1. Varav månne det kommer sig att rikssvenskarna sedan länge talar om architekt och orchidé i stället för arkitekt och orkidé? Särskilt uttalet architekt sprider sig på Åland. Anses detta ”fint”?
2. Måste man börja säga tjosk i stället för kiosk (med hårt k) för att inte anses alldeles mossig?
3. På vilken grund har pluralformen checkar börjat användas överallt? I mitt tycke är den inte alls bättre än den gamla pluralformen checker.
Mariehamnare
Bokstaven k uttalas som bekant som tje-ljud framför i och andra så kallade främre vokaler i början av rent svenska ord som kind och köra och också i flertalet lånord som kyrka, kemi och kirurg.
Bland de ord där ett uttal med k är det enda vedertagna har vi inte minst många lån från engelskan, t.ex. keps, ketchup och kidnappa. Så finns det ett ganska stort antal ord där uttalet vacklar – vanligen så att ett uttal med tje-ljud representerar ett något nyare språkbruk i Sverige som ofta inte har fått särskilt stor spridning i Finland. Hit hör bl.a. sådana vanliga ord som keramik, kex, kilo och just kiosk.
Bortsett från i sammansatta ord är det ovanligt att k kan uttalas som tje- inne i ordet. Arkitekt och orkidé hör till de relativt få exempel man kan hitta. Men också för dessa ord uppges uttal med k i första hand i t.ex. en så modern ordbok som Prismas främmande ord från 1984. Men uttal med tje-ljud i arkitekt anges som ett alternativ redan 1903 i Svenska Akademiens ordbok.
Det är svårt att säga om uttalet med tje-ljud i sådana ord anses ”fint”. Men ofta är det ju så att en nyare form eller ett nyare uttal snabbt upptas av framför allt den yngre generationen.
Här i ”riket” kan det än så länge betraktas som ett absolut undantag att man uttalar arkitekt och orkidé med tje-ljud, men jag kan gott förstå att uttalet sprider sig på Åland inte minst genom radions och TV-ns förmedling. Något språkligt förfall är det ju inte fråga om – det är så här som språket sakta förändras och utvecklas.
När det gäller uttalet av kiosk rekommenderar ordböckerna fortfarande i första hand hårt k. Jag tycker inte att man skall känna sig mossig för att man håller fast vid det uttalet, även om mitt intryck är att tje-uttalet har börjat få en viss spridning också i finlandssvenskan. Likaså kan vi gott fortsätta att uttala kilo och keramik med k utan att behöva känna oss provinsiella.
Från uttal till böjningsform: skall man säga och skriva checker eller checkar? De två formerna är jämställda i ordböckerna – Svenska Akademiens ordlista (1973) har checkar som första form, medan Prismas främmande ord har motsatt ordningsföljd. Uppenbarligen är det så att checkar numera dominerar i rikssvenskt språkbruk, medan checker är vanligare i finlandssvenskan.
Medan jag är inne på uttal och former vill jag gärna ta upp ordet kvark eller kvarg (i betydelsen ’ostmassa’) som jag har fått ett par frågor om. Ordet är inlånat från tyskans Quark och kommer ursprungligen från det slaviska tvarog. Huvudformen i Sverige är otvetydigt kvarg, men ordböckerna tar också upp formen kvark, som tycks vara den dominerande i finlandssvenskan.
Formen kvarg, uttalad med hårt g, strider egentligen mot svenskans ljudregler som kräver att g uttalas som j efter r (som i berg och varg). Men den regeln tycks inte vara absolut i fråga om lånord; ett andra exempel är marg som kortform av marginal.
Det är alltså sannolikt att kvarg är den form som kommer att segra i Sverige. Den formen bör naturligtvis accepteras också hos oss, t.ex. i texten på burkarna, men åtminstone än så länge kan vi också med gott samvete använda formen kvark. Produkten har ju faktiskt funnits längre i Finland än i Sverige!
I förra veckans ruta skrev jag om adjektivets form framför maskulina och feminina ord (den lille mannen, den stora kvinnan). Ett exempel som inte var så lyckligt valt var ”Riksdagens första vice talman Pirkko Työläjärvi”. I sådana stående titlar använder man nämligen faktiskt normalt maskulin form av adjektivet också när det är fråga om en kvinna: andre vice talman Ingegerd Troedsson, förste sekreteraren Eva Sjöström.
Däremot heter det alltså utan tvekan t.ex. ”språknämndens nya chef Margareta Westman”.
Mikael Reuter var språkvårdare vid Institutet för de inhemska språken åren 1976–2008. Reuters rutor publicerades i tidningen Hufvudstadsbladet under åren 1986–2013.
Observera att en del av rekommendationerna kan vara föråldrade.