Hufvudstadsbladet, 18.4.1985
MOLNEN och BORDEN borde vi skriva och helst också säga — utan att tillfoga det lilla bekväma a-et som så gärna vill slinka med. Det tillhör inte en vårdad svenska, påpekas i dagens språkspalt.
Dagens första fråga gäller uttrycket Melanders mellansort. Ordet mellansort är känt sedan 1700-talet. Frasen är, enligt ett meddelande från Språknämnden i Sverige, inte känd i Sverige.
Uttrycket Melanders mellansort förekommer i Helsingfors, men dess betydelse är tämligen oklar. Klangen är lätt negativ. — Har man möjligen tänkt på motsättningen mellan Johanneskyrkan och ett par äldre kyrkor i staden, t.ex. Nikolaikyrkan (nuvarande Domkyrkan)?
Den arkitekt som utförde ritningarna till Johanneskyrkan hette Adolf Emil Melander och levde 1845-1933. Han var av rikssvensk börd och uppförde flera kyrkor, t.ex. i Luleå. Melander innehåller det grekiska ordet mélas ”svart, mörk” och det grekiska anér ”man”. Det hela kan uttydas ”en mörklagd man”. — Vi har fortfarande några personnamn av grekiskt ursprung (bl.a. Meinander och Polviander); de kom i bruk på de gamla trivialskolornas tid, dvs. på 1700- och 1800-talen.
Mellansort i uttrycket betyder ”något som i något avseende (storlek, kvalitet osv. intar en mellanställning”.
En annan läsare har fäst sig vid olika betydelser av verbet realisera.
Det används bl.a. betydelserna ”utförsälja”, ”förvandla i pengar” och ”förverkliga, genomföra”. Både betydelserna ”förvandla i pengar (t.ex. ”hans realiserade tillgångar”) och betydelsen ”utförsälja, slumpa bort” ar vanliga. Men också betydelsen ”förverkliga” förekommer ofta, t.ex. ”Han kunde nu realisera den stora planen”.
Verbet bygger på det latinska res ”sak” och det härmed sammanhörande adjektivet och verbet, som ofta uppträder i engelskans realize, i tyskan och franskan.
Betydelsen ”genomföra” är känd i svenskan sedan 1800-talet och känns nu helt språkriktig.
En läsare reagerar mot de vanliga talspråksformerna bordena, molnena och fönstrena.
Han menar att de i hans öron ”klingar som slarvigt vardagsspråk och inte borde serveras unga lyssnare och tittare.
Former som barnena, bordena, rucklena med ett extra a på slutet är naturligtvis vanliga, men ter sig ovårdade i skrift. Det som prof. Bertil Molde skriver i boken ”Spräken i Norden” (1983) gäller helt i svenskt tal och skrift: ”Typen husena har fortfarande stor utbredning i talspräk i mellersta och norra Sverige (och i Finland, kan det tilläggas). Den betraktas dock inte som tillhörande det mest vårdade talspråket och den anses över huvud knappast korrekt i skriftspråk.”
Vi har således ingen orsak att tilläta husena, bordena i nutida vårdat svenskt tal. I skrift hör de inte hemma.
Denne läsare har med ogillande noterat förekomsten av formen officerare (till exempel ”han tjänstgjorde som officerare”).
Formen officerare som singularis är helt olämplig. Det heter fortfarande officer (t.ex. han blev officer). Officerare är pluralisformen.
Hufvudstadsbladet, 25.4.1985
Tillfälle är ett mycket omdiskuterat ord i finlandssvenskan — i dag är professor Thors åter i tillfälle att understryka att det inte kan användas lika heltäckande och praktiskt som det finska ”tilaisuus” om möten och träffar au olika slag.
En läsare säger, att ”vårt svenska språk tycks bli alltmer internationaliserat”. Som ett exempel på detta kännbar främmande inflytande nämner han ord som alienerad, integrerad och associerad.
De nämnda orden är tydligt av främmande börd och förekommer ofta, kanske alltför ofta. Någon gång har man rentav en känsla av att ett oklart budskap kläs i en dräkt, som vimlar av sådana främmande ord. Klagan över det främmande inflytandet har länge uttalats av åtskilliga språkmän (men inte bara hos oss, utan också på rysk och tyskt håll). Vi har dock skäl att minnas, att manga vanliga svenska ord inte alls är av gammalt datum. Hit hör t.ex. försommar, förstena och en hel del andra. Det här är ord som bildats genom sammanfogning av helt egna element i vart språk.
Denne läsare anmärker på sådana ord som befrämja och utdimittera.
Visst förekommer befrämja, både i Sverige och Finland, men det är helt liktydigt med främja. Därför är befrämja egentligen onödigt. Utan be- kan vi därför säga t.ex. ”Gustav II Adolf främjade Uppsala universitets utveckling”.
Utdimittera är ett enbart finländskt ord, som i Sverige ersätts med dimittera, t.ex. ”Johan dimitterades från yrkesskolan”.
En annan läsare påpekar helt riktigt, att många fennicismer finns i vårt vardagsspråk.
Här är några exempel: Artikeln utelämnas ofta, såsom t.ex. i ”halv timme” i stället för en halv timme. Vanlig är också ”två veckor sedan” i stället för för två veckor sedan.
Det finska tilaisuus bör översattas med möte, samkväm och fest. I mindre seriösa sammanhang använder man ju i Sverige ordet jippo. Vårt vanliga ord ”tillfälle” däremot är ett typiskt översättningslån.
Ett annat ord, som ofta översätts helt oriktigt, är suunvuoro. Det heter diskussionsinlägg eller replik, inte ”taltur” eller ”muntur”. ”Taltur” resp. ”muntur” finns inte — orden existerar inte (utom i sämre ”översättningssvenska”).
Ett ord som uppkommit ge nom felaktig översättning är dragare. Då det gäller radio och tv-sammanhang, vill jag stället använda t.ex. programledare. Annars är ju dragare ett dragdjur — hästen, åsnan, mulan, vattenbuffeln o.s.v.
Här kommer jag f.ö. att tänka på ett invektiv, det nedsättandet uttrycket ”Du, din rackare!” För de flesta av den yngre generationen är rackaren obekant. Det var ju han som kastrerade, slaktade eller flådde hästar. Eftersom hästen är ett nyttigt och älskat djur, föraktades rackaren och ansågs vara djävulens hantlangare. Därför blev yrkesbeteckningen rackare ett skällsord.
En tredje läsare ställer några frågor, som bl.a. gäller ordet museum.
Det heter t.ex. museiamanuens och museiföreståndare. Man ser härav, att genitiven av det grekisk-latinska museum lyder musei. Därför heter det också museibesök, inte ”museumsbesök”.
Samme läsare frågar vad ordet predikament betyder.
Det avser ”en belägenhet eller en situation”, närmast en sådan, som kan kallas obehaglig eller brydsam. Det hela kan illustreras med ett citat från 1933: ”(Guvernören) befann sig dock i det för en hög ämbetsman mindre avundsvärda predikamentet att till överordnade ha sina politiska motståndare”.
Predikament kommer från det latinska praedicamentum i betydelsen ”egenskap”. Det motsvarande verbet predicare 'utsäga” återfinner vi självfallet som predika.
Hufvudstadsbladet, 9.5.1985
Förra torsdagen gick förlorad i Första majs efterdyningar — det utkom ingen tidning då, men här återkommer professor Thors i sällskap med bl.a. kolleger och ekonomister. Och så slår han än en gäng fast att "fast" inte ska användas utan urskillning.
Den första frågan i dag gäller ordet kollega. Vilken pluralis gäller för detta ord?
Kollega böjs kollega — kolleger, men kollegor kan också brukas. Ordets betydelse är ”ämbetsbroder, yrkeskamrat”. Det kommer från latinets collega och med i de flesta fall bibehållen betydelse har det spritt sig till många europeiska språk t.ex. engelskans colleague. I polskan har betydelsen utvecklat sig vidare: kolega är ”vän” och kolezanka ”väninna”.
En annan läsare undrar om det verkligen heter ”han (en beo-fågel med fantastisk härmningsförmåga) var tydligen för jobbig för de som stal honom”.
I vanlig svenska håller man fortfarande fast vid uttrycket ”för dem som stal honom”. Speciellt i vissa rikssvenska texter får man dock se ganska många belägg på uttryck av typen ”för de som stal honom”. Det verkar alltså som om uttrycket ”för dem som stal honom” håller på att trängas undan av den allt vanligare typen ”för de som stal honom”. Det kan tänkas, att de som då uppfattas som en fast helhet, som man inte kan ändra på.
Frågan hade insänts av en granne i Oravais. Jag tackar för frågan och hälsar själv.
Det välkända ordet slang (slangspråk) tycks inte ha fått någon tillfredsställande förklaring, och t.ex. vårt bekanta lexikon (av Elof Hellquist) underlåter att behandla ordet och säger endast, att man bara kan komma med förmodanden om dess ursprung.
Däremot kräver översättningen av en sats Erkki Tuomioja använt som gästskribent i Ilta-Sanomat en kommentar: ”Grunden för denna filosofi kan man studera fast i Jouko Kajanojas senaste bok.”
Många känner säkert till, att fast i den här betydelsen hör till vara vanliga finlandismer, er översättning av det finska vaikkapa. Den skickliga läsaren som sände mig citatet, föreslår själv följande ersättningsord: ”låt vara”, ”varför inte?”, ”om man sa vill“, ”exempelvis” eller ”förslagsvis”.
För min del tycker jag, att förslagsvis eller exempelvis är bra ersättningar för finlandismen fast.
Ett annat litet ord, som används ofta, är nu. I slarvigt talspråk förekommer det hos oss i tid och otid i stället för nog, ofta två gånger i samma sats för att effekten skall vara garanterad: ”Nu ska han komma nu, sa han”.
En fjärde läsare har fäst sig vid ordet ekonomist och tycker det börjat förekomma allt oftare.
Ordet nationalekonom är på engelska economist (företagsekonom igen är business economist) och på finska det rätt långa kansantaloustieteilijä varför finska fackmän i stället ofta säger ekonomisti, inte des finska ekonomi, som ju redan är upptaget som titel. Troligen har de engelska economist och finska ekonomisti lett till ett ökat bruk av ekonomist på svenska.
Ekonomister bildar alltså ingen speciell skola inom ekonomisk forskning i stil med keynesianer eller monetarister. Tyskan använder f.ö. här helt egna ord: Volkswirt ”national ekonom” respektive Betriebswirt ”företagsekonom”.
Hufvudstadsbladet, 16.5.1985
VECKOSJÖ, vad är det? Det kunskapsförråd språkväktaren öser ur varje vecka? Nej, det är fråga om ett längdmått, får vi lära oss i professor Thors spalt, som också handlar om humus, prerogativ och ortnamns genus.
Den första frågan i dag gälle verbet nivellera. Varifrån kommer det och vad betyder det?
Detta verb kommer ursprungligen från det latinska libello (alltså med l i början) ”vattenpass”, som senare gett upphov bl.a. till det franska niveau, vårt ord nivå. Från den konkreta betydelsen av nivellera, ”att bringa de olika delarna av en markyta att ligga i samma horisontella plan” har den bildliga betydelsen uppkommit. Vi sager t.ex. inkomstutjämning eller inkomstnivellering.
Samme läsare är också intresserad av ordet prerogativ.
Prerogativ åsyftar vanligen ”ett privilegium, en förmån”. I juridiskt språkbruk avser det ”en rättighet som reserverats för en viss person eller myndighet”, Den ursprungliga betydelsen är företrädesrätt”. Substantivet prerogativ är bildat till det latinska verbet praerogare ”att tillfrågas eller rösta först”. Den juridiska betydelsen fram kommer t.ex. i ”Det var kronans prerogativ att utnyttja de här skogarna” och en mera bildlig i ”Att idrotta är inte längre ungdomens prerogativ”.
Samme läsare har lagt märke till ytterligare ett ord med latinsk bakgrund, nämligen humus.
Denna term, som tagits direkt från latinet (där betydelsen är ”jord, mark, mylla”) är på gränsen till att vara normalt allmängods i vårt språk. Första gängen hittas ordet i svenska facktexter i början av 1800-talet. En avlägsen indoeuropeisk släkting till humus är det ryska zemlja ”jord, land”, t.ex. som namn på den stora nordliga ön Novaja Zemlja.
En annan frågande har fäst sig vid ordet veckosjö.
Här har jag stöd av band 19 av ”Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid”. Liksom rymdålderns ljusår är det medeltida veckosjö ett längdmått. Av det fornnordiska vika sjavar har de medeltidssvenska formerna wike sjöss och wikusjö bildats.
Veckosjö avser det avstånd man kunde ro utan att skifta manskap vid årorna. Längden har i de olika nordiska länderna kraftigt varierat beroende på strömförhållanden och fartygstyp: den kände norske ortnamnsforskaren Per Hovda har gränsvärdena 9,25 och 14,8 km för Norge, medan Kustaa Vilkuna anger de finska gränsvärdena som 3,6 och 6 km för en veckosjö.
En tredje läsare undrar över ordet genträ.
Den ålderdomliga dialektala termen genträ avser en ”trästång som häller notarmen utspärrad”. Ordet finns i Herman Vendells ”Ordbok over de östsvenska dialekterna”. Det är upptecknat i Pedersöre. Kronoby och Larsmo i norra svenska Österbotten.
Jag har också fått en fråga om uttrycket ett skräpfritt Helsingfors.
Så heter det ju. Ett ortnamn har neutralt genus: ett, det. Visserligen slutar Helsingfors på fors/forsen, men det avgörande är alltså att ett ortnamn har neutralt genus, om andra bestämningsord saknas. Men man kan jämföra satserna ”Helsingfors är skräpfritt” och ”Helsingfors stad är skräpfri”.
Hufvudstadsbladet, 6.6.1985
Man kan sväva i fara, men är man utom fara svävar man inte längre, understryker prof. Thors i dag med anledning av en brevfråga som verkligen påkallar ett svävande besked. Dagens text tar också upp några idrottstermer och en akademisk fråga om alma mater.
En läsare undrar vad det latinska uttrycket alma mater betyder.
Det är ”den hulda modern” och avser i bildlig, upp skattande bemärkelse det universitet, vid vilket någon studerat. ”Han studerade vid alma mater i Uppsala.
En annan läsare har lagt märke till den felaktiga finlandssvenska komparativformen ”tjöckre' av tjock.
Detta ”tjöckre” är bildat med omljud enligt de riktiga formerna grövre och större, men vi bör dock skriva tjockare, t.ex. ett tjockare tyg, ett tjockare pansar.
Min ungdoms favoritidrott, fotbollen, har under de senaste veckorna drabbats hårt. I samband med det här har jag fått två frågor.
Den första av dem lyder: ”Vad heter ordet stadion i pluralis?”. Det är lika: stadion. T.ex. ”Alla Englands fotbollsstadion bör göras tryggare för åskådarna”.
Samme frågeställare undrar ”Hur översätts den finska fotbollstermen maanuoliainen till svenska?”. Idrottsspråket ä dynamiskt och levererar en hel del uttryck, som sedan kommer in i allmänt medvetande, t.ex, boxningstermen att kasta in handduken med betydelsen att ge upp. Idrottsspråket behöver flera synonymer för ett och samma fenomen för att inte ideligen upprepa sig självt, som t.ex. då man i stället for fotboll talar om det gröna fältets schack eller i ishockey gärna använder något av de många engelska uttrycken, t.ex. elbowing, för att inte alltid behöva tala om armbågstackling. Maanuoliainen är (en hård) markkrypare. Motsvarande term i ishockey är jäänuoliainen, på svenska (en hård) ispuck.
En fjärde frågande vill veta varifrän ordet lukrativ ”ekonomiskt lönsam, lönande” kommer.
Det kommer från latinets lucrativus ”förenad med vinst”, som är bildat ur lucrum ’vinst”, som i sin tur är besläktat med värt lön, tyskans Lohn ”lön” och ryskans lovlja ”fangst”.
En frågeställare har i skildringen av ett knivdrama fäst sig vid det felaktiga uttrycket ”Offren svävar utom livsfara”.
Så kan vi alltså inte säga. Sväva i fara kan vi säga bl.a. i följande sammanhang: ”Hans liv svävar i fara. Projektet svävar i fara, sedan det förvägrats statsunderstöd. Hans laudatur i matematik svävar i fara”. (Dessutom kan vi skämtsamt tvetydigt säga: ”Segelflygaren svävar i fara”.)
Men en motsats ”sväva utom fara” kan vi inte bilda med samma ingredienser. I stället kan vi säga t.ex.: ”Offren är inte livsfarligt skadade. Offren ådrog sig (enbart) lindrigare skador. Offren är lindrigt skadade”. Och i bästa fall: ”Offren är utom all fara”.
Hufvudstadsbladet, 13.6.1985
En buss är inte bara det där som vi svärjande eller tålmodigt (allt efter läggning) står och väntar på hållplatsen, nej, en buss kan vara så mycket mer. Torsdags-Thors utreder här olika bussar.
En frågeställare har lagt märke till ordet tökelt ”ofta” i Karlebymålet.
Förutom i en del andra österbottniska dialekter (t.ex. Oravais och Vörå) forekommer ordet också i östra Nyland (Lappträsk, Pyttis och Strömfors). Detta ord är, såsom frågeställaren själv misstänker gammalt, ja rentav medeltids svenskt. Adverbet tökelt/tyckelt lar samma rot som ordet tjock och är att uppfatta som ”tätt förekommande, varav betydelsen ”ofta”.
En läsare är intresserad av bakgrunden till ordet buss i des olika betydelser. Det är fråga om tre fascinerande homonymer, dvs. ord som låter lika.
Enligt Hellquists etymologiska ordbok är ursprunget till ordet tuggbuss ”ett stycke tuggtobak” osäkert. Det är eventuellt besläktat med det dialektala but ”klimp” och det isländska butr ”stump”.
Buss ”tapper krigare”, t.ex. Karl XII:s bussar, kommer av det plattyska burs, buss, vilka liksom det högtyska Bursche betyder ”grabb, kille”. Dessa i sin tur bottnar i det medellågtyska och medelhögtyska burse ”sallskap, matlag”, vilket ytterst härrör sig från ordet bursa (varav vårt svenska börs!) i medeltida latin. Bursa betydde ”penningpung, kassa”. Adjektivet bussig ”rejäl” torde vara härlett ur detta ord (krigs)buss.
I dagens läge är trafikmedlet buss den vanligaste användning en av ordet. Det är ju en förkortning av det nu föråldrade omnibuss (jämför med metro, som är en förkortning av det franska métropolitain, adjektivet till det franska metropole ”huvudstad”) ur latinets omnibus ”for alla”, dativformen av omnis ”alla”. Med detta ord omnibuss som bakgrund har en del busstationskaféer i Finland fått namnet onnipussi!
En tredje läsare har lagt märke till finlandismen ”på kommande” i stället för det riktiga på väg. En annan har iakttagit hur ordet ”intimitetsskydd” som lett till det finska intimiteettisuoja, hos oss i Finland felaktigt används i stället för det riktiga integritetsskydd.
I ett långt brev med viktiga, skarpsinniga synpunkter på värt finlandssvenska språkbruk pekar en läsare på översättningen av de finska orden asia och nimenomaan.
Helt riktigt framhåller han, att asia sällan kan översättas med sak, utan betydligt oftare med ärende, fråga och problem. — Nimenomaan är, såsom läsaren påpekar, inte alltid uttryckligen, utan ofta i synnerhet, speciellt, särskilt.
En frågeställare har fäst sig vid namnet på 1300-talsstormannen Bo Jonsson Grip och undrar om grip är detsamma som enhörning.
Svaret är nej. Fablernas enhörning är en hast med ett spiralvridet horn i pannan och gripen ett fantasidjur med lejonkropp, örnhuvud och örnvingar.
Hufvudstadsbladet, 20.6.1985
Svenska språket kan vara rätt knepigt ibland, inte minst när det gäller uttalet. Det är säkert en och annan av oss som någon gång grubblat över t.ex. vilket Ö-LJUD man bör använda i pluralis av UNGMÖR.
Dagens spalt börjar med uttalsproblematik. En frågeställare undrar hur den första vokalen i orden kyrka och byxor skall uttalas.
Svaret är att vokalen uttalas såsom den skrivs alltså med y. Uttalet ”tjörka” resp. ”böksår” med ö var tidigare vanligt, men är nu att beteckna såsom föråldrat.
En annan uttalsfråga gäller ortnamnet Kjulo. På Kjulo träsks is skall ju den engelske biskopen Henrik enligt legenden ha dräpts av Lalli. Kjulo uttalas med tj i början: ”tjulå”
En tredje frågande undrar ett brev på isländska hur ordet ungmö skall uttalas i pluralis.
Han har gjort den helt riktiga iakttagelsen att vokalen ö i paret dö och ungmö låter annorlunda än allofonen, varianten av samma vokal ö i trion dör, smör och mör (t.ex. ”Han kände sig ganska mör efter maratonloppet”). Björn Collinder hävdar sin Svenska spräklära, skriven 1974, att pluralisformen ungmör vanligen uttalas med samma slutna ö som i dö, dvs. med samma ö som i singularisformen ungmö.
En läsare undrar hur det finska ordet virkavapaa skall översättas till svenska.
Det översätts med tjänstledig, alltså utan e i fogen, inte ’tjänsteledig”.
Ett ord majoriteten av oss finlandssvenskar har svårigheter med och ideligen misshandlar är det viktiga ordet ordförande.
Otaliga är de protokoll, i vilka detta ord böjts fel. Det substantiverade participet ordförande böjs lika som andra substantiv på -ande, t.ex. studerande. Jag rekommenderar, att man i osäkra fall skulle jämföra ordförande med chef och se hur chefen beter sig och sedan låta ordföranden bete sig så lika som möjligt i satsen. I de ovan kritiserade protokollen ligger felet vanligen i det att substantivet ordförande lämnats oböjt. Där vi har formen chef får vi också ordförande och där vi har chefen, får vi ordföranden: ”Fjäskenberg utsägs till ny chef för företaget. Fjäskenberg utsägs till ordförande för mötet. Chefen öppnade mötet. Ordföranden öppnade mötet kl. 15.07. Ordföranden konstaterade, att mötet var stadgeenligt sammankallat och beslutsfört.” pluralis: ”En kort tid hade företaget två chefer. De båda cheferna ringde till varandra. Valet förrättades så konstigt, att föreningen plötsligt hade två ordförande. De bägge ordförandena tog kontakt med varandra.”
En läsare är intresserad av två begrepp av latinskt ursprung, (ett) memento och alter ego.
Ordet (ett) memento betyder ”påminnelse, varning”. Det är imperativ singularis av latinets meminisse ”komma ihåg” och torde vara en förkortning av det kända latinska imperativuttrycket memento mori! ”Tänk på att du skall dö!” Ett exempel på användningen av substantivet memento: ”Denna opinionsundersökning är ett allvarligt memento för Helmut Kohl”.
I alter ego ”någons andra jag” ingår det latinska pronominet alter, altera, alterun ”den andre (av två)” — alltså inte det tyska alt ”gammal” och ego ”jag”. T.ex. ”mitt alter ego”. — Musiktermen alt kommer från latinets altus ”hög”.
Hufvudstadsbladet, 27.6.1985
BRILLOR på näsan, det låter rätt prosaiskt eller hur? Annat är det med HAVSGRÖN ÄDELSTEN! Vad de två har för inbördes sammanhang utreder språkprofessorn här.
En frågeställare undrar om det rikssvenska slangverbet pröjsa ”betala, bjuda” har nägot med ”Preussen, preussare” att göra.
Svaret är nej. Enligt Svenska Akademiens ordbok torde pröjsa komma ur romani, zigenarspråket.
En annan frågeställare undrar vad affinitet betyder.
Affinitet kommer av latinets affinis ”granne till, besläktad med medskyldig till”. Affinitet är bl.a. ett begrepp inom kemin, ett ämnes benägenhet att reagera med ett annat. Men mera allmänt avser ordet affinitet ”förtrogenhet med, kännedom om”: ”Den första (symfonin) står Ess-dur, vilket talar för en tidig affinitet med denna tonart” (W. Hildesheimer: ”Mozart”).
En flitig frågande undrar varifrån ordet brillor for ”glasögon” kommer.
Betydelsen glasögon” har det plurala brillor i svenskan sedan 1664 och det är inlånat från plattyskans brill(e). An i dag heter ”glasögon” de bril på holländska och die Brille på högtyska — bägge dessa ord är singulara och kommer från italienskans barille ”glasögon”, som genom latinet ar härlett ur grekiskans beryllos ”havsgrön ädelsten”, vilket i sin tur kommer från sanskritordet vaidurja med samma betydelse.
Flera frågeställare har undrat varför Svenska Litteratursällskapets 100-årsfrimärke av 5.2.1985 med valören 1,50 mark innehäller ordet litteratur med bara ett t mellan i och e.
I frågan varför just den stavningen valts hänvisar jag till sista sidan av Hufvudstadsbladet 6.2.1985. Där säger konstnärinnan Eeva Oivo, att sällskapets namn på frimärket stavas på samma satt som på sällskapets ursprungliga emblem. Därför alltså litteratur i detta fall med ett t mellan i och e: ”Svenska Literatursällskapet i Finland”.
Ordet litteratur uttalas dock normalt med ett t mellan i och e, alltså så som ordet skrivs på Svenska Litteratursällskapets jubileumsmärke, som spritts i en stor upplaga. På motsvarande sått var det tidigare med det ord som uttalas ”sigarett”. Det skrevs till för c. 5 år sedan ”cigarrett” med två r, men skrivs nu bara med ett r: cigarett. Men cigarr skrivs fortfarande med två r.
En läsare ställer två andra ortografiska, alltså rättskrivningsfrågor. Som svar på dem vill jag saga att man kan skriva både idag och i två ord, i dag.
Själv föredrar jag det senare. Däremot skrivs uttrycket komma i fråga alltid som tre skilda ord.
I föregående spalt hade Tryckfelsnisse slagit till. Det heter beslutför, inte ”beslutsför”.
De ursprungliga språkspalterna har digitaliserats med hjälp av automatiserad transkribering.
Originalen finns som (pdf) här:
18.4 och 25.4.1985(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om Melanders mellansort
9.5 och 16.5.1985(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om kollega och genträ
23.5 och 30.5.1985(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om illrar, hillrar och amuletter
6.6 och 13.6.1985(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om tuggbussar och markkrypare
20.6 och 27.6.1985(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om ungmör och brillor
Lista över ord och uttryck behandlade i Carl-Eric Thors språkspalter i Hufvudstadsbladet och Vasabladet 1967–1985: Till söklistan(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst)