På vårt jobb både uppmuntrar vi till och praktiserar parallellspråkighet. På möten väljer vi själva om vi talar svenska eller finska, vi kan växla mellan språken och känna oss rätt så fria att tala på den nivå vi kan. Ingen klagar om jag böjer de finska siffrorna lite hur som helst eller om någon finsk kollegas svenska grammatik inte är perfekt. Det är en mycket bra strategi som nästan alltid fungerar.
Men hej. Vi är språkvetare. Vi är per definition intresserade av språk och positivt inställda till både det andra inhemska och till främmande språk. Klart det fungerar hos oss, men knappast någon annanstans. Ungefär så tänkte jag tidigare, kanske färgad av mina erfarenheter av att växa upp i en kommun där det språkliga klimatet blev allt hårdare och senare flytta till storstaden där jag fick vänja mig vid att handla mat på finska, träna på finska och gå till tandläkaren på finska.
Parallellspråkighet på gymmet
Men så flyttade jag igen. Och började gå på gym på min nya hemort.
”Jag leder timmen bara på svenska men säg till, så förklarar jag på finska.”
”Jaksaa loppuun asti, orkar ända till slut!”
”Sväng er på mage ja saa laulaa mukana!”
Medan svetten rinner frodas parallellspråkigheten. Tränare A leder gruppträningen på svenska men förklarar vid behov för dem som behöver instruktioner på finska. Tränare B säger i stort sett allting på båda språken, medan tränare C blandar friskt och oregelbundet. Vi deltagare pratar naturligtvis precis vad vi vill. Ibland pratar jag svenska och träningskompisen svarar på finska, ibland byter jag till finska för att öva mig och ibland får jag stå till tjänst för en finskspråkig som vill tala svenska. Hittills har det fungerat utmärkt.
Att gå på gym är endorfinhöjande, och i mitt fall beror det inte bara på den fysiska träningen. Om jag hade en parallellspråkighetsmedalj att dela ut skulle den gå till mitt gym.