På bokmässan hade vår tidskrift Språkbruk en egen monter och där kunde mässbesökarna delta i en tävling. Tävlingsfrågan löd: ”Vilket ord skulle du inte klara dig utan?” Det fanns inga svarsalternativ utan alla fick fundera fritt. Bland de 112 svaren fanns 73 olika oumbärliga ord, men den överlägsna vinnaren var kärlek med tio röster. På delad andra plats kom mat och tack med fyra röster var. De som hade valt kärlek eller mat hade i många fall motiverat med att man inte klarar sig utan dem, att alla behöver dem eller liknande.
Vår lilla tävling visade, tycker jag, att själva fenomenet bakom ett ord i väldigt stor utsträckning avgör om vi tycker om ordet eller inte. Språket är intimt förknippat med känslor och ord för positiva och livsnödvändiga företeelser är ord vi tycker om eller betraktar som oumbärliga.
Kärlek kan jag i och för sig tycka är rätt vackert och intressant även som ord betraktat, med sitt tje-ljud (som dessutom uttalas olika i Sverige och Finland) och sitt rl i mitten som gör att ordet liksom dansar ut ur munnen på en. Men mat. MAT. M-A-T. Ordet i sig är verkligen inte märkvärdigt. Det är kort, hårt, prosaiskt, fantasilöst och i ärlighetens namn rätt och slätt ganska fult. Det ger mig absolut inga associationer till något intressant, det vill säga ur språklig synvinkel. Jämför det med ord som åsiktskorridor, fasansfull, grönmöglig, mannaminne, sjösjuka eller pajkastning. Kreativa sammansättningar, eleganta allitterationer och intressanta grammatiska konstruktioner som omedelbart aktiverar mina språkliga hjärnceller. Men konstigt nog fick inget av de nämnda orden några röster i vår tävling.
Ändå gör tävlingsresultatet mig alldeles fånigt lycklig och nästan lite rörd. Även om mina favoritord rent språkligt betraktat sedan barndomen har varit skurra och nattsärk bara för att de låter så roliga när farmor säger dem, är jag böjd att låta känslorna styra och utse kärlek och mat till de mest oumbärliga orden vi har i det svenska språket. Ge mig kärlek, ge mig mat och jag är fullkomligt lycklig.