Aderton blir arton – säkert som attan!
Reuters ruta 4/12 2002
”Arton vill bli generaldirektör” stod det i en rubrik i Husis för några veckor sedan, och det har fått en läsare att reagera med utropstecken och ett ampert NEJ! Hon har visserligen konstaterat att Svenska Akademiens ordlista betecknar formen aderton som ålderdomlig och arton som normalform, men vill ändå fortsätta använda aderton och också se det användas i Husis.
Det är ju ett välkänt faktum att den äldre formen aderton fortfarande är allmän i finlandssvenskan, inte bara i skrift utan också i tal. I en finlandssvensk textkorpus med tidningsmaterial från 1999 till 2001 finns det ungefär fyra gånger fler exempel på aderton än på arton.
I Sverige är däremot arton sedan länge i praktiken allenarådande i tal och helt klart normalformen också i skrift. Det kända undantaget är förstås de aderton, det vill säga ledamöterna i Svenska Akademien. Ungefär hälften av de relativt få exempel på aderton som man hittar i den svenska Språkbanken gäller just ”de aderton”.
En titt på ordböcker från de senaste drygt hundra åren ger en klar bild av utvecklingen. I Svenska Akademiens ordbok är artikeln aderton skriven 1899, och där nämns inte arton som alternativ skrivform men nog som vardaglig uttalsform. Eftersom SAOB är vetenskapligt deskriptiv tyder det på att arton i praktiken inte förekom i skrift då. I Östergrens Nusvensk ordbok (där orden på a representerar 1910-talets språkbruk) sägs att arton ofta används i samtal, i synnerhet i sammansättningar, och att det ”någon gång” träffas i skrift. Illustrerad svensk ordbok från 1960-talet upptar aderton som huvudform och arton som vardaglig form i skrift, men uttalet aderton betecknas som högtidligt eller finlandssvenskt. SAOL återspeglar samma utveckling. Åttonde upplagan (1923) tar bara upp formen aderton, i SAOL 9 (1952) och 10 (1973) är aderton uppslagsform med tillägget ”äv. vard. arton”, medan 11 uppl. (1986) ger arton som huvudform och aderton som s.k. även-form och 12 uppl. (1998) betecknar formen aderton som ålderdomlig.
En intressant fråga är hur formen aderton har uppstått. Varför inte atton eller möjligen åtton (jfr da. och no. atten)? Svaret kan man läsa i SAOB. Det fornsvenska attartan (av atta ’åtta’ och -tan, urspr. -tahan) torde ha fått sitt r genom analogi med fjorton (fiughurtan). Huvudtrycket har troligen i äldre tid vilat på den senare stavelsen, vilket har lett till att tt har försvagats till dh. På 1500- och 1600-talet finns skrivformer som adertan, adarthen, ådortan, och adhortan. (Att aderton i finlandssvenska dialekter uttalas kortstavigt kan också förklaras med att förleden tidigare varit obetonad.) Men vi ska inte heller glömma den dialektala formen attan som är fullt levande som en svag svordom – kanske på grund av en viss fonetisk närhet till satan.
Allt som allt återspeglar utvecklingen från det som eventuellt ursprungligen har varit attatahan till dagens arton många intressanta ljudutvecklingar, av vilka jag här har nämnt bara några. Och samtidigt visar den att språket förändras – det är säkert som attan.
Jag kan inte se någon orsak till att vi skulle kämpa emot formen arton och hålla fast vid att man ska skriva aderton i finlandssvenskan. Men lika klart är det att den gamla och längre formen inte är oriktig, bara stilistiskt markerad. Den som vill markera en viss språklig konservatism kan fortsätta att skriva aderton.
Mikael Reuter
Mikael Reuter var språkvårdare vid Institutet för de inhemska språken åren 1976–2008. Reuters rutor publicerades i tidningen Hufvudstadsbladet under åren 1986–2013.
Observera att en del av rekommendationerna kan vara föråldrade.