Det tar lång tid
Reuters ruta 18/1 2008
I svenskan har vi många verb som uttrycker att något har en utsträckning i tiden. För det finska verbet kestää ger till exempel Stora finsk-svenska ordboken de svenska verben vara, pågå, fortsätta, fortgå, fortfara, hålla på, dröja och räcka; till dem bör man lägga ytterligare ta. Men de här verben har naturligtvis delvis olika betydelse, och de konstrueras lite olika.
En mycket utbredd finlandism, som är vanlig också på Åland, är att ta kombineras med adverbet länge. ”Tar det länge innan vi är framme?” kan man säga i Finland, eller ”Det tar länge att ladda ner de här bilderna”. Men så säger man alltså inte i Sverige, utan ta kombineras alltid med lång tid: ”Tar det lång tid innan vi är framme?”, ”Det tar lång tid att …” Så tycker jag vi ska uttrycka oss också i finlandssvenskan.
De andra verben däremot kan kombineras med länge. Julen varar länge, ett krig kan pågå eller fortgå länge och det tycks dröja länge innan vi får en ordentlig vinter i år.
Också räcka kan konstrueras med länge, men vi ska vara medvetna om att det oftast har en annan betydelse än pågå, dröja, ta och så vidare. Räcka används i svenskan mest om att vara tillräcklig, alltså att räcka till: batteriet räcker i flera veckor, de här pengarna räcker inte länge. De fall då det används i en betydelse som närmar sig ’pågå’ hör snarast till undantagen: pratstunden räckte länge och vi hade det trevligt.
Ordet dröja har likaså en lite annan betydelsenyans än de mer neutrala ta, vara, pågå. Säger man att något dröjde ett par dagar så antyder man ofta att det gick långsammare än väntat, vilket inte behöver vara fallet om man säger att det tog ett par dagar eller varade ett par dagar.
När det som tar lång tid uttrycks med en att-sats är det i praktiken bara ta som gäller. Det tar lång tid att skriva en språkspalt som den här, så det dröjer länge innan den är färdig och arbetet varar eller pågår länge. Ändå inser jag att jag inte har lyckats fånga upp alla betydelsenyanser i fråga om de här verben.
Mikael Reuter