Finlands lag definierar inte vilka språk som är minoritetsspråk, men samiskans och teckenspråkens ställning är tryggad enligt lag. De samiska språken (enaresamiska, nordsamiska och skoltsamiska) är urfolksspråk. Romani, finlandssvenskt och finskt teckenspråk och karelska är autoktona språk, det vill säga språk som har talats länge i landet. De största invandrarspråken är ryska, estniska, arabiska, somali och engelska.

Samiska Karelska Romani Teckenspråk

Samiska

De samiska språken hör till ursprungsspråken i Europa och är nära besläktade med de östersjöfinska språken. Sammanlagt finns det nio olika samiska språk: till den västsamiska språkgruppen hör sydsamiska, umesamiska, pitesamiska (arjeplogssamiska), lulesamiska och nordsamiska och till den östsamiska gruppen hör enaresamiska, skoltsamiska, kildinsamiska och tersamiska. Som modersmål talas umesamiska, pitesamiska och tersamiska av bara några tiotal personer, eller ännu färre.

Samiska talas i fyra olika länder, i Finland, Sverige, Norge och Ryssland. De områden i de fyra länderna som utgör samernas traditionella bosättningsområden kallas Sápmi. Beroende på hur man räknar finns det sammanlagt 60 000–100 000 samer. Cirka 10 000 är bosatta i Finland. De samiska språk som talas i Finland är enaresamiska, skoltsamiska och nordsamiska. De har alla sitt eget skriftspråk med egen ortografi, och språken är inte inbördes förståeliga.

Samiska i Finland

Sedan 1992 har de samiska språken i Finland haft ställning som officiella språk inom samernas hembygdsområde, det vill säga i Enontekis, Enare och Utsjoki kommuner och i den norra delen av Sodankylä. Det innebär att samerna har rätt att använda sitt modersmål i kontakten med myndigheter och offentlig sjukvård. Vissa av skolorna i Utsjoki och Enare har nordsamiska som sitt huvudsakliga undervisningsspråk. I studentexamen kan modersmålsprovet också avläggas på nordsamiska.

Språkliga rättigheter

Samernas språkliga rättigheter slås fast i den samiska språklagen. Samiska frågor drivs av Sámediggi, det vill säga Sametinget i Finland, som är samernas högsta politiska organ och väljs vart fjärde år. I anslutning till Sametinget verkar ett språkråd som har i uppgift att följa och utveckla de samiska språk som talas i Finland. Språkrådet ger råd och rekommendationer i språk- och namnvårdsfrågor och i termfrågor och deltar i det nordiska språksamarbetet.

Olika samiska språk

Nordsamiska är det samiska språk som har flest talare och den största spridningen. Det talas av 75 procent av alla samer i Norge, Sverige och Finland. Nordsamiska är språket i Utsjoki, som är den enda kommunen i Finland med samisk majoritet.

Skoltsamer och enaresamer bor främst i Enare, som är Finlands enda fyrspråkiga kommun: officiella meddelanden ges alltid på finska, enaresamiska, skoltsamiska och nordsamiska.

Enaresamerna uppgår numera till cirka 600 personer och de utgör Enares ursprungsbefolkning. Deras förening Anarâškielâ servi arbetar aktivt för att återuppliva enaresamiskan och har nått goda resultat bland annat med hjälp av språkbometoden. Den går ut på att barn till föräldrar som inte själva kan enaresamiska tillägnar sig språket på daghem. Antalet unga talare har ökat.

Skoltsamerna, som också är ungefär 600 till antalet, bodde tidigare i Petsamo, men efter kriget flyttades de till Sevettijärvi och Nellim. Kulturföreningen Saa'mi Nue'tt arbetar för att den skoltsamiska kulturen ska bestå och föras vidare till nästa generation.

Samer utanför Sápmi

Över hälften av Finlands samer bor numera utanför hembygdsområdet. Bland de unga är andelen ännu högre och för barn under 10 år är siffran 70 procent. I Helsingfors, som har den största samiska befolkningen utanför det samiska området, bor det ungefär 1 000 samer. Föreningen City-Sámit samlar samer från huvudstadsregionen. Den arbetar för det samiska språkets och den samiska kulturens ställning både i det egna området och allmänt.

Även om flerspråkighet alltid har varit en del av den samiska kulturen, har många samer tappat sitt modersmål på grund av trycket från finskan. I Finland talar numera bara cirka hälften av samerna samiska som modersmål.

Det är en viktig angelägenhet inom nordiskt språkpolitiskt arbete att stödja och återuppliva de samiska språken i Norden.

Karelska

Karelska talas i Finland och Ryssland och är ett av de språk som ligger närmast finskan. Sammanlagt talas karelska av under 100 000 personer. De flesta bor i ryska Karelen och Tverområdet. Man uppskattar att det finns cirka 5 000 personer som talar karelska i Finland.

Karelska har talats i Finland lika länge som finska. År 2009 togs språket med i Europarådets minoritetsspråkskonvention och i samband med det erkändes karelskan officiellt som ett eget språk i Finland. Sedan 2011 är det möjligt att registrera karelska som modersmål i Finland.

Två huvuddialekter

Karelskan delas in i två huvuddialekter, egentlig karelska och olonetsiska eller livvi. Den egentliga karelskan delas i sin tur in i vitahavskarelska dialekter och sydkarelska dialekter. Tidigare betraktades också lydiska som en karelsk dialekt, men anses i dag vara ett eget språk. Enligt en del forskare är också egentlig karelska och olonetsiska olika språk. Karelskan ska inte blandas ihop med de finska dialekter som talas i finska Karelen.

Det existerar inget enhetligt karelskt skriftspråk. Utifrån de olika dialekterna har man skapat skriftspråksformer som använts i medier och skönlitteratur. Bland annat sänder Yle nyheter på karelska.

Läs mer

Romani

Romani hör till den indoariska språkgrenen inom den indoiranska språkgruppen och är ett indoeuropeiskt språk. Det är ett av de indiska språk som talas utanför Indiens gränser och som följt med kringresande folk som kommit till Europa från Indien. Det romska urspråket, protoromani, antas ha uppkommit i centrala Indien. Under den bysantinska tiden utsattes romani för stark påverkan från grekiska.

De europeiska romanidialekterna delas numera in i fyra huvudgrupper: nordliga dialekter, balkanska dialekter, valakiska dialekter och centrala dialekter. Den finländska romanin hör till de nordliga dialekterna och ingår i den nordvästliga grupp vars historiska centrum funnits i de tysktalande områdena.

Den varietet som finns i Sverige kallas romani chib eller svensk romani och skiljer sig avsevärt från finländsk romani. På Institutet för språk och folkminnens webbplats i Sverige finns mer information både om romani chib och om romska i allmänhet.

Institutet för språk och folkminnens webbplats

Romani i Finland

I Finland har det talats romani i cirka 460 år. Den äldsta noteringen om romer i landet finns i räkenskaper från Kastelholms slott på Åland från 1559. Sedan dess har den finländska romanin förändrats mycket genom påverkan från de omgivande språken. I synnerhet uttal och syntax har genomgått förändringar på grund av finskt inflytande. Däremot har ordförrådet påverkats överraskande lite av finska; lånord och översättningslån härstammar främst från svenska. Även morfologin (ordböjningen) har förändrats i någon mån.

Aktiv språkvård för romani har bedrivits sedan decennieskiftet 1960/1970 jämsides med en målmedveten strävan att bevara språket och att utveckla ett romskt skriftspråk. Det låga antalet romanitalande gav anledning till oro och undervisningsministeriet tillsatte en kommitté för ”zigenarspråket” (Mustalaiskielen ortografiakomitea) 1971, vars uppgift var att bland annat skapa en lättläst ortografi för romani och att utifrån ortografin skapa en normativ ordlista.

En viktig del i strävandena att bevara språket är undervisning. Skolundervisningen i romani inleddes som klubbverksamhet i den finländska grundskolan i början av 1980-talet. Sedan 1989 har vissa grundskolor haft en mer omfattande undervisning i romsk kultur och romskt språk, och sedan 2012 kan romani läsas som biämne vid Helsingfors universitet.

Romani har främst varit ett familjespråk och ett hemligt språk, men under de senaste årtiondena har språket fått en mer offentlig roll inom skola, kyrka, förvaltning och medier. Den romska litterära traditionen i Finland är rätt ny och i många avseenden begränsad. Nästan allt skriftligt material på romani har producerats för pedagogiska eller religiösa syften.

Sedan 2014 firas romernas nationaldag den 8 april.

Teckenspråk

Vad är teckenspråk?

Teckenspråk är naturliga språk som uppstått spontant genom dövas behov av kommunikation. Språken är visuella och produceras med hjälp av händerna, ansiktet och kroppen. På teckenspråk kan man uttrycka sig lika mångsidigt som på andra språk. De teckenspråkiga är en språklig och kulturell minoritet, och kärngruppen utgörs av döva eller hörselskadade personer som använder teckenspråk som modersmål.

Teckenspråk är inte ett enda internationellt språk. Varje språk är kopplat till den egna språkgemenskapen och kulturen, vilket betyder att döva i olika länder och kulturer använder olika teckenspråk. Inom teckenspråk förekommer det även ofta lokala dialekter och variationer i språkbruket. Som för talade språk kan skillnaderna och förståelsen mellan olika teckenspråk variera. Det finns ändå ofta vissa grammatiska likheter, vilket gör det lättare för teckenspråksanvändare att förstå varandra över språkgränserna.

På teckenspråk byggs ord och meningar upp av olika tecken. Ett tecken består av följande element, som tillsammans bildar tecknets innebörd:

handform (fingrarnas ställning)
platsen där tecknet utförs (på kroppen eller framför kroppen)
händernas rörelse (rörelse då tecknet utförs)
orientation (i vilken riktning, t.ex. uppåt eller neråt, handen och fingrarna rör sig under tecknet)
icke-manuella element (ansiktsuttryck, mun-, huvud- och kroppsrörelser).

Teckenspråkens grammatiska struktur skiljer sig från de flesta talade språk och satserna byggs bland annat upp av tecknens ordningsföljd, ansiktsuttryck och huvud- och kroppsrörelser. Teckenföljden i sin tur skiljer sig från talade språks ordföljd. Om man på teckenspråk till exempel vill berätta att man går över en bro måste bron först konstrueras, det vill säga tecknas.

Teckenförrådet i olika teckenspråk kan variera mycket, men ofta finns det stora likheter i den grammatiska strukturen. En viss handform kan kombineras med en framåtriktad rörelse för att ange framtid, och med en bakåtriktad för att ange gången tid, medan grundbetydelsen är densamma. Tack vare den typen av logik och så kallade ikoniska tecken (tecken som liknar det som de betecknar) kan döva relativt lätt kommunicera med döva från andra länder.

Persontecken

Persontecken är ett slags egennamn på teckenspråk. I stället för att personens namn bokstaveras, används ett tecken som till exempel kan härledas till utseende eller en (personlig) egenskap. Persontecknet är därmed direkt kopplat till en viss person.

Tecken som stöd och tecken som alternativ och kompletterande kommunikation

Tecken som stöd eller tecken som stöd för talet (TSS) är utvecklat för personer som förlorat hörseln i vuxen ålder och har svenska som sitt modersmål. Det är ett slags hjälpspråk, där ordföljden och strukturen medvetet följer det talade språket. En mycket snarlik variant är tecken som alternativ och kompletterande kommunikation (TAKK), som är utvecklat för hörande barn med språkstörning. Det används till exempel inom småbarnspedagogiken och logopedin.

Det är svårt att se skillnad på TSS och TAKK och termerna används ofta synonymt i praktiken. Det är närmast den tänkta målgruppen som skiljer dem åt, snarare än det språkliga uttryckssättet.

Handalfabet

Handalfabet används bland annat för att teckna ord som inte har någon teckenspråkig motsvarighet till ett ord i det omgivande talade språket. I handalfabet motsvaras varje bokstav av en egen handform. Det används till exempel om personer och orter inte har (hunnit få) teckenspråkiga namn. Men handalfabetet används också även om namntecken och persontecken redan finns. Då visar man tecknet och bokstaverar samtidigt för att försäkra sig om att alla förstår. Detsamma kan gälla ovanligare eller mer abstrakta begrepp som introduceras i samtalet.

I likhet med de olika teckenspråken finns det även olika handalfabet. Det finns också internationella tecken och blandspråk (t.ex. International sign) som bland annat används under internationella dövsammankomster.

Taktil användning

Dövblinda kan använda TSS eller teckenspråk taktilt, det vill säga med hjälp av känselsinnet. Då lägger lyssnaren sina händer på talarens händer och följer med i rörelserna.

Teckenspråken i Finland

I Finland finns det två nationella teckenspråk, det finlandssvenska teckenspråket och det finska teckenspråket. Båda språken etablerade sig till följd av att den första dövskolan grundades i Finland 1846. Det finlandssvenska och det finska teckenspråket är nära besläktade med varandra. Detta syns bland annat i ett stort gemensamt teckenförråd. Det finns ändå skillnader mellan språken, som till en del beror på att det finlandssvenska teckenspråket har influerats av svenskan och förankrats i svenska och finlandssvenska kulturtraditioner. Det finska teckenspråket har i sin tur främst influerats av finskan.

Det finns specifika tecken som endast används i det finlandssvenska eller det finska teckenspråket. Det finns även tecken som är identiska på båda språken, men som har betydelsemässiga skillnader. Tecken som används i båda språken och har samma betydelse kan dock ha skillnader i handform, rörelse eller artikulation.

En stor skillnad har uppkommit genom kontakten med de talade språken. I finlandssvenskt teckenspråk används svenska munrörelser, medan det i finskt teckenspråk används finska. (Munrörelserna i teckenspråk är inte identiska med de talade orden, utan bara antydningar.) De talade språkens inverkan syns också i översättningslån, initialtecken och bokstaveringar. Ett exempel på översättningslån är tecknet för sportlov. På finlandssvenskt teckenspråk används en sammansättning bestående av tecknen för sport och lov. På finskt teckenspråk består motsvarande sammansättning av tecknen för hiihto och loma (hiihtoloma ’skidlov’).

Finlandssvenska döva är en minoritet inom en minoritet och anpassar sig i hög grad, till exempel då de kommunicerar med personer som använder finskt teckenspråk. För det mesta förstår de här språkgrupperna därför varandra utan problem. Dessutom uppger finlandssvenska döva att de har lättare att förstå (och bli förstådda av) sverigesvenska döva än vad finska döva har.

Talade språk har en lång skriftlig tradition och talarna har tillägnat sig allmänspråket under många års skolgång. Teckenspråk har inget skriftspråk, och döva kommunicerar skriftligt på omgivningens språk – ett främmande språk för dem. Teckenspråkigt standardspråk har inte en lika etablerad form som till exempel finskt eller svenskt standardspråk. På grund av få användare och stor språklig variation har det finlandssvenska teckenspråket inte ett etablerat standardspråk i samma grad som finskt teckenspråk.

Finlandssvenskt teckenspråk

Antalet talare av finlandssvenskt teckenspråk har länge uppskattats till cirka 300, varav hälften döva. En kartläggning utförd 2014–2015 visar ändå att antalet döva talare bara är cirka 90 i Finland numera. En stor del av dem tillhör en äldre generation språkanvändare, födda på 50-talet eller tidigare. Enligt Unescos kriterier är det finlandssvenska teckenspråket allvarligt hotat. Finskt teckenspråk är modersmål för 4 000–5 000 personer, och det talas därtill som andraspråk eller främmande språk av 6 000–9 000 personer.

Det finlandssvenska dövsamhället har på 2000-talet aktiverat sig för att revitalisera och stödja sitt språk. Det är en akut uppgift, eftersom språkanvändarna är så få och medelåldern är hög. Språket överförs inte heller direkt från generation till generation, eftersom 90 procent av alla döva barn föds till hörande föräldrar som inte har kunskaper i teckenspråk. I dag finns det inga naturliga språkmiljöer där det finlandssvenska teckenspråket skulle kunna överföras. Dövskolan i Borgå, som var den sista finlandssvenska dövskolan och som fungerade som en viktig språkmiljö och språköverförare, stängdes 1993.

Finlandssvenska familjer med döva barn har därför varit tvungna att söka nya lösningar. Många familjer flyttar till Sverige till orter med teckenspråksskolor. Av de som stannar i Finland väljer många finska dövskolor och barnen lär sig därmed det finska teckenspråket och finska som skriftspråk. Som döv kan man också delta i integrerad undervisning med hjälp av en tolk, men det finns ett begränsat antal tolkar som kan både det finlandssvenska teckenspråket och talad svenska.

Numera genomgår många döva barn operation och får hörselimplantat med åtföljande hörselrehabilitering. De integreras bland hörande barn i sina närskolor. Sammantaget innebär detta att döva barn som växer upp i hörande familjer inte lär sig teckenspråk.

I Finland har teckenspråk en lagstadgad position i grundlagen sedan år 1995. År 2015 trädde teckenspråkslagen i kraft, med syftet att främja de språkliga rättigheterna för teckenspråksanvändare. Dessutom ökar lagen myndigheternas kännedom om teckenspråken och de teckenspråkiga som en språklig och kulturell minoritet.

År 2016 startade projektet Livs (Lev i vårt språk) för att återuppliva det finlandssvenska teckenspråket. En instruktörsutbildning i finlandssvenskt teckenspråk genomfördes 2016–2017 och hösten 2018 startade en tolkutbildning i finlandssvenskt teckenspråk (Livs 2). Den förra utbildningen av tolkar i finlandssvenskt teckenspråk avslutades 1993.Tillbaka till rubrikerna

Teckenspråkets historia i Finland

Det finländska teckenspråksgemenskapen etablerades i mitten av 1800-talet. År 1846 återvände Carl Oscar Malm (1826–1863) till Finland efter elva års skolgång i Sverige, och grundade Finlands första dövskola i Borgå. Malm introducerade teckenspråket från Sverige, som så småningom spred sig bland de döva i Finland.

Teckenspråksgemenskapen utvecklades i en positiv riktning och teckenspråket användes fritt och som undervisningsspråk i dövskolorna. Undervisningen gick på svenskt teckenspråk men med tiden utvecklades det till det finska och finlandssvenska teckenspråket. Länge ansågs ändå det finlandssvenska teckenspråket endast vara en dialekt eller variation av det finska teckenspråket, som då kallades för det finländska teckenspråket. Teckenspråksanvändarna var dock ense om att det fanns variation i användarnas språkbruk. Till exempel användes termen Borgåtecken för tecken som var kännetecknande för de som gått i dövskolan i Borgå.

Oralismen nådde Norden under slutet av 1800-talet. Användningen av teckenspråk ansågs förhindra en effektiv språkinlärning och teckenspråk betraktades som primitiva, underlägsna till talade språk och inte naturliga eller fullständiga. I dövskolorna förbjöds användningen av teckenspråk och döva skulle lära sig att producera ljud och läsa på läppar. Förutom förändringarna gällande undervisningsspråk skedde även stora ideologiska förändringar i samhället. Döva blev tvångssteriliserade och personer med ärftlig dövhet behövde tillstånd för att gifta sig med varandra.

Under 1960- och 1970-talen ökade förståelsen för språklig och kulturell mångfald samt jämlikhet. Detta banade vägen för positivare attityder mot teckenspråk och dövhet i Finland överlag. Under denna tid blev också den lingvistiska forskningen intresserad av teckenspråk. Skillnaderna mellan finskt och finlandssvenskt teckenspråk uppmärksammades för första gången.

Denna utveckling medförde att teckenspråken konstaterades vara naturliga språk och likvärdiga med talade språk. I grundlagsändringen 1995 erkändes teckenspråk som (minoritets)språk och det finlandssvenska teckenspråket blev officiellt ett språk 2005.

Samtidigt stärktes den språkliga medvetenheten inom dövsamhället. År 2002 grundades föreningen Finlandssvenska teckenspråkiga och det finlandssvenska dövsamhället blev allt mer aktivt med fokus på språkfrågor och språkrevitalisering. Föreningen var samtidigt ett viktigt steg för det finlandssvenska teckenspråket och teckenspråkiga som en språk- och kulturgrupp.

Minoritetsspråk