Svenskan, liksom de flesta andra språk som vi känner till, har inget könsneutralt personligt pronomen motsvarande finskans hän. Vi är alltså tvungna att välja: antingen säger och skriver vi han eller hon, eller så får vi ta till kombinationen han eller hon eller en omskrivning av något slag. Lösningen att använda den också om människor har någon gång diskuterats, men knappast någonsin förespråkats på allvar.
En läsare menar emellertid att det är ganska vanligt (allt vanligare?) i finlandssvenskan, bland annat i tidningstext, att man använder den på detta sätt. I en text har han till exempel hittat uttrycket ”Om en individ upplever att den i språkligt avseende har en sammansatt identitet...”
Det är svårt att säga om det verkligen är så att den används oftare som personligt pronomen i finlandssvensk än i sverigesvensk text. Det är i varje fall ytterst sällsynt i bägge språkvarieteterna. Intressant nog har jag i sverigesvenska texter enstaka gånger stött på den som pronomen för barnet. Tydligen upplevs det inte som tillräckligt mänskligt, trots att det är det grammatiskt riktiga, men ändå vill man inte skriva han eller hon.
För de flesta av oss är i varje fall varken individen eller barnet ”den”, så det språkbruket vill jag definitivt avråda från. Att barnet är det (i synnerhet om det gäller småbarn) borde inte stöta någon. Vill man framhålla att det handlar om en mänsklig individ kan man förstås i stället skriva han eller hon, precis som när man avser en vuxen individ.
I takt med den ökande jämställdheten (eller borde vi snarare säga de ökande kraven på jämställdhet) blir det allt klarare att han inte längre fungerar som könsneutralt pronomen. Också i t.ex. lagstiftningen skriver man numera han eller hon (inte ”han/hon”). Men vi ska inte heller glömma att det finns alternativ. I många fall kan man t.ex. använda pluralis: individerna – de, barnen – de. I andra fall kan man upprepa substantivet och på det sättet undvika att använda pronomen. Det finns också andra sätt att omskriva, till exempel genom en återhållsam användning av passiv. Använd fantasin!
Riksdagsledamot
Strävandena att skriva och tala könsneutralt handlar inte bara om pronomen. I tv-utsändningen från slottsbalen presenterades t.ex. ett stort antal kvinnliga ”riksdagsmän”. Det var mycket riktigt den titel som användes ända tills vi fick den nya grundlagen 2000, men sedan dess är den officiella titeln riksdagsledamot, och den känns betydligt bättre inte minst när det handlar om kvinnliga politiker.
Vissa titlar på -man har vi ändå kvar, och dem får vi troligen leva med. Den kanske vanligaste är tjänsteman, som knappast i alla sammanhang kan ersättas med tjänsteinnehavare som i det kommunala. En annan är ombudsman, som dessutom har en speciell status genom att vara ett av de relativt få svenska ord som på senare tid har lånats in ibland annat engelskan.
Mikael Reuter var språkvårdare vid Institutet för de inhemska språken åren 1976–2008. Reuters rutor publicerades i tidningen Hufvudstadsbladet under åren 1986–2013.
Observera att en del av rekommendationerna kan vara föråldrade.