Hufvudstadsbladet, 7.2.1985
PROFESSOR THORS har av hälsoskäl hållit en tids paus med sin spalt — och så populär är den att talrika läsare ringt och undrat oroligt vart den tagit vägen. Nu kan vi glädja dem med att öppna ”Torsdag med Thors” igen.
Det har gått ungefär en månad sedan spalten under det namnet ingick i tidningen. Under ”den tysta tiden” kom det några frågor, och med dem skall jag inleda spalten idag.
Till de obesvarade frågorna hör två som gäller släktnamn. I princip besvarar jag gärna sådana — om jag kan.
Den första frågan gäller accenten på e i namn som Nystén och Sjögrén. Varför sätts den accenten ut?
Jag har också själv undrat over accenttecknet i dessa namn. Uttalet av -stén och -grén förändras inte genom accenttecknet, för betoningen förblir på första stavelsen. Jag är benägen att tro, att ett dylikt skrivsätt mestadels är resultatet av ”falsk analogi”. I vissa fall å det dock möjligt, att stavningen avsett ett lokalt förändrat uttal Ytterligare har säkert också det ofta skönjbara tendensen att göra sitt namn finare spelat in accenttecknen är sällsynta och ger en viss glans åt namnen. Men vi får inte glömma bort de namn, där accenttecknet verkligen anger en betoningsförskjutning till den sista stavelsen, t.ex. Strandén och Wessén.
Samme frågeställare undrar vad -bom betyder i t.ex. Ohrbom.
Namn på -bom är inte soldatnamn, utan kommer från det plattyska ordet för ”träd” boom (som också är den holländska formen), alltså det tyska Baum. Samma ord för ”träd” ingår ju också i t.ex. tullbom, alltså i betydelsen ”spärr”, på samma sätt som i det tyska (och ryska!) Schlagbaum ”fällbom”. Bommen gjordes ju ursprungligen av trä. Genom påverkan av tyskans Baum spred sig nybildningar på -bom i svenska namn: t. ex. Björkbom. På detta sätt har -bom blivit en likadan släktnamnsändelse som -kvist, -gren, -sten, -lund och -fors. Så har då orden björk och bom adderats ihop och bildat ett släktnamn Björkbom.
Rätt ofta är den logiska anknytningen mellan första och andra leden i dylika släktnamn grumlig, t.ex. i Sandkvist, vilket inte gör namnet sämre eller mindre gångbart. Så kunde vi också tänka oss t.ex. ett släktnamn Månfors med bristande logik, men med god klang.
Till dagens frågor hör ett ord som vi använder dagligen. Hur skall man ställa sig till uttalet arton, som man hör numera?
Räkneordet aderton har i finlandssvenskt uttal ofta formen ”aderton” med långt a, ofta dessutom (i mindre vårdat språk) kortstavigt: ”aderton”. Men hur skall man ställa sig till ”arton”, med långt a? Den formen hör man rätt ofta, t.ex. ”nittonhundraarton”. Det uttalet förefaller att vara på frammarsch, och jag ställe mig inte negativ till det.
Nya frågor hoppas jag kunna besvara. De mottas med tacksamhet.
Hufvudstadsbladet, 14.2.1985
HUR FIMBULVINTER känns vet vi väl alla vid detta laget — men var kommer själva ordet ifrån? Den frågan tar prof. Thors upp nu när den är högaktuell; vem vet om den inte är det också när vi nått fram till år TJUGOHUNDRA ...
Den stränga vinter i år har gjort ordet fimbulvinter aktuellt. Vad är fimbulvinter egentligen?
Fimbulvinter är egentligen ett fornisländskt ord för en sträng vinter, som varade i tre år och ansågs förebåda världens undergång. (Ordet upptogs svenskan, det påstods t.ex. i slutet av 1800-talet, att vintern 1838 var en riktig ”fimbulsvinter”.) Ordet fimbul- är omstritt: det skall bara nämnas att den moderna isländskan använder ordet fimbulvetr, som motsvarar vårt fimbulvinter, for ovanligt stränga vintrar.
En läsare har lagt märke till att våra finlandssvenska idrottskommentatorer i radio och TV alltmer har börjat säga 1500 m på rikssvenskt vis, alltså ”femtonhundra meter” i stället för tusenfemhundra meter”.
Själv ser jag inte utvecklingen som något olämpligt. — Jag kommer att tänka på att värt århundrade så småningom lider mot sitt slut; vi står också inför slutet på ett helt årtusende. — Om vi tänker på tiden efter år tvåtusen, ställer sig helt naturligt frågan: Vad skall vi kalla nästa sekel?
I en artikel från år 1980 förordar prof. Sture Allén, medlem av Svenska Akademien och ett språkligt sifferorakel, att vi skall säga tjugohundratalet. Han vill använda benämningen tvåtusentalet för åren 2000-2999.
Jag har fått höra att Svenska Litteratursällskapets ordförande, prof. Lars Huldén, tillämpade denna rekommendation när han på Sällskapets hundraårsfest ställde frågan: ”Hur ser då Sällskapet och Svenskfinland ut år tjugohundraåttiofem?” Enligt Alléns rekommendation skall år 2222 uttalas som tjugotvåhundratjugotvå.
En annan läsare har lagt märke till den ymniga användningen av så, t.ex. i ”Dagens diskussion”. Några fall är: ”När de ömsesidiga relationerna som känt är de allra bästa, så kan man...” och ”Också med tanke på statsminister Palmes egna framträdanden, så var det försenat”.
Är inte dessa så överflödiga, frågar läsaren. Jag är också kritisk mot överflödigt bruk av så: bruket av så innebär ju ett närmande till talspråket, men betyder ofta ett överflödigt bruk.
En läsare ställer frågor rörande ursprunget till vissa ord. Samtliga hinner jag inte svara på i dag, men jag tar upp några och ber att fä återkomma till de andra.
Rafistulera ”genomsnoka”, ”undersöka” anses vara en om bildning av det franska rafistoler ’laga, lappa”.
Det inte okända lägga kapson på något eller någon ät egentligen uttryck för ”sätta grimma på”, i bildlig bemärkelse ”stävja”. Uttrycket kapson har italienskt-franskt ursprung. Det ursprungligen franska kapsyl ”liten huv” är egentligen en diminutivbildning till kapsel.
Det kända ordet hum i t.ex ”ha en l. ett hum om något” anses vara samma ord som det norska hum,hume ”mörk luft”. Samma ord torde föreligga i vårt skum.
Samma läsare påtalar pluralis fädrar i en tidning nyligen.
Ordet lyder i vanlig svenska fäder bestämd form fäderna. Den felaktiga formen fädrar är kanske inte så överraskande: vi anvander alla mödrar som pluralis av moder.
Hufvudstadsbladet, 21.2.1985
Professor Thors är i regelbundna torsdagsgängor igen och tar gärna emot nya spörsmål för behandling i spalten. Brev kan adresseras till Hbl:s redaktion. Mannerheimvägen 18, 00100 Helsingfors.
”Hur skall man ställa sig till uttryck som här och där, här och var”, frågar en läsare.
Det normala uttrycket är snarast här och där. Jämte detta förekommer - också i Sverige — här och var, men detta bedöms i nutida rikssvenska källor som mer typiskt skriftspråklig an här och där; rikssvenska källor från 1800-talet och senare upptar här och var utan anmärkning.
Det — också i Sverige — vanliga här och där är lätt att förstå till sin uppkomst. Det konkurrerande uttrycket här och var är i varje fall gammalt i Norden; ett motsvarande uttryck hér ok hvar förekom fornisländskan. Båda uttrycken här och där samt här och var är fullt gångbar svenska.
Samme läsare konstaterar att uttrycket utifrån har blivit vanligt — också hos oss — i fraser som ”utifrån den här synpunkten”.
Jag instämmer i läsarens mening att utifrån i den nämnda användningen är ologiskt, men det är enligt min mening överflödigt att kämpa mot dess bruk.
En annan läsare undrar, varifrån förlederna i ord som illtjut och gallskrika kommer.
Förleden i t.ex. illtjut och illfundig är ett i nordiska språk vanligt adjektiv, som vi allmän använder i ordet illa. Ordstammen i illa och i ord som illvrål finns, förutom i nordiska språk (svenska, danska, isländska och norska), inlånat i det vanliga engelska ill ”sjuk”.
Förleden i gallskrika är lite mer invecklad. Vi hade förr ett besläktat ord i gall ”gäll stämma” och ett annat besläktat ord finns i det nutida engelska yell ”skrika, ropa”. Ett besläktat ord är också gala i olika betydelser.
En annan läsare har lagt märke till felaktig användning av bildspråk. Hon har bl.a. noterat uttryck som ”han slog en lans för i stället för det korrekta ”drog en lans för” och det ännu mer påfallande ”denna svåra nöt har L. lyckats lösa” — man säger och skriver: ”denna svåra not har L. lyckats knäcka”. Mera kommentarer kräver några ord som läsaren nämner.
Det första har vi i det vanliga uttalet av orlovssedel och frågan om ursprunget till orlov-. Orlovssedel uttalas med långt o i första stavelsen, med kort å i andra. Ordet orlovssedel används (arkaiserande) i betydelsen ”tjänstgöringsbetyg”.
Ordet har inte något sammanhang med ryskan, utan är av tyskt ursprung: det kommen frän det medellågtyska (hanseatiska) orlof, besläktat med det nutida tyska erlauben ”tillåta”.
Samma läsare vill ha besked om ursprunget till ordet oförblommerad.
Man säger t.ex. ”han uttalade helt oförblommerat sin mening om det nya skådespelet”. Oförblommerat betyder ”osminkat, rakt på sak”. Ordet ar egentligen tyskt: unverblümt ”rakt på sak”.
Något märkligare ter sig ordet skrupensa.
Det ordet förekommer ibland i betydelsen ”klandra, läxa upp”. Ordet skrupensa brukar förklaras som en sammansättning av skura betydelsen ”gräla på” och det från latinet lånade penitens ”botgöring, ånger”.
Till slut undrar läsaren över ursprunget till drasut.
Ordet ar ju känt i modern svenska och används om en lång karl. Det är högst antagligt bildat av dragas den förkortade formen dras och ut.
Hufvudstadsbladet, 28.2.1985
ATT MARSKALK ursprungligen tydde stalldräng har vi kanske inte varit medvetna om — så som marskalkens status stigit sedan dess. Till upplysningar prof. Thors delger oss i dag hör också en som gäller ordet SVADA: det har faktiskt rötter i latinet.
En läsare har fäst sig vid ett inlägg i Svenska Dagbladet, där följande sats ingår: ”De åt kött av bättre kvalitet, mindre salt och mer fiberrik mat än oss.” Insändaren undrar, om svens kan i Sverige förändrats mer på de snart 60 år, sedan jag blev student i Finland.”
På en mycket viktig punkt sammanhanget har svenskan i Sverige inte förändrats under de ar som gått. Man väntar sig en konstruktion ”än vi” i satsens stut. Den formuleringen gäller i normal rikssvenska — liksom här hos oss. Det citerade ordslutet med än oss är inte godtagbart, vare sig i rikssvensk text eller hos oss. Vi kan själva göra oss skyldiga till fel, när vi har att göra med så komplicerade meningar som den citerade. Författaren har inte tänkt på att än är en konjunktion, inte någon preposition. Det heter, t.ex. bredvid oss (preposition), men än vi (konjunktion).
En läsare har framställt frågor om vissa ords härstamning och betydelse.
Bland de orden är några klart utländska. Ett sådant är följetong, som ursprungligen är franskt. Ordet kom till i Frankrike kring år 1800 och användes att börja med om små tilläggs blad till en känd tidning. Följetong är bildat till det franska feuille ”blad” och är ursprungligen bildat av det franska feuilleton, som är en diminutivbildning. I svenskan anknöts det till följa, som det inte egentligen hade något att göra med.
Det ganska ofta använda svada är egentligen ett latinskt ord Det latinska suada är en term för ”vältalighet”, men i svenskan har svada blivit en beteckning för ”översvallande frasrik vältalighet”, i det närmaste ’tomt prat”. — Det engelska persuade ”övertala, övertyga” ar bildat med en preposition till suada.
Kuscha har blivit mycket använt i svenskan. Vi brukar ibland grundordet kusch i order till hundar: ”kusch” sägs till en hund, när den uppmanas att lägga sig. Kuscha ar egentligen en bildning till det franska coucher ”lägga, lägga sig”.
Bland de ord, som denne läsare frågar om, märks det välkända märr. Ordet märr är vardagligt och dialektalt i vårt språk, men har motsvarigheter i flera germanska språk, bl.a. i engelskan (mare ”sto”).
Vi kan i detta sammanhang komma ihåg ordet marskalk, som egentligen är ett redan medeltida län i svenskan, in kommet från lågtyskan. Marskalk var en ursprunglig sammansättning med en motsvarighet till vårt märr och en tysk motsvarighet till svenskans skalk. Ursprungligen var marskalk en beteckning för en stalldräng, men sedan dess har det ”arbetat upp sig”.
Hufvudstadsbladet, 7.3.1985
ORDET SKILSMASSA är något oklart till sin etymologi, konstaterar prof. Thors. Vad har MASSA här att skaffa? frågar man sig. Ordet kanske har samband med MISSA som förekommer i medeltida isländska texter och betyder FÖRLUST.
Det har kommit några fler frågor efter uppehället i januari. Jag tackar för det uppmuntrande innehållet i vissa brev.
I ett brev berörs en fråga som kanske har intresserat flera: ”Varifrån kommer ordet skilsmässa — vad gör mässa i det här sammanhanget?
Frågeställarna konstaterar själva, att ”kyrkan väl inte hållit mässa vid dylika tillfällen”.
Den ursprungliga betydelsen av efterleden -mässa är tyvärr fortfarande oklar. Dock har flera forskare varit benägna att kombinera -mässa med ett ord, som ganska ofta förekommer i medeltidens isländska texter, nämligen missa ”förlust”. Om -mässa i sammansättningen skilsmässa innehåller ordet missa ”förlust”, har det tydligen i folkuppfattningen kombinerats med värt vanliga mässa. Det måste dock konstateras, att vårt vanliga skilsmässa fortfarande ar något oklart till sin etymologi.
En annan läsare hävdar att ”finlandssvenskan i Helsingfors regionen är verkligt botten” och ställer några frågor om detaljer.
Först kan det sägas, att stavningen jos godkänns i det vanliga rättesnöret för svensk stavning, nämligen Svenska Akademiens ordlista (SAOL). Den upptar jos vid sidan av juice, som nämns i andra rummet.
Det vanliga yoghurt är den enda formen i SAOL (1984) Det vanliga uttrycket på en gata förekommer jämte vid en gata — de båda uttrycken konkurrerar med varandra i fall som ”Han bor på el. vid Skolhusgatan” o.dyl.
Vi känner väl alla till uttrycket från (eller ur) en synpunkt — samma konkurrens mellan från och ur finns i all slags svenska. Däremot föredrar författarna till Svensk handordbok 1966 ur i uttrycket ur en annan synvinkel. (Allmänt taget är prep. ur stadd på reträtt.) I Illustrerad svensk ordbok upp tas också från en synvinkel.
Förra veckan behandlade jag några ords ursprung, på en läsares begäran. Några andra ord följer här.
Läsaren nämner först ett ord som jag lärt känna här i Helsingfors, nämligen boli (med korta vokaler, o står för vårt o och motsvarar uttalet i helsingforsslangens kunde ”kille”). Ordet boli betyder ”stor”. Det har kommit från nyländska dialekter, där det är ganska utbrett, särskilt i betydelser som ”upp svälld, tjock, stor”. Ordstammen hör samman med bälg, och participet bulgen fanns redan i fornsvenskan.
Vidare vill samme läsare ha besked om ursprunget till skräda i fraser som skräda ord ock skräda säd.
Verbet skräda finns i alla nordiska språk, dessutom i tyskan. Den ursprungliga betydelsen var grovmala, skala, vraka”. Det fick ofta betydelsen ”skilja, frånskilja”, som exemplet ”skräda spannmålen”. En ytterligare användning av skräda finns i icke skräda orden ”inte vara återhållsam i sin kritik”.
Förra veckan behandlade kortfattat ordet märr. I dag skall ett annat ”hästord” behandlas, nämligen hingst.
De allra flesta vet, att hingsten betecknar en ”hästhane”. Ordet anses vara besläktat med vårt häst, men dess närmare släkt förhållanden är osäkra.
Bland alla dessa ord som samme frågare varit intresserad av, har mycket få lånord blivit föremål för behandling. Ett mycket vanligt främmande ord finns på denne läsares ”önskelista”, nämligen diverse. Det är ursprungligen ett latinskt ord, diversus ”vänd åt skilda hall”. Sedan kom det i svenskan att användas t.ex. i sammansättningen diversehandel m.fl. och självständigt, t.ex. ”diverse källor hävdar”.
Hufvudstadsbladet, 14.3.1985
MORMOR eller FARMOR talar vi om på svenska och då framgår det genast vems förälder det är fråga om. I svenskan har vi nämligen en nyansering som saknas i andra språk t.ex. ISOÄITI och GRANDMOTHER.
I dag skall jag inleda med ett aktuellt ord, dagsmeja, som en läsare frågar om. Vi har just nu haft dagsmeja under många dagar. Det betyder ”tö i solsken”, ”to som inträder en dag som präglas av snö i solsken”.
Dagsmejan är vanlig just i mars. Ordet innehåller dag med syftning på solen. Senare leden meja har utvecklats av mäghin, som var ett gammalt ord för kraft, styrka (Jämför med det ursprungligen tyska makt). Ordet dagsmeja finns faktiskt Svenska Akademiens ordlista och kan anses vara riksspråkligt — det finns ofta i den rikssvenska radions och televisionens väderrapporter.
En annan läsare citerar ett ställe i en svensk Kalevala-utgåva, där det på tal om Lemminkäinens mor talas om det namnlösa fingret, d.v.s. ringfingret. Läsaren undrar, om ”det namnlösa fingret” finns i något annat språk än finskan.
”Vänstra namnlösa fingret” talade man förr om också i vissa rikssvenska dialekter (som min gamle lärare, prof. Jöran Sahlgren i Uppsala påpekade i en uppsats), och vissa tyska dialekter använder namn som motsvarar ”det namnlösa fingret”. Från ett helt annat håll, nämligen ryskan, bör beteckningen bezymjannyj palets ”det namnlösa fingret” omtalas. — F.ö. avser det ryska palets och det polska palec (bägge order uttalas helt lika) både ”finger” och ”ta”. Här har vi i vårt språk en rikare nyansering av samma (synnerligen väsentliga) slag som vid orden mormor och farmor respektive morfar och farfar. De flesta andra språk drar dessa över en kam - jämför t.ex. med isoäiti/grandmother och isoisä/grandfather.
Samma läsarinna undrar, om flere/flera är en finlandism.
Visserligen finns både flere och flera i Svenska Akademiens ordlista, men enligt min erfarenhet förekommer formen flere sällan i rikssvenska; det dominerande där är flera. Vi i Finland använder flera och flere jämsides, med samma betydelse. (Själv använder jag formen flera numera.)
En läsare finner att ordbildningar som egnahem (egnahemshus, egnahemstomt m.fl.) är ”misslyckade och fula”, och att de stöter honom.
Bildningarna av typen egnahem är egendomliga, därför att de innehåller pluralis av egen. De kom i bruk i början av 1900-talet, då man började bygga smärre hus på egen tomt och fick ”egna hem”. Det uttrycket blev vanligt och kom att an vändas i kombinationer som egnahemsbygge och flera. Språkligt sett kan väl tyskans Eigenheim, ha stått som mönster.
Frågeställaren själv påpekar helt riktigt, att man i Sverige ofta använder ordet villa i stället för ”egnahemshus”. Ordet egnahemshus brukas inte i Sverige, utan ersätts med enplansvilla, enfamiljsvilla och enbostadshus.
Hufvudstadsbladet, 21.3.1985
LEGIO är väl inte de frågor prof. Thors besvarar i dag men några tar han upp — bland dem en om ordet LEGIO - och fler tar han sig gärna an om ni vill skriv till honom! (Han har en lada för Torsdagspost på Hbl:s redaktion, Mannerheimvägen 18, 00100 Helsingfors).
Vad betyder ordet legio? lyder en enkel fråga.
Ursprungligen förekom ordet legio, som är latinskt, som et ord för en romersk häravdelning på 3000—6000 man. En sådan truppstyrka brukar i svenskan betecknas som en legion.
I svenskan har formen legio fått en speciell användning, som väl utgår från ett ställe i Markusevangelium (Mark. 59), där det i Bibeln 1917 heter: Då frågade han honom: ”Vad är ditt namn?” Han svarade honom ”Legion är mitt namn, ty vi äro många.”
I den äldsta bibelöversättningen till svenska (Nya testamentet 1526) står det i stallet: ”Swaradhe han/legio är mitt nampn”. Jag har citerat det gamla bibelstället, ty den nutida svenska användningen av legio betydelsen ”stort antal, stor mängd” anses utgå från den. Den kan belysas med ett exempel: "Han har massor av pengar. Hans bankböcker är legio” och ett annat från Fröding: Si, konung Salomo... si, dina kvinnor äro legio.” Legio betyder alltså i nutida språk: "stor mängd, stort antal”.
En läsare undrar, om det finns regler som kan tillämpas på sammansättningar med substantivisk förled. Brevet innehåller först en premiss, som tecknar den historia som leder till det mindre lyckade namnet Näsetvägen, myndigheternas skrivform for Näsvägen.
I svenskan bildar vi ju inte sammansättningar som Näsetvägen — med bestämningen Näset i bestämd form. Näsevägen skulle också strida mot språkbruket: näse med kort vokal i första leden är en österbottnisk dialektal sammansättning.
Däremot kan vi i vanligt språkbruk bilda vissa sammansättningar med förkortade former såsom ryttare —ryttarinna (jämte manga andra sammansättningar på -are) och flicka — flickklass, mosse — mosstuva (sammansättningar med -a och ibland med -e i förledens grundord.
En annan läsare frågar om vissa ords härstamning och betydelse. — Jag har tidigare gett svar på liknande frågor.
Kagge ”mindre kärl” är et allmän nordiskt ord, och det finns ett närbesläktat ord i engelskan. Ordstammen i kagge torde vara besläktad med den i kägel.
Vårt välkänd valk är inte något ursprungligt svenskt ord. Dock uppträdde det redan på 1560-talet, då ärkebiskop Laurentius Petri skrev om Walkhuffuor. Senare, på 1600-talet, skriver en författare: "Derpå binder hon (dvs. flickan) en storan valk (ovanpå håret). Ordet valk kom väl från holländskan (jämför det holländska walk ”jordklump") och betecknade ursprungligen en jordklump.
Slutligen några rader om ett välkänt ord.
Det er inte ursprungligt svenskt, men vi använder det and dagligen: order, som utgår från latinets ordo, i genitiv ordinis. Från latinets ordinis (och liknande former) kom den äldsta svenska formen ordres (1615) — jämför franskans ordre, pluralis ordres. Vart svenska ordinarie är bildat till samma stam.
Hufvudstadsbladet, 28.3.1985
DET NYA avstavningssättet, tex. UPPRÖRA, som datorerna står för, kommer inte att sprida sig till vanlig skriven text, tror professor.
En läsare har observerat ordet vitmenad och undrar vad mena i det sammanhanget betyder.
Participet vitmenad förekommer i Nya Testamentet, och närmare bestämt i Matteusevangelien (23:27). Jesus klagar över de skriftlärde och fariséerna, bl.a. i följande ord: ”Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som ären lika vitmenade gravar...”. Fariséer förliknas vid ”vitmenade gravar”.
Sammansättningen vitmenad innehåller den fornsvenska formen av ”mönja”, minie. Ordet har inkommit från latinet, där det lydde minium.
Vitmenad betyder alltsa ”vitfärgad”. — Det kan tillagas, att den nya provöversättningen 1981 återger stället i Matt. 23:27 med vitkalkad.
En annan läsare suckar över det ofta förekommande sättet att dela ord, så at den vanliga avstavningen fördunklas.
Avstavningen kan uppträda i former som t.ex. i-nställa, uppröra, m.a.o. helt mot de vanliga avstavningsreglerna i vanlig skrift: där avstavas in-ställa, upp-röra. Den ”nya” avstavningen förekommer i tryckt text, där sättningen sker med hjälp av datorer. Jag tror inte, att det nya ologiska avstavningssättet sprider sig till vanlig skriven text.
En annan läsare har lagt märke till ett ganska vanligt fel, som har exemplifieras med et par citat ur tidningar: ”Vi har gjort Borgå känd som en idrottsstad” och ”Moskva försjunken i tystnad”.
Felet förekommer emellertid inte bara i tidningstexter, utan i vanligt tal. Det som stöter i fallen ”Borgå är känd” och ”Moskva försjunken i tystad” är brottet mot den vanliga regeln, att ortnamn har neutralt genus. Det skall normalt heta ”Borga är känt”. Däremot heter det ”Staden Borgå är känd” och ”Staden Moskva är försjunken i tystad" — ett utsatt stad bestämmer genus for ortnamnet. Fel av den här typen ar vanliga inte bara hos oss.
En frågeställare undrar, varifrån vårt finlandssvenska prenikka kommer, som ju ren skämtsam eller förringande beteckning for en medalj eller orden eller ett förtjänsttecken. (Finskan har samma ord.)
Det ordet har sitt ursprung i ryskan, vilket redan ordslutet -(n)ikka låter en misstänka. Det ryska prjanik ”pepparkaka, tårta, bakelse”, som är besläktat med det ryska ordet for "peppar”, avser på samma satt som vårt prenikka, skämtsamt och föraktfullt orden, medalj, utmärkelsetecken.
Det heter ju enligt förljudande. Vad år detta förljudande?
Uttrycket enligt förljudande förekommer i skriven svenska och betyder ”enligt vad ett obestyrkt rykte påstår”. Ordet förljudande är bildat efter tyskans verlauten eller efter ett liknande ord i medellågstyskan, hanseaternas språk. Det motsvarande holländska ordet lyder verluiden.
Hufvudstadsbladet, 4.4.1985
VÄNSKAP och GALENSKAP har nordiskt ursprung — som ord betraktade, alltså — lär vi oss av dagens språktest där orden på -skap blir sakkunnigt belysta. Professorns utläggning avslutas lite hasardartat med slantsingling . . .
En läsare, en tidigare vasalyceist, har begrundat det faktum att genus hos ord på -skap är antingen den-genus (d.v.s. realgenus) såsom boskap och dårskap eller neutrum, ett-genus, t.ex. kamratskap, -et. Framställningen är grundlig och innehåller många synpunkter.
Såsom vasalyceisten påpekar är en typisk grupp bland ”-skaporden” de som betecknar familjerelationer och står i neutrum, t.ex. faderskap och föräldraskap. Ordet skyldskap med den ålderdomliga klangen har också den-genus. Det ”besläktade” ordet släktskap har likaså den-genus.
Vi kan också märka att de svenska orden på -skap döljer två olika typer, de som har ett fornnordiskt ursprung och de som har ett tyskt ursprung. Den rent nordiska formen slutade ursprungligen på -skaper. Ovannämnda skyldskap har kommit från det fornnordiska skyldskaper. Vänskap och galenskap har också nordiskt ursprung. Ett gemensamt drag är alltså att den typen av ord be tecknar vissa egenskaper hos människor.
Många ord som slutar på -skap har som sagt ett tyskt ursprung. Det kan vara fråga om ord som i tyskan haft ändelsen -schaft, t.ex. Ritterschaft, ridderskap. Orden på -skap är vanliga just bland ord som tagits in från tyskan, t.ex. gemenskap (som kommer från medellågtyskans gemen som betyder ”allmän”) och vetenskap (medellågtyskans weten d.v.s. veta).
En annan läsare undrar om det heter krona och klave eller klava.
Vi vet ju att det motsvarande finska ordet heter klaava. — På svenska heter det klave.
Med klave menar vi ju baksidan/frånsidan d.v.s. reversen på ett mynt. På äldre tiders mynt kunde det på den här sidan finnas starkt förenklade avbildningar av sköldar. Avbildningarna påminde starkt om de band av trä eller järn som användes för att binda kreatur (”binda kreatur med klave”).
Med klave har också menats frånsidan på mynt, där det avbildats två korslagda pilar. Dalarnes vapen innehöll just de korsade pilarna.
I senare svenska återspeglas det gamla vapnet i det något slangbetonade uttrycket gubbe eller pil, som har samma innebörd som krona eller klave.
Samma frågeställare funderar också på uttrycket singla slant, det man gör när man vill ha fram ”gubbe eller pil”. Singla har varit ett verb som anger at något klirrar smätt. — Mynten har ”klirrat smått” när man kastat upp en slant för att ta reda på om det blir krona eller klave.
Hufvudstadsbladet, 11.4.1985
MAGEN med den höga överbyggnaden får sin bock i kanten när prof. Thors går en rond med dagens brevfrågor. . .
I dag kommer nästan alla frågor från en och samma frågeställare.
Den första frågan gäller an vändningen av orden tillsvidare och hittills. Frågeställaren har rätt i att de ofta byts ut mot varandra på fel sätt.
Hittills betecknar något som skett i det förflutna till nuet, medan tillsvidare avser något som börjat i det förflutna, eller börjar i nuet, och fortsätter fram till en obestämd punkt i framtiden. Den frågande har ett bra exempel som belyser användningen: ”Dr A. har hittills inte tagit emot på kvällstid, men håller tillsvidare (= än så länge) öppet kl. 18—20”. Ett annat exempel: ”Jari Kurri har hittills aldrig vunnit NHL:s skytteliga, men leder den tillsvidare i detta ars serie”.
Ett fel insmyger sig lätt vid verbet avlida. Jag har ofta noterat felet i våra tidningar: det händer, att ett dödsfall omtalas t.ex. så här: ”N.N. avled plötsligt i går”. Men den frågande påpekar helt riktigt, att formen avled endast kan användas, när det innebär ett bekräftande av något som har varit att vänta och något som redan tidigare omtalats i samma tidning. En sammansättning, såsom den i citatet, med avlida och plötsligt är därför felaktig.
I detta sammanhang vill jag peka på en typisk finlandism: dödsannonser, nämligen under skriften de egna i stället för det riktiga de anhöriga. En rikssvensk läsare uppfattar nämligen ”de egna” i betydelsen ”de underliga. Man kan ju säga så här: ”Hans sätt att tala är mycket eget, dvs. säreget” (alltså särpräglat, avvikande frän det vi är vana vid).
Samme frågande har stött på följande sats med helt misslyckad syftning: ”Tack vare sin höga överbyggnad och lågt liggande tyngdpunkt behövs det inte mycket sjögång för att magen skall börja vända sig på en sjöovan passagerare”.
För att syftningen skall vara riktig borde magen ha en hög överbyggnad. Men det är ju inte magen som avses, utan ett fartyg.
Det som dock stöter läsaren och mig alldeles speciellt är det felaktiga bruket avtack vare. Med tack vare kan vi endast inleda satser med positiv inne börd.
Läsaren har också hittat en annan mindre lyckad formulering, nämligen: ”högst två timmar mellan 11.30-13.30”.
Felen är här mycket påtagliga. För det första är högst ologiskt, då vi under den tidsrymden bara kan pressa in två timmar. För det andra bör vi skriva antingen ”11.30-13.30“ eller ”mellan 11.30 och 13.30”, inte en hybrid, mellanform, mellan dessa uttryck.
Till sist en fråga från en annan läsare. De s.k. söckenhelgernas öde är f.n. under omprövning. Med dem avses ju kyrkliga helger, som infallit och skulle infalla under arbetsveckan, t.ex. Kristi himmelsfärdsdag. I samband med det här undrar en läsare vad söcken är och varifrån ordet kommer.
Söcken betyder vardag. Vi har ju uttrycket i helg och söcken, som inte är ”tårta på tårta” såsom en del inom den yngre generationen felaktigt tror, utan betyder ungefär detsamma som till fest och vardag. Söcken kommer egentligen från ett äldre adjektiv sykn, ”icke helgad, icke avskild åt Gud, fri från skuld”.
Hufvudstadsbladet, 23.5.1985
TJUGOHUNDRATALET närmar sig, men manga har ännu inte vant sin tung vid at det ska kallas sa. Na, vi har nästan TRE LUSTRA på oss innan vi är där...
En läsare har uppmärksammat några nyländska ortnamn.
Det gäller Odensö, Danskog, Jussarö, Russarö, Sarvsalö och Emsalö. I mitt svar stöder jag mig på Ivar Westmans bok ”Nylandska önamn”.
Av de sex ortnamen är Odensö, som redan på 1500-talet skrives Odensöö, säkerligen härlett ur gudanamnet Oden.
Namnet Danskog dyker upp vid mitten av 1500-talet. Det skrevs da Dansko och skall innehålla nationalitetsbeteckningen dansk som substantiv. Enligt vissa forskares utredning är -o en motsvarighet till ö.
Jussarö finns redan c. 1250 som Juxarae i en gammal beskrivning av den gamla segelleden till Reval. Sedan början man på 1500-talet ge namnet i former som t.ex. Jusar. Enligt Westman har namnet ursprungligen utvecklats ur det finska Juurisaari.
Russarö skrevs 1644 Rusor och Rossaar. Dessa former har möjligen utvecklats ur Ruotsisaari.
Sarvsalö och Emsalö torde ha utvecklats ur de finska Sarvisalo resp. Emäsalo, såsom dessa öar heter på finska an i dag.
En annan läsare undrar, om djuret Mustela putorius heter iller eller hiller på svenska.
Nuförtiden heter det iller, men det har tidigare haft parallellformen hiller. Det finska namnet är hilleri. Det tysk namnet på samma djur, Iltis, är besläktat med dessa.
Så småningom börjar vi fundera på tiden som infaller efter tre lustra (Latinets lustrum är fem år), alltså femton år, dvs. efter år 2000. En läsare har förundrat sig over uttalet tjugohundrafem för år 2005.
Så som jag skrev i den här spalten i februari, rekommenderar den främste svenske experten på siffror och språk, prof. Sture Allén i Göteborg, att vi skall kalla nästa sekel för tjugohundratalet och han vill spara benämningen tvåtusentalet till att gälla hela nästa årtusende, allts aren 2000-2999 (men en minoritet vill nog fira nästa årtusendes ankomst först 2001).
I ifrågavarande artikel från ar 1980 ger prof. Allén två möjligheter for åren med tre nollor. Därför kan vi säga, att det isländska alltinget första gängen sammanträdde år tiohundra eller år tusen. Slaget vid Hastings utkämpades på tiohundratalet. Här kan tilläggas, att svenskan och tyskan i detta fall skulle gå skilda vägar. På tyska heter ju år 1985 neunzehnhundertfünfundachtzig, men ar 2005 blir zweitausendfünf.
Jag ville här rätta till ett misstag, som hade insmugit sig i spalten 25.4. Orden dimittera och utdimittera användes Sverige ännu i början av seklet, men ar nuförtiden att beteckna som finlandismer och ersatts nu med utexaminera, t.ex. "Johan utexaminerades från yrkesskolan". Jag tackar för hjälpen.
Hufvudstadsbladet, 30.5.1985
VÅRTERMINEN börja vara till anda, men professor Thors fortsätter troget att dela med sig av sitt vetande och besvara läsarnas frågor om sprakets bruk och rötter. I dag handlar de om trauman och talismaner, bland annat.
Dagens första fråga later så här: ”Hur lyder pluralis av ordet trauma — säger man ”traumata”?"
Nej. Pluralis av ett trauma lyder trauman. Uttrycket (olika) traumatillstand är också ett sätt att ange pluralis.
En annan frågeställare är intresserad av ursprunget till ordet talisman.
Ordet talisman återgår på det medelgrekiska telesma ”magis ceremoni eller rit”.
Da vi begrundar ordet talisman, enligt Svenska Akademiens ordlista ”ett skyddande och lyckobringande föremål”, märker vi, att några andra ord har s.g.s. samma betydelse. Ja tänker då på amulett ”ett magiskt skyddsföremål”, i vilket anses innebo en viss kraft, som skyddar mot trolldom, sjukdom och olyckor” samt fetisch ”ett religiöst föremål med magisk kraft”.
Ett närstående, populärt ord i dag år maskot (av det proven salska masco ”häxa"), som ju anger ”ett föremål, ett djur eller även tidvis en människa med uppgiften att bringa tur”. Dessa fyra ord är allmäneuropeiska. I ryskan saknas dock vårt maskot och ersätts med talisman (t.ex. om olympiabjörnen Misja).
En tredje frågande har i olika tidningar hittat följande exempelsatser med infinitivtecknet att: ”Sedan började jag att forska i vad som hänt. En ny fartygstyp började därför att utvecklas inom manga mariner. Jag hade hoppats att få blommor denna gång.”
Dessa exempel ar sådana, att de, enligt min mening, utan vidare kan stå med att, men ännu vanligare är att de star utan att.
Följande frågeställare har lagt märke till uttrycket in fidem.
Det här latinska uttrycket betyder ”till bekräftelse” och i sin helhet in fidem protocolli ”till bekräftelse av protokollet". Det sistnämnda, länge latinska uttrycket innehåller elementen fides ”tro, förtroende” och protocollum av det medelgrekiska protokollon ”det första bladet i papyrusrullen”. Flera livskraftiga juridiska termer innehåller detta fides, t.ex. mala fides, det klassiska uttrykket för ”ond tro”, dvs, "vetskap om sakens orättmätighet”.
Nästa frågeställare ondgör sig med skal over satsen ”en arbetsgrupp föreslår att en förbättring måste ske" — här kolliderar de två verben föreslår och måste med varandra, då de anger två olika grader av vilja.
Den citerade satsen är en olämplig sammanblandning av de helt acceptabla ”arbetsgruppen föreslår en förbättring” och ”arbetsgruppen anser att en förbättring bör ske”.
En läsare har sysslat med släktforskning och fast sig vid en patronym, ett fadersnam: "Lucas Perssons son Michel, f. 1582, hette Lucuzon eller Lucusson.
Såsom denna läsare antar, är detta senare u i fadersnamnet Lucusson en ålderdomlig genitiv, f.ö. av samma typ som i stuga - backstugusittare.
De ursprungliga språkspalterna har digitaliserats med hjälp av automatiserad transkribering.
Originalen finns som (pdf) här:
7.2 och 14.2.1985(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om fimbulvinter och att rafistulera
21.2 och 28.2.1985(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - här och där, här och var
7.3 och 14.3.1985(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om skilsmässa och dagsmeja
21.3 och 28.3.1985(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om legio och vitmenad
4.4 och 11.4.1985(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om helg och söcken
Lista över ord och uttryck behandlade i Carl-Eric Thors språkspalter i Hufvudstadsbladet och Vasabladet 1967–1985: Till söklistan(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst)