Alla platser som är viktiga för oss har ett namn. Det traditionella ortnamnsförrådet växer fram ur traktens historia, språk och kultur. Namnen kan ses som vår historias äldsta källmaterial och är ett värdefullt kulturarv som bär ett budskap från svunnen tid till nutid. Därför bör namnen behandlas varsamt, skyddas och bevaras.
Största delen av oss finländare bor i dag i tätorter, och även i dessa är vi omgivna av namn. Dagens planerade namnförråd bildas på ett annat sätt än det traditionella namnförrådet, men de bästa planenamnen har stöd i traktens gamla ortnamn. Bekanta namn hjälper oss att känna oss hemma och att orientera oss i landskapet även när miljön förändras. Ett bra nybildat namn beaktar de kulturella värdena och stärker känslan för hemorten.
Ortnamnen är en oumbärlig del av människans språk. Vi har alltid skapat ortnamn för att konstruera och organisera vår omgivning. De är därför levande kulturminnen som återger kunskap om gångna tider, om människans syn på sin omgivning och om den kultur och den tid som hon lever i.
Med ortnamn avses namn på alla slags lokaliteter, från stora land- och vattenområden till odlingar, mossar, stenar, träd, grund, källor o.s.v. Man brukar ofta, beroende på namnens syftning, indela dem i bebyggelsenamn och naturnamn. De förra syftar primärt på bebyggelser, de senare på naturlokaler, men gränsen är flytande. Många naturnamn blir sekundärt namn på bebyggda orter. Termen ägonamn används om de odlade markernas namn, terrängnamn om namn på skogar, mossar, berg o.s.v. Namn på artefakter (byggnader, broar m.m.) bildar en egen kategori bland ortnamnen. Som territoriella namn kan man beteckna de officiellt registrerade namnen på länder, län, kommuner, byar, hemman och lägenheter. De är ofta äldre bebyggelse- eller naturnamn.