad ordet betyder.
Ponera uttalas helst med oljud i första stavelsen. Det betyder ”antaga”, ”förutsätta”, t.ex, ”ponera, att han kommer hit i morgon”.
Ordet är latinskt (ponere) och finns som lånord i det mycket vanliga engelska suppose ”antaga”, vilket har den allmänna latinska förleden sub- ”under” och en annan form av det latinska verbet.
Samme läsare har funderat över en lämplig svensk återgivning av det engelska pet.
En lämplig svensk motsvarighet till pet är väl snarast favoritdjur. — Av favoritdjur kan man t.ex. nämna knähundar och kramdjur, ”mjuka djur”.
En annan läsare frågar om ursprunget till ett antal dialektala ord. Bland dessa hinner jag i dag bara behandla tre, nämligen sårt i frasen det känns sårt, vidare mak ”kompost” och kråta ”krängla”.
Sårt i ”det känns sårt”, dvs. det ömmar”, ”det gör ont” är helt enkelt en speciell, adjektivisk och adverbiell användning av vart vanliga ord sår, som redan i medeltidens svenska uppträdde som adjektiv. (En grundform till ordet sår uppträder ju finskan som sairas och motsvaras av det engelska sore ”öm, smärtsam”.
Kråta ”krångla” (också andra betydelser) motsvarar et ord, som sinns redan i medeltidens svenska och svarar mot det norska krote ”göra krusiduller”.
Mak ”kompost“ är egentligen lånat från medellågtyskans gemak och motsvarar vårt hög språkliga gemak, som hade grundbetydelsen ”bekvämlighet”.
Hufvudstadsbladet, 20.9.1984
BERAMAD är ett ord som många tycks ha missförstått när de använder det som synonym till ryktbar eller beryktad. I själva verket betyder det bara planerad, noterar prof. Thors i dagens språkspalt.
En läsare vill veta vad ordet martialisk betyder och varifrån ordet kommer.
Martialisk betyder ”krigisk, krigaraktig”. Betydelsen ”krigaraktig” är den vanliga i modern svenska. I en ryktbar svensk roman heter det: ”(kaptenen) klev — fram med stora martialiska steg”. Ibland används martialisk ironiskt eller skämtsamt, t.ex. ”hans martialiska utseende”.
Ordet hör samman med Mars, den romerska krigsgudens namn.
Samme läsare undrar, om ordet hövolm skall skrivas med o eller med å.
Svaret blir: det kan skrivas både med o och med å. Svenska Akademiens ordlista nämner dock hövålm i första rummet — Samma ord ingår f.ö. i det mycket vanliga engelska overwhelming ”överväldigande”.
En annan läsare diskuterar innebörden av ordet beramad.
Beramad betyder ”planerad”. Den innebörden ger jag själv ordet, och den ges av välkända ordböcker. Man kan t.ex. skriva ”den beramade matchen spelas på utsatt tid i morgon”.
Grundordet ramen var medellågtyskt och betydde ”träffa” Med en viss undran läste jag en fråga, som gäller ordet succidär, som förekommit i ett reportage. Förvåningen kom av det, att ordet inte brukar förekomma i svenskan. Det välkända engelska suicide ”självmord” kommer nog inte på tal. Däremot är jag frestad att tänka på det franska succéder ”följa efter”, ”efterkomma” — vi har lånat in det därtill hörande substantivet succession ”efterföljd”, ”tronföljd”.
En svårighet med härledningen ur succéder är dock, att det inte har någon avledning på -iär. Kan reportern ha avsett ordet subsidiär ”understödjande”, ”i andra hand”, t.ex. på subsidiära grunder”? Eller berodde det hela på en lapsus?
En läsare undrar, om man verkligen kan tala om överviktigt bagage.
Jag tycker inte att uttrycket är felaktigt och ser att Akademiens ordlista tar upp ordet överviktig och att ordet finns Östergrens ”Nusvensk ordbok”.
Hufvudstadsbladet, 27.9.1984
SPAR dina tårar . . . heter det i sängen, och det är då fråga om en gammal fin imperativform med rötter i fornsvenskan. Men prof. Thors tror nog att uppmaningen SPARA också kommer att behålla sin popularitet (språkligt sett, allt så).
En läsare undrar över vad som menas med uttrycket gå till turken.
Turk är ett vardagsuttryck för ”turkiskt bad” och det används såvitt jag vet huvudsakligen i Sverige.
En annan läsare konstaterar först — helt riktigt — att det heter bordtennis i betydelser ”pingpong” och undrar sedan med hänvisning till bordduk men bordsdam, om det finns någon enkel regel för sammansättningar med s och utan s.
Dessvärre finns det bara en regel for förledens form i sammansatta ord: om förleden är ett sammansatt substantiv, får den i allmänhet ett s i fogen. Detta ser vi exempelvis i motorbåtsfärd (men båtfärd) och rödvinsbutelj (men vinbutelj).
Många sammansatta förleder saknar s, t.ex. om förleden slutar på -are, -ande, -else och -inna, det heter ju t.ex. isbrytarfartyg och påståendesats. Vidare saknas s i fogen, om förleden är enstavig och slutar på konsonant, t.ex. biffiko och ledtråd. Likaså saknas s vid ord på trycksvagt -el, -en, -er och -on, t.ex. nyckelroman och hallonställe.
En viktig grupp av förleder med s har -ning: aningslös, förkylningssjukdom.
I övrigt är förledernas form mycket varierande, bl.a. därför att de kan ha en ålderdomlig ordform som t.ex. gammal genitiv pluralis som ordagrann eller gammal genitiv singularis såsom gatubelysning och ladugård.
Som synes finns det inte någon fast regel utom för förleden sammansatta substantiv.
En tredje läsare har funderat på en form av verbet spara.
Annonser har haft formuleringen ”Spar pengar genom att” osv. ”Kommer formen spara i sådana uttryck att försvinna?”, undrar han.
Formen spar har i själva verket funnits mycket länge (den är känd som imperativ redan i fornsvenskan). Presens spar finns i ett uttryck, som är allmänt bekant: ”Snål spar, och f-n tar”.
Jag tror att den vanliga formen sparar och imperativen spara har en mycket läng livstid framför sig.
En läsare har med förvåning läst min tolkning av dialektordet vesk ”förständig”, som jag velat hälla samman med vett.
Läsaren tänker på det ryska vésitjij ”klok”, ”profetisk”. — Det hela var mycket intressant, men jag tror dock inte på härledningen från det ryska ordet: det skulle nog ha återgivits med ett svenskt -sjt-, inte med -sk.
Hufvudstadsbladet, 4.10.1984
EN SLOD — vet ni vad det är? Om inte, tag del av den utredning som ett brev från Island till prof. Thors gett upphov till!
En läsare vill veta, varifrån det kända uttrycket O.K. (uttalat på engelskt vis ”oukei”) kommer.
Uttrycket som ju betyder ”helt riktigt”, ”precis” har blivit mycket vanligt i svenskan på senare år. Det är ursprungligen amerikanskt slangspråk och an ses vara en förkortning av stavningen oll korrekt för det vanliga all correct ”helt riktigt”.
Från samma läsare kommer en fråga om ordet shampoo.
Ordet är egentligen inkommet från Indien över England och betyder ”massage efter övergjutning med vatten och ingnidning med salva”. Shampoo är den engelska stavningen. Uttalet i svenskan är ”sjampo” (med betoning på första stavelsen och långt o). I Svenska Akademiens ordlista används stavningen schampo.
En svenskspråkig läsare på Island har funderat på ordet slod, som en äldre släkting till honom brukade.
Hon kunde om sin syster med dennas många barn och barbar säga: ”Nu kommer hon med hela slodet igen”. Läsaren har känt igen ordet i det isländska slod (egentligen skriver islänningarna ett d med streck över den uppåtgående slingan, vilket också brukas engelsk ljudskrift, t.ex. när man anger uttalet av ord som the och father).
Slod (neutrum) finns eller har funnits hos oss på Åland betydelsen ”hop, följe, skara” och i samma betydelser i Sverige, t.ex. i Östergötland och på Gotland. I Sverige har det också haft den föraktliga innebörden ”slödder”, men för det åländska citatet är den sannolika betydelsen ”hop, följe”.
Eftersom slod också är välkänt i norska dialekter, är ordet av gammalt nordiskt ursprung.
Torsdags-Thors med familj tackar för hälsningarna och ”vid sendum bestu kvedjur okkar”, dvs ”vi sänder våra bästa hälsningar”.
Till slut en liten fråga, som gäller en fras i Hbl den 14 september. Det talades om att ”tomten askats fram just med tanke på SAS.”
Längre fram i texten står det ”kan lämplig tomt säkert äskas fram”. På det första stället har väl ett tryckfel för äskats fram insmugit sig. Äska är ett ålderdomligt ord med betydelsen ”begära, anhålla om”. Så står det i Svenska Akademiens ordlista, och jag uppfattar ordet på samma sätt.
De ursprungliga språkspalterna har digitaliserats med hjälp av automatiserad transkribering.
Originalen finns som (pdf) här:
12.7 och 19.7.1984(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om brandstod och kvesved
26.7 och 2.8.1984(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om Holmgård, Könugård och Miklagård
16.8 och 23.8.1984(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om plausibel och saltig
30.8 och 6.9.1984(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om vigulant, avdankad och vesklig
13.9 och 20.9.1984(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om martialisk och succidär
27.9 och 4.10.1984(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om att gå till turken
Lista över ord och uttryck behandlade i Carl-Eric Thors språkspalter i Hufvudstadsbladet och Vasabladet 1967–1985: Till söklistan(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst)