Bloggarna var på sätt och vis först ut i en räcka av de nya skriftliga genrerna där vem som helst kunde uttrycka sig offentligt om i stort sett vilka ämnen som helst. Bloggarna öppnade upp för ett helt nytt skrivande − den offentliga dagboken. I bloggarna kunde man uttrycka sig precis som man ville, hitta sin egen språkliga form och ton, vara kreativ med språket och utveckla sitt skrivande. Det fanns inga färdiga konventioner för hur bloggen skulle se ut utan formen utvecklades småningom av bloggskribenterna själva.
Nu verkar tiden när ”alla” hade sin egen blogg åtminstone delvis vara förbi, även om många fortfarande bloggar, både privat och yrkesmässigt. När man talar om bloggar i dag går mångas tankar till myndigheter, organisationer och företag och deras webbplatser. En hel del myndigheter eller organisationer driver egna bloggar där inbjudna experter skriver om aktuella frågor på området. Att beskriva bloggen som genre har därmed åtminstone inte blivit lättare, eftersom den till sin stil kan vara allt från privat, personlig och informell till formell där syftet är att den ska bidra till varumärkesbygget för en myndighet eller ett företag. Stilen varierar med syftet, forumet och skribenten.
Det riktigt privata ”bloggandet” pågår i dag till stor del i de sociala medierna, där texten fått en annan form. Formatet är oftast kortare och i stället för endast långa textsjok är bilder en allt viktigare del av kommunikationen.
Det riktigt privata ”bloggandet” pågår i dag till stor del i de sociala medierna, där texten fått en annan form. Formatet är oftast kortare och i stället för endast långa textsjok är bilder en allt viktigare del av kommunikationen. På Instagram utgör bilden hela eller i alla fall den huvudsakliga delen av själva meddelandet. Men också i de övriga sociala medierna används ordlös kommunikation i form av giffar och mem, för att inte tala om emojier − en helt ny kategori av språkliga medel som kan ersätta ord och beskriva känslor och aktiviteter. Man talar om en visualisering av språket. I dag kan man knappt svara på ett vardagligt meddelande utan att använda minst en emoji!
Språket i de nya textgenrer som skapas i de sociala medierna karaktäriseras av det som kan kallas ekonomisering, dvs. riklig användning av förkortningar (ofta engelska), utelämnande av ord och skiljetecken samt talspråksformer och dialekt. Språket påminner många gånger mer om nedskrivet talspråk än det som vi traditionellt förknippar med skriftspråk. En del av allt detta sipprar ut i andra genrer också, och faktum är att gränsen mellan de vardagliga texterna och de lite mer formella texterna inte är lika tydlig i dag som tidigare. Myndigheterna, som vi tidigare förknippat med neutral sakprosa, eller till och med rätt formell stil, inte bara bloggar, utan de har numera ofta också en chattservice på sin webbplats. I stället för att ringa eller skriva ett mejl som man gjort tidigare, kan man kan chatta med en person på myndigheten och genast få svar på sina frågor eller i alla fall föra en konversation med en avatar, alltså en bild av en person som representerar avsändaren.
Chatten som genre är per definition nedskrivet tal och när en myndighet chattar blir balansgången mellan det vardagliga och det formella skriftspråket en stor utmaning. Hur vardaglig och talspråklig kan myndigheten vara i en chatt utan att språket blir alltför personligt eller uppfattas som slängigt och kanske i värsta fall otrovärdigt? Tillsvidare styr kravet på saklighet valet av stil, men eftersom formen trots allt är ett samtal kommer också andra drag in, t.ex. mer informella hälsnings- och avslutningsfraser och emojier.
Hur mycket de nya kommunikationsformerna kommer att påverka skriftspråket överlag återstår att se, men nya skrivkonventioner uppstår med tiden, och för oss som skriver gäller det mer än tidigare att vara medvetna om genrer och stil, vad vi vill uppnå med vårt skrivande och vem vi riktar oss till.
Språkspalten är ursprungligen skriven för Arena 2/2019, medlemstidningen för Modersmålslärarföreningen i Finland.