Hufvudstadsbladet, 11.10.1984
FRAN ÖSTERSJON till Munksnäs allén bär språkspaltens väg i dag, med uppehåll bl.a. i landskapet Åland och vid en hög andra skapord.
”Varifrån har namnet Östersjön kommit?”, frågar en läsare.
Namnet förefaller helt naturligt på svenska; ordet sjö förekom i betydelsen ”hav” redan i fornsvenskan. Man måste dock ta i betraktande att det kan ha uppkommit genom påverkan från det tyska Ostsee. Detta namn förmodar jag egentligen har getts från Lübecks ståndpunkt. Från Lübeck sett ligger ju Östersjön faktiskt i öster.
Samme frågare undrar om reklamskylten ”Det går vägen med buss” har en korrekt text.
Det tycker jag, ”Det går vägen” är ju vanligt i betydelsen ”Det lyckas”, kanske speciellt i Sverige. Skylten är alltså skämt samt tvetydig.
Frän samma håll kommer en undran, varför det på skyltar i bussar står Samtal med föraren förbjudet, när det ändå heter chaufför och busschaufför. Både busschaufför och förare är helt korrekta ord. Måhända har den som utformade skylten uppfattat förare som ett mer lämpligt ord, därför att chaufför ofta används om förare av privatfordon. En högst personlig synpunkt är, att chaufför genom sin stavning ser så främmande ut. Jag brukar ibland se med avund på de norska sjäfør, som ju avser samma uttal som vi har i chaufför — men vi har inte vågat ta ett sådant stavsätt i bruk.
Från vårt landskap i sydväst kommer en fråga, om man bör skriva ansjovis eller anjovis.
Den fisken skrivs ansjovis. ”Torsdags-Thors” tackar för hälsningarna från Åland och hälsar tillbaka till det fagra landskapet.
En annan läsare ställer några delvis besvärliga frågor.
Den första har aktualiserats av ett ganska vanligt språkfel: någon hade skrivit släktskapet i stället för det normala släktskapen. Varför har ord med ändelsen -skap växlande genus, frågar läsaren. Å ena sidan säger vi ju en vänskap, men å andra sidan ett äktenskap, ett sällskap, ett kamratskap. Ord på -skapen hör oftast samman med adjektiv (t.ex. galenskap, egenskap), medan ord på -skapet ofta hör samman med substantiv, t.ex. landskap, grannskap. Man märker dock lätt att regeln har åtskilliga undantag, kanske beroende på det tvåfaldiga ursprunget, å ena sidan det gamla -skaper, å andra det gamla -skap, med inflytande frän tyskans -schaft (femininum). Ett ord somegenskap är direkt bildat efter tyskans Eigenschaft och likadant är det med manga andra ord på-skap.
Samme läsare ställer ett par frågor som gäller gatunamn i Helsingfors. Vad är det underliga ord som utgör förled i Morgonrådevägen m.fl.?
I stället för vårt vanliga morgonrodnad användes i äldre svenska ett ”morgonråda”, som också funnits i våra dialekter med uttal som ”moronroda (med korta vokaler).
En på sätt och vis besvärlig fråga gäller namnet Munksnäs allén. Läsaren ville se antingen Munksnäsallén, alltså sammanskrivet, eller Munksnäs allé (alltså särskrivet, med Munksnäs behandlat som en genitiv, jfr Thurmans allé). Till detta vill jag helt kort säga, att jag är helt ense med läsaren och är förvånad över stavningen. Den strider mot vanligt stavsätt i svenskan.
Hufvudstadsbladet, 18.10.1984
EN LIKTORN ska inte behandlas BRYSKT — men båda orden är aktuella i dagens språkspalt. Dessutom tar prof. Thors på nytt upp några redan behandlade uttryck — för att visa att det är OK när läsarna känner sig manade att komma med kommentarer.
Först några kommentarer till tidigare språkspalter. Den första gäller det dialektala vesk ”klok, klyftig“ (6.9).
Jag tecknar Georg Muselius från Västanfjärd för hans medverkan, och är ense med honom om att verbet veta och därmed också vesk hör till en stor, urgammal indoeuropeisk ordfamilj. Dialektordet vesk innehåller en bildning med det vanliga -sk till veta; vesk är alltså en sammandragning av vetsk. Man kan jämföra bildningen med vårt vanliga synsk ”som kan se in i framtiden” till vårt vanliga syn. Vesk motsvarar det fornisländska vizki ”klok”, där man lätt känner igen grundordet vit, vårt vett.
Det kan tilläggas, att den indoeuropeiska ordfamiljen också representeras av det holländska weten och det polska wiedziec bägge med betydelsen ”veta”. Ännu äldre belägg för samma stam finns i namnet på de indiska veda-böckerna, som är skrivna på sanskrit. Där betyder veda ”jag vet”. Ursprungligen förelåg ett samband mellan ”att se” och ”att veta”, en vokalväxling e/i skilde dem åt. Det visas bl.a. av det latinska videre (därav video ”jag ser”), det nuryska videt’ och det polska widziec alla tre med betydelsen ”se”.
Vad parallellordet till vesk, det ryska vésjtjij ”klok, profetisk” — jfr det polska wieszcz ”en profeterande skald” — angår, är det helt riktigt, att de kommer från verbet védat'. Men detta sistnämnda verb er sätts dock i våra dagar i betydelsen ”veta” för det mesta med znat' (varav vårt slangord snaja).
För ett par veckor sedan skrev jag några ord om det ursprungligen amerikanska ut trycket O.K., uttalat ”ou kej”, som lånats in vårt vardagstal. Min tolkning byggde på ”The Shorter Oxford English Dictionary”, som jag har hemma.
Det ringde sedan en holländare, som bor i vår stad, men som tidigare vistats i USA. Jag var inte hemma, när han ringde. Därför lägger jag till några ord om O.K., som bygger på studier av de många ordböckerna i Historisk-filologiska sektionens seminariebibliotek på Porthania.
Uttrycket O.K. har ofta dryftats. Numera har man förkastat teorin, att det skulle ha sitt ursprung i ett indianskt uttryck. Ett visst stöd tycks den teorin ha, som jag nämnde i spalten den 4 oktober: det vore uppkommet ur förkortningen för oll korrekt. Den stavningen påstås ha använts av Förenta Staternas president (1829—37) Andrew Jackson. De flesta källor föredrar emellertid en annan teori: uttrycket dyker upp kring 1840. Den sittande presidenten i USA var då Martin Van Buren, som var hemma på en ort Kinderhook i staten New York. Han stöddes i valet 1840 av s.k. O.K.-klubbar. Namnet är en förkortning av Old Kinderhook, och uttrycket O.K. har upp kommit på det sättet.
Den för mig okända holländska rösten i telefonen ville göra gällande, att O.K. vore givet efter en rik amerikan O'Kelly på 1920- och 1930-talen. Han var inte bara rik, utan också vänlig mot sina medmänniskor.
Jag häller efter mina studier i engelska och amerikanska ”dictionaries” före, att uttrycket är betydligt äldre än från början av 1900-talet.
En annan läsare kommer med rätt många frågor. I dag behandlar jag bara några så av dem och jag hoppas kunna återkomma till de andra i senare spalter.
Det frågas först om ursprunget till brysk ”tvär, häftig”. Vi säger ju exempelvis att ”någons svar är bryskt” och att ”någon är brysk i sina metoder”.
Ordet är lån från franskans brusque, som uttalas lika som det svenska brysk. Den ryktbare Elof Hellquist i Lund, som utgav en känd etymologisk ordbok, förmodade att ordet kunde vara germanskt, besläktat med det engelska brushwood ”småskog” och det norska brusk, som har en liknande betydelse.
Vidare undrar samma läsare, vilket ursprung det välkända liktorn har.
Liktorn är sammansatt av lik i en tidigare betydelse ”kropp” och torn ”tagg”. Det vanliga liktå förekommer mest i tal och är en ombildning av det ganska främmande torn. Samma ord liktå finns för övrigt också i norskan.
Hufvudstadsbladet, 25.10.1984
HARPOR och vrister, dusörer och krakel passerar revy i dagens Thors-text, som utmynnar i ett klargörande av sambandet mellan Mellbom och Winston Churchill.
En gammal skolkamrat till mig frän Vasa svenska lyceum — föregångaren till nutidens Övningsskola — frågade mig helt nyligen, om det svenska ordet harpa ”gammal käring” kommer från det grekiska harpyja, vilket betecknade ett mytiskt kvinnoväsen, som avbildas som en rovgirig, smutsig kvinna.
Det tror jag inte. Harpyja är visserligen känt i svenskan redan från 1580-talet, men harpa ”käring” anses av nutida forskare vara ett rent svenskt ord, besläktat med det dialektala verbet harpa ”träta, fjäska”. Besläktade ord finns i andra germanska språk, t.ex. det tyska dialektordet Harpf ”käring”.
Jag hälsar hjärtligt till forna kamrater och till skolan i Vasa.
Från en annan läsare kommer flera frågor av vilka den första gäller ursprunget till ordet vrist.
Vrist finns också i andra germanska språk t.ex. engelskan har wrist, som dock betyder ”handled”. Vrist är besläktat med vrida och vricka.
En annan beteckning för en kroppsdel har intresserat samme läsare, nämligen vad (i fotvad).
Det här ordet vad anses ha kommit från tyskans Wade. Det anses besläktat med ord för ”böjd, krokig”.
Samme läsare vill också få veta något om ursprunget till vårt ord krakel ”bråk”.
Det vet man inte, men ordet är säkert inlånat från en lågtysk (plattysk) form, motsvarande den nutida tyskans Krakel och det holländska krakeel.
Till helt andra språk förs man av frågan varifrån det välkända ordet dusör kommer.
Dusör betecknar som känt ”en penninggåva”, ”kontant erkänsla”, t.ex. till någon anställd vid ett hotell. Ordet är franskt; det franska douceur betyder bl.a. ”mildhet”, men också ”gåva” och ”dusör”. Trots den olika stavningen uttalas dusör och franskans douceur nästan helt lika.
En annan läsare undrar, vad (de latinska) uttrycken curriculum vitae och in corpore betyder.
Curriculum vitae (till verbet curro ”jag löper”) betyder ”levnadsbana” och används ibland om någons självbiografiska uppgifter, t.ex. i en matrikel eller liknande.
In corpore betyder egentligen ”i kroppen, i en grupp” och används i uttryck med inne börden ”gemensamt”, ”samtliga”, t.ex. ”Styrelsen var närvarande i corpore”.
Samme läsare säger: ”I sängen heter det ”När Mellbom krig skulle draga”. Vem är denne Mellbom? Är det John Churchill, hertig av Marlborough?
Ja. Visan går tillbaka på en fransk soldatsäng (”Malbrough s'en va-t-en guerre”, dvs. ”M. går i krig”) som antas ha knutits till Marlborough efter den stora segern vid Malplaquet över fransmännen 1709.
Marlborough var stamfader till den ätt, vars mest kände man var sir Winston Churchill, som vann berömmelse som premiärminister under andra världskriget.
Hufvudstadsbladet, 1.11.1984
Hbl övergav verbens pluralformer till förmån för den ledigare singularisstilen redan i slutet av 1940-talet — det var dåvarande redaktionschefen Torsten Steinby som genomdrev den reformen. Men ännu finns det läsare som saknar (eller åtminstone minns) de sirliga ”äro” och ”blevo” och som fått prof. Thors att ta upp dem till diskussion i dag.
Dagens första fråga gäller en princip: ”Äro exempelvis nedannämnda verbpluralformer numera helt felaktiga i högsvenskan? ”,”... men över hälften av medlemmarna förblevo...”,”Vi tacka på förhand (i stället för förblev, tackar).
I detta fall litar jag inte på min egen språkkänsla. Jag hör till dem som i skolan fick lära sig, att man måste skriva ”vi gingo, vi blevo”. Reformen, dvs. det allmänna bruket av singularis av verben, genomfördes Sverige under 1940-talet, en aning senare hos oss.
Att i nutiden skriva t.ex. ”vi tacka” verkar förmodligen ”egendomligt” på de yngre men doc. Lars Alfvegren i Göteborg, som helt nyligen har utgett en skrift om reformen, har säkert rätt när han säger: ”Formerna (dvs. pluralformerna av verben) känns helt visst ålderdomliga men de kommer förmodligen aldrig att helt försvinna ur språket. Åtminstone inte så länge som ”vi gå över daggstänkta berg”,”Där gingo tre jäntor i solen” lever kvar och sjungs av ungdomen.
När samme läsare nämner vore (”men ifall detta vore i stället för är) möjligt, anteckna ...”) berör han en fråga, som inte gäller pluralformerna.
Vore är en form for imperfekt konjunktiv och uttrycker i satsen ifråga en tänkt möjlighet. Vore är vanligt, åtminstone i skrift. Motsvarande former av andra verb är ovanliga t.ex. gåves. I rikssvensk text ser man dock ganska ofta t.ex. ”det funnes”, om jag finge”, och man kan ibland höra dem i tal.
Rent allmänt kan dock sägas, att imperfekt indikativ (t.ex. fanns, fick) eller skulle-konstruktion har segrat. Men vore är helt levande och förblir troligen det mycket länge än.
En annan läsare frågar om ordet nutria. ”Avser det samma djur som bisamråttan? Varifrån kommer ordet?
Nutrian, som pä svenska ibland kallas sumpbäver eller bäverråtta, lever som vild i norra Argentina och i Uruguay. Den är inte närmare släkt med bävern, men lever liksom denna vid vatten. Som känt har nutrian en värdefull päls. Dess levnadssätt ledde de spanska conquistadorerna (erövrarna) att kalla den med namnet nutria, det spanska namnet på uttern.
Vårt svenska ord utter och engelskans otter företräder ett urgammalt ord, som är besläktat med latinets lutra, nutidens vetenskapliga namn på uttern (l lades till av de gamla romarna.) Men spanjorerna ombildade lutra till sitt ord nutria. Vi kan därför säga att vårt ord utter och spanskans nutria ursprungligen är samma ord.
En annan läsare frågar om det rätt vanliga bonus: ”Vilket genus har ordet, är det ett bonus eller en bonus? Från vilket språk kommer bonus?
Bonus är det latinska ordet för ”god”, också använt i betydelsen ”förmånlig”. Mot denna bakgrund är det naturligt att ordet har kommit att användas i betydelsen ”återbäring, t.ex. på försäkringar”. — I svenskan används det med den-genus; det heter en bonus.
Så har vi en läsare som frågar om det heter en gång i året eller en gång om året.
Hos oss hör vi bägge uttrycken, men en gång om året är det enda brukliga i Sverige, och jag rekommenderar att vi förfar lika, åtminstone i skrift.
Samme läsare undrar, vilket ursprung krepera ”dö” har.
Krepera brukades förr också betydelsen ”explodera” dvs. det som nu heter krevera. Ordet brukades tidigt i den nuvarande betydelsen ”dö”, ”stryka med” Krepera kommer närmast tyskans krepieren ”spricka”, men det yttersta ursprunget är italienskans crepare ”spricka”, också ”dö”.
Hufvudstadsbladet, 8.11.1984
PAJA i betydelsen smeka skymtade vi visst i tryck här nyligen, och det far nu ett eko i språkspalten. Som i övrigt innehåller bl.a. sunnanvindar, atavismer och skattkammare.
Hur skall man bedöma ordet paja ”smeka” i skriven text?
Vi känner paja i betydelsen smeka — men förmodligen bara i tal. Det finns bara här i Finland, i Sverige förekommer paja i helt andra betydelser, nämligen ”gå sönder”, ”bryta ihop”, ett vardagligt ord, och i det likaledes vardagliga uttrycket paja på sig kläder ”palta på sig”.
Det finlandssvenska ordet paja (län från det finska paijata) är också typiskt talspråkligt. Jag kan i tal tänka mig att säga ”paja en hund” el dyl., men absolut inte att ”paja gamla gedigna föremål”, utan ja vill säga ”smeka dem”. Att paja är mycket talspråkligt och passar mycket sällan i skrift. Jag tror att ganska få ville skriva t.ex. ”Hon och han satt och pajade varandra”. Ordet torde ha kommit från barnspråk och det märks fortfarande i dess an vändning. — Jag anser att paja helst bör undvikas i skrift.
En annan läsare vill ha reda på betydelsen av sunnan i t.ex. sunnanvinden.
Sunnan är ett gammalt svenskt ord med betydelser ”från söder, i söder”, nära släkt med söder. Ordet sunnan förekommer mest i sammansättningar, t.ex. sunnanvind, sunnanväder. Det är möjligt, att orden söder och sunnan, som bägge utgår frän en gamma stam sunb-, är släkt med det gamla ordet för ”sol”, som lever kvar i engelskans sun, tyskans Sonne (och vårt söndag, länat från de engelska eller tyska missionärernas språk).
Samma läsare frågar, varifrån uttrycket grabba tag i ”ta tag i” kommer.
Det är ursprungligen ett svenskt dialektord, släkt med värt dialektord gribbog ”elak” och med det ryska grabit ”röva, plundra”. Ordet hör samman med grabb, men på det sättet att grabb anses vara bildat till grabba.
Vad betyder ordet atavistisk? undrar en läsare.
Det betyder egentligen ”som beror på atavism, och atavism säger, att någon varelse företer sådana egenheter som funnits i tidigare generationer, men inte hos föräldrarna, t.ex. ”hans tjuvaktighet beror på atavism.” Termen hör samman med darwinismen och är bildad till latinets avus ”farfar eller morfar”.
Från samme läsare kommer en fråga: ”Vad betyder drätsel i drätselkontoret och drots i riksdrots?
Drätsel hör ytterst samman med engelskans treasure ”skatt”, ’skattkammare” och franskans trésor med samma betydelse, men de orden kommer från grekiskans thesauros, som lånades in i latinet som thesaurus. På vägen till det bekanta treasure hade ordet ombildats och fått tr- i början.
Drots är inte alls besläktat med drätsel, utan är ett germanskt ord, sammansatt av drott ”konung” och en bildning till sitta. Ordet har förklarats som ”den som sitter med i konungens hird, dvs. hans krigarfölje”. T.ex. Per Brahe var riksdrots, en titel som på den tiden avsåg en position i stil med den som justitiekanslern har i vära dagar. — F.ö. är drottning bildat till drott.
Från en annan läsare kommer en fråga om härledningen av ordet lov i handlov.
Ordet handlov (eller handlove) är till sin senare del besläktat med det engelska glove ”handske” och har egentligen betytt ”handens insida”.
Hufvudstadsbladet, 15.11.1984
”PÅ-SJUKAN” inte att förväxla med påssjukan, är på tapeten i dagens språktext. Den inleds med en fråga från en läsare som ännu inte accepterat den ”väderleksreform” meteorologerna införde häromåret då ”leken” fick stryka på foten i väderrapporterna.
”Varför heter det väderrapport i massmedierna nu för tiden, inte väderleksrapport?
Jag antar, att ordet väderrapport inte har uppkommit utan påverkan frän andra språk (utom i svenskan finns väderlek bara i danskan: vejrlig). Men t.ex. i engelskan används endast ordet weather. På engelska heter väderleksrapport weather report och mycket ofta talar man om weather forecast i betydelsen ”väderleksförutsägelse“, alltså just om de väderleksprognoser TV och radio sänder. Hos oss har väl också sää, som ju betyder både ”väder” och ”väderlek”, kunnat påverka svenskan i TV och radio.
För min del tycker jag som insändaren. Enligt min mening vinner man ingenting på att utelämna sammansättningsleden lek. Väderleksrapporter och väderleksprognoser är helt korrekta sammansättningar.
Samme läsare har med ogillande konstaterat, att prepositionen på har börjat användas uttryck som ”bild på en häst och ”foto på en oxe”. Läsaren undrar varifrån detta ”på-dille har kommit och om jag tycker det är orsak att främja utvecklingen.
När den gamle mästaren professor Erik Wellander i Stockholm vid nära 90 års ålder gav ut den fjärde och sista upplagan av ”Riktig svenska” år 1973, konstaterade han att på ”har under senare år snabbt vidgat sitt användningsområde”. Wellander nämner inte bara uttryck med bild och porträtt, utan också bl.a. ”lärare på folkhögskolan” och ”studerar på universitetet”, uttryck som knappast förekommer hos oss. (Vi använder ju prep. vid.) Han uttalar dock ingen varning mot dem (jag misstänker dock, at Wellander innerst inne ogillade ”på-sjukan”). Själv tycker jag inte att påbenägenheten är särskilt upprörande. I somliga fall kan ett på vara klargörande, såsom i uttrycket en samtida bild på (de kända målarna) von Wright vilket nog är klargörande i st. f. ”av von Wright”, som närmast leder tankarna till ”en bild som malats av v. W.”. I de allra flesta fall är dock valet mellan på och av helt fritt, men av känns ofta riktigare, stilistiskt sett (t.ex. ett porträtt av Paasikivi).
En annan läsare frågar om det heter bolagets eget kapital eller bolagets egna kapital.
Mitt svar är klart: det heter bolagets eget kapital — om vi fattar ordet kapital med syftning på en helhet (bolagets egna kapital syftar däremot på en pluralis, jämför ”bolagets egna tillgångar”).
Böjningen av pronominet egen berördes i professor Bertil Moldes språkspalt för någon vecka sedan i Svenska Dagbladet. Det heter ju klubbens lilla lokal, hans vissna bukett, men klubbens egen lokal, hans egen bukett, dvs., som Molde uttrycker det: ”Det behåller i motsats till andra adjektiv sin obestämda form efter ett substantiv i genitiv eller ett possessivt pronomen”. (Jag vill tillägga att egen däremot böjs i pluralis, t.ex. ”hans egna tillgångar”, som det ju heter ”hans stora tillgångar”.)
En tredje läsare frågar om ursprunget till ordet kuslig.
Kuslig anses vara besläktat med ett ord kust, som i svenska dialekter betyder ”fasa, obehaglig känsla” och i norskan ”disciplin, tukt”. Ordet kuslig är möjligen också besläktat med kuse ”mäktig man” (och med senare leden i julkuse).
Samme läsare frågar om ursprunget till senare leden -stybb i kolstybb.
Efterleden -stybb är besläktad med stubb och detta i sin tur är besläktat med stuv ”tygrest”.
Hufvudstadsbladet, 22.11.1984
VAJAR, inte svajar, gör vimpeln i dikten om Båklandets vackra Maja — det kan alla som brukar sjunga den lägga på minnet. I övrigt är bl.a. mujkor, hälar och häften på tapeten i dag.
Ar ordet mujka en finlandism? lyder dagens första fråga.
Ja. Det är välkänt hos oss; såsom den frågande påpekar, kallas fisken siklöja i Sverige. Ursprunget är det finska ordet muikku. Vårt mujka är alltså ett lånord från finskan och en finlandism, dvs. ett svenskt ord, som enbart brukas här i Finland. Ordet är dock gammalt: det första kända exemplet på dess förekomst i svenskan är från 1738, och Porthan brukade det under samma århundrade.
Vi känner, troligen alla, den kända dikten om Båklandets vackra Maja, som ju skrevs av Mörne och sedan kom att sjungas så mycket.
En läsare påpekar, att den tredje raden mycket ofta sjungs oriktigt: svaja i stället för originalets vaja. I den raden heter det: ”ser du min vimpel vaja” och i slutstrofen ”Grannare vimplar vaja”. Det är att märka, att vi inte talar om att ”vimplar svajar”, däremot att de vajar. Vaja betecknar en mer stillsam rörelse än svaja. (Felet med svaja beror enligt insändaren på att den oriktiga texten kom in i den kända sångboken ”Sjung”.)
En annan läsare har funderat över orden oförvägen och förvägen.
Bägge orden förekommer faktiskt i ordböcker; jag är något oviss, om vi någonsin använder förvägen här i landet.
Oförvägen kan återges med ”djärv, dristig, våghalsig”, således med ungefär samma ord som läsaren använder. Värt oförvägen uppges vara lån från tyskans unverwegen. I nutiden ar dock verwegen, som ungefär betyder ”fast besluten”, vanligare.
Det svenska förvägen är numera ”mindre brukligt” enligt Svenska Akademiens ordbok. Det betyder ”djärv, dristig”, liksom det vanligare oförvägen. Oförvägen återger precis tyskans unverwegen, medan verwegen, utan un-, har återgetts med svenskans förvägen.
Från en annan läsare kommer en fråga om härledningen av ordet kräpp (om tyg eller papper).
Kräpp är ursprungligen det franska crepe (med ungefär samma uttal), förmedlat av tyskans Krepp.
Samme läsare undrar också över härledningen av vårt vanliga häl (på foten).
Vårt häl är välkänt i många germanska språk. Det kanske räcker att nämna det engelska heel. Det är också besläktat med det nästan glömda hå ”årtull”.
En läsare säger: ”Jag blev mycket häpen, då jag såg ordet skrivbok i en text, som jag förstod måste vara rikssvensk och att man avsåg vårt ord häfte. Används då ordet häfte inte alls i Sverige?
Ordet häfte finns också Sverige, dels i betydelsen ”häfte som man skriver i”, dels om ”er häftad del av en bok” (t.ex. ”Fänrik Ståls sägner, första häftet”). I betydelsen ”häfte i skolan, t.ex. för övning i räkning eller språk” har skrivbok blivit vanligt.
Hufvudstadsbladet, 29.11.1984
FRÄN KRUKOR till fårfioler går de besvarade frågornas väg genom språkspalten i dag. Ni kommer väl ihåg att den star öppen för alla läsare som har något på hjärtat: skriv och fråga! Breven adresseras till professor Thors, Hufvudstadsbladets redaktion, Mannerheimvägen 18, 00100 Helsingfors.
En läsare frågar om ursprunget till vårt kruka om en räddhågad eller feg man (t.ex. ”Du är en riktig kruka”).
Problemet med kruka i denna användning har diskuterats av flera språkmän. Somliga vill sammanhålla det med dialektordet kruker ”rädd, försagd”, en bildning till dialektverbet kruka 'gå krokig”. Andra vill hålla före att vårt kruka i betydelsen ”feg karl” är vårt vanliga ord kruka i överförd användning. Det är inte sällsynt att ord för ”kärl” används i nedsättande innebörd. Vi brukar ju ofta ordet potta om en person, det engelska big pot används om en ”viktig person” (och vårt kakel brukades förr också om en ”viktig” person). Jag är själv benägen att sätta personbeteckningen kruka i samband med ordet för ”kärl”.
Samme läsare frågar: Vem är den Estlander, som åsyftas med uttrycket ”I så fall, sade Estlander”
Den lilla historien fortsätter: ”så skall jag få be om en kyss”. Det gällde för mig att få reda på, vilken Estlander som avsågs. Flera av mina bekanta kände till uttrycket och en av dem råkade känna en medlem av släkten. Denne man bekräftade det som ett par av mina bekanta hade antagit: det rörde sig om det adlade statsrådet, professorn Carl Gustaf Estlander (1834 1910). Estlander, som var professor i estetik och nyare litteratur, var en av landets ledande kulturgestalter, ordförande Svenska litteratursällskapet. Den lilla händelsen berättas om C G. E. och hans sedermera hustru, dotter till en guvernör Federley.
En annan version av historien berättar om att Federley skall ha överraskat det unga paret och uppmanat C. G. E. att ”göra slag i saken”.
Ett par frågor kom till mig för en längre tid sedan.
Den första gäller ordet vårdhänvisning (det finska hoitoonohjaus). En vårdhänvisning gäller en missbrukare, t.ex. av narkotika. Det är ett mer speciellt ord än det vanliga remiss.
Den andra frågan avser ordet arbetsförhållande (finskans työsuhde). I detta fall är översättningen mindre lyckad: det hade varit bättre att skapa en term som anställningsförhållande. Mikael Reuter, som jag har samtalat med, påpekar, att vi nästan har glömt ordet anställning, tyvärr.
En annan läsare berör några uttryck, som används av en skånsk vän. Det första är ”Denna resa företogs 1973.” Skåningen vill i stället säga Denna resan.
Denna + ett substantiv i bestämd form är en bekant skanism (skånsk språkegenhet). Det heter enligt mina erfarenheter denna resan ofta i Skåne. - I Finland och i Uppsverige säger man normalt den här gången, i södra Sverige ofta denna gången. Jag har dock en känsla av att detta sydsvenska mönster häller på att breda ut sig norrut.
Samme läsare frågar vidare, om ordet fårfiol kommer från franskan genom en felaktig översättning av franskans gigot (’fårstek”) med vårt giga ”fiol”?
Det tror jag inte. Fiol i fårfiol torde vara givet med tanke på likheten med ett fårlår, varav man skär skivor när man håller det mot bröstet.
Hufvudstadsbladet, 6.12.1984
HAR NI PIPPI på språkvård? I så fall är ni säkert trogen läsare av professor Thors spalt och kan i dag ta del av bl.a. en fråga och ett svar ang. ordet PIPPI.
Varifrån kommer det bekanta uttrycket ”Gå där med sin tvättade hals”!
Det hänger samman med en historia om en pojke som hade tvättat sig om halsen i tron att han skulle bli bortbjuden, och när han sedan inte blev bjuden så ”gick han där med sin tvättade hals”
Så står det i Pelle Holms ”Bevingade ord”.
Det kända uttrycket ”litet grand” (lite grann) innehåller ett uttryck ”ett smul” för smula. Man kan tänka på ett ställe i evangelierna (Matt. 7:3 och Lukas 6.41) ”se grandet i sin broders öga, men inte bjälken i sitt eget”. Vi känner till uttrycket också här i Finland, också ”lite grand”.
En tredje frågande undrar om det heter Tjeckoslovakien eller Tjeckoslovakiet?
I Finland hör man enbart for men på -ien med betoning pa -vak- I Sverige däremot breder formen på -iet ut sig, vilket beror på tyskt inflytande genom den tyska formen die Tschechoslowakei. Enligt samma mönster heter det ju die Türkei, på svenska Turkiet.
Mycket ofta är de tyska landsbeteckningarna på -ien lika på svenska, t.ex. Spanien och Bulgarien. Men ett viktigt undantag är det tyska Argentinien, som är Argentina på svenska.
Samme frågande har lagt märke till en skylt i en bank som vill öka sina kunders integritets skydd: ”Var hänsynsfull, var och ens bankärende är ju en privat sak”. Frågan lyder: ”Borde det inte vara vars och ens”.
Jag instämmer helt. Det bör vara vars och ens, så att bägge lederna var och en får genitivändelsen-s. På samma sätt säger man t.ex. ”vars och ens ensak”.
Samme frågare undrar vad pippi är i slanguttrycket ”ha pippi på något”.
Det finns flera ord pippi t.ex. det ofta förekommande ord, som betyder ”liten fågel”. Samma ord förekommer också i danskan (pip) och i tyskan (Piepchen). Uttrycket ”ha pippi på något” betyder ju ”vara passionerat intresserad av eller syssla med något” t.ex. ”ha pippi på att spela schack, på att samla frimärken”. En förklaring på detta ord pippi kunde möjligen vara det danska pip ”delirium, galenskap, tokeri”.
Ett välkänt slangord är vårt pipi (pippig) om någon som är sjuk eller om något som gör ont. Det kan vara en bygdemålsartad förvrängning av det finska kipeä.
Hufvudstadsbladet, 13.12.1984
VITTERHET och PERMAFROST är på tapeten i språkspalten i dag — och finns det andra begrepp ni önskar fä kommenterade går det bra att skriva till prof. Thors under adress Hufvudstadsbladets redaktion, Mannerheimvägen 18, 00100 Helsingfors.
En frågeställare undrar vad orden vitter och vitterhet betyder.
De här orden är avläggare till den stora indoeuropeiska ordfamiljen kring verbet veta, som behandlades tidigare denna höst.
Vitter och vitterhet har två huvudbetydelser. I den ena betydelsen är vitter ”skönlitterär” och vitterhet ”skönlitteratur”. Man talar t.ex. om ”vittra alster”.
Den andra betydelsen av vitter är ”bokälskande, beläst”, Vitterhet är därför också ”beläsenhet” I Sverige verkar ju den av Gustav III instiftade Vitterhetsakademien, vars mål är att främja alla humanistiska vetenskaper.
Samme frågare undrar vad permafrost är.
Permafrost är en rätt ny term - vi hittar inte ordet i Svenska Akademiens ordbok, band 20, från år 1954 — och den har inlånats från engelskan (det engelska ordet ser lika ut).
Permafrost betecknar ”Sibiriens eviga tjäle”, Leden perma- är dock inte bildad enligt den sibiriska staden Perm (som gett namn åt den geologiska tidsperioden permtiden), utan däri bör man se samma innehåll som i vårt adjektiv permanent, som är bildat av det latinska verbet permanere ”bibehållas”.
Hur översätts det finska ordet jyrsijä till svenska, frågar en annan läsäre.
Det intressanta med det finska jyrsijä är att det har två helt skilda betydelser. Det betecknar dels däggdjursgruppen gnagare och dels ett yrke, fräsarens.
En tredje frågeställare har lagt märke till det felaktiga ordet ”strandbanan” i en text om våra järnvägar.
Som bekant talar vi ju om kustbanan.
Hufvudstadsbladet, 20.12.1984
BILJON på svenska betyder en miljon miljoner — men i amerikansk engelska är a billion bara tusen miljoner, alltså en svensk miljard. Ordning också på de astronomiska talen! ORLIG är ett ålderdomligt ord — och tänk, det har även ELEKTRONHJÄRNA redan hunnit bli!
En frågeställare har bläddrat i ett drygt 20 år gammalt nummer av ”Kalle Anka” och där hittat ordet elektronhjärna och undrar om det fortfarande kan användas.
För att kunna ge en närmare utredning har jag haft kontakt med TNC (Tekniska Nomenklaturcentralen) i Stockholm.
Sedan det gamla numret av ”Kalle Anka” har ju tekniken gått framåt med stormsteg och i takt med de nya (allt mindre och effektivare) generationerna ”elektronhjärnor” har beteckningen ändrats flera gånger. Först talade man på svenska från c. 1953 om matematikmaskiner, sedan om elektroniska räknemaskiner (populärt kallade för elektronhjärnor) sedan om datamaskiner och från 1969 om datorer. Ordet elektronhjärna har alltså fallit ur bruk.
I tyskan fanns på samma sätt till en början ordet Elektronengehirn, men nuförtiden an vänds mest det engelska ordet Computer.
En annan läsare undrar vad den förra delen av ordet örlogsfartyg egentligen betyder.
Ett örlogsfartyg är ju ett krigsfartyg och den förra leden örlogs-, som uttalas med å och har en lätt ålderdomlig klang, betecknar något som har med sjökrigföring att göra.
Under medeltidens två sista århundraden var det plattyska inflytandet på svenskan mycket stort, för att inte säga enormt, och från det hållet lånades ordet orlich ”krig” in och i svenskan blev det örlig och örlog.
Det holländska språket har utgått från medelplattyskan. Därför finner vi i holländskan ofta ord, som antingen påminner som sina nutida svenska motsvarigheter (lånade från plattyskan) eller kan förklara svenska ord med ålderdomlig klang. Det helt normala holländska ordet oorlog ”krig” är ett sådant. Det är precis vårt örlog. ”De Tweede Wereldoorlog” är det holländska uttrycket för ”andra världskriget”
En tredje frågande vill veta hur det engelska ordet billion skall översättas till svenska.
Det gäller att se upp vid engelska räkneord, som anger mycket stora mängder. I brittisk engelska är billion vårt ord biljon, men i amerikansk engelska, som helt saknar de stora räkneorden på -ard, är billion vårt räkneord miljard. På det sättet kommer amerikansk engelska i otakt med vårt system och går från trillion, vårt ord biljon, f.ö. hand i hand med det ryska systemet. Men då rör det sig i vilket fall som helst on så astronomiska tal att många av oss känner en lätt yrsel! (F.ö uppskattades en gång den stenrike Joakim von Ankas förmögenhet till en fantastiljon ett skojigt, uppdiktat ord).
Vad beträffar räkneorden för mycket stora tal, är kanske en likadan internationell standardisering att vänta som redan ägt rum inom SI-systemet. Så avser ju förleden nano, såsom i nanometer, överallt potensen ”tio upphöjt i minus nio” och giga, såsom i gigawatt, potensen ”tio i nionde”.
Om vi tänker på mer alldagliga mått, är det förvånande hur vi finlandssvenskar (liksom finnarna) vanligen anger avstånd i kilometer, medan rikssvenskarna för det mesta talar om mil! Är det så att vi här i Finland tycker om större tal mer än man gör det i Sverige?!
Hufvudstadsbladet, 27.12.1984
SZEKSPIR är en konstigt stavad herre — som vi nog vid närmare betraktande känner rätt väl. Han dyker upp som exempel när prof. Thors dag gör en liten rond i transkriptionens och translitterationens oländiga terräng.
En frågeställare undrar hur tillnamnet på Sovjetunionens president skall skrivas på svenska.
Frågan gäller alltså hur det ryska namnet, ursprungligen skrivet med kyrilliska bokstäver, skall skrivas. Det här är den närmaste formen av textförvandling från ett alfabet till et annat som vi känner. Det är ju betydligt fler bland oss som kan ryska än t.ex. arabiska eller kinesiska — så har nästan alla av oss med förvåning lagt märke till, att man börjat övergå frän formerna Peking och Mao Tse Tung till Beijing och Mao Zedong — fastän ändå bara en liten minoritet av oss behärskar ryska. Då ett namn från ett främmande alfabet förvandlas till bokstäver i ett annat, talar man om translitteration, de bokstäverna överförs tecken för tecken, och om transkription, då vi överför dem till närmaste motsvarighet i vår egen skrift. På en del håll sysslar man faktiskt med ”inre” transkription: polsk text, som ju skrivs med latinska bokstäver skriver man på så sätt (för att få fram det riktiga uttalet) Szekspir och Szopedn i stället för Shakespeare och Chopin, som vi är vana vid.
Då det ryska namnet Alexander Borodins opera ”knjaz' Igor'” överförs till engelska, blir det ”prince Igor” och därifrån vidare till svenska blir det ”prins Igor”, vilket är fel. (Operan heter ju ”furst Igor” på svenska, vilket vi inser, då vi direkt översätter från ryskan). På samma sätt är det med transkriptionen. Man kan inte överta ett annat språks transkription—det andra språket har andra rättskrivningsregler än vårt — utan måste förvandla namnet direkt från kyrillisk till latinsk skrift i svensk tappning, vilket dock ofta är lättare sagt än gjort.
Svaret på frågan är att vi på svenska skriver Tjernenko med samma tj-ljud som i vårt tjära. På finska skriver man Tsher- på engelska Cher-, på holländska Tsjer- och på tyska Tschernenko osv.
Värt tj-ljud har sitt bestämda ljudvärde och därför bör vi undvika att transkribera -tj- där det egna ljudvärdet saknas. Därför bör man hellre skriva målvaktsfantomens namn Tretiak är Tretjak, för tj-ljudet i 'Tjernenko' saknas i Tretiak.
I svenskan har vi orden choklad och charkuteri, som bägge uttalas med sj-ljud i början. Jag har ofta funnit det olyckligt att det ryska stadsnamnet Charkov och ordet kolchos skrivs med -ch- på svenska i stället för bara med -h-, för detta har åtminstone i Sverige lett till det felaktiga uttalet ”kälsjäs”.
En annan läsare frågar hur det finska ordet tarra skall översättas till svenska.
”Kärt barn har många namn.” Tyvärr hör man dock i Helsingfors många svenskspråkiga direkt använda det finska ordet i sitt vardagliga tal, fastän vi har bl.a. dekal och klistermärke att välja mellan. Själv föredrar jag ordet fästa för det finska ’tarra' (en fästa, fästan flera fästor).
Vi finlandssvenskar är i mängt och mycket beroende av översättningar och är på sätt och vis mellan två eldar. Vi måste alltid snarast möjligt hitta en bra, tillräckligt slående svensk översättning, vilket också den gångna höstens diskussion om en lämplig motsvarighet till det finska rötösherra visar. Samtidigt måste vi också beakta vad man eventuellt säger i Sverige. Det är ju också därför vi motarbetar våra språkliga egenheter, finlandismerna, för att skillnaderna mellan finlandssvenska och rikssvenska inte skall bli for stora.
Men man kan också undra om vi i svenskan har ord som saknas i finskan. Ett sådant är löpsedel, som en normal finsk medborgare saknar ord för, medan finskspråkiga journalister, försäljare i R-kiosker o.s.v. talar om ”lööppi” inom citationstecken.
Ett år lider mot sitt slut och jag vill varmt tacka alla frågeställare för de intressanta frågor jag fått att besvara. Samtidigt vill jag önska alla läsare ett riktigt gott nytt år!
De ursprungliga språkspalterna har digitaliserats med hjälp av automatiserad transkribering.
Originalen finns som (pdf) här:
11.10 och 18.10.1984(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om Morgonrådevägen och Munksnäs allén
25.10 och 1.11.1984(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om bonusar och bisamråttor
8.11 och 15.11.1984(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om väderleksrapport och sunnanvind
22.11 och 29.11.1984(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om mujkor och krukor
6.12 och 13.12.1984(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om pippi och permafrost
20.12 och 27.12.1984(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om president Tjernenko och målvaktsfantomen Tretiak
Lista över ord och uttryck behandlade i Carl-Eric Thors språkspalter i Hufvudstadsbladet och Vasabladet 1967–1985: Till söklistan(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst)