”Finskan är sååå mycket mer beskrivande än svenskan.”
Något i mig protesterar alltid mot påståendet. Inte sällan åtföljs det av en blick som vill att jag ska nicka instämmande och förbehållslöst.
Det sitter hårt åt.
Missförstå mig inte. Finskan är ett hisnande språk, vars intrikata språkväv jag aldrig kommer att behärska. Finskan har också en vidöppen dörr till nybildande av ord – på ett sådant sätt att den som hör ordet för första gången ändå intuitivt förstår exakt vad det handlar om. Briljant!
Det jag ogillar är däremot språkjämförelser som går ut på att ett språk skulle vara fattigare än ett annat. Ännu värre är det om det ses som en ursäkt att ge upp försöket att överföra ett språk till jämförelsespråket därför att ”det finns ju inget som motsvarar det här på svenska/finska/engelska”. I nittionio fall av hundra är det en kapitulation i onödan.
Tänk om utmaningen i stället skulle få väcka matchinstinkten, stoltheten, språkglädjen. ”Å vilket underbart uttryck! Hur kan jag göra det rättvisa på mitt eget språk?” Så knådar språkbrukaren meningen, ensam eller tillsammans med andra, tills alla nöjda kan ta ett steg tillbaka och känna stolthet över sitt verk. För att det blev gott och just så bra det kunde bli.
Språk är helt enkelt olika och det är det som är det fina med dem.
Ett språk är precist i avseenden där ett annat saknar verktyg. Ett språk målar bilden med finaste penslar där ett annat tar till andra redskap. Ett språk kör med vild impressionism där ett annat är knivskarpt som fjädern i en von Wrightmålning.
Svenskan talar om fot och ben där finskan nöjer sig med ”jalka”. Ett svenskspråkigt barn vet om det är mammas eller pappas mamma som är på väg ifall ”mormor” kommer. Vi använder sorglöst verben ”regnar”, ”snöar”, ”duggar” eller ”slaskar” utan att tänka på all information de bär; Enkla ord som omedelbart manar fram minnet av smattret mot plåttaket den första ljumma semestermorgonen, eller hur du frös på spårvagnshållplatsen novemberkvällen när hunden dog.
Och än en gång: Det gör inte ett språk som saknar just de verben fattigare bara − annorlunda.
Ett språk är precist i avseenden där ett annat saknar verktyg. Ett språk målar bilden med finaste penslar där ett annat tar till andra redskap. Ett språk kör med vild impressionism där ett annat är knivskarpt som fjädern i en von Wrightmålning.
Och tvärtom, och tvärtom, och tvärtom i oändliga vridningar snabba som i ett kalejdoskop. Det du trodde du såg försvinner för att i nästa sekund utgöra en ny helhet. Mönstret lever och förändras ständigt.
Därför är språk besvärliga, förfärliga och härliga. För mig är det just det som fascinerar allra mest: De flyktiga och de beständiga beståndsdelar som i oändliga kombinationer bildar enskilda, sammanhängande helheter som vi kallar språk.
Språk som alla är lika fantastiska och lika otillräckliga när det gäller.