Jag har länge förargat mig över den vanliga felanvändningen av uttrycket tills vidare i betydelsen 'tills dato, hittills', som jag ibland tycker mig finna t.o.m. i chefredaktörers ledare. Är detta typiskt finlandssvenskt? Och hur är det med användningen av var som relativt pronomen? ”Folk frågade efter en garderob var de kan lämna ytterkläder och väskor”, stod det nyligen i en tidningsnotis.
Gammal journalist
Tills vidare (eller sammanskrivet tillsvidare) i betydelsen 'hittills' är en gammal finlandism. Redan i Hugo Bergroths Finlandssvenska (1917) står det så här:
”Adv. tillsvidare betyder 'allt framgent på obestämd tid'. Det kan sålunda icke brukas vid perfektum och pluskvamperfektum, med avseende på förfluten tid. Så nyttjas det dock allmänt hos oss.”
Någon motsvarande förväxling förekommer uppenbarligen inte i Sverige. Ett bra bevis på det är att de gängse frasordböckerna (t.ex. Svensk handordbok och Östergrens Nusvensk ordbok) inte varnar för en felaktig användning av ”tills vidare”.
Den enkla regeln är alltså att hittills står för tiden fram till nuet: ”Hon har hittills alltid kommit i tid till arbetet”. Tills vidare i sin tur pekar framåt: ”Vi kan fortsätta att göra så här tills vidare”. Skillnaden i betydelse är egentligen ganska självklar om man ägnar ordens form en närmare eftertanke.
Ytterligare ett exempel som frågeställaren själv har försett mig med: ”Dr NN har hittills inte haft kvällsmottagning, men tar hädanefter tills vidare emot måndagar kl 18–20.”
Vid pluskvamperfektum (verbformer med hade) ersätts hittills vanligen med dittills: ”Vi hade dittills inte märkt något”.
Vad är då orsaken till en sådan felaktig användning av tills vidare? Ja, det är uppenbart att det är den gamla vanliga: inflytande från finskan. Finskans toistaiseksi betyder vanligen 'tills vidare', men kan i vissa fall också användas i betydelsen 'hittills'.
Också användningen av var som relativt pronomen (”den plats var min bil brukar stå”) måste betraktas som en uppenbar fennicism. På korrekt svenska måste man i sådana fall använda där: en garderob där de kan hänga sina ytterkläder.
Men det är knappast bara inflytandet från finskans missä som spelar in, även om det säkert är huvudorsaken. På senare tid är det nämligen möjligt att vi får räkna med påverkan också från engelskan – jfr ”in the street where you live”! När man också i Sverige börjar se enstaka exempel på ”var” som relativt pronomen måste detta med säkerhet skyllas på engelskt inflytande.
Till saken hör att svenskan är ganska unik med sitt där som relativt pronomen. Till och med i danskan och norskan används hvor i den funktionen. Och det intressanta är att när vi kommer till sammansatta former så har vi också i svenskan vanligen ord på var- i relativsatser: varifrån, varigenom. Vi kan t.ex. säga ”det håll varifrån det blåser”, ”den öppning varigenom repet löper”. Det är visserligen skriftspråkligt, men det är fullgod svenska.
Men ändå är det inte korrekt att tala om en garderob ”var” man kan lämna sina ytterkläder.
***
Förra veckan skrev jag om ordet kvinnopräst att det var etablerat i svenskan åtminstone sedan slutet av 1960-talet. Hade jag haft tillgång till Svenska språknämndens senaste bok Nyord i svenskan från 40-tal till 80-tal kunde jag ha gett mera exakt besked: där finns ett belägg redan från 1959.
Nyordsboken erbjuder också i övrigt stimulerande läsning. Det är något av en vandring genom närhistorien att läsa om flower-power, nyenkel, rullbräda, slit och släng och överflödssamhälle, men också om avskräckningsvapen, gruppvåld, narkotikahaj, nervvrak och yrkescancer.
Mikael Reuter var språkvårdare vid Institutet för de inhemska språken åren 1976–2008. Reuters rutor publicerades i tidningen Hufvudstadsbladet under åren 1986–2013.
Observera att en del av rekommendationerna kan vara föråldrade.