Mellan Vita havet i väster och floden Jenisej i öster bor traditionellt ursprungsfolket nentser, ett samojediskt folk.
I dag är nentserna nästan 45 000 till antalet, de flesta av dem tundranentser. Den andra gruppen, skogsnentser, utgör bara fem procent. De flesta nentser bor i Jamalo-Nentsien i Sibirien. Dessutom bor det nentser på den europeiska sidan, i Nentsien, Dolgano-Nentsien på Tajmyrhalvön och i närliggande områden. På alla de här områdena är nentserna i minoritet.
Rennäringen och industrin krockar
Precis som flera andra ursprungsfolk i norra Ryssland och Sibirien har nentserna traditionellt varit renskötare, vilket lägger grunden för deras identitet och skiljer dem och andra renskötarfolk från majoritetsbefolkningen. I dag orsakar krocken mellan den traditionella rennäringen och olje-, gas- och nickelindustrin på tundran stora problem, bland annat på Tajmyrhalvön, men samtidigt stärker det nentsernas identitet som renskötare och ursprungsfolk.
Strukturen påminner om finskan
Språket nentsiska talas av cirka 25 000 personer. Nästan alla talar tundradialekten; skogsdialekten har mycket få talare kvar. Nentsiska är ett samojediskt språk som hör till den uraliska språkgruppen, alltså samma som finskan. Släktskapet med finskan är dock mycket avlägset. Lotta Jalava, som har skrivit sin doktorsavhandling om tundranentsikans grammatik, säger att en finne förstår ungefär lika mycket nentsiska som en svensk förstår grekiska.
– Det finns få gemensamma ord och utan språkvetenskaplig utbildning kan man inte förstå dem på grund av uttalsförändringarna. Men i strukturen finns en del gemensamt med finskan. Nentsiskan har lokalkasus, postpositioner och mycket böjning, precis som finskan.
Tvåtal och ändelser
Nentsiskans grammatik har också drag som är exotiska för en finskspråkig. Till exempel dualis, vilket betyder att det finns ett särskilt pronomen för att ange tvåtal. Dualis finns både i subjekts- och objektsform, vilket gör att en mening som ”Vi två tittar på de där två hundarna” böjs annorlunda än ”Vi tittar på hundarna”, där vi och hundarna är fler än två. Nentsiskan är också mer agglutinerande än finskan. Det betyder att man bygger upp meningar genom att lägga ändelser till orden. ”Hon verkar känna till den här saken” är till exempel ett enda ord på nentsiska.
Revitaliseringen börjar för sent
På 1920- och 1930-talen skapades skriftspråk för nästan alla finsk-ugriska språk i dåvarande Sovjet, så också för nentsiskan. Det kyrilliska alfabetet används och det finns fortfarande författare som skriver på nentsiska. Det finns också nentsiska tidningar, nyheter och aktualitetsprogram på lokal nivå.
– Nätet är till hjälp. Via internet är det lätt att producera material på nentsiska. Men alla nentser har förstås inte tillgång till nät, säger Lotta Jalava.
Även om det fortfarande finns både äldre och yngre som talar nentsiska, räknas det till ett utrotningshotat språk. Till stor del beror det på att det är långt ifrån självklart att språket överförs till nya generationer i familjerna och på att arbetet med att revitalisera minoritetsspråk i allmänhet börjar för sent i Ryssland.
– Man förstår inte att revitaliseringen borde börja i tid. I Ryssland är attityden ofta att det inte är något problem eftersom det fortfarande finns talare, och därför börjar man revitaliseringen först när språket är nästan utdött.
Likgiltighet av praktiska skäl
Urbaniseringen är en annan orsak till att antalet talare minskar. På tundran överför föräldrarna fortfarande språket till sina barn, men i städerna övergår man i regel till ryska. Inställningen till flerspråkighet är inte heller gynnsam i Ryssland just nu. Det anses allmänt att andra språk inverkar negativt på förmågan att lära sig engelska, som ses som viktigare. Det har inte gjorts attitydundersökningar bland nentserna om deras inställning till sitt eget språk, men Lotta Jalava säger att det går att ana en pragmatisk likgiltighet till språket.
– Jag som forskare har mest att göra med påverkare som jobbar för att bevara språket och traditionerna, men i praktiken tror jag att många trots allt är pragmatiska och anser att engelska är viktigare att lära sig. Det finns ingen bitterhet, snarare ointresse, säger hon.
Unga talar utan rädsla
Men det finns också positiva tendenser. När Lotta Jalava gjorde fältarbete i Dolgano-Nentsien på Tajmyrhalvön för att samla material till sin doktorsavhandling intervjuade hon tonåringar som talade flytande nentsiska och berättade att de hade använt det som ett hemligt språk till exempel på internatskolor där de flesta eleverna var ryskspråkiga. Attityderna har blivit bättre sedan deras föräldrageneration, som ofta hade blivit mobbade och bestraffade om de talade nentsiska i skolan. I dag vågar åtminstone en del av de unga tala nentsiska utan de här rädslorna.
Språkboverksamhet är en annan möjlighet. Metoden har redan använts för grannspråken entsiska och nganasaniska och Lotta Jalava hoppas att det kan sprida sig till nentsiskan också.
– Enligt lingvister kommer många av världens språk att dö ut inom hundra år. Det är sorgligt, men det är ingen naturlag. Det går fortfarande att påverka och jag vill se hopp för nentsiskan!