Kommer ni ihåg hur det var att presentera sig med hela sitt namn på telefon?
På det glada nittiotalet hade vi en trådtelefon fastmonterad på väggen. När den ringde (och det gjorde den ofta) var det nästan alltid en för mig okänd person som ville ha tag på pappa. Oftast en farbror, tyckte i alla fall jag. Gott så, men det värsta för mitt ordentliga tioåriga sinne var att en del av de där farbröderna inte hade artigheten att presentera sig utan bara frågade efter pappa direkt.
Jag tror att några av dem småskrattade lite. Men de berättade i alla fall snällt vilka de var och jag förde vidare informationen till pappa.
Hallå – från oartigt till föredömligt
Jag tyckte det var förolämpande. Jag hade ju faktiskt, tydligt och klart, svarat ”Bianca Holmberg” i telefon och det minsta jag förväntade mig var att bli bemött med samma artighet. Till slut tröttnade jag och började lära farbröderna folkvett. När de frågade efter pappa utan att presentera sig började jag ställa en motfråga: ”Vem kan jag hälsa från?”
En äldre släkting lär ska ha svarat ”hallå” i telefon, tills något upprört syskonbarn fick henne att förstå att man absolut inte kan svara på det sättet. Man måste presentera sig! Mycket riktigt började hon småningom svara med sitt efternamn, för från min barndom minns jag hennes försynta röst säga efternamnet i telefonen när jag någon gång ringde henne för att bjuda in till födelsedagskalas.
Denna hallåande äldre släkting börjar i mina ögon mer och mer framstå som ett progressivt föredöme för förbrytarförhindrande verksamhet. I dagens läge känns det rentav riskabelt att svara med namnet om ett okänt nummer ringer. Det finns ju tyvärr en reell risk för att den som ringer är en lurendrejare, ute efter att fiska fram så mycket information som möjligt för att kunna utsätta mig för otrevliga saker. Ju informationsfattigare svar desto bättre, även om hen med stor sannolikhet redan känner till mitt namn. Men man kan inte vara nog försiktig. Därför blir det allt oftare bara ett ”hallå” när jag svarar i min privata telefon.
Jag måste säga att jag saknar det glada nittiotalet. Det var rätt så spännande att svara i telefonen utan att veta vem det var som ringde. Och, i alla fall i min oskyldiga värld, utan en tanke på att det kunde vara en skurk. I dag roar jag mig i stället med att fundera på hur det vore att höra ett formellt svar i stil med ”Holmberg” eller ”Stina Johansson” varje gång jag ringer min bror, mamma eller bästa vän. Eller att bli upprörd över någon som bara svarar ”hallå”.