Vepserna har status som ursprungsfolk och fanns i området kring nuvarande Leningrads oblast (landsbygden runt S:t Petersburg) och Karelen innan förfäderna till dagens ryssar kom dit. Vid den senaste folkräkningen 2010 uppgav sig 3 600 personer tala vepsiska, 1 800 personer uppgav vepsiska som modersmål och 5 900 sade sig vara etniska vepser. De här grupperna går in i varandra så det är svårt att göra exakta beräkningar, men siffrorna ger en uppskattning av situationen för vepsiskan i dag.
Ett av finskans närmaste släktspråk
En finskspråkig som stöter på en text på vepsiska kan förstå en del i texten, för tillsammans med de andra östersjöfinska språken är vepsiskan ett av finskans närmaste släktspråk. Det grundläggande ordförrådet är östersjöfinskt och meningsbyggnaden och verbböjningen kan kännas igen av den som kan finska. Talad vepsiska ligger längre bort från finskan, för uttalet och ordförrådet är starkt påverkade av ryskan.
Det första vepsiska skriftspråket skapades på 1930-talet, då det under en intensiv period skapades skriftspråk för många minoritetsspråk i Sovjetunionen. Orsaken var att regimen ville förankra den kommunistiska ideologin också hos de invånare som inte kunde ryska. År 1937 förändrades inställningen till minoritetsspråk helt. Man slutade använda minoritetsspråken och deras skriftspråk som undervisningsspråk och böckerna brändes.
För cirka trettio år sedan skapades för andra gången ett vepsiskt skriftspråk av lingvister och i dag skrivs det en del litteratur, framför allt poesi och sånger, på vepsiska, och det finns en vepsisk tidning.
Talspråk och skriftspråk är olika
Den talade och den skrivna vepsiskan är två olika saker. Talspråket är de gamla bygemenskapernas språk, som har påverkats av att invånarna i byarna har varit tvåspråkiga (ryska och vepsiska) i hundratals år. Det är starkt påverkat av ryskan. Eftersom få av talarna har möjlighet att läsa det som skrivs och ges ut på vepsiska är det svårt att etablera nyord bland talarna, och därför är alla nyord som har med dagens samhälle att göra direkta ryska lån. De som skapade skriftspråket försökte i sin tur ta bort en del russicismer och ersätta dem med östersjöfinska ord, som en finne eller en est säkert skulle känna igen, men som ofta är främmande för vepserna som inte kan andra östersjöfinska språk. Eftersom skriftspråket dessutom är en kompromiss mellan de tre vepsiska dialekterna finns det ord från andra dialekter som kan verka främmande för talare av en viss dialekt. Det betyder att de som verkligen talar vepsiska kan ha svårt att förstå sitt eget språk i skriftlig form.
Ytterligare en orsak till att de vepsisktalande inte nödvändigtvis kan läsa vepsiska så bra, är att vepsiska skrivs med latinska bokstäver, medan de flesta talarna bara har lärt sig skriva och läsa kyrilliska bokstäver.
Svårt att säga vad som är vepsiskt
Till skillnad från en del andra ursprungsfolk i Ryssland har vepserna ingen stark kulturell identitet som hänger ihop med till exempel traditionella näringsgrenar. Det är svårt att skilja på vad som är vepsiskt och vad som är traditionell nordvästrysk bykultur. Men det är hur som helst i byarna på landsbygden som vepsiska ännu talas, i de allra flesta fall av personer som är minst 60 år gamla. Språket överförs inte längre från generation till generation, vilket betyder att det är starkt utrotningshotat.
Osäker framtid
Det finns flera orsaker till att vepsiskans framtid är osäker. De största är att det inte längre överförs som modersmål och att det inte finns skolor på vepsiska. En annan är att vepsiskan samhälleligt har den starkaste ställningen i delrepubliken Karelen, men de allra flesta talarna bor i Leningrads oblast, där språkets ställning inte alls är lika stark. Några skolor i Leningrad har vepsiska som frivilligt ämne, mer i form av klubbar än regelrätt undervisning. I Karelen kan man däremot studera vepsiska på universitetet i Petrozavodsk, även om studenterna är få till antalet. Karelen marknadsför överlag sina minoritetsspråk, vilket gör att vepsiskan kan rida på den uppmärksamhet som de större minoritetsspråken karelskan och finskan får.
Källa: Intervju med Ulriikka Puura, specialexpert på Institutet för de inhemska språken och filosofie doktor i finsk-ugriska språk och kulturer. Har disputerat på en avhandling om vepser och vepsiska på 2000-talet.