Sambandsord

Ofta talar man om tre olika slag av textbindning: referensbindning, som bygger på att ord och begrepp i texten upprepas, temabindning, som har att göra med i vilken ordningsföljd informationen ges, och satskonnektion, som innebär att speciella ord eller uttryck används för att markera det logiska sambandet mellan satser och meningar. Jag ska här gå lite närmare in på det tredje slaget av textbindning, satskonnektionen.

Vi kan alltså markera sambandet mellan satser och meningar med speciella ord eller uttryck, konnektiver. Säger vi till exempel vi stannade inomhus eftersom det regnade visar ordet eftersom sambandet mellan satserna vi stannade inomhus och det regnade. Här är det fråga om ett orsakssamband, kausal konnektion, men det finns också andra slag av samband som kan råda mellan satser och meningar. Det kan vara fråga om motsats, adversativ konnektion (vi gick ut trots att det regnade), tidsföljd, temporal konnektion (vi gick ut när det hade slutat regna) eller samordning, additiv konnektion (vi stannade inomhus och löste korsord).

Vi har tillgång till konnektiver av olika slag som hjälper oss att uttrycka olika samband. Några av de vanligaste är och, men, eller, också, dessutom, när, sedan, innan, ändå, trots att, därför, eftersom, om. Konnektiverna är i allmänhet konjunktioner (binder ihop satser av samma slag; exempel: och, men), subjunktioner (inleder bisatser; exempel: sedan, eftersom) eller konjunktionella adverb (exempel: dessutom, nämligen), men också andra slag av uttryck kan ha en textbindande funktion, till exempel fraser som sagt och gjort och till att börja med.

I själva verket kan användningen av konnektiver vara ett mått på hur väl man egentligen behärskar ett språk.

Att använda konnektiver är något som vi gradvis lär oss när vi lär oss behärska vårt språk. Små barn skriver ofta berättande text där sambandet mellan meningarna har att göra med uppräkning eller tidsföljd, och då binder de samman sina satser med enkla additiva och temporala konnektiver som och, sen och så (i betydelsen ’sedan’). Det kan bli långa sjok av satser sammanbundna med de här konnektiverna, till exempel så här: Sen så for vi till stan och så var vi ute och äta och sen for vi hem och så for jag och sova. Andra vanliga konnektiver i barns text är när och då, men också adversativa konjunktioner som men och fast samt för i kausal betydelse (’eftersom’) förekommer. I satsen kungen grät för när prinsessan dog används för när kausalt i betydelsen för att.

När barnen blir äldre lär de sig så småningom att använda olika konnektiver, också mer skriftspråkliga sådana. I själva verket kan användningen av konnektiver vara ett mått på hur väl man egentligen behärskar ett språk. I en undersökning (Huovinen & Kuure 1987) där försökspersonerna behärskade svenska på olika nivå visade det sig att de som kunde språket bra använde många olika konnektiver, medan de som var svagare i svenska använde nästan enbart och och men. Kanske vi också kan säga att användningen av konnektiver är ett slags mått på mognad och logiskt tänkande. Det är ju inte fråga om att mekaniskt plocka in konnektiver här och där, utan vi måste kunna använda dem rätt – och det kräver logik och helhetstänkande.

En text där sambanden inte är markerade kan vara svår att läsa och förstå, och den stackatorytm som uppstår när korta meningar radas efter varandra underlättar inte heller läsningen.

Tyvärr är alla textmodeller som eleverna möter inte så bra när det gäller användningen av konnektiver. Så kan till exempel läromedelstexter vara mycket fattiga på konnektiver trots att sådana skulle behövas just där. Det finns en hel del läromedelstexter med korta fristående meningar som avskiljs med punkt och saknar ett utsatt samband med varandra. En text där sambanden inte är markerade kan vara svår att läsa och förstå, och den stackatorytm som uppstår när korta meningar radas efter varandra underlättar inte heller läsningen.

Ett annat mönster som eleverna kan lägga sig till med är att de radar satser efter varandra och binder samman dem enbart med kommatecken, inte med konnektiver. Exempel: Vi gick ut, det hade slutat regna. Sådan s.k. satsradning kan visserligen fungera bra om skribenten är erfaren, men i händerna på en oerfaren skribent bottnar den ofta helt enkelt i bristande planering; man skriver på utan att fundera på sambandet mellan satser och meningar, utan att vara medveten om kravet på logisk följd och logiskt samband.

Hur ska vi då lära eleverna att använda konnektiver rätt? Det kan vara bra att göra dem medvetna om vilken arsenal av medel språket har för att uttrycka olika samband. Det kan också vara bra att låta dem analysera texter så att de ser hur textbindningen fungerar, hur meningarna och satserna hänger ihop och hur olika konnektiver kan användas för att uttrycka de samband som finns. Och framför allt är det viktigt att uppmuntra dem att läsa litteratur av olika slag, så att de får modeller också för användningen av konnektiver.

Språkspalten är ursprungligen skriven för Arena 3/2005, medlemstidningen för Modersmålslärarföreningen i Finland.